Kommunvapnen som bildade Raseborg

I begynnelsen var de åtta. Karis köping, Karis landskommun, Ekenäs stad,

 Ekenäs landskommun, Tenala, Bromarv, Snappertuna och Pojo.

Det här ska handla om västnyländska kommuner och deras vapen, de som har bildat det som idag är staden Raseborg. Det är en historia om kommunsammanslagningar, inte en utan flere, och under åtskilliga årtionden.

Västra Nylands kommuner år 1969. Källa KSF Media.

Före år 1949 var det bara städer och en del köpingar som hade vapen. Men under åren efter andra världskriget vaknade tanken på att även kommuner kunde vara vapenförande, främst inom hembygdskretsar och så småningom också inom det kommunala. Det tillsattes en kommitté och efter betänkande stiftades så lagen om kommunvapen år 1949. Lagen med kompletterande förordning konstaterade att kommunfullmäktige kunde välja ett vapen för kommunen, som sedan stadfästes av inrikesministeriet efter att ha inhämtat ett utlåtande om den heraldiska riktigheten från Riksarkivet.

Fram till år 1969 hade samtliga städer, köpingar och kommuner i Finland fått egna vapen, allt som allt 550 stycken. Ironiskt nog var det också samma år som kommunsammanslagningarna började ta fart, i västra Nyland förenades Karis köping och Karis landskommun detta år; de hade visserligen gått skilda vägar så sent som 1930.

1969: Karis köping och Karis landskommun återförenas efter att ha varit åtskilda sedan 1930

1977: Ekenäs stad, Ekenäs landskommun och största delen av Snappertuna fusioneras. Mindre delar av 

Snappertuna tillfaller Karis och delar av Ekenäs lk tillfaller Hangö. Tenala och Bromarv slås ihop.

1993: Tenala och Ekenäs går samman.

Motivvalen i dessa västnyländska kommunvapen kretsar långt kring de gamla borgarna i regionen, Svartån som flyter genom Svartå, Karis och ut i Pojoviken, bruken och industrin. Karis köping och Karis landskommun hade mycket snarlik symbolik i sina vapen; tre borgtorn respektive murar som representerade de tre gamla borgarna i trakten, Junkarsborg, Grabbacka och Raseborg. En ström hänvisade till Svartån och ett järntecken respektive ett hjul stod för industri och järnväg.

Sigill för Raseborgs grevskap 1569-1680.

Ekenäs stads vapen har i alla tider varit en ek i någon form, ända sedan det första kända sigillet år 1594, även om det tidvis också förekommit hänvisningar till fiske och sjöfart. Ekenäs landskommun har i sitt vapen (1953) haft en fisk just för fiskets skull och i övrigt har ekkvisten hänvisat till namnet, naturen och moderstaden.

Raseborgs härads sigill 1614.

Pojo kommuns vapen har sin spets som hänsyftning till Pojoviken som just likt en spets tränger långt in i det västnyländska hjärtlandet. Järntecknen hänsyftar här också till industrin och de gamla järnbruken Antskog, Billnäs och Fiskars. Liljan är jungfru Marias attribut och hon är Pojo kyrkas skyddshelgon. Snappertunas gamla vapen hänvisade direkt till Raseborgs slott och det gamla sigillet för Raseborgs grevskap. Eklöven här kanske inte så mycket hade med Ekenäs att göra som med naturen och ekskogarna.

Adliga ätten Aminoff.

Något sticker Bromarv och Tenala ut i detta sammanhang, hjorten i Bromarvs vapen är tagen från vapnet för släkten Aminoff som sedan länge verkat på godset Rilax, båtshakarna står för sjöfarten och bomben för krigets härjningar. Tenalavapnets ängel härstammar ur en fana för uppbådsmanskapet i västra Nyland från Stora ofredens dagar, och en knäböjande ängel har det också funnits i det gamla Raseborgs härads sigill. Yxan är Sankt Olofs och han är Tenalas medeltida skyddshelgon.

Raseborgs stads vapen.

År 2009 går så Karis, Ekenäs och Pojo samman och bildar Raseborgs stad. Grafiker Henrik Strömberg designar det nya stadsvapnet; "i grönt fält åtta vitsippsblommor, ställda i en ring, med kronbladen i silver och gyllene pistiller". Raseborgsvapnet ärver också murkronan av Ekenäs stad, men murkrona är ett tillägg till ett vapen, ett slags rangtecken, så vapnet kan lika väl framställas också utan murkrona.

Raseborg den 1.1.2009. Rakt under det nya stadsvapnet kan vi skymta dåvarande stadsdirektören Mårten Johansson, som denna dag övergick från att vara Ekenäs stadsdirektör till att vara Raseborgs stadsdirektör. Bildkälla: Västra Nyland.

Västra Nyland i dag.

Källor:
Kommunvapen i Nyland, Nylands Svenska Landskapsförbund, Borgå 1969
Västra Nyland: När västra Nyland ritades om

Inlägget baserar sig på ett föredrag hållet hos Ekenäs museivänner i Ekenäs 28.11.2019

Anders Segersven

Boris von Köhne och de finska stadsvapnen

Bernhard "Boris" von Köhne (1817 - 1886) var en rysk numismatiker och heraldiker av urprungligen tysk börd. Han hade studerat vid universiteten i Berlin och Leipzig, tagit doktorsgraden och var verksam i Berlin då han år 1845 kallades till en tjänst i myntkabinettet på Eremitaget i Sankt Petersburg. År 1850 blev han direktör för vapenkommittén i det heraldiska departementet under den Regerande senaten.

Här vidtog det arbete som han utan tvivel är mest känd för; förnyandet av den ryska officiella heraldiken. Han lade upp ett enhetligt regelverk för de ryska städernas och provinsernas vapen, vilket kejsar Alexander II stadfäste år 1857.

Meningen var att man genast skulle se hurudan en stad det var fråga om. I varje vapen skulle det i en kanton placeras det guvernementsvapen (i Finland länsvapnet) där staden ifråga låg. Ovanpå vapnet placerades en murkrona med tre tinnar, som var antingen av guld eller silver. De minsta städerna använde murkrona av silver, och om staden hade mer än 50000 invånare användes en femtinnig murkrona av guld. Undantagen utgjordes av befästa städer och huvudstäder, de hade en egen krona. Befästa städer hade en örn på kronan och huvudstäder en kejserlig krona. Historiska städer utmärktes av en tsarmössa.

Bandet omkring skölden var antingen det röda bandet för Sankt Alexander Nevskij-orden eller det blå bandet för Sankt Andreas orden, också detta i enlighet med stadens status. Timbreringen bakom skölden utvisade stadens huvudsakliga näring, kuststäder hade korslagda ankaren, industristäder korslagda hammare och landsortsstäder sädesax.

Det fanns ett motstånd mot förnyelsen bland de ryska städerna, men åtminstone Sankt Petersburg och Moskva antog nya vapen i enlighet med von Köhnes riktlinjer. Eftersom Storfurstendömet Finland också hörde till det ryska riket, så skulle de här förnyelserna naturligtvis införas även här. Under senatens session 14.1.1861 skulle påbudet från statssekreteraren om att korrigera både adelns och städernas vapenföring behandlas, men motståndet var tämligen kompakt även i Finland så sist och slutligen genomfördes inga förändringar.

Och kanske lika så väl så, för visst är det fråga om byråkratiska blomster ur kansliheraldikens trädgård. Men det kan inte förnekas att det artistiska utförandet är habilt och snyggt, och eftersom förslagen bevarats på finska Riksarkivet, så följer här ett urval förslag för finska städer åtföljt av en mer sentida version av vapnet.

Helsingfors.

Tammerfors.

Vasa, som under åren 1855 - 1917 hette Nikolaistad. Von Köhnes

 förslag refererar till Romanov-ättens vapen med en grip.

Åbo.

Nyslott.

Mariehamn. Von Köhnes förslag refererar både till den ryska dubbelörnen som till huset

 Hessen, i åminnelse av kejsarinnan Maria, som staden är uppkallad efter.

Ekenäs.

Jyväskylä.

Fredrikshamn.

Von Köhne själv, han gjorde en exemplarisk karriär som tjänsteman i det kejserliga Ryssland; var med och grundade det ryska arkeologisk-numismatiska sällskapet, barons värdighet år 1862, geheimeråd 1876, men på äldre dagar blev han åsidosatt år 1883 och reste två år senare till Bayern i Tyskland där han avled kort därefter.

Källor:
Reino Antero Söder: Suomen ennen itsenäistymistä perustettujen kaupunkien vaakunoiden kehitys ja aatesisältö, laudatur-tutkielma 1973
A.W. Rancken & Kauko Pirinen: Suomen vaakunat ja kaupunginsinetit, Helsingors 1949
Förslagen av von Köhne finns i Riksarkivets digitalarkiv
Finska wikipedia om Bernhard von Köhne

Anders Segersven

Vapenlikhetsfällan

Vapenlikhetsfällan är en skrift som redan har några år på nacken (utgiven 2015), men i mitt tycke har den kanske inte rönt så mycket uppmärksamhet som den skulle vara värd. Den tar nämligen upp nya ståndpunkter speciellt för de som strävar till att forska kring medeltida sigill och personers vapenföring under den här tiden.

Janzons tes är nämligen:

Det fanns inga ättevapen

Ett av de mer anakronistiska begrepp som skapats då man försökt förklara medeltidens bruk av heraldiska vapen utifrån en teoretisk modell från senare tid, kombinerad med delvis ännu senare föreställningar om ett forntida ättsamhälle, är "ättevapnet", alltså en vapenbild som förmenas utan att förändras ha ärvts från far till son generation efter generation enligt något slags strikt regelverk för hur det skulle gå till. Emellertid är indelningen i agnatiska ätter, såväl sådana som introducerats på Riddarhuset som icke introducerade ätter, i själva verket väsentligen en tidigmodern import från kontinenten. Den är tämligen främmande för det medeltida sättet att se på släktskap som i vårt land åtminstone sedan 1000-talet väsentligen är bilateral, dvs. att släkten inte redovisas utgående från en anfader, eller -moder (så kallad unilineär släkt), utan från den individ ("jag") vars släkt skall redovisas och dennes mödernehärstamning är därvid lika väsentlig för redogörelsen av släktkretsen som fädernet.

Det här är helt i linje med vad jag själv tycker mig ha kommit fram till när jag studerat vapenföringen under medeltiden och 1500-talet, men visst känns det som en pusselbit skulle falla på plats när man ser de här tankegångarna bekräftade i skrift också av någon annan. Lite som att läsa sina egna tankar, faktiskt.

Nämligen, om man börjar försöka identifiera vapen från den här tiden, blir det relativt snabbt klart för en att vapenbruket var synnerligen pragmatiskt; man använde ett personligt vapen som bäst lämpade sig för de egna ändamålen. Det kunde vara en modifierad version av det egna "släktvapnet" men det kunde lika gärna vara vapnet från mödernesidan, ett vapen förknippat med sätesgården eller rentav någonting helt annat. Det att två personer för ett likadant eller snarlikt vapen behöver inte betyda att de är släkt eller hör till samma föregivna släkt eller ätt. Att tro det, det är att hamna i vapenlikhetsfällan.

Lejon av Lepas-vapen avtecknade i finska kyrkor av Elias Brenner

 eller medhjälpare under andra halvan av 1600-talet.

Ett utmärkt exempel från Finland utgörs av Lepasätten eller Lejon av Lepas, en tavastländsk frälsesläkt med säte på Lepas i Hattula socken. Lepasättens vapen framställs med smärre variationer som ett uppstigande lejon antingen i en delad sköld eller en av vågskura bildad stam eller alternativt som framkroppen av ett lejon.

Hans Pedersson av Lepas sigill av 1466 i Finlands medeltidssigill.

 "I lutande sköld ett par fågelfötter; på hjälmen två buffelhorn"

En av första kända medlemmarna av Lepasätten var Hans Pedersson, häradshövding i Hattula. Men hans sigill, känt från år 1466, visar två fågelfötter. Sonsonen Björn Olausson är den som tydligen börjat föra vapnet med lejonet, men det är inte otänkbart att han tagit lejonmotivet från svärfaderns mödernesläkt Slaweka.

Slaweka-vapnet. Ätten var rügisk och inkom till Sverige på 1300-talet

En riktigt stilig version av Lepas-vapnet återfinns i ryttmästare Jesper Mattson Kruus sigill av 1601. Det är bara det att Jesper Mattson Kruus inte tillhörde Lepasätten, han var en Cruus, som förde ett helt annat vapen. Men han hade ärvt godset Harviala efter sin morfar, riksrådet Björn Klasson till Lepas och tycks ha ansett att vapnet var bundet vid godset.

Ryttmästare Jesper Mattson Kruus år 1601.

Janzon menar också att Jan Raneke gått i vapenlikhetsfällan och att det lett till att det i hans Svenska medeltidsvapen förekommer både personer redovisade under någon ätt som inte är släkt alls, samt föregivna släkter som i egentlig mening inte existerat. Det är betydelsefullt, för Raneke och hans verk anses som en tungt vägande auktoritet på området.

Och visst, även Raneke har suttit fast i föreställningen om specifika ättevapen; i vapenlikhetsfällan. Det står klart senast när man sett de talrika rättelser som Janzon ägnar den senare delen av boken åt. Raneke har använt sig av andrahandskällor i rikligt mått, och antingen av slarv eller bristande källhantering har det registrerats personer under ätter de inte tillhört eller tillskrivits vapen de inte fört. Raneke har dessutom skapat ätter kring vapenföring som egentligen bara utgort en person och dennes vapen, ett exempel är ätten Öra.

I likhet med många andra rikssvenska verk av den här typen, så stannar Raneke inom det nuvarande Sveriges gränser och går inte in på finländska förhållanden. En ordentlig nutida utredning kring den finska medeltidsadeln och dess vapenföring väntar fortfarande på att bli utförd.

Anders Segersven

Grankvisten som motiv i finsk heraldik

Märke för Turun pataljoona (Åbo bataljon), som kämpade i Satakundagruppen år 1918. 

Bildkälla Tapio Saarni: Suomen Vapaussota 1918, merkit ja tunnukset.

Grankvisten berördes i det föregående inlägget om heraldikens femton glädjeämnen, men ämnet är väl värt en egen bloggpost eftersom det visade sig vara relativt omfattande och riktigt intressant i sig.

Grankvisten hittade sin väg till den finska heraldiken genom inbördeskriget 1918, även om det förvisso förekommit en och annan grankvist på vapensköldarna under tidigare århundraden också - då närmast som del i ett talande vapen. Men 1918 förses grankvisten med ett fosterländskt symbolinnehåll som bär ända fram till våra dagar.

Fältmössa m/1919 för Skyddskåren med grankvist för paradbruk.

 Bildkälla: Moisin-Nagant.net.

Utgångspunkten var ett praktiskt behov. När den vita armén förberedde sig för att erövra ett Tammerfors besatt av de röda i mars 1918, ansåg man att det behövdes ett identifikationstecken för den vita sidans soldater. På grund av materialbrist och tidspress kämpade stora delar av de vita trupperna långt i civila käder. Man använde sig förvisso av vita armbindlar, precis som den röda sidan av röda, men dessa kunde falla av eller komma bort i stridvimlet. Man valde alltså ett kännetecken till, och ett som fanns nära till hands i närmsta skogskant eller -dunge, en grankvist i mössan. Möjligt är att inspiration kom från den halmkrans i mössan som de svenska trupperna använde i slaget vid Lund 1676.

General Mannerheim hälsar vörågardister på 15-årsdagen av intagandet av Tammerfors, och med en 

grankvist i mössan. Bildkälla Tapio Saarni: Suomen Vapaussota 1918, merkit ja tunnukset.

Efter inbördeskriget dök grankvisten upp som motiv i de vapenbrödramärken som olika enheter hade haft eller nu lät göra, först och främst Vörå garde, som formerades ur Vörå krigsskola, den första underofficersskolan i det självständiga Finland. Sedermera har grankvisten från Vörå i många sammanhang blivit en symbol speciellt för underofficerare och befattningsofficerare.

Vörå krigsskolas märke, designat av Jorma Gallen-Kallela, själv elev vid skolan, samt fana.

Grankvistar i finsk militärheraldik. Truppförbandsmärken för Mellersta Finlands Regemente samt fanor för

 Stridssskolan (Taistelukoulu) och Försvarsinsitutet (Maanpuolustusopisto)

Kragspeglar kom i bruk i och med uniform m/36, låt vara att generalernas kragar hade haft grankvistdekor redan i uniform m/18. Även med m/36 var det först bara generaler som hade grankvistar, men tre år senare kom grankvisten i bruk i kragspeglarnas hörn för alla officerare. Sedan vinterkrigets dagar har kragspeglarna varit i bruk i stort sätt oförändrade, även om materialen har varierat. Stamunderofficerarna fick grankvistar i sina kragspeglar först 1974, när de blev befattningsofficerare.

Officerares kragspeglar m/39. Från ovan överste vid Finlands Vita Garde, sedan kapten vid pansarvärnet, löjtnant vid kustartilleriet, medicine löjtnant i reserven, fänrik vid gränsbevakningen och pionjärfänrik i reserven. Fram till Vinterkriget utmärktes reservofficerare med rosor i silver.

År 1949 stadfästes för stambefälet den officersmössa m/49 som varit på skisstadiet sedan 1940 och med den ett mössmärke med kokard och grankvistar, som på samma gång kom ibruk även för pälsmössa m/36. Kokardunderlaget består av ett kringgående guldstickat grankransmotiv med vapenslagsfärg i mitten. Sjöstridskrafterna och flygvapnet hade haft ett liknande märke i bruk redan sedan uniformsdirektivet av 1920. I början av 1930-talet kom ett lägre mössmärke i bruk för sjökadetter och specialistofficerare. Sjöstridskrafterna använder märket i kombination med ett ankare och flygvapnet i kombination med en örn.

Mössmärke i grundutförande till vänster och med ankare på uniformsmössa

 m/30 för sjöstridskrafterna.

Kommunvapen för Pudasjärvi till vänster, av Gustaf von Numers 1950

 och Taivalkoski till höger, av Kaj Kajander 1959.

På 1950-talet dök grankvisten så upp på ett nytt sätt inom den finländska heraldiken, som skura eller rättare sagt skuror. Det började med vapnet för Pudasjärvi kommun, designat av Gustaf von Numers år 1950, som upptog en grankvistskura (även om den då ännu kallades granskura) och 1959 skapade Kaj Kajander vapnet för Taivalkoski kommun som innehöll en skura med grantoppar, som hädanefter kom att få namnet granskura (fi. kuusikoro), och den tidigare granskuran fick heta grankvistskura (fi. havukoro). Sedermera kom dussintalet kommuner att använda sig av dessa skuror, och i president Urho Kekkonens vapen förekommer också en grankvistskura. I någon mån har de här skurorna slagit igenom internationellt, vapen finns i Sverige, Estland och Sydafrika bland annat och Garter King of Arms i England, Peter Gwynn-Jones har tagit upp dem under benämningarna spruce tree (granskura) och fir twig (grankvistskura) och med konstaterandet "they may have a place in future English heraldry".

Finlands Vita Ros orden till vänster med hakkors i kedjan, till höger med grankvistkors.

 Bildkälla: Finlands nationalmuseum.

Finlands Vita Ros ordens storkors hade hakkors i kedjan ända fram till 1963. Då togs hakkorsen bort och ersattes med grankvistkors. Detta gjordes på initiativ av president Kekkonen en tid efter ett statsbesök i Frankrike, där han hade förlänat storkorset till president de Gaulle, det med hakkors i kedjan. Kekkonen hade fått intrycket att de Gaulle generades av att bära hakkorskedjan och strävat att gömma den under kavajen. Huruvida det verkligen var så vet vi inte, eftersom de Gaulle naturligtvis inte kommenterat det hela i något skede, men sedan dess så utdelas orden hursomhelst med grankvistkors.
Ett alternativ som också övervägdes var sankthanskors i kedjan, men grankvistkorset utgick alltså med segern, och här tyngde säkert grankvistens fosterländska symbolvärde i vågskålen.

President Urho Kekkonens vapen med mottot "Sitä kuusta kuuleminen" (ung. "om det där att lyssna på
granen") som går tillbaka på strofen "Lyss till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat",

 tillskriven Zacharias Topelius, bland annat i Boken om vårt land. 

Anders Segersven

Källor:
Marko Palokangas: Itsenäisen Suomen sotilasarvot ja -arvomerkit., Apali 2000
Kari K. Laurla: Sotilasheraldiikka; Liput, merkit ja tunnukset, Kuopio 2002
Tapio Saarni: Suomen Vapaussota 1918, Merkit ja tunnukset, Raumo 1986
Seppo Simola: Kuusenhavun tie Suomen sotilasheraldiikkaan
Hopealeijona - Silverlejonet HSiF 27/2007