Vapensten på Åbo slott

På Åbo slott, faktiskt i rummet för Riddarklubben, uppbevaras en stenplatta med ett uthugget alliansvapen. Föremålet är av heraldiskt intresse, eftersom dylika inte förekommit i alltför rikligt antal i Finland.

Alliansvapnet tillhör Erik Bertilsson till Mälkilä i Bjärnå och hans hustru Karin Eriksdotter och stenen har enligt uppgift ursprungligen prytt en portal på Mälkilä gård. Stenen torde härstamma från 1580, enligt märkningen ANO MDLXXX, Erik Bertilsson var gift med sin Karin redan år 1569 eftersom han då fick frälse på bl.a. "sina och sin hustrus ärfda och köpta gods". Mälkilä kom till honom genom hustrun, det var hennes "arfsäteri".  Erik dog år 1592 och Karin år 1622.

Slangvapnet avtecknat av Reijo Helläkoski från ett gammalt fotografi, Bjärnå kyrka.

Erik Bertilsson hörde till släkten Slang (ty. Schlange, orm), som visserligen tidigare fört en lilja som vapenmärke, men där de flesta ändå kom att föra St. Mikael med ormen som vapenbild. Erik Bertilsson fungerade som befallningshavande på flertalet slott och kungsgårdar, samt som underamiral på "de Finska och Narviske farvattnen". När han dog var han befallningshavande på Kexholms slott. Han begrovs i Bjärnå kyrka.

Sigillavtryck av personer från 1500-talet som förefaller använda sig av versioner av Slang-vapnet. J V Ruuth.

Hustrun Karin Eriksson för på vapenstenen släkten Stjernkors vapen, och i bevarade skrifter har hon kallats "fru Karin Stjernkors". Hon har dock inte med säkerhet kunnat placeras i Stjernkors-släktens stamtavlor, enligt Ramsay.

Teckningen från Klingspors vapenbok.

När släkten Slang år 1625 introducerades på Svenska Riddarhuset tog man sig åter ett nytt vapen, denna gång en väpnad arm med en fältherrestav. Släkten utgick dock redan under 1600-talet.

Anders Segersven

Källor: 

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
J. W. Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua
Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Nio rosor i Finlands vapen

Finlands vapen på Gustav Vasas gravmonument i Uppsala, av Willem Boy, 1580-talet.

"I rött fält ett krönt lejon som trampar på en sabel och vars högra arm ersatts med en harneskklädd ram svingande ett svärd; lejonet, dess krona och beväring, armharneskets ledplåt och vapnens fästen av guld, vapnens klingor och harnesket av silver; fältet bestrött med nio rosor av silver"

Så konstateras det enligt lagen (381/78) om Finlands vapen. Vapnet innehåller uttryckligen nio rosor, och av tradition har de ansetts symbolisera de nio historiska landskapen i Finland. Det är en trevlig historia men också en efterhandskonstruktion, och rosorna har ingalunda alltid varit nio, vilket vi snart ska se.

Besått fält till vänster, bestrött fält till höger (Olof Eriksson: Heraldiikka ja symbolit 1982).

Det beströdda fältet är en dekoration, ibland kallat praktstycke eller semé, och heraldiken brukar egentligen inte ta ställning till med hur många föremål ett fält är bestrött (föremålen går inte över sköldkanten) eller besått (föremålen kan gå över sköldkanten). Det är fråga om dekoration för att fylla ut tomhet, ett uttryck för horror vacui, den "rädsla för tomrum" som gör sig gällande bl.a. i medeltida illustrationer.

Hur har då dessa rosor och deras antal framställts i Finlands vapen genom tiderna? Vi tar en titt.

Finlands vapen i ett manuskript från 1580-talet. Nio rosor, lejonets högra ram är inte harneskklädd.

Vapenflagga använd vid Karl X Gustafs begravning 1660. Tolv rosor.

Finland i "Suecia antiqua et hodierna" 1712, teckning av Elias Brenner. Sexton rosor.



Finlands vapen på tronklädet vid lantdagen i Borgå 1809. Fjorton rosor.

Vapnet på fanan som studentkåren bar till Floradagsfesten 1848. Sexton rosor, förebilden har tydligt varit Brenner 1712.

Finlands vapen på servis från 1850-talet, Kejserliga palatset i Helsingfors, numera Presidentens slott. Åtta rosor.

Vapnet enligt en rysk förordning av år 1857. Åtta rosor.

Normalisering av Finlands vapen 1886, K.A. Bomansson. Härifrån och framåt blir förebilden vapnet på Gustav Vasas gravmonument från 1580-talet. Nio rosor.

Titelblad till Finlands Ridderskaps och Adels Vapenbok av George Granfelt 1889. Nio rosor, för första gången förekommer en björn som sköldhållare.

Som vi sett har antalet rosor varierat genom århundradena. Den nuvarande officiellt stadfästa vapenbeskrivningen har fixerat antalet rosor till nio, uppenbarligen på grund av uppfattningen om de nio landskapen, och antalet rosor på vapnet på Gustav Vasas gravmonument. Det är möjligt att göra så, även om det inte är obligatoriskt. Den officiella vapenbeskrivningen har också tagit avstånd från beväringsregeln genom att konstatera att beväringen är guld. Annars kunde lejonet ju ha tunga och klor i blått, till exempel. Mer om beväring kan vi ta en annan gång.

Något helt annat. Lejon i art déco av Gunnar Finne för försvarsmakten 1929.

Anders Segersven

Huvudsaklig källa: Tuukka Talvio: "Suomen leijona", Museiverket, Finlands nationalmuseum 1997


Lestijärvi och vapen för Kung Orre

Lestijärvi är en kommun i Mellersta Österbotten och dess vapen, i fält av silver en blå orrstjärt,  är designat av Gustaf von Numers år 1967. Kommunen är glest befolkad och enligt uppgift symboliserar den stiliserade orrstjärten ortens forna ödemarkskaraktär.

Nog så, men det är en annan aspekt av det hela som väcker lite heraldiskt intresse. Framlidne heraldikern Bo Tennberg skrev en artikel om Vasa-vapnets ursprung i Heraldiska Sällskapets i Finland publikationsserie år 1992 (Vaasain tunnus Vaasan suvun vaakunoissa). Min översättning av ett litet utdrag:

"I början nämnde jag en lång rad förslag och uppfattningar om vad Vasatecknet kunde föreställa. När jag nu har kommit så här långt, är det dags att studera närmare detta gåtfulla tecken och se vad för slutsatser man kan dra för att lösa gåtan. Till att börja med kan jag konstatera att största delen av dessa är sådana att det inte lönar sig att studera dem närmare.

Vasa stads vapen.

Vasen i Vasa stads vapen har länge kallats för Vasakärven, och detta namn har folket fullständigt anammat. När tex. Vasa svenska teater på 1950-talet hade brunnit, och man samlade in pengar för återbyggandet, gav man donatorerna som tack ett märke i stil av ett utmärkelsetecken att bära på bröstet. Det var ett Vasatecken av guld i rödgult band och med namnet Vasakärven. Jag har sett det buret på bröstet tillsammans med officiella utmärkelsetecken. Således har vapenbilden fått behålla sitt folkliga namn trots att man för länge sedan har konstaterat att det inte kan vara frågan om en kärve. Det bevisas redan av det faktum, att tecknet ursprungligen var svart och av att ingen bonde någonsin har bundit om en kärve på två ställen.

Till den här förklaringen, som så många andra, är det svårt att få en förklaring till tecknets "grenar", "armar", "band" eller vad man ska kalla dem.

Vad gäller kärven, så har man försökt förklara att det är frågan om skördens sista kärve som har dekorerats speciellt. Förklaringen stämmer ändå inte med figurens ursprungliga form och färg. Största orsaken till den här kärveteorin är det faktum att Gustaf Vasa ändrade färgen på den från svart till guld. Uppfattningen att Vasatecknet skulle vara en kärve uppstod egentligen ganska sent. Först från drottning Kristinas tid återfinns de första officiella hänvisningarna på att tecknet uppfattades som en kärve.

Mer välgrundad är uppfattningen att figuren föreställer en stormvase, faskin, och bevisligen har den uppfattats som en sådan vid tiden, åtminstone i Danmark.

Sammanställning av vasavapen från Ranekes Svenska Medeltidsvapen.

Emblemet har också hållits för en fjäderplym på en hjälm, vase betyder ju bland annat ett knippe av någonting, i det här fallet ett knippe fjädrar. Fastän tecknets utformning i de tidigaste sigillen stöder den här uppfattningen förklarar det inte vad vasatecknet i dess nuvarande utformning kunde föreställa. Nära den här teorin har vi den förklaring som framställdes i den svenska heraldiska tidskriften "Vapenbilden". Enligt denna är det inte fråga om en fjäderplym utan om en orrstjärt. I tidskriften refererades till verket "Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid". Vid sökordet orre konstateras bla. "...karakteriseras orrtuppen framför allt av sina egendomligt utsvängda yttre stjärtpennor. 3 urhane fieddra aff sölf och förgylte, som 30/10 1548 förtecknats bland "knappar" i Gustaf I:s garderob, kunna förmodas ha varit dräktspännen el.dyl. med orrhanestjärtens lyrformade kanter, kanske helt enkelt tidiga varianter av konungens till sitt ursprung alltjämt omtvistade sköldemärke."

Tolkningen att vapenbilden skulle vara en orrstjärt eller ett knippe stjärtfjädrar, är enligt de gamla sigillavtrycken, fullständigt möjlig. Kung Gustaf I hade förstås avundsmän. I vissa kretsar kallades han för "Kongh Årre", en benämning som kungen ställde sig mycket negativ till. Ordens betydelse ändrar sig med tiden och orre kunde vid den här tiden mycket väl ha varit ett skällsord.

Gustaf I älskade som vi vet ståt, och som en stamfader för en ny konungasläkt, torde han inte ha hållit orrstjärten som en lämplig symbol för kungamakten. Man gav alltså en ny betydelse åt emblemet på samma gång som färgen ändrades och som botten lades Eka-ättens gamla vapen.

År 1967 designade Gustaf von Numers ett vapen för Lestijärvi kommun: i fält av silver en blå orrstjärt. Om man knyter två band om denna så blir den ett fullständigt gångbart vasatecken. Knappast tänkte von Numers på det här när han tecknade vapnet, men nog förstärkte han med sin bild den här senaste teorin"

Så långt Bo Tennberg. Om någon undrar över ordet "vasatecknet", så är det en direkt översättning av den finska heraldiska termen "vaasain tunnus". Vasavapnets vase som skilt heraldiskt tecken alltså. Nu gick vi lite utanför den finländska heraldiken, men jag tycker att teorin är intressant, även om det sista ordet i frågan om vad vasavapnet egentligen föreställer knappast har sagts.

Anders Segersven

Källor:

Bo Tennberg: Vaasain tunnus Vaasan suvun vaakunoissa, SHS julkaisusarja n:o 8, 1992
Suomen kunnallisvaakunat / Finlands kommunvapen, Kommunförbundet 1970

Matts Kurck och släkterna Kurki, Svärd och Kurck

Det hände sig en gång, kanske på 1200-talet, att befolkningen i trakten av Vesilax i Birkaland blev svårt trakasserade av novgoroderna och deras främste kämpe, den fruktade Pohto. Ingen vågade sätta sig upp mot honom fastän han utmanade den främste av dem på envig.

Ja, utom den unge och djärve Matts Kurck (Matti Kurki), en bygdens son. Han gick med att möta Pohto i holmgång på en ö, och när de var där sköt han ut Pohtos båt på vattnet, eftersom "den av oss som blir kvar här behöver ingen båt".

Pohdonsaari, "Pohdos ö".

Så började kampen, och först gick Pohto hårt ut, och sårade Matts i benet. "Du hoppar ju som en trana" skrattade han. "Må så vara, men jag kan flyga ännu" svarade Matts, hoppade upp, och dräpte Pohto.

En annan legend berättar att då Matts Kurck besökte Åbo, så gav han sig in i en strid mellan danska och svenska krigare, och avgjorde striden till svenskarnas fördel. Den svenske kungen lät då adla Matts, och gav honom Laukko gård som förläning.

Folksagor, javisst. Ingen vet med säkerhet ens om Matts Kurck funnits på riktigt, men de här legenderna har berättats vitt omkring i Finland. Vad har det här nu med heraldik att göra då?

Kurkivapen i Åbo domkyrka enligt Elias Brenner 1670.

Jo, i och kring Laukko gård i Vesilax har det sedan förekommit personer och släkter som kallat sig Kurki, Kurck och Svärd, och som förefaller ha haft någonting att göra med den här legenden.

Sigill för Niklis Kurck, +s:nicholai:korka.

Kurki - Kurck, den äldre släkten

Teckning av Gustaf von Numers.

De äldsta källorna talar om två bröder, Peder Svärd och Niklis Kurck (Korke), som levde på 1400-talet. Niklis Kurck använde sig av ett sigill med en trana (fi. kurki), och det antas att namnet Korke kommit till honom genom giftermål. Enligt uppgift ägde han jord i Vesilax-trakten. Andra släktingar kallade sig Svärd, och här kommer ett vapen med ett svärd åtföljt av tre stjärnor in i bilden. Också personer som kallat sig Kurck har fört Svärdvapnet, på ett för tiden typiskt inkonsekvent sätt.

Svärd

Klas Korke till Laukko.

Biskop Arvid Kurcks vapen. Teckning av Markku Koponen.

Niklis Korke dog omkring år 1429, hans sonsons son Arvid Kurck (1464 - 1522) är den av släkten som är mest känd, då han var biskop i Åbo 1510-21. Han använde sig av Svärdvapnet, det har bevarats i flere sigillavtryck och i väggmålningar i kyrkor från hans tid. Ibland används släktnamnet Svärd.

Kurck, den yngre släkten

Teckning av Gustaf von Numers.

Den yngre släkten Kurck flyttade från Sverige till Finland i slutet av 1400-talet och upptog genom giftermål den äldre släkten Kurcks namn och gods. Vapnet som dyker upp här är dock ett annat, med två sjöblad. Som stamfader räknas lagmannen Knut Eriksson Kurck (död före 1538). Denna släkt Kurck skulle sedan komma att leva vidare genom århundraden i Sverige-Finland och dela upp sig i flere ättegrenar.

Kurckvapen i Ulfsby kyrka, Satakunda.

Legenden om Matts Kurck har berättats bl.a. av Zacharias Topelius i "Boken om vårt land". Ön där det berättas att Matts Kurck mötte Pohto ligger i en sjö på Laukko gårds marker i Vesilax och kallades förr Sarvunsaari, men kallas oftast för Pohdonsaari (Pohdos ö). Ön har sedan urminnes tider uppenbarligen fungerat som kult- eller offerplats. Härom året hittades det ett örnsmycke med permiskt ursprung från merovingertiden (i Sverige: vendeltid) på ön, gömt under en sten. Det hade legat där redan i hundratals år, då Pohto och Matti Kurki kämpade på ön, om man ska tro legenden.

Anders Segersven

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor
Hausen: Finlands medeltidssigill
Markku Koponen: Heraldica Catholica Fennica
Heraldisk Tidsskrift mars 1993; Tom C Bergroth: Gustaf von Numers

Konrad Bitz och släkten Bitz

Konrad Bitz m.fl. i Missale Aboense 1488. Till vänster om Bitz-vapnet Särkilaks (Stjernkors) och till höger vapnet för Åbo stift.

Den mest kände av släkten Bitz är utan tvekan Åbobiskopen Konrad Bitz (biskop 1460 - 1489, död s.å.). Under hans biskopstid inföll ett flitigt kyrkobyggnadsskede i Finland, och omnämnande av honom eller en målning av hans vapen återfinns i flere kyrkor.

Konrad Bitz sigill som biskop. Hans eget vapen till höger, till vänster Åbo stift.

Den förste av hans släkt som dyker upp i handlingarna var Kort Bitzer eller Bizsare i Tenala under de sista åren av 1300-talet. Namnet är uppenbarligen en härledning av "risbit" i betydelsen ung bock. Medlemmarna av släkten har också konsekvent använt sig av en bock i sina vapen, även om hjälmprydnaden har varierat. Bekant är att lagmannen Henrik Bitz har använt sig av en fjäderplym och Henrik Bitz d.y. av fjäderpennor. Konrad Bitz själv använde sig av en ekkvist innan han blev biskop.

Från Finlands medeltidssigill. Henrik Bitz d.y, Knut Bitz och Henrik Bitz d.ä.

Konrad Bitz studerade i sin ungdom i universiteten i Leipzig och Bologna och gjorde därefter karriär vid stiftet i Åbo. Till en av hans förtjänster hör utgivandet av Missale Aboense, den första tryckta boken och enda inkunabeln i Finland.

Kalkmålning i Nykyrko kyrka, Egentliga Finland.

På basis av Missale Aboense, och någon enstaka annan bevarad framställning av Bitz vapen, känner vi till tinkturerna; i fält av guld en upprest svart bock. I vissa fall förekommer en stam som bocken står på.

Teckning av Markku Koponen.

Konrad Bitz lät, förutom att han var aktiv inom kyrkobyggnationen i Finland, också återuppbygga Kustö biskopsslott efter en brand och avled där efter en tids sjukdom 1489. Han är begraven i Petri Pauli kapell i Åbo domkyrka.

Konrad Bitz gravhäll, avtecknad av Elias Brenner och publicerad i K. A. Gottlunds "Otava".

Anders Segersven

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
Hausen: Finlands medeltidssigill
Koponen: Suomen keskiajan sukuvaakunoita (manuskript)
Koponen: Heraldica Catholica Fennica
Ahlström-Taavitsainen: Vapenbilder bland kalkmålningarna i Finlands medeltidskyrkor

Finske frälsemannen Olof Kirves

Det fanns på medeltiden, och senare också förstås, ett rent finskt inslag i det finländska frälset. Det är i och för sig inte ägnat att förvåna, men i många fall assimilerades och försvenskades det inslaget rätt snabbt.

Olof Kirves sigill 1469; "s+olavi+kirves".

Ett utmärkt exempel på det motsatta (det finns förvisso fler) är Olof Kirves till Nummis i Nousis, ja Olavi Pertunpoika Kirves ("Olof Bertilsson Yxa") som han faktiskt kallas i en handling från 1468. Namnet förekom redan tidigare i släkten, en Olof Kirves som omnämns 1405, var uppenbarligen hans farfar eller möjligen morfar.

Kirvesvapnet i Nousis kyrka.

Olof Kirves den yngre var nämndeman vid landsrätten i Åbo (omnämnd 1476 och 1486) och gift med Marta Nilsdotter som var dotter till riksrådet Nils Olofsson Stjernkors. Olof Kirves vapen hänvisar rätt tydligt till detta förhållande, korset och stjärnan är tagna ur vapnet för Stjernkors. En målning i Nousis kyrka visar dock Kirves vapen med enbart en skaftad yxa, så den versionen förekom också. Olof Kirves dog före år 1496 och efterlämnade inga manliga arvingar som överlevde honom.

Olof Kirves vapen enligt Elias Brenner 1670. I vissa källor har yxhuvudet misstagits för en vinkelhake.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor
Hausen: Finlands medeltidssigill
Gustaf von Numers: Heraldisk förlustelse i finskt 1200- 1500-tal, Heraldica Fennica 1978