måndag 16 mars 2015


Att syssla med heraldik

Heraldik är en konstform och en vetenskap som har förblivit i stort sett oförändrad sedan medeltiden. Den kallas ibland också för en hjälpvetenskap till historieforskningen. Heraldiken går ut på identifiering, förklarande av och forskning kring visuella emblem.  Dess område är vapenskölden och i förlängningen därmed också flaggor, märken, mynt och medaljer.

Heraldiken är alltså en vetenskap för vapendesign och identifikation. Den uppstod i Centraleuropa på 1100-talet då det till följd av den feodala samhällsordningen uppstod en kast av beridna krigare – riddare. Eftersom det var dyrt att anskaffa häst och rustning, var det endast de mest välbärgade som hade möjlighet till detta. Dessa blev de första riddarna. Rustningen täckte  kroppen och ansiktet, så det fanns ett behov av en metod att känna igen den enskilde krigaren. Skölden, som var oumbärlig i strid, erbjöd en tom yta som kunde fyllas med figurer, färger, mönster och symboliska framställningar av olika slag.

Enligt legenden måste Vilhelm Erövraren ta av sig hjälmen för att visa sina män att han inte var död i slaget vid Hastings 1066. Detta var före heraldikens uppkomst. Teckning av Anders Segersven (Heraldiikka ja historia, Järvi & Segersven 2000).
 

Vi vet förvisso att redan antikens romare,  greker och många andra folk har haft sköldar med bilder. Dessa betraktas ändå inte som heraldik, eftersom de inte uppfyller heraldikens regler och i regel inte ärvdes från far till son.

För att alltså kunna skilja fiende från vän skapades ett igenkänningssystem som fortfarande existerar i denna dag som är. För fortfarande har länder, län, landskap, kommuner, städer, stater, släkter och enskilda personer vapen som kan identifieras och som är kända. Heraldikern designar och känner till dessa bilder, han eller hon är på sätt och vis en ättling till den medeltida härolden.

Skölden är ursprunget för dessa märken och slagfältet och rännarbanan grogrunden, men idag kan de påträffas i brevhuvuden och på visitkort, likaså på skyltar vid kommungränser och i stats- och nationsflaggor. ”Vad namnet är för örat, är vapnet för ögat” är ett talesätt som tillskrivs framlidne heraldikern Bo Tennberg.


Samma kunde sägas om de logotyper och firmamärken (i ständig förändring) vi kan se överallt varje dag. De är inte heraldik, men man kunde kanske säga att de är ett slags oäkta barn av heraldiken, en avkomma som inte bryr sig om regler och hävdvunnen tradition.

Anders Segersven

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar