Vapenristningarna på Prästholmen

Prästholmen ligger ett par kilometer söder om Raseborgs slott, vid Raseborgsåns mynning. Det är, namnet till trots, idag fråga om fastland, närmast att betrakta som en tämligen rundad udde ut mot Landbofjärden.

Stället var ändå på medeltiden en holme, eftersom vattennivån då låg ca två meter över den nuvarande. I likhet med Gäddtarmen vid Hangö har man även här tagit iland från fartyg, tillbringat tid här - och ristat i sten. Man vet t.ex. att Sveriges och Tyska ordens representanter mötts här för vapenstilleståndsförhandlingar i juli 1488. Vad som skiljer det här stället från t.ex. Gäddtarmen är att Prästholmen inte legat vid de vanliga segelvägarna, och här har inte allmoge och handelsfartyg i större mån tagit iland, de som lämnat spår efter sig här var maktens män (och kvinnor). Här har i och för sig tydligen varit en bra ankarplats även för större fartyg, men i utloppet av en trång farled till en medeltida borg, vars rykte tidvis präglats av sjöröveri. Här har man kunnat föra underhandlingar i lugn och ro, nästan i borgmurarnas skugga.

Vapenristningarna i sig har inte varit kända under någon lång tid, de upptäcktes först på 1960-talet under städningsarbeten på en privat villatomt och studerades av forskare på 1970-talet.



Vapnen för släkterna Tott och Sture. Till vänster Tottvapnet enligt Gustaf von Numers, till höger en stiliserad avteckning av Sturevapnet på Åbo slott.

Överst är det fråga om ett alliansvapen Tott-Sture, med största sannolikhet Erik Axelsson Tott (ca 1415 - 1481) och Elin Gustavsdotter Sture. De ingick äktenskap 1466, så äldre än så kan ristningen inte vara. Alliansvapnet åtföljs av ett vapen med en sparre, en möjlig kandidat kunde vara någon från ätten Sparre av Hjulsta och Ängsjö. Därefter årtalet MCCCCLXXVIII = 1478.

Den undre raden inleds med vapnet för släkten Nipertz, som dock antagligen kommit till senare än de följande i raden. Det är för fru Katarina Eriksdotter, Laurens Axelsson Totts andra hustru - den första förlorade han i Hanneke Wromes skeppsbrott 1468 - och Laurens Axelsson Totts vapen följer som nästa i raden. Det är möjligt att fru Katarina lät rista sitt vapen bredvid Laurens för att befästa sin ställning som slottsfru efter dennes död (1483).

Nipertzvapen avtecknade i finska kyrkor på 1600-talet av Elias Brenner. Ett Nipertzvapen ska enligt uppgift ha funnits i Karis kyrka, donerat av Katarina Eriksdotter och på en glasmålning i Pojo kyrka.

Gravtäcke med alliansvapnet för Laurens Axelsson Tott och Katarina Eriksdotter Nipertz, Ödeby kyrka i Närke. Källa:Fornvännen 1963:4, 191-212.

Laurens Axelsson Tott innehade Raseborg från Karl Knutssons tredje tronbestigning ända till sin död 1483 och efter hans vapen följer ett mindre vapen med en båt. Det har inte kunnat personbestämmas men kan ha tillhört någon från släkterna Bonde, Bååt eller möjligen Svarte Skåning.

Därefter följer ett något svårdefinierat vapen, men hjälmprydnaden i form av ett lejon gör att det möjligen kunde vara fråga om en version av vapnet för Lepasätten, också känd som Lejon av Lepas.
En kandidat som kunde passa in här rent tidsmässigt är Klas Hansson av Lepas.

Lepasättens vapen enligt Gustaf von Numers.

Det sista vapnet i den nedre raden tillhör släkten Stiernsköld, och här kan Hans Pedersson av denna ätt (gift 1450, levde ännu 1496) vara den som vapnet hänsyftar till.

Stiernskölds vapen i Keysers Wapenbok, ca 1650.

Det kan i sammanhanget påpekas att ristningarna befinner sig på privat mark och de är inte något turistmål. De är inte heller särskilt framtagna, så de kan inte upptäckas lätt av det såkallade otränade ögat.

Till sist ett vykort från omkring förra sekelskiftet. För att tänka sig situationen på 1400-talet ska man alltså addera två meter vatten, och då blir det här skärgård, och den bergsknalle i strandskogen där vapnen ristats blir ett skär.

Källa:

Nummela, Johanna & Sarvas, Pekka & Taavitsainen, J-P. 1979. Hällristningarna på Prästholmen – ett bidrag till Finlands medeltidshistoria. Historisk Tidskrift för Finland 64.

Begravningsvapen och andra vapen i kyrkor

Det finns naturligtvis andra heraldiska vapen i kyrkor som inte helt faller under begreppet huvudbaner/anvapen/begravningsvapen. Ett dylikt begravningsvapen kännetecknas ju av att det burits i begravningsprocessionen och därmed har det varit försett med en bärstång som i vissa fall ännu finns kvar, eller åtminstone resterna av fastsättningen.

Ett svart sorgflor har också funnits knutet kring stången, och rester av det kan också i vissa fall finnas kvar.

En typisk minnessköld med ätten Boije af Gennäs vapen, Åbo domkyrka.

Ett vapen som uppsatts i kyrkan till åminnelse av någon avliden, men som inte har burits i begravningståget kallas minnessköld eller epitafium . Det kan annars likna ett begravningsvapen, men det har ingen bärstång, eller rester av en.

Epitafium för släkten Tigerstedt i Åbo domkyrka, ersättande vapen som brunnit upp i Åbo brand 1827.

Alliansvapen för Åke Tott och Kristina Brahe på gravmonumentet i Åbo domkyrka.

Sedan finns det ju naturligtvis utsmyckningar i kyrkan, väggmålningar eller glasmålningar som kan vara hänvisningar till någon avliden, men likaväl kan beteckna någon som gjort betydande donationer till kyrkan.

Också kistan kunde smyckas med vapen. Den här utdragna kistan tillhör Jöns Kurck, begraven i kryptan under Åbo domkyrka.

Anvapen i form av så kallade anträd, en mer sällsynt form att framställa anorna. Här anorna för Gustaf Johan Kaspersson Wrede, död 1695, i Orimattila kyrka. Museiverket.

Sturevapnet på Åbo slott

I anslutning till borggården på Åbo slott finns det ett i sten hugget vapen fäst i väggen. Legenden vet berätta att det bakom stenen har murats in en rövare, som hade för vana att äta oskyldiga barns hjärtan.

Teckning av Gustaf von Numers.

Nåja, dylikt hör till vandringssägnernas värld, och i vapnet ser vi ju ingalunda hjärtan, även om likheten är stor, däremot släkten Stures sjöblad.

"I fält av guld tre balkvis ställda svarta sjöblad"

Och sjöblad, det är vad idag heter näckrosblad, inte alldeles sällsynta inom heraldiken. Vapnet knyter an till Sten Sture den äldre, han som besegrade kung Kristians trupper i slaget vid Brunkeberg 1471, och sedermera fick bland annat Åbo slott i förläning.

Alliansvapen för Sten Sture och hustrun Ingeborg Åkesdotter Tott på östra väggen i slottskapellet fråm 1480-talet.

Åbo slott hörde till hans förläningar under åren 1472 - 1499 och det är känt att han besökte slottet åtminstone 14 gånger och stannade ofta månader i taget. Under den här tiden gjordes en hel del tillbyggnader och förbättringar på slottet, bland annat den sk. Sturekyrkan, en sal med valv slagna i baltisk stil. Vapnet i väggen är från samma tid, uppenbarligen mellan åren 1486 - 1490 eftersom initialerna HK nedanför vapnet torde hänvisa till Hans Kyle, som var fogde på Åbo under denna tid.

Kungasalen, Åbo slott.

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del IV

Tott

Släkten Tott har förekommit i hela Norden, frågan är om inte denna ursprungligen skånska uradelsätt är den mest kända nordiska adelsätten genom tiderna. Tott är känd sedan 1283, lever än idag och var representerad i fyra generationer på Sjundby i Sjundeå på 15- och 1600-talet. Frågan om tinkturernas ordning i Tottska vapnet är intressant – kvadrerad i guld och rött eller i rött och guld? Åke Thott har konstaterat att båda versionerna förekommit, samt att det inte då varit fråga om spegelvändning pga. courtoisie till exempel. Det är ju faktiskt fråga om två olika vapen om de skiljer sig på detta avgörande vis.

Tottska vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670

Det äldsta Tott tillhöriga vapnet man funnit är från ca. 1380 och är guld/rött och detta kan alltså tänkas utgöra den ursprungliga kombinationen. Sedermera tycks rött/guld varit vanligare, men år 1625 inträdde bättre ordning då introduktion på riddarhuset skedde och tinkturerna måste bestämmas exakt. Två linjer uppstod; Tott till Sjundeby (Sjundby) och Tott af Skedebo. Skedebolinjen valde att föra guld/rött kvadrerat med bård i motsatta färger och Sjundbylinjen rött/guld.

Enligt Klingspor 1890

Men! Predikstolens Tott-vapen är i guld/rött, liksom även hjälmprydnadens vesselhorn, dexter delat guld/rött och sinister rött/guld (vilket ju nog är korrekt). Frågan uppstår; hur noggrant har herr Åke övervakat vapenmålandet eller spelade det faktiskt då ingen roll i vilken ordning tinkturerna placerades? Då Sjundbygrenen år 1652 upphöjdes i grevligt stånd (Tott till Karleborg) förbättrades vapnet med bla. en krönt vase  och en hel del annat garnityr. Men hjärtskölden, den är kvadrerad i rött och guld som sig bör.

Enligt Klingspor 1890

En kontrovers föreligger alltså, men som vi sett hos Åke Thott (Ätten Thott under medeltiden, 1983), egentligen är det ju  det ursprungliga tottska vapnet från medeltiden vi har på predikstolen, må så vara att det för tiden i fråga är lite otypiskt.

I anknytning till tottska vapnet kan vi konstatera att Åkes far Henrik Tott från tiden kring sekelskiftet 1600 efterlämnat en teckning av sitt vapen i en stambok i Mitau (en stambok var en form av gäst- eller minnesbok). Han har varit stolt över hustrun Sigrids anor, ty sitt eget vapen har han placerat först i tredje fältet av den fyrdelade skölden, medan de övriga fälten upptar: i första och fjärde trekronorsvapnet och i det andra lejonet över tre stömmar. Sålunda har alltså ”Heinrich Tått zu Siudeby” velat framträda! Dock får vi intet veta om tinkturernas ordning i hans eget vapen, för endast en beskrivning av sagda vapenteckning har funnits att tillgå och i den framgår inte dylika detaljer.

"Hans namn är enligt vad Carl Arvid Klingspor berättar (Autografsällskapets tidskrift 1886) inskrivet i en stambok, som tillhört Hieronymus Rörsscheidt och omfattade tiden 1595 - 1605 och förvarades i Mitaus museum. Över namnet "Heinrich Tått zu Siudeby Anno 1600" har målats ett vapen med fyrdelad sköld, belagd med hjärtsköld, innehållande Vasaättens stamvapen. I huvudsköldens första och fjärde fält "ses sveavapnet, de tre kronorna, och i andra götavapnets lejon öfver de tre strömmarne och i tredje fältet hans eget, det tottska" fyrdelade vapnet. En öppen tornérhjälm över skölden är krönt med en kunglig krona och lövverket "bär till höger de tottska färgerna, rödt och guld samt till venster de svenske, blått och guld". Carl Arvid Klingspor konstaterade att vapnet synes mera tillhöra hans gemål än honom och är "naturligtvis sjelftaget"

Erik Spens: Några svenska Vasa-ättlingars vapen, Heraldisk Tidsskrift 1983

Inläggen baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011).

Anders Segersven

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del I

Sjundeå sockenkyrka i Västra Nyland är uppförd i gråsten omkring år 1460 och helgad till aposteln Petrus – därav också nyckeln i kommunens vapen. Socknen är gammalt kulturlandskap och på gårdarna här har förekommit många kända personer ur Sveriges och Finlands historia. Så kommer vi också i denna artikelserie att röra oss på detta vapenförande samhällsskikt.

Tottska predikstolen

I hörnet till vänster om ingången uppbevaras ett föremål på vilket det lönar sig att rikta sitt heraldiska intresse. Vid första anblicken ser det ut som ett gammalt skänkskåp, utfört i den strikta och symmetriskt arkitektoniska renässansstil som ännu var förhärskande i Norden vid dess tillblivelsetid; 1620-talet. På föremålet förefinns tre portalinramade fält, vart och ett bemålat med ett vapen. Därtill hänger i samma hörn en gammal dörr, prydd med en bild av kyrkans skyddspatron aposteln Petrus.

Dörren med aposteln Petrus

Vad som här skådas är i själva verket delar av Sjundeå kyrkas gamla predikstol, den sk. Tottska predikstolen (ibland felaktigt kallad Karin Månsdotters predikstol), som skänktes till församlingen år 1625 av Åke Henriksson Tott, herre till Sjundby och Gerknäs. Sjundby var ett av de främsta godsen i socknen och samma år hade Åke Henriksson vunnit introduktion på Riddarhuset med namnet Tott af Sjundeby. I åminnelse av detta gjorde han kanske också denna donation till sockenkyrkan, och de sköldprydda fälten med vapnen för Tott, Karin Månsdotter, Vasa samt (numera försvunnet) Horn af Kanckas utgör hans anor. Ovanom Tott- och Vasavapnet står så också skrivet ”Henricksons Totts Fyra Aaner”.

Vapnen på predikstolen

Åkes far var Henrik Claesson Tott till Sjundby (död 1602 eller 1603) och mor Sigrid Eriksdotter Vasa (1566-1633), dotter av Karin Månsdotter (1550-1612) och Erik XIV (1533-1577). Henrik Claessons föräldrar åter var Claes Åkesson Tott till Sjundby (1525-1590) och Kerstin Henriksdotter Horn af Kanckas (död före 1604). Här har vi alltså representanter för alla nämnda vapen.

Trots att predikstolen i furu och björk med alla sina dekorationer, donerad av socknens mäktigaste godsägare, borde ha betraktats som en av kyrkans förnämsta inventarier blev dess tid i tjänst i huvudkyrkan inte lång. Redan år 1683 anskaffades en ny predikstol, denna gång bekostad av hovrättspresidenten i Åbo hovrätt, friherre Ernst Johan Creutz, även han vid tidpunkten ägare till Sjundby. Orsaken till detta snabba byte av predikstol är oklart, möjligen ville Creutz göra sig av med de gamla Tottarnas donation och ersätta den med en egen. Smak och stil hade också ändrat, renässansen hade ersatts med den mer svulstiga barocken och kanske uppfattades den gamla predikstolen som omodern. Den nya predikstolen, som fortfarande står kvar på sin plats i kyrksalen, var ämnad för Åbo domkyrka och en kopia av den som förstördes vid en brand i domkyrkan år 1681. På något vis ordnade alltså Creutz den till Sjundeå i stället.

Sjundeå kyrka

Tottska predikstolens saga var inte all ändå. Mot slutet av 1600-talet hade man, för att tillgodose behovet av Guds ord på det inhemska språket, börjat uppföra en sk. finsk kyrka ett stycke från stenkyrkans östra gavelmur. Denna timrades i stock och var ytterst anspråkslös. De finskspråkiga var i minoritet i socknen och tillhörde allmogen. Den finska kyrkan inreddes till stor del med överflödiga inventarier från stenkyrkan. På detta vis kom även predikstolen dit, övermålades med blå färg, och tjänstgjorde där uppenbarligen fram till år 1881 då denna kyrka revs och virket såldes på auktion.

Sjundeå kommuns vapen. Bildkälla: Sjundeå kommun.

Reinhold Hausen besökte kyrkan på sin ”antiqvariska” forskningsresa år 1870 och nämner i sina anteckningar en ”gammal predikstol med trenne groft målade vapen” samt bifogar en teckning av dem. Mer än så här har denne store forskare inte att säga om denna ytterst intressanta heraldiska tingest. Vi kan konstatera att redan i detta skede hade Horn af Kanckas vapen försvunnit, dvs. hela den sektion där skölden fanns. En gammal sjundeåbo mindes med förundran den ”fula, utan sirater och med himmelsblå vattenfärg målade låda som föreställde predikstol”. Då finska kyrkan revs tog man dock tillvara predikstolen och delarna hamnade i vedlidret i klockstapeln. Där upptäcktes de vid en reparation år 1905. Då hade de historie- och nationalromantiska idealen vaknat och på det närbelägna godset Svidja (vars kapellkyrka den ursprungliga kyrkobyggnaden en gång utgjort) höll baron August Wrede på att bygga om den gamla huvudbyggnaden av sten i nygotisk stil samt inreda en ”riddarsal” med medeltida förtecken. Han blev intresserad av fyndet, lät ta tillvara de spridda delarna samt avlägsna den blå färgen och något restaurera vapenmålningarna. Predikstolen konstruerades om till ett skåp och placerades i riddarsalen. Dock uppstod det ännu samma år en debatt om det passande i ett dylikt förfarande, vari blandade sig tom. Statens Historiska Museum, Borgå Domkapitel samt tidningspressen på riksnivå. I Hufvudstadsbladet skämtade man den 23.4.1905: ”Har herrskapet händelsevis sett till en borttappad predikstol?” Prosten i församlingen utsågs sedermera till syndabock då han tillåtit det hela, men fick nåd av ett kejserligt pardonsplakat och predikstolen återvände till kyrkan som ett historiskt minnesmärke. Där har den till dags dato hållits, dock inte i aktiv tjänst.

Vi ska i de kommande inläggen i den här serien närmare skärskåda vapnen på denna predikstol och deras bakgrund.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011).

Anders Segersven