Finlands Björn

Satakunda landskapsvapen av Ahti Hammar 1963.

Björnen som ett mytiskt och övernaturligt begrepp är bekant från åtskilliga såväl forntida som nulevande ursprungsfolk. Björnen har setts som ett totemdjur, och till exempel i den finska folktraditionen har björnen ansetts härstamma från gudarna och människan igen härstamma från björnen.

Bland jägar-, fiskar- och samlarfolken i det subarktiska området har björnen tillbetts som ett totemistiskt gudaväsen, och i jakten på den har förekommit drag av religiös ritual. Jaktritualen, bland de finska folken känd som karhunpeijaiset - en svensk översättning tycks inte finnas, björngille kanske - har bevarats i folktraditionen och har sina återspeglingar än idag. Betraktad som en förfader, ansågs det inte att man dödade björnen, han "fälldes" i enlighet med ritualen och bars från skogen med huvudet före, ty endast döda bars med fötterna före. Björnen kunde inte dö, dess ande hade evigt liv.

Bildkälla Aarre/Tuomo Kesäläinen.

Efter att björnen slaktats fördes de renätna benen i procession till begravningsplatsen; björnen begrovs nämligen som en människa och varje ben placerades på sin rätta plats - detta skulle garantera att björnen återföddes och återvände till skogen. Sedan tog jägarna sig en sup ur björnens skalle och skallen hängdes upp i ett träd, oftast en såkallad skallefura, så att ögonhålorna blickade åt öster. Dylika smått heliga furor kan fortfarande utpekas av folktraditionen och det sägs att sedvänjan förekommit ännu på 1950-talet.

Skillnaden i inställningen till björnen och att annat känt rovdjur, vargen, har varit väldigt olika i forna tider. Björnen har nästan aldrig, i motsats till vargen, oprovocerat och på eget initiativ anfallit en människa. Dess verksamhetsområde sträckte sig på sin höjd till kalvhagen, medan vargen kunde tänkas ge sig på gårdvaren rentav i husets farstu. Människan behövde inte skydda sig för den med facklor på det mörka gårdstunet och resande behövde inte rädas den på en vintrig landsväg. Björnen sågs som en rejäl om än respektingivande jaktkollega, vargen var enbart lömsk och grym.

I ljuset av allt ovanstående kunde man med fog anse att björnen skulle vara ett utmärkt vapendjur för Finland. Så har det inte blivit, trots allt, även om det har varit nära flere gånger under århundradenas lopp. Vi ska se.

Hertig Johans vapen på Åbo slott.

Vi kan börja den 7 september 1557 då kung Gustav Vasa utfärdade vapenbrev för hertigdömet Finland till sonen Johan "arvfurste och hertug till Finland". Det var förstås i första hand fråga om ett personligt furstevapen, men kunde också ses som hertigdömets territoriella vapen och skulle säkerligen ha blivit ett sådant om det hade fått existera i längre tid än vad som slutligen blev fallet. Gustav Vasa formulerar sig sålunda om hertigdömet:

"...efter förbemälte land och län uti Finland... med sköld, vapn och sköldemärke till denne tid icke försedde varit have, som det sig borde och uti andre konungeriker och hertugedömer brukeligt är och vare pläger; varföre vi nu..."

Detta var alltså tiden innan det fanns landskapsvapen, de första skapades ju som bekant till Gustav Vasas begravningsprocession. Brevet går vidare till vapenbeskrivningen:

"...sköld, vapn och sköldemärke, som är en fyrestycket sköld, det övre och högre, så och det nidre och vänstre fjället halvparten blått, och där uti två sölverfärge sjuudde stjärner, och niderdelen förgyllt, och utöver både desse färger en björn med ett förgyllt draget svärd emellem både främre ramerne; vilket vapn och sköldemärke vi här med tillägne Norre Finland och Kumegårds län."

Här har vi den gamla uppdelningen i Norra och Södra Finland, vapnet är kvadrerat med björnvapnet och hjälmen med glavenstakarna som sedermera skulle bli Egentliga Finlands vapen. Gränslinjen mellan Norra och Södra Finland gick längs Aura å. Björnvapnet för Norra Finland har fått den förnämare placeringen i första och fjärde fältet; möjligen beror det på att Åbo slott ligger på den norra åstranden. Idag ser vi björnmotivet i Satakunda landskapsvapen.

Björneborgs stadsvapen. Mottot "Deus protector noster"
 (Gud vår beskyddare) är också Johan III:s valspråk.

Man har velat se björnvapnet som en sinnebild för landsdelen östanhavs med sina vida ödemarksskogar; en vision av ödemarksfolkets sega kamp mot obarmhärtiga naturförhållanden och ständiga gränsfiender. Och varför inte. Även om hertig Johan kom att något förändra sitt vapen från det som beskrivs i vapenbrevet, råder inga tvivel om att han ansåg att björnen var ett viktigt element. Den enda stad han kom att grunda i Finland, avsedd att bli "Norra Finlands huvudstad" var Björneborg och dess vapen blev ett björnhuvud, härlett ur Norra Finlands vapen.

Och när hertig Johan midsommartiden år 1562 seglade till Danzig för att fria till Katarina Jagellonica skedde det med skeppet "Ursus Finlandicus" - Finska Björn. Skeppet har i litteraturen omväxlande kallats örlogsfartyg eller amiralsskepp, men faktum är att det tillhörde Åboborgaren Henrik Innamaa, i övrigt också hertigens vän och samarbetspartner, och det var han som stod vid rodret. Hertigen ägde naturligtvis att disponera de fartyg han så önskade inom sitt hertigdöme, men visst är ju fartygets namn symptomatiskt, och i mitt tycke kan det kanske inte helt ha varit fråga om ett sammanträffande. Ja, hovpoeten Henricus Mollerus skrev bröllopet till ära dikten Aulaeum Gratiarum; Ursus Finlandicus, Aguila Polonica där Venus gracer väver en tapet med två broderade vapen: Polens krönta örn och Finlands svärdbärande björn.

Broderat tygmärke med Norra Finlands björn,
 hittat 1939 vid utgrävningar på Åbo slott.

"Vem du än är, som med våld och vapen vill hota den finske
hertigens rätt till sitt land, som av sin fader han ärvt,
och som med rasande hand hans vapensköld antasta önskar,
vari man skådar en björn, lysande, väpnad också:
du skall straffas därför med en kindpust eller med döden
eller bita du får i slagfältets blodiga gräs.
Ty den finländska björn, som på detta vis du vill trotsa,
har ej blott ramarna två, som dig förmår klubba ned;
även ett blixtrande svärd den håller i krokiga klorna
varmed den utan besvär hugger ditt huvud utav."

Bröllopsdikt, jodå, visst var det en sådan. Adressaten var naturligtvis hursomhelst moskoviten.

Intressant nog så nämner J. L. Runeberg inte det finska lejonet i "Fänriks Ståls sägner", men åtminstone en gång Finlands björn, i dikten "Sveaborg":

Under Frändefolkskrigen 1918 -1922 skapade
 Akseli Gallen-Kallela vapnet för Östkarelen.
 Intressant nog så använder nuvarande
  Karelska republiken ett snarlikt vapen.

Tillbakaträngd var Finlands tropp,
Vid polens gräns den stod;
Dock flammade ännu vårt hopp,
Dock glödde än vårt mod.
Att bota allt ej troddes svårt,
Så länge Sveaborg var vårt.

Klar blev i hast var mulen blick,
När detta namn blott ljöd,
Allt knot var slut, all sorg förgick,
Det fanns ej köld, ej nöd.
Ny fart den finska björnen tog
Och skakade sin ram och slog.

Björnen kan för all del förknippas även med Ryssland, och faktum är att John Lind på 1980-talet kanske något spekulativt framkastar en teori som utgår från att Sveriges diplomatiska kontakter i tiden gick via det suveräna Novgorod. Därmed ville Ryssland insinuera att Sverige inte var något "riktigt" kungadöme och att Gustav Vasa var en uppkomling. Anmärkningsvärt nog var Gustav "föga benägen att förvärra ställningen med kif om formaliteter så länge han kunde bevara freden utan uppoffringar av verklig makt". Men det att han förlänade hertigdömen till Johan och de övriga sönerna bör ses mot bakgrunden att han jobbade på att bygga upp positionerna gentemot yttre makter.

Titelbladet till George Granfelts "Finlands Ridderskaps och Adels vapenbok" 1889. För första gången uppträder Finlands vapen med sköldhållare, varav den ena dessutom är en björn. Någon officiell version av vapnet är det ändå inte fråga om, snarare ett uttryck för Granfelts heraldiska kreativitet.

Vi har alltså sett att hertig Johan år 1557 erhåller ett vapen med bland annat en björn för Norra Finland, och att han sedan nyttjar Finlands björn på ett framträdande sätt under sin friarfärd till Polen. År 1565 bestämmer så Ivan IV i Ryssland att sigillet för ståthållaren i Novgorod ska ändras från att ha innehållit ett lejon till att innehålla en björn. Det är, menar Lind, troligen signifikant, att han gjorde detta just vid denna tidpunkt, då man kämpade om makten i Livland. Och därmed skulle björnen som vapendjur för Storfurstendömet Finland vara utesluten, det storfurstendöme som Johan låtit tillfoga till sin titulatur när ryssarna 1577 anföll Finland och det svenska Livland. Det kan för en nutidsmänniska låta som petitesser, men vi vet att Erik XIV hade liknande för sig visavi Danmark.

Och här kanske vi har skälet till att Finland efter Gustav Vasas död sedan fick ett lejonvapen, och inte ett björnvapen, och liksom björnen svingar lejonet ett svärd och ännu därtill så trampar det på en kroksabel. Vi noterar att det tidigare sigillet för Novgorod hade innehållit ett lejon, men det är kanske att dra för långt gående slutsatser att tro att det inverkat. Lejonet är trots allt ett väldigt allmänt vapendjur.

Björnvapnet honorärkonsul
 Rudolf Ray utarbetade.

Skämtteckning av Sven Nyström
1928 i anledning av vapendebatten.

Vapenfrågan debatterades intensivt under 1920-1930-talen, och man ifrågasatte hela lejonvapnets giltighet som statsvapen. I en del kretsar ansåg man lejonet som ett främmande djur i faunan och dessutom en relikt av en främmande makt och man önskade ersätta den med björnen. Vi har tidigare läst om konsul Rudolf Rays kamp mot lejonvapnet och många andra blandade sig i debatten och förslagen med eller utan björnar duggade tätt. Namn som  Axel Gallen-Kallela, Eemil Halonen, Gunnar Clément och Wäinö Aaltonen kan nämnas.

Statsrådet tillsatte år 1934 en kommitte för att utarbeta ett förslag till ett fullständigt vapen för republiken Finland. Björnanhängarna fick en delseger då kommittén 9.6.1936 lämnade ett betänkande där man ansåg att Finland i likhet med flere andra länder kunde ha både ett litet och ett stort statsvapen. Det lilla statsvapnet skulle bestå av endast skölden med krona eller utan.

Det stora statsvapnet som skulle brukas av de högre statsorganen föreslogs ha två björnar som sköldhållare och ett postament av grankvistar med ett band bärande devisen Vapaa - Vakaa - Vankka (fri - stabil - stark). Bandets färger, silver och blått, skulle hänvisa till Finlands flagga. Förslaget blev ändå inte stadfäst före krigen, och man återkom sedermera aldrig till ärendet. Lejonet består.

Förslaget till Finlands stora statsvapen 1936.

Litteratur:
Carol Hedberg: "Finlands första vapen", Heraldica Fennica, HSiF, Esbo 1978
Knut Pipping & Leif Tengström: Huset Vasa, Jagellonerna och Ivan IV Vasilievitj. Några hypoteser om de svenska landskapsvapnens uppkomst", Heraldisk tidsskrift, Vol. 5, No. 49-50, 1984
Leif Tengström: Till frågan om Finlands vapen, Finskt museum 1981
Leif Tengström: Muschoviten ... Turcken icke olijk. Ryssattribut, och deras motbilder i svensk heraldik från Gustav Vasa till freden i Stolbova, Jyväskylä universitet 1997
Tuukka Talvio: Suomen leijona, Museiverket Helsingfors 1997
John Lind: "Ryssesablen", "Finlands Björn", Novgorods löve samt nogle fisk. En strid på våben, Historisk Tidskrift för Finland 1983
Henrik Degerman: Finlands nationella vapen? Heraldisk Tidsskrift bd 5, nr 49-50, 1984

Anders Segersven

Nio rosor i Finlands vapen

Finlands vapen på Gustav Vasas gravmonument i Uppsala, av Willem Boy, 1580-talet.

"I rött fält ett krönt lejon som trampar på en sabel och vars högra arm ersatts med en harneskklädd ram svingande ett svärd; lejonet, dess krona och beväring, armharneskets ledplåt och vapnens fästen av guld, vapnens klingor och harnesket av silver; fältet bestrött med nio rosor av silver"

Så konstateras det enligt lagen (381/78) om Finlands vapen. Vapnet innehåller uttryckligen nio rosor, och av tradition har de ansetts symbolisera de nio historiska landskapen i Finland. Det är en trevlig historia men också en efterhandskonstruktion, och rosorna har ingalunda alltid varit nio, vilket vi snart ska se.

Besått fält till vänster, bestrött fält till höger (Olof Eriksson: Heraldiikka ja symbolit 1982).

Det beströdda fältet är en dekoration, ibland kallat praktstycke eller semé, och heraldiken brukar egentligen inte ta ställning till med hur många föremål ett fält är bestrött (föremålen går inte över sköldkanten) eller besått (föremålen kan gå över sköldkanten). Det är fråga om dekoration för att fylla ut tomhet, ett uttryck för horror vacui, den "rädsla för tomrum" som gör sig gällande bl.a. i medeltida illustrationer.

Hur har då dessa rosor och deras antal framställts i Finlands vapen genom tiderna? Vi tar en titt.

Finlands vapen i ett manuskript från 1580-talet. Nio rosor, lejonets högra ram är inte harneskklädd.

Vapenflagga använd vid Karl X Gustafs begravning 1660. Tolv rosor.

Finland i "Suecia antiqua et hodierna" 1712, teckning av Elias Brenner. Sexton rosor.



Finlands vapen på tronklädet vid lantdagen i Borgå 1809. Fjorton rosor.

Vapnet på fanan som studentkåren bar till Floradagsfesten 1848. Sexton rosor, förebilden har tydligt varit Brenner 1712.

Finlands vapen på servis från 1850-talet, Kejserliga palatset i Helsingfors, numera Presidentens slott. Åtta rosor.

Vapnet enligt en rysk förordning av år 1857. Åtta rosor.

Normalisering av Finlands vapen 1886, K.A. Bomansson. Härifrån och framåt blir förebilden vapnet på Gustav Vasas gravmonument från 1580-talet. Nio rosor.

Titelblad till Finlands Ridderskaps och Adels Vapenbok av George Granfelt 1889. Nio rosor, för första gången förekommer en björn som sköldhållare.

Som vi sett har antalet rosor varierat genom århundradena. Den nuvarande officiellt stadfästa vapenbeskrivningen har fixerat antalet rosor till nio, uppenbarligen på grund av uppfattningen om de nio landskapen, och antalet rosor på vapnet på Gustav Vasas gravmonument. Det är möjligt att göra så, även om det inte är obligatoriskt. Den officiella vapenbeskrivningen har också tagit avstånd från beväringsregeln genom att konstatera att beväringen är guld. Annars kunde lejonet ju ha tunga och klor i blått, till exempel. Mer om beväring kan vi ta en annan gång.

Något helt annat. Lejon i art déco av Gunnar Finne för försvarsmakten 1929.

Anders Segersven

Huvudsaklig källa: Tuukka Talvio: "Suomen leijona", Museiverket, Finlands nationalmuseum 1997


Lestijärvi och vapen för Kung Orre

Lestijärvi är en kommun i Mellersta Österbotten och dess vapen, i fält av silver en blå orrstjärt,  är designat av Gustaf von Numers år 1967. Kommunen är glest befolkad och enligt uppgift symboliserar den stiliserade orrstjärten ortens forna ödemarkskaraktär.

Nog så, men det är en annan aspekt av det hela som väcker lite heraldiskt intresse. Framlidne heraldikern Bo Tennberg skrev en artikel om Vasa-vapnets ursprung i Heraldiska Sällskapets i Finland publikationsserie år 1992 (Vaasain tunnus Vaasan suvun vaakunoissa). Min översättning av ett litet utdrag:

"I början nämnde jag en lång rad förslag och uppfattningar om vad Vasatecknet kunde föreställa. När jag nu har kommit så här långt, är det dags att studera närmare detta gåtfulla tecken och se vad för slutsatser man kan dra för att lösa gåtan. Till att börja med kan jag konstatera att största delen av dessa är sådana att det inte lönar sig att studera dem närmare.

Vasa stads vapen.

Vasen i Vasa stads vapen har länge kallats för Vasakärven, och detta namn har folket fullständigt anammat. När tex. Vasa svenska teater på 1950-talet hade brunnit, och man samlade in pengar för återbyggandet, gav man donatorerna som tack ett märke i stil av ett utmärkelsetecken att bära på bröstet. Det var ett Vasatecken av guld i rödgult band och med namnet Vasakärven. Jag har sett det buret på bröstet tillsammans med officiella utmärkelsetecken. Således har vapenbilden fått behålla sitt folkliga namn trots att man för länge sedan har konstaterat att det inte kan vara frågan om en kärve. Det bevisas redan av det faktum, att tecknet ursprungligen var svart och av att ingen bonde någonsin har bundit om en kärve på två ställen.

Till den här förklaringen, som så många andra, är det svårt att få en förklaring till tecknets "grenar", "armar", "band" eller vad man ska kalla dem.

Vad gäller kärven, så har man försökt förklara att det är frågan om skördens sista kärve som har dekorerats speciellt. Förklaringen stämmer ändå inte med figurens ursprungliga form och färg. Största orsaken till den här kärveteorin är det faktum att Gustaf Vasa ändrade färgen på den från svart till guld. Uppfattningen att Vasatecknet skulle vara en kärve uppstod egentligen ganska sent. Först från drottning Kristinas tid återfinns de första officiella hänvisningarna på att tecknet uppfattades som en kärve.

Mer välgrundad är uppfattningen att figuren föreställer en stormvase, faskin, och bevisligen har den uppfattats som en sådan vid tiden, åtminstone i Danmark.

Sammanställning av vasavapen från Ranekes Svenska Medeltidsvapen.

Emblemet har också hållits för en fjäderplym på en hjälm, vase betyder ju bland annat ett knippe av någonting, i det här fallet ett knippe fjädrar. Fastän tecknets utformning i de tidigaste sigillen stöder den här uppfattningen förklarar det inte vad vasatecknet i dess nuvarande utformning kunde föreställa. Nära den här teorin har vi den förklaring som framställdes i den svenska heraldiska tidskriften "Vapenbilden". Enligt denna är det inte fråga om en fjäderplym utan om en orrstjärt. I tidskriften refererades till verket "Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid". Vid sökordet orre konstateras bla. "...karakteriseras orrtuppen framför allt av sina egendomligt utsvängda yttre stjärtpennor. 3 urhane fieddra aff sölf och förgylte, som 30/10 1548 förtecknats bland "knappar" i Gustaf I:s garderob, kunna förmodas ha varit dräktspännen el.dyl. med orrhanestjärtens lyrformade kanter, kanske helt enkelt tidiga varianter av konungens till sitt ursprung alltjämt omtvistade sköldemärke."

Tolkningen att vapenbilden skulle vara en orrstjärt eller ett knippe stjärtfjädrar, är enligt de gamla sigillavtrycken, fullständigt möjlig. Kung Gustaf I hade förstås avundsmän. I vissa kretsar kallades han för "Kongh Årre", en benämning som kungen ställde sig mycket negativ till. Ordens betydelse ändrar sig med tiden och orre kunde vid den här tiden mycket väl ha varit ett skällsord.

Gustaf I älskade som vi vet ståt, och som en stamfader för en ny konungasläkt, torde han inte ha hållit orrstjärten som en lämplig symbol för kungamakten. Man gav alltså en ny betydelse åt emblemet på samma gång som färgen ändrades och som botten lades Eka-ättens gamla vapen.

År 1967 designade Gustaf von Numers ett vapen för Lestijärvi kommun: i fält av silver en blå orrstjärt. Om man knyter två band om denna så blir den ett fullständigt gångbart vasatecken. Knappast tänkte von Numers på det här när han tecknade vapnet, men nog förstärkte han med sin bild den här senaste teorin"

Så långt Bo Tennberg. Om någon undrar över ordet "vasatecknet", så är det en direkt översättning av den finska heraldiska termen "vaasain tunnus". Vasavapnets vase som skilt heraldiskt tecken alltså. Nu gick vi lite utanför den finländska heraldiken, men jag tycker att teorin är intressant, även om det sista ordet i frågan om vad vasavapnet egentligen föreställer knappast har sagts.

Anders Segersven

Källor:

Bo Tennberg: Vaasain tunnus Vaasan suvun vaakunoissa, SHS julkaisusarja n:o 8, 1992
Suomen kunnallisvaakunat / Finlands kommunvapen, Kommunförbundet 1970

Hertig Johan och hans vapen

Hertig Johans vapen i ett manuskript från 1561.

Några ord om det som ibland kallats "Finlands första vapen"; år 1556 utnämnde Gustav Vasa sonen Johan till hertig av Finland, möjligen som ett motdrag gentemot tsaren av Ryssland som hade börjat sköta förbindelserna med Sverige via en underhuggare, fursten av Novgorod. Dylika vasaller hade Gustav inte tidigare haft att tillgå.

Hertigdömet omfattade inte hela Finland av idag (eller ens då) utan de sydvästra landsdelarna som förr kallats "Södra Finland" respektive "Norra Finland" (gränsen utgjordes av Aura å) eller alternativt Åbo slottslän samt Kumogårds och Kastelholms slottslän. Senare tillkom också Raseborgs slottslän.

Den 7 september 1557 utfärdades så vapenbrevet för hertigdömet Finland och hertig Johan i egenskap av "arvfurste och hertug till Finland". Det ursprungliga vapenbrevet med bild finns inte bevarat men nog en kopia (som saknar bild). Vapenbeskrivningen lyder som följer:

“Vår käre sonn her Johann och hands effterkommende barn... till förbe:te furstendömes yttermere stadfestelsse och evigh bliffvende skiöldh, vapn och skiölhemercke, som ähr:

en fyrestyckett skiöld, thet öffre och ögre, så och thett nidre och venstre fiälledtt halfparthen blått, och ther udi två sölffverferghe siuudde stiärner, och niderdelenn förgyltt, och utöffver bådhe thesse färgher een biörn medh ett förgyltt dragett sverdh emellem bådhe främbre ramerne; hvilckitt vapn och skiöldemercke vij her medh tilägne Norre Finlandh och Kumegårdz länn. Thett andre öffre och venstre, så och thett nidre och högre fiälledt rödtt och udi hvartt aff thöm en open förgyltt tornerehiälm medh en chrone opå och två glaffvenstaker udi korsvijss baak för hiälmen, bådhe medh förgyltte udder, blå fänicker och förgyltte korss egenom, hvilckett vapn och skiöldemercke vij her medh tilägne Södre Finlandh, Rasborgz län och Ålandh; item offven opå förbe:te vapn tree öpne tornerehälmer, hvarthere medh enn chrone, och udi chronen på then högre hiälmen een halff biörn medh ett förgyltt dragitt sverdh emellem bådhe främbre ramern[e], och udi chronen på then venstre och tridhie hiälmen fem glaffvenstaaker, alle medh förgyltte udder, blåe fänicker och förgyltte kors udi (&c)”.

Hertig Johans vapen. Rekonstruktion från vapenbrevet av Carol Hedberg.

Vapnet omfattar vapenbilderna för Satakunda (Norra Finland) och Egentliga Finland (Södra Finland) samt förstås Vasaättens vapen. Att Satakunda fått den heraldiskt förnämligare positionen har tolkats som att Åbo slott ju ligger på Aura ås norra strand.

Så långt så väl, men nu gick det ju på det viset att hertig Johan inte tog i bruk det här vapnet, utan en version där också Tre Kronor och Folkungalejonet ingick. Tydligen gällde det att visa lite tronaspiration också - han tänkte inte förbli hertig av Finland hela livet ut. Den versionen är betydligt mer känd, eftersom den fortfarande återfinns huggen i sten ovanför ingångsporten till Åbo slott.

Vapnet ovanför porten till Åbo slott, troligen utfört av stenhuggaren Antonius Timmerman på 1550-talet. 

Så dog Gustav Vasa år 1560, och arbetet med att utforma hans gravmonument vidtog. Där fick Finland sedan ett helt annat vapen. Men det är en annan historia.

Anders Segersven

Lax till Bussila

I svart fält en av vågskuror bildad bjälke av silver belagd med en naturfärgad lax. På hjälmen ett svart hjälmtäcke fodrat med blått och hjälmbindel i blått och svart. Hjälmprydnad: en uppstigande naturfärgad lax.

Lax till Bussila. Teckning av Anders Segersven.

Historien börjar med skeppar Hans i Bussila i Pikis socken. Han var kung Gustav Vasas troman och gjorde adlig rusttjänst år 1537. Som gift med Elsa av adliga Finskilä-släkten räknades han säkert redan till det lokala maktskiktet, men sonen Mårten Hansson är dock den som år 1564 adlades med ovanstående vapen. Han fungerade som fogde på Tavastehus och var gift med Karin Sigfridsdotter Vilken.

Mårten avled år 1570 och efterlämnade en talrik barnaskara; tre söner och två döttrar. Av dem kan nämnas Johan Mårtensson, hovjunkare hos Johan III, död 1599. Han testamenterade sin egendom till fästmön Valborg Jakobsdotter, då hon skött om honom i fyra år av sjukdom och ingen av hans egen familj brydde sig om honom.

Brodern Hans Mårtensson tog Sigismunds part i stridigheterna kring kronan. Hertig Karl tog honom i nåder och han har undertecknat finska adelns trohetsförsäkran år 1602. Han dog före 1619 och hade en utomäktenskaplig son, Henrik, varom det är känt att han slarvade bort släktens sköldebrev någon gång före 1626. Tydligen saknades det då grundandet av Riddarhuset blev aktuellt. Någon introduktion blev inte av; alla andra manliga ättemedlemmar hade redan hunnit avlida. Den tredje brodern Henrik hade en son, löjtnanten Mårten Lax, som avled ogift omkring 1618 och då Hans Mårtensson följde honom därpåföljande år, var släkten utslocknad på svärdssidan. Oäkte sonen Henrik Hansson dog före 1639 och var uppenbarligen barnlös.

Som i flere andra fall i denna vapenkavalkad, bryts även här emot tinkturregeln. Rent allmänt kan sägas att man inte alltid under denna tid brydde sig så mycket om heraldiska regler som vi känner dem idag. I Nousis kyrka har det förekommit ett vapen tillskrivet Mårten Hanssons dotter Elin där sköldfältet återgivits som blått och i Skoklostersamlingen i svenska Riksarkivet finns en version där laxen i hjälmprydnaden åtföljs av två påfågelsfjädrar.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

Gustaf von Numers: Heraldisk förlustelse i finskt 1200- 1500-tal, Heraldica Fennica 1978

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor

Bäck i Finland

I blått fält ett utböjt kors av guld, i alla fyra vinklar åtföljt av att grönt treklöverblad. På hjälmen ett blått hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld och blått. Hjälmprydnad: en sexbladig blomma av guld mellan två vesselhorn, dexter blått och sinister av guld.

Vapen för Bäck i Finland, Riddarhusversionen. Teckning av Anders Segersven.

Bäck eller Beck är av tyskt ursprung, troligen uradel. Sin plats i detta verk har släkten på grund av det adelskap den år 1536 erhöll i Sverige av kung Gustav Vasa. Vapnet föreligger i två versioner, den första den man använt åtminstone sedan introduktionen på Riddarhuset 1633 och den som nu följer uppenbarligen den man fick 1536.

I rött fält ett andreaskors av silver åtföljt av fyra gröna treklöverblad. På hjälmen ett rött hjälmtäcke fodrat med silver och hjälmbindel av silver och rött. Hjälmprydnad: en ros kluven i silver och rött mellan två oxhorn, dexter delat i rött och silver, sinister i silver och rött.

Vapen för Bäck i Finland, version 1536. Teckning av Anders Segersven

Uppenbarligen har man funnit det nödvändigt att ändra vapnets utseende vid introduktionen. Klöverbladen har oftast avbildats stolpvis ställda men enligt Karl Becks sigill (början av 1600-talet) och en vapenristning på Gäddtarmen vid Hangö har de här placerats med skaften mot centrum. Sannilikt har detta varit den ursprungliga positionen.

Vapenristning för Carl Beck på Gäddtarmen, Hangö. Från skriften "Gäddtarmen/Hauensuoli" utgiven av Hangö Museum.

Ätten har sedan 1500-talets slut ägt frälsegods i Finland. Melker Beck var gift med Elin Henriksdotter av uradliga Voltis-släkten. Sonen Karl Beck ägde Notsjö säteri i Urdiala och Uittamo säteri i Sääksmäki. Dessa tycks sedan ha gått i släkten.

Enligt Granfelt skulle stamfadern som adlades 1536 ha varit Nils Pedersson Smed till Skalltorp i Södermanland, men t.ex. Ramsay noterar honom inte. Den som förde släkten till introduktion var Johan Bäck (1613-1679), officer vid Finska Adelsfanan. Han deltog bl.a. i krigen i Polen och Tyskland. Släkten introducerades på Finlands Riddarhus år 1818 under nr. 15.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

George Granfelt: Finlands ridderskaps och adels vapenbok

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Dahlby & Raneke: Den svenska adelns vapenbok

Boose

I fält av guld en röd ros. På hjälmen ett rött hjälmtäcke fodrat med guld och med hjälmbindel av guld och rött. Hjälmprydnad: mellan två vingar av guld en röd ros.

Vapen för släkten Boose. Teckning av Anders Segersven.

Denna släkt Boose torde härstamma från Holstein. Den första kända medlemmen på våra breddgrader var Ludolf Boose som kom till Sverige under Gustav Vasas regeringstid. I vilken del av riket han höll hus är inte helt klart men hans hustru Karin Olofsdotter var åtminstone av finskt ursprung, dotter av Olof Pedersson Lille till Autis i Lemo. Då Ludolf dött omkring 1540 gifte hon om sig med häradshövdingen i Lappvesi härad, Bertil Jönsson. Barn fanns två; Johan och Anna. Anna vet vi inte mer om än att hon 1545, i arvsskifte efter morföräldrarna, fick andel i Forsby säteri i Pernå. Johan åter slöt sig till hertig Johans hov på Åbo slott, åren 1561-62 nämn han där som köksskrivare, och senare, 1570-72, hörde han till styrkan som bevakade den fångne Erik XIV och bl.a eskorterade denne till Kastelholms slott i oktober 1572. Han fick sköldebrev av kung Johan III den 12 augusti 1569.

Som varande kammarskrivare uppbar han bl.a ”vildvaror” dvs. skinn och dylikt från Finland och rannsakade t.ex. om ödehemman i Raseborgs län. År 1591 hade han att pålägga fogdar och skrivare att rusta ihop en fana som skulle kallas Fogdefanan.

Johan avled mellan åren 1594 och -96. Han var gift med Ingeborg Henriksdotter från Karuna och de hade en son och tre döttrar. Sonen Lydeke är inget övrigt känt om, döttrarna Elin, Karin och Kerstin giftes in i släkterna Slang, Stjernkors respektive Hartikkala.

Om Kerstin kan nämnas att 1606, några år efter mannen Björns till Hartikkala död, förbarmade hon sig över livländaren Bertil Nieroth som skulle avrättas i Åbo för ”begångne fauter”. Hon lät sig vigas med honom och tiggde om hans benådning, vilket faktiskt bifölls. Paret bosatte sig på Karuna gård men någon dans på rosor blev samvaron inte. Bertil misshandlade henne, förskingrade hennes egendom och till slut tog han ut skilsmässa och reste till Preussen. I sin frånvaro blev han av Åbo hovrätt åter dömd till döden, denna gång för att ha ingått adligt gifte utan att bevisa sitt eget adelskap! Han återvände aldrig och dog omkring 1651 i utlandet. Härmed utgår Boose-släktens sista återklang från historiens estrad.

Denna här avhandlade släkt Boose bör inte förväxlas med den inhemska medeltida ätten Boose, adlad 1407, som förde ett helt annat vapen och inte hade nåt samröre med denna släkt. Vår släkt Boose omnämns som holsteinsk uradel, men pga. sköldebrevet från 1569 försvarar den sin plats i denna samling.

En annan nordisk släkt, Roos af Hielmsäter, för likadan sköld som Boose men har heller inget samband. Då det är fråga om en enkel allmän bild finns naturligtvis alltid risk för sammanträffanden.

 Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor