Visar inlägg med etikett tinkturregeln. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tinkturregeln. Visa alla inlägg

fredag 11 september 2015

Sparsmakad finsk heraldik

"Finland har i mange år gjort sig bemärket ved raffineret arkitektur, kunsthåndverk og kunstindustri - möbler, glas, keramik, textiler, mode - og de finlandske kommunevåbener er udslag av samme begavelse. De forener to ting, som man ellers ville tro var uforenlige: realisme - den naturtro gengivelse av en kontur, av en holdning, ja av en bevägelse - og heraldisering: en destillation, ikke blot av en tings udseende, men også av dens karakter, en uddragning av tingenes essens, og en visuel koncentrering herav til hvad man kunne kalde tingenes hieroglyf. Idealet er ikke, når der ikke kan tilföjes mere. Idealet er: når der ikke kan tages mer bort, når tingen ikke kan göres enklere."

Så skriver den danske heraldikern Sven Tito Achen (1922 - 1986) i Heraldica Fennica 1978. Huruvida den finska heraldiken ännu är lika renodlad och sparsmakad som då - var den det alltid ens då - kan diskuteras, men det är inte det det här ska handla om.

Kommunalt väggvapen för Lavia. Bildkälla: YLE

Det finns ett par ytterst enkla heraldiska vapen i Finland, de påminner dessutom om varandra, men deras tillkomsthistoria är olika. Det ena är för den före detta kommunen Lavia i Satakunda, sedan 2015 uppgången i Björneborg. Vapnet, delat i blått och silver, är från 1955 och designat av heraldikern Ahti Hammar. Till typen får man väl anse att det är ett talande vapen, i betydelsen lavia = vidsträckt, platt. Det finns en berättelse om de första bebyggarna som kom till det som skulle bli Lavia, och konstaterade "kyllä on laviaa" (nog är det vidsträckt).

Det andra vapnet är faktiskt för statsmannen och senatorn Johan Vilhelm Snellman (1806 - 1881). Vapnet är delat i silver och blått, och från 1866 då Snellman adlades och introducerades på Finlands Riddarhus året därpå. 1800-talets heraldiska vapen är ju annars kanske inte kända för enkelhet och rätlinjighet, men vapnet är därtill dessutom resultatet av en kompromiss.


Snellmans vapen i Granfelts "Finlands ridderskaps och adels vapenbok".


Snellman hade velat ha en helt vit/silver sköld som skulle ha matchat valspråket "Ne ipse maculato, alii non poterunt" (fläcka icke själv din sköld, andra kan inte göra det), men eftersom heraldikens regler kom emot här, så fick han nöja sig med en delad dito. Inte helt utan protester, sägs det.

Anders Segersven

onsdag 12 augusti 2015


Lax till Bussila

I svart fält en av vågskuror bildad bjälke av silver belagd med en naturfärgad lax. På hjälmen ett svart hjälmtäcke fodrat med blått och hjälmbindel i blått och svart. Hjälmprydnad: en uppstigande naturfärgad lax.

Lax till Bussila. Teckning av Anders Segersven.
Historien börjar med skeppar Hans i Bussila i Pikis socken. Han var kung Gustav Vasas troman och gjorde adlig rusttjänst år 1537. Som gift med Elsa av adliga Finskilä-släkten räknades han säkert redan till det lokala maktskiktet, men sonen Mårten Hansson är dock den som år 1564 adlades med ovanstående vapen. Han fungerade som fogde på Tavastehus och var gift med Karin Sigfridsdotter Vilken.
Mårten avled år 1570 och efterlämnade en talrik barnaskara; tre söner och två döttrar. Av dem kan nämnas Johan Mårtensson, hovjunkare hos Johan III, död 1599. Han testamenterade sin egendom till fästmön Valborg Jakobsdotter, då hon skött om honom i fyra år av sjukdom och ingen av hans egen familj brydde sig om honom.
Brodern Hans Mårtensson tog Sigismunds part i stridigheterna kring kronan. Hertig Karl tog honom i nåder och han har undertecknat finska adelns trohetsförsäkran år 1602. Han dog före 1619 och hade en utomäktenskaplig son, Henrik, varom det är känt att han slarvade bort släktens sköldebrev någon gång före 1626. Tydligen saknades det då grundandet av Riddarhuset blev aktuellt. Någon introduktion blev inte av; alla andra manliga ättemedlemmar hade redan hunnit avlida. Den tredje brodern Henrik hade en son, löjtnanten Mårten Lax, som avled ogift omkring 1618 och då Hans Mårtensson följde honom därpåföljande år, var släkten utslocknad på svärdssidan. Oäkte sonen Henrik Hansson dog före 1639 och var uppenbarligen barnlös.
Som i flere andra fall i denna vapenkavalkad, bryts även här emot tinkturregeln. Rent allmänt kan sägas att man inte alltid under denna tid brydde sig så mycket om heraldiska regler som vi känner dem idag. I Nousis kyrka har det förekommit ett vapen tillskrivet Mårten Hanssons dotter Elin där sköldfältet återgivits som blått och i Skoklostersamlingen i svenska Riksarkivet finns en version där laxen i hjälmprydnaden åtföljs av två påfågelsfjädrar.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor
Gustaf von Numers: Heraldisk förlustelse i finskt 1200- 1500-tal, Heraldica Fennica 1978
Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok
Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor

torsdag 30 juli 2015


Krister Tordsson

I blått fält med av vågskura bildad stam av silver en stolpvis ställd röd kräfta. På hjälmen ett rött hjälmtäcke fodrat med blått och hjälmbindel av blått och rött. Hjälmprydnad: en uppstigande röd kräfta, hållande i klorna två lans- eller nålliknande föremål av silver.
Krister Tordssons vapen. Teckning av Anders Segersven.

Krister Tordsson är en svårfångad fisk (eller borde man säga kräfta) i historiens grumliga vatten. Hans levnad, verksamhet, födelse- och dödsår är okända. Hans vapen är åtminstone bevarat i några versioner.

Han skrev sig till Krabbenäs eller Krabbeby, tydligen beläget i Östra Nyland eftersom hans vapen en gång i tiden förekommit både i Borgå och Mörskom kyrkor. Hans sigillavtryck med kräftan och initialerna CT är bevarat, härrörande från år 1565. På vapnet som förekommit i Borgå kyrka var kräftan ställd bjälkvis och hade som hjälmprydnad en påfågelsstjärt. Hausen har dokumenterat vapnet i den form som ovan.
Krister Tordssons sigill från 1565.

Tydligen anspelar kräftan på gårdsnamnet Krabbenäs/by. Knepigare är att reda ut vad kräftan egentligen har i klorna; Gustaf von Numers utmanade heraldikerkollegorna redan år 1978 i Heraldica Fennica att göra förslag, men såvitt jag vet är föremålen ännu odefinierade.

För den som undrar: Ja, färgsättningen på vapnet bryter mot tinkturregeln så det smäller om det, men de här färgerna är nu en gång obestridligen dokumenterade så här. Kombinationen rött/blått förekommer i flere vapen från den här tiden, förresten.

Källor:
Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor
Hausen: Bidrag till Finlands historia
Hausen: Anteckningar gjorda under en Antiqvarisk forskningsresa sommaren 1876 i Östra Nyland
Gustaf von Numers: Heraldisk förlustelse i finskt 1200- 1500-tal, Heraldica Fennica 1978