Arend Scheringssons släkt

En sköld med tre rundlar i balk ställda. Hjälmprydnad: tre rundlar, 1+2, ställda mellan ett par vesselhorn. Tinkturer okända.

Arend Scheringssons vapen. Gråskala använd för att markera att tinkturerna är okända.
Teckning av Anders Segersven.

Arend Scheringsson kom till Finland för att sköta sin svärfader Hans Johanssons till Hartikkala gods. Han fick 1607 förläning i Töfsala socken och uppförde där Tammisto säteri. Han var utomäktenskaplig son till Schering Eriksson Arp i Lekeryds socken, Jönköpings län, och brukade dennes sköldemärke. Han avled omkring 1618 och slöt själv sin ätt på svärdssidan.

Alla hans fyra döttrar använde efternamnet Stjerna vilket han själv inte tycks gjort. De gifte sig alla med finländska män; Maria med ryttmästaren Arvid Anckarsköld, Margareta med majoren Mikael Sölfverarm, Iliana med kyrkoherden och lagläsaren Klaudius Martini Brenner och Anna med kaplanen i Töfsala, herr Erik. Då Iliana ingick ofrälse gifte noteras det att generalguvernören Per Brahe tvingade henne att sälja sina frälsegods till svågern Anckarsköld.

Mer om släktens ursprung i Lekeryd är inte känt, t.ex. Ranekes Svenska Medeltidsvapen tar inte upp varken Arp eller Schering Eriksson.

Källa:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Heraldiska stilskolan

Heraldiska vapen, helt i likhet med möbler och inredningar, har längs med århundradena kommit att framställas i olika stilar. Dessa kan ge en fingervisning om hur gammalt vapnet är, nå, åtminstone hur gammal den version av vapnet är som ska dateras.

Medeltiden

Heraldiken anses ha uppstått någon gång i början av 1100-talet. Det faller sig alltså naturligt att börja med medeltiden. Den tidiga heraldiken var enkel och handfast, ännu var den ”levande”, sköldarna och hjälmarna fanns i det verkliga livet och användes i strid och i tornej. Sköldemärkena var oftast enkla häroldsbilder (geometriska mönster) eller allmänna bilder (djur eller föremål), mer sällan ens en kombination av dessa båda. Kompositionen kom att likna ett porträtt av bäraren, med hjälm, sköld och hjälmprydnad. Hjälmtäcket var ännu likt det det var, ett tygstycke på hjälmen som skulle skydda mot sol och väderlek.

Medeltida vapen

Renässansen

På 1500-talet hade vapenteknologin utdaterat den bepansrade riddaren, och i och med den dödliga olycka som drabbade Henrik II av Frankrike på tornerfältet år 1559, blev tornerspelen mindre populära. Vapenkompositionerna kunde frigöra sig från den praktiska tillämpningen, och kunde nu fritt skapas som teckningar eller målningar. Begreppet ”pappersheraldik” var fött och heraldikerna kunde ta sig större friheter. Motiven blev mer komplexa, hjälmprydnaderna svällde och hjälmtäcket växte ut till något som liknade lövverk.

Renässansvapen

Barocken

Barocken fortsatte på den inslagna vägen. Stilperioden i allmänhet betecknas av det storvulna, överdådiga och pampiga, och heraldiken var inget undantag. Senast nu blev ornamentiken och utsmyckandet ett självändamål, och det som bland heraldiker har kallats för ”dekadensens tidevarv” inleddes. Enkelheten och igenkännbarheten förlorades i allt överdådet.

Barockvapen

Rokokon

Om ännu barockens vapen hade kännetecknats av något mått av symmetri, så gick det förlorat i rokokon. Nu gällde oregelbundenhet och böljande former, vapnet hade förvandlats till ett dekorativt element och vapenbilderna började i vissa fall mer likna landskapsmålningar.

Rokokovapen

Gustaviansk tid

Den gustavianska tiden fortsatte på vägen som rokokon slagit in på, även om vissa nyklassiska elemen började göra sig gällande. Bokstäver, bildrebuser och mytologiska framställningar som varit främmande för den ursprungliga heraldiken förekommer rikligt.

Gustavianskt vapen

Empir

Empiren förde in heraldiken i det nyklassiska formspråket fullt ut, vapentält i stället för hjälmtäcke blev vanligt och vapnets proportioner förvanskades.

Empirvapen

Nystilarna på 1800-talet

Här anser heraldikerna att den absoluta bottnen på heraldikens dekadensperiod nåddes. En av epokens uppfinningar var den nästintill fyrkantiga skölden ”laddörren”, som gjorde att sköldfigurer inte behövde dra in ben och svansar i de nedre regionerna. Vid sekelskiftet 1800-1900, samtidigt med att arts & crafts, jugend och art noveau började skaka av sig det gamla vad gäller inredning och satte igång med att skapa något helt nytt, började också heraldikerna igen upptäcka idealen från den svunna medeltiden, och heraldiken kunde börja resa sig till till nya höjder igen. Men det är en annan historia.

Vapen från senare delen av 1800-talet

Alla illustrationer i det här inlägget är av Anders Segersven (Heraldiikka ja historia, Järvi & Segersven 2000).

Ericus Erici släkt

Sköld kluven i rött, vari en sexuddig stjärna av silver, och blått, vari en halv från skuran framväxande lilja av silver. På hjälmen ett blått och rött hjälmtäcke fodrat med silver och med hjälmbindel av silver, rött och blått. Hjälmprydnad: en uppväxande lilja av silver.

Vapen för Ericus Erici släkt. Teckning av Anders Segersven.

Släkten börjar med Ericus Jacobi (Erik Jakobsson), kyrkoherde i Letala 1554. Uppgifter finns om att släkten skulle ha härstammat från Ungern, där burit namnet Brandini och beklätt adliga ämbeten. Det är troligen enbart en familjelegend. Sonen Ericus Erici (Erik Eriksson) var biskop i Åbo 1583-1625 med undantag för några kortare perioder då han var i onåd. Hertig Karl lät fängsla honom 1599 då han stödde konung Sigismund. Han frikändes och återfick sitt ämbete 1602. Hertig Karl (sedermera Karl IX) hade dock en gås oplockad med honom och avhöll bispen åter från ämbetet 1606-09. Även denna gång gjorde han comeback.

Ericus Erici gjorde en stor insats inom den finska kyrkan och för det finska språket. Han var ordförande i en kommitté för översättande av bibeln till finska år 1602. Det hela blev sedermera ett par katekeser och en postilla på finska.

År 1589 blev Ericus förlänad adlig frihet i Finland och han hade frälse på två hemman i Letala socken. Där lät han uppföra Sorola säteri, till vilket släkten skrev sig. Sonen Ericus Erici junior föddes omkring 1580. Han studerade vid flere universitet i Europa, bl.a. Jena, Rostock och Wittenberg. Vid Sigismunds hov blev han katolik och reste sedan till Rom där han kallade sig ”Ericus Flaminius di Sorola”. Han var den som ivrade för släktens ungerska ursprung. Efter att ha utdimitterats från Collegium Romanum 1611 försvann han i okända öden. Biskopen kom alltså att överleva sina barn och slöt själv sin ätt.

Ericus Erici vapen framställs ofta med en mitra ovanför skölden. Den är att betrakta som ett tjänstetecken och hör inte till släktvapnet. I Åbo domkyrka har förekommit en intressant variant av vapnet; en sköld med ovan en sexuddig stjärna och nedan en lilja. Ericus Erici senior begrovs i domkyrkan år 1625 och detta var kanske hans begravningsvapen. Sigillen visar dock att han brukade den kluvna skölden.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Boose

I fält av guld en röd ros. På hjälmen ett rött hjälmtäcke fodrat med guld och med hjälmbindel av guld och rött. Hjälmprydnad: mellan två vingar av guld en röd ros.

Vapen för släkten Boose. Teckning av Anders Segersven.

Denna släkt Boose torde härstamma från Holstein. Den första kända medlemmen på våra breddgrader var Ludolf Boose som kom till Sverige under Gustav Vasas regeringstid. I vilken del av riket han höll hus är inte helt klart men hans hustru Karin Olofsdotter var åtminstone av finskt ursprung, dotter av Olof Pedersson Lille till Autis i Lemo. Då Ludolf dött omkring 1540 gifte hon om sig med häradshövdingen i Lappvesi härad, Bertil Jönsson. Barn fanns två; Johan och Anna. Anna vet vi inte mer om än att hon 1545, i arvsskifte efter morföräldrarna, fick andel i Forsby säteri i Pernå. Johan åter slöt sig till hertig Johans hov på Åbo slott, åren 1561-62 nämn han där som köksskrivare, och senare, 1570-72, hörde han till styrkan som bevakade den fångne Erik XIV och bl.a eskorterade denne till Kastelholms slott i oktober 1572. Han fick sköldebrev av kung Johan III den 12 augusti 1569.

Som varande kammarskrivare uppbar han bl.a ”vildvaror” dvs. skinn och dylikt från Finland och rannsakade t.ex. om ödehemman i Raseborgs län. År 1591 hade han att pålägga fogdar och skrivare att rusta ihop en fana som skulle kallas Fogdefanan.

Johan avled mellan åren 1594 och -96. Han var gift med Ingeborg Henriksdotter från Karuna och de hade en son och tre döttrar. Sonen Lydeke är inget övrigt känt om, döttrarna Elin, Karin och Kerstin giftes in i släkterna Slang, Stjernkors respektive Hartikkala.

Om Kerstin kan nämnas att 1606, några år efter mannen Björns till Hartikkala död, förbarmade hon sig över livländaren Bertil Nieroth som skulle avrättas i Åbo för ”begångne fauter”. Hon lät sig vigas med honom och tiggde om hans benådning, vilket faktiskt bifölls. Paret bosatte sig på Karuna gård men någon dans på rosor blev samvaron inte. Bertil misshandlade henne, förskingrade hennes egendom och till slut tog han ut skilsmässa och reste till Preussen. I sin frånvaro blev han av Åbo hovrätt åter dömd till döden, denna gång för att ha ingått adligt gifte utan att bevisa sitt eget adelskap! Han återvände aldrig och dog omkring 1651 i utlandet. Härmed utgår Boose-släktens sista återklang från historiens estrad.

Denna här avhandlade släkt Boose bör inte förväxlas med den inhemska medeltida ätten Boose, adlad 1407, som förde ett helt annat vapen och inte hade nåt samröre med denna släkt. Vår släkt Boose omnämns som holsteinsk uradel, men pga. sköldebrevet från 1569 försvarar den sin plats i denna samling.

En annan nordisk släkt, Roos af Hielmsäter, för likadan sköld som Boose men har heller inget samband. Då det är fråga om en enkel allmän bild finns naturligtvis alltid risk för sammanträffanden.

 Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor

Agricola

I blått fält två korslagda, brinnande vaxljus av åtföljda ovan av en sexuddig stjärna av silver. På hjälmen ett blått hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld och blått. Hjälmprydnad: en grön krans med fyra röda rosor (eller ärenpris); 1+2+1.



Vapen för släkten Agricola. Teckning av Anders Segersven

Christian Agricola, son till biskopen och reformatorn i Finland, Mikael Agricola, blev år 1584 adlad. Han var då biskop i Reval och administrator på Hapsal. Släkten härstammade från Finland, farfadern Olof var fiskare under Särkilax i Pernå och blev ryktbar bl.a. för att han dräpte adelsmannen Frille Mattsson år 1530.

Mikael Agricola är väl annars den mest kände av ätten. Han var född 1508 och blev skrivare hos biskop Mårten Skytte i Åbo. Han begav sig till Wittenberg där han studerade teologi och språk under bl.a. Luthers och Melanchtons ledning. Efter att ha blivit magister fungerade han som rektor för Åbo Katedralskola och efterträdde sedermera Mårten Skytte (som för övrigt hade stött hans studier finansiellt).

Mikael Agricola lät bl.a översätta Nya Testamentet, Davids Psaltare och Katekesen till finska. Han deltog 1556 i en fredsbeskickning till Ryssland och avled under hemfärden, närmare bestämt i Kyroniemi by i Nykyrka socken. Fastän han inte var vapenförande använde han dock ett sigill vari förekommer en människoliknande figur vid ett bord eller altare. Detta sigill är känt från 1541.

Mikael Agricolas sigill. Från J.W. Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä.

Sonen Christian, född 1550 i Åbo, gjorde en likartad karriär som fadern; han studerade i Leipzig 1573, blev rektor för Åbo skola 1587. I samma veva förband han sig till att anta Johan III:s katolskvänliga liturgi. Redan från 1583 fungerade han som biskop i Reval. Vid adelskapet fick han frälse på alla sina i giftermålet erhållna gods samt bl.a. fädernegården Torsby i Pernå. Han var gift med Elin Fleming och hade en dotter vid namn Brita.

Christian avled 1586 och dottern Brita 1653. Hon blev den sista av sin ätt. Ätten introducerades aldrig på Riddarhuset. En sentida ätt Agricola som vann introduktion år 1861 på Finlands Riddarhus med samma vapen har inget samband med den ursprungliga släkten. Även denna ätt ägde frälse på 1600-talet, men släkttabellerna tycks i något skede ha rört ihop sig.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

George Granfelt: Finlands ridderskaps och adels vapenbok

J. W. Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua

Abel von Minden

I fält av silver två blå korslagda hillebarder med uppåtriktade eggar, skaften svarta, åtföljda av fyra röda hjärtan; 1+2+1. På hjälmen ett rött, grönt och blått hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld, rött, grönt och blått. Hjälmprydnad: till dexter ett blått vesselhorn och till sinister en fänika delad i rött och grönt.

Abel von Mindens vapen. Teckning av Anders Segersven.

Släkten härstammar antagligen från Westfalen, där tre ätter Abel förekommit. Den förste av släkten i Finland var Henrik Abel som skrev sig till Gesterby i Kimito socken (vilket var hustrun Elin Rytings gods). Han innehade också Kjuloholm åren 1571-76. Han adlades av Johan III den 1 maj 1574, då var han fälttygsmästare vid artilleriet. Huruvida han då fick detta vapen är oklart, hans son Johan adlades åtminstone åter med denna sköld år 1604. I de flesta fall med upprepade adlingar har vapnet bevarats i stort sett detsamma – möjligen med ändringar av smärre detaljer. Dessutom är det ju möjligt att man redan tidigare fört detta vapen; därom vet vi tyvärr ingenting eftersom de westfaliska släkterna man känner förde andra sköldar.

Henrik avled före år 1598. Ännu år 1749 noteras det att på Kimito kyrkogård finns en solvisare med årtalet MDLXXIX (1579) och Abel von Mindens vapen inhugget. Samma vapen tycks ha blivit upptaget i samlingen senare utgiven som ”Vapensköldar fordom uppsatte i Finlands kyrkor” som upptecknades omkring 1670.

Sonen Johan som var ryttmästare blev nobiliterad för ”manlig” tjänst mot rikets fiender. Varken han eller hans bror Erik tycks ha haft några avkomlingar; sista gången vi hör av Johan är år 1613 då han utväxlas ur dansk fångenskap efter freden i Knäared. Erik åter hade följt Henrik Tott och Nils Olofsson till Meldola till Åbo från Narva år 1595 men där slutar spåren. Släkten är att räkna som utdöd.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor