måndag 18 juni 2018

Harro Koskinen och svinvapnet



Finlands vapen fastställs i lagen och, även om påföljderna av skändande av vapnet i den nu i kraft varande lagen är lite för mig oklara, så torde man inte få behandla Finlands vapen hur som helst. Att framställa produkter med ett felaktigt Finlands vapen till avsalu, är åtminstone belagt med bötesstraff, så mycket framgår.

Frågan inställer sig: har då någon genom tiderna dömts för skändande av statsvapnet? Svar ja. Konstnären Harro Koskinen och året var 1974.

Harro Koskinen. Bildkälla YLE.

Det hela började redan 1969 på "De ungas utställning" ("Nuorten näyttely") i Helsingfors konsthall. Harro Koskinen var en ung konstnär med rötter i popkonst och underground och ville ta del i samhällsdebatten. Han hade valt svinet som det motiv han ofta arbetade med och det här året ställde han ut med verken "Svinvapnet" och "Svinmessias". Tanken med svinen i hans produktion var att protestera mot borgerliga värderingar och borgerlig livsstil, och nu kom det så en reaktion, men betydligt kraftigare än vad Koskinen någonsin hade väntat sig.

Harro Koskinen: Svinproduktion 1969. Längst till vänster en svinversion av polisens ämbetsmärke.


Lekmannapredikanten Kyösti Laari hade hört om utställningen och gjorde polisanmälan. Laari var bekant med vad som hade hänt på Martinique år 1902; befolkningen hade burit ett korsfäst svin i en procession och snart därpå hade det brutit ut en jordbävning och ett vulkanutbrott och befolkningen hade dött. Saken var klar för Laari; Guds straffdom var att vänta.

Ärendet kom upp i rätten och kontentan var att Koskinen dömdes till böter för hädelse och skändande av statsvapnet. Huvudfokus var förvisso på "Svinmessias", men "Svinvapnet" hade sin del i domen. Koskinen var chockad, och en benådningsansökan till president Kekkonen ledde inte till något resultat. Medieuppbådet var stort och, värst av allt, konstnärsstipendierna upphörde att komma för långa tider framöver.

Nå, helt utslagen var Harro Koskinen inte, han fortsatte med sin konstnärliga karriär och återvann med tiden reputationen och numera finns hans verk också på museet för samtidskonst Kiasma. Sedan ett antal år erhåller han finska statens konstnärspension.

Idag kan det här verka smått roande, och paragrafen om hädelse utgick ur lagen år 1977. I början av 1970-talet tog Koskinen visserligen upp Finlands flagga till konstnärlig behandling, om man säger så, och polisanmäldes igen. Men den gången förföll åtalet. Kanske hade man blivit lite visare vad gäller den konstnärliga friheten.

Harro Koskinen om Finlands flagga.

Anders Segersven

lördag 9 juni 2018

Kapten Segersven, lejonflaggan och isbrytaren Volynetz


Den rödgula lejonflaggan hissades bland annat på isbrytaren Volynetz när det vita gardet kapade fartyget av bolsjevikerna på våren 1918. Bild: HBL-arkiv/Niklas Tallqvist

I anledning av HBL-artikeln i förra inlägget, och speciellt bilden av lejonflaggan, blev jag inspirerad att skriva lite om min avlägsne släkting Theodor Segersven. Han var nämligen med om att hissa den flaggan på den kapade isbrytaren Volynetz i mars 1918. Det finns också en tidigare HBL-artikel om kapningen, baserad på Eino von Bells hågkomster.

Isbrytaren Volynetz på 1910-talet. Bild: Anders von Bells privatarkiv. Bild: HBL/Privat

Isbrytaren Volynetz var byggd 1914 på Vulkan-Werke i Stettin och användes först av ryska marinen under namnet Michail Fjodorovitj. När revolutionen bröt ut ändrades namnet till Volynetz, och det var meningen att isbrytaren skulle assistera ryska flottan när den lämnade Helsingfors i mars 1918.

Sjökapten Theodor Segersven. Bild ur hans bok "Volynetz-expeditionen".

Det var här som vitgardisterna som gått under jorden i det av de röda behärskade Helsingfors kommer in i bilden. En grupp, ledd av kapten Yrjö Roos, kapade isbrytaren Tarmo, och morgonen den 29 mars klev så 53 man förklädda till arbetare under ledning av Theodor Segersven ombord på Volynetz. Vi låter Segersven berätta:

"Då vi kommit upp på bryggan, tog jag fram en näsduk ur ena fickan och stack den i paletåuppslaget, drog fram browningen ur den andra och ställde den under näsan på mannen (fartygets befälhavare Juhnewitz), rytande: Händerna upp!
Mannen förlorade totalt fattningen. Jag meddelade nu honom, att vita gardet var ombord, att jag var chef, och att vi ämnade fara över till Reval och nu blev han mycket medgörlig. Allt detta skedde klockan 9 f.m. medan Gråhara fyr passerades."

Theodor Segersven skrev år 1919 en bok om kapningen, citaten i det här inlägget är från den.
Då fartyget väl var säkrat utan att besättningen gjort något större motstånd, och kursen ställd mot Estland, var det dags att byta flagg.

"Då allt var klart, kallades den nya besättningen akterut: den röda bolsjevikflaggan skulle strykas och lejonflaggan hissas i dess ställe. Då den röda trasan låg på däck, anbefalldes alla att avtaga huvudbonaden, medan lejonflaggan, som O. Janhonen lindad omkring kroppen hade medfört ombord, vecklades ut för vinden. Efter det ett trefaldigt hurra- och eläköönrop för Finland skallat, manade jag mina kamrater att alltid troget tjäna denna flagga, och önskade att den allt framgent måtte med heder föras över haven."

Theodor Segersvens kamrat Eino von Bell hade tagit flaggan med sig från hemmet i Majstad där den hade sytts 1916 av hans syster. Flaggan finns numera i Tallinns sjöfartsmuseum som donation av släkten von Bell som efter 1918 återfick flaggan.


Den röda bolsjevikflaggan hissades ner och ersattes av lejonflaggan som smugglats ombord på isbrytaren. Bild: Anders von Bells privatarkiv. Bild: HBL/Privat

Och Volynetz då, vad hände med henne? Ja, hon döptes om till Väinämöinen och användes sedan till att transportera tyska trupper till södra Finland, sedan finländska frivilliga till striderna i Estland och i freden i Dorpat 1922 överlämnas hon till Sovjet. I sovjetisk tjänst ska hon komma att överleva den dramatiska evakueringen från Tallinn 1941. Efter diverse turer efter kriget återfinns hon igen i Estland under namnet Suur Töll, ännu i denna dag i Tallinn som museifartyg.

Anders Segersven

måndag 4 juni 2018

Finlands flagga fyllde 100 år

Finlands flagga stadfästes av riksdagen 28.5.1918, i dagarna för hundra år sedan. Jag skrev ett inlägg om flaggan redan vid självständighetsdagen, och reflekterade sedan inte så mycket över att själva flaggans 100-årsjubileum eventuellt skulle uppmärksammas skilt.

Jomenvisst, och hur det nu var så tog Hufvudstadsbladet kontakt. Resultatet blev en artikel, och vad skulle där nu finnas att tillägga, så jag passar på att återge den in extenso:

Finlands flagga kunde ha fått många fantasifulla former och färger. I den långa kampen mellan rödgult och blåvitt var det till slut blåvitt – den ryska krigsflottans färger – som segrade, berättar heraldikern Anders Segersven Bild: Niklas Tallqvist 

https://www.hbl.fi/artikel/den-blavita-flaggans-brokiga-historia-sa-har-gick-det-till-nar-finland-fick-sin-flagga-2/

Uppdaterad  

Att Finlands nationella identitet skulle färgas blåvit var allt annat än självklart. Under hetsiga flaggdebatter – påverkade av Krimkriget och inbördeskriget – presenterades tiotals fantasifulla flaggkandidater. En del påminde om dagens somaliska och katalanska flaggor, andra om polkagrisar.
En seg dragkamp löper som en röd tråd genom berättelsen om hur Finland fick sin flagga: duellen mellan rödgult och blåvitt.

De rödgula färgerna, som länge ledde kapplöpningen, härstammar från Finlands vapen: det stridslystna gula lejonet med ett rakt svärd i näven på röd botten. Lejonvapnet skapades för Finland på 1500-talet till kung Gustav Vasas begravning. Det var folkungaättens gamla lejon, en uråldrig symbol för mod och handlingskraft, som trampar på den ryska – eller möjligen den turkiska eller mongoliska – kroksabeln.

Det svenska lejonet etablerades som symbol för Finland och höll ställningarna också under ryska tiden. Någon egen flagga hade Finland inte, men under "det galna året" 1848 stack det rödgula lejonet upp nosen på en halvofficiell fana. Det skedde på Floradagen i Gumtäkt, där studenter för första gången sjöng Vårt land och svängde studentkårens vita fana som prytts med ett lejonvapen.

Rysk flagga ett gissel Men det dröjde ända till 1860-talet innan debatten om en egen flagga kom i gång på allvar. Bakgrunden var krigisk, drivkraften ekonomisk.
– Under Krimkriget vaknade inom den finländska sjöfarten ett stort behov av en egen handelsflagga. De finländska fartygen seglade ju under rysk flagg, och då de starka franska och engelska flottorna var Rysslands fiender i kriget sänktes eller kapades många finländska fartyg, säger Anders Segersven, erfaren heraldiker och vice ordförande i Heraldiska sällskapet i Finland.
Fenomenet som fick namnet "den stora flaggdebatten" blossade nu upp i dagstidningarna. Politiker, kulturpersonligheter och andra som såg sig manade skickade in en uppsjö av förslag, som livligt rosades och sågades.

Nu framträdde flera blåvita flaggalternativ vid sidan om de rödgula. De blåvita färgerna kom från den ryska örlogsflaggan, vit med ett blått andreaskors.

En av dem som starkt argumenterade för blåvitt var Zacharias Topelius.
– Topelius var lojalist, och många med honom tänkte att det var klokast med tanke på relationen till Ryssland att ta färgerna ur den ryska krigsflaggan. Topelius kom visserligen på en hel del poetisk natursymbolik för det blåvita: högsommarmoln, himlen, sjöarna och snön. Förslaget med ett blått kors på vit botten kastades fram redan nu, men många befarade att en nordisk korsflagga skulle uppfattas som separatistisk i Ryssland, berättar Segersven.

Fantasin flödar Förslaget Topelius presenterade hade blå och vita diagonala ränder, med en vit stjärna i mitten – inte alldeles olik Somalias flagga i dag. Filologen och politikern Otto Donner bidrog med ett kanske ännu djärvare förslag: en blå, diagonal rand på vit botten, med två mörkröda hörn. Samtidens dom var att flaggan passade bättre för godis och slickepinnar än uppe i en flaggstång.

Aleksis Kivi gav sig in i debatten med en variant av Donners flagga, där de röda hörnen var borttagna. Andra talade för raka ränder, i stil med Kataloniens, Greklands eller USA:s nuvarande flaggor.

Segelklubbarna såg för sin del inga problem med den nordiska korsvarianten, utan var tidigt ute med ett blått kors på vit botten. Större offentligt stöd i det här skedet hade kanske ändå lejonflaggan, ett gult lejon på en röd flagga, som presenterats av Fredrik Nylander, stadsläkare i Uleåborg.

Flaggdebatten kom också att följa språkpolitiska linjer. De blåvita versionerna förknippades med fennomanerna, medan svekomanerna flaggade för nordiska kors i röd-gul-blå kombinationer. Den så kallade Dagbladsflaggan, ett gul-blått kors på röd botten, fick stor synlighet.

Florerade vid villorna Någon konsensus nådde man inte, för frågan togs aldrig upp i lantdagen. Följden blev att en myriad olika inofficiella finländska flaggor existerade parallellt under 1800-talets sista decennier.
– Ryska myndigheter förbjöd flaggningar som kunde tolkas som politisk aktivitet, men på sina villor kunde finländarna flagga hur de ville. Därför vajade en brokig samling flaggor runtom i landet. En del av dem finns fortfarande kvar på sommarstugorna, säger Segersven.

Många lät sy sina egna flaggor för villaflaggstängerna, och då märkte man att varianterna med diagonala ränder inte var så praktiska. De var knepiga att sy och höll dåligt, kunde bland annat Fredrika Runeberg rapportera.

Flaggdebatten kom av sig för en stund, men låg hela tiden och bubblade under ytan. Lejonflaggan hade övertaget kring sekelskiftet, och uppfattades av många som en inofficiell statsflagga.

"Förfärligt"
När Finland förklarade sig självständigt i december 1917 blev det plötsligt bråttom: nu skulle flaggtvisten en gång för alla få en lösning. Den specialtillsatta flaggkommittén bestående av kommerserådet Lars Krogius, arkitekten Eliel Saarinen och filosofie doktor Uuno T. Sirelius föreslog att lejonflaggan med Finlands vapen på carmincinnoberröd bakgrund skulle bli Finlands flagga.


Men när förslaget presenterades för riksdagen återkom de gamla färg- och symboltvisterna med förnyad stormstyrka. Också kompromissförslag med alla fyra färger – rött, gult, vitt och blått – framfördes. Konstnären Akseli Gallen-Kallela inkallades som expert och utdömde grundlagsutskottets fyrfärgade förslag som "alldeles förfärligt".

Själv förespråkade Gallen-Kallela ett vitt kors på blå botten, men många ansåg att den på avstånd påminde för mycket om Sveriges flagga. Följaktligen framstod den röda lejonflaggan alltjämt som ett starkt alternativ.

Kriget avgör tvisten
Men så kom inbördeskriget och vände upp-och-ner på både landet och flaggdiskussionen. Den vita segern tippade slutgiltigt över vågen i blåvit favör.

– För den segrande vita sidan var det otänkbart med en röd flagga. Mannerheims trupper hade redan under kriget använt blåvita flaggor, likaså under segerparaden i maj 1918, säger Segersven.
Nu när Finland lösgjort sig från Ryssland såg man inte längre hinder för att införa en korsflagga enligt nordisk modell. Och det skulle gå snabbt. Konstnärerna Eero Snellman och Bruno Tuukkanen vid uniformkommitténs ritbyrå tog sig an uppdraget. Det påstås att de ritade Finlands flagga i Hotell Fennias kabinett på pingstnatten 1918.

Snellmans och Tuukkanens statsflagga hade ett marinblått kors på vit botten, med Finlands vapen i den kvadrat som bildas av korsets armar. Sjöfarts- och handelsflaggan var likadan, men renons på vapnet.

I riksdagen blev det ännu en omgång av het debatt och penn- och pekfingerfäktande. Men den 28 maj 1918 godkände riksdagen flaggorna som Finlands officiella. Redan samma kväll hissades den blåvita korsflaggan i stången utanför riksdagen.

– Flaggan blev snabbt allmänt accepterad och har egentligen inte utmanats sedan dess. De rödgula flaggorna förlorade kampen, och lever nu närmast kvar i den finlandssvenska fanan och i SFP:s och Folktingets färger. Finlands identitet är blåvit, med lejonet i mitten, säger Segersven.

Ett svenskt lejon omgivet av den ryska krigsflottans färger?
– Jo, men man ska kanske inte fästa så stor vikt vid det. Det finns ett begränsat antal färger och symboler inom heraldiken, och alltid är det någon någonstans som redan använt det ena och det andra. Det gäller att skapa en egen identitet kring den färgkombination man valt.

Övriga källor: Kajanti, Caius: Siniristilippumme 1997, finskheraldik.blogspot.fi, www15.uta.fi/yky/arkisto/suomi80. 



söndag 29 april 2018

Piilois-släkten

I skölden en på stammen stående och till sinister språngande galt och på hjälmen ett sinistervänt galthuvud mellan två vesselhorn. Tinkturer okända.


Piilois-släktens vapen. Teckning av Anders Segersven.

Lasse Påvelsson, som kallas "ärlig, välbördig man" och som hade varit konungens småsven, erhöll i förläningsbrev av år 1586 Piilois säteri med hemman i Putta och Öija i Vemo socken. Hans hustrus förre man, fogden Kristoffer Blume, hade sedan 1570 under adlig rusttjänst innehaft Piilois. Hustrun hette Elsa.

Lasse var fogde i Norra Finland och kallades 1597 till Åbo slott på befallning av Klas Fleming. Samråd med adeln skulle hållas där då slottet intagits. Under stridigheterna och räfsten som följde tiderna därefter avhöll han sig från intrigerande ("fjärran från hemliga praktiker") och belönades 1599 med försvarelsebrev, utfärdat av ståthållaren Joakim Scheel. Han begav sig till kriget i Livland och stupade därstädes, uppenbarligen 1601.

Vapenbilden antyder sammanhörighet med Voltis- och Årlaks-släkten som alla förde galtar i skölden. De i sin tur har tydligen ärvt frälserätt av uradliga släkten Bitz, som dock förde en svart bock i guldfält. Ett indicium kan vara det faktum att Piilois säteri år 1607 gavs åt hövidsmannen Baltsar Bäck, som på mödernet härstammade av Voltissläkten.

Sigillavtryck för Lasse Påvelsson. Från Ramsays Frälsesläkter.

Vapenbilden som här återges avbildar galten sinistervänd, vilket är ovanligt ("fegvänd"). Voltissläkten och de andra för galten riktad åt dexter, vilket är normalriktingen inom heraldiken. Vapnet är känt från sigillavtryck tillhörigt Lasse Påvelsson och det är möjligt att sigillgravören riktat stampen åt "rätt" håll, varvid avtrycket naturligtvis blir spegelvänt. Sådant kan ske och har skett.

Under medeltiden var det kutym att vapnet fördes dextervänt för att då riddaren bar skölden på vänster arm och gick framåt, skulle även bilden röra sig framåt och inte med baken före, vilket kunde betraktas som löjeväckande.

Källa: Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill Stora Ofreden

Anders Segersven

onsdag 25 april 2018

Monikkalasläkten

Också känd som Knut Skrifvares adliga ätt.

I skölden tre störtade pilar (eller skäktor, förr kallade "strålar"), på hjälmen likaså, tinkturer okända.

Monikkalasläktens vapen. Teckning av Anders Segersven

Monikkalasläkten kan lätt sammanblandas med släkten Erthel, som också ägt godset med samma namn och kallats därefter. Så kallas denna släkt också i vissa källor Knut Skrifvares ätt efter stamfadern Knut Andersson. Han var lagläsare och domhavande i Borgå och Hattula härad från 1520 till 1539. För trogen tjänst adlades han av Gustav Vasa år 1529, enligt uppgift "för Then tråskap han åss ok wårt Riike Sweriige manneliga ok tråliga bewiist haffuer och en nw her efter hulleliga ok tråliga bewiisa måå ok skaal" och i vapnet "skjöldt och hiälm medt tre stroler".


Monikkalasläkten, annan version. Teckning av Anders Segersven.

Efter hans död 1550 talades det om att han satt sig på kronojord, fördrivit vissa bönder och utsugit andra. Ett uppträdande som tyvärr var långt ifrån ovanligt för en frälseman under denna tid. Sonen Johan Knutsson var hingstridare för kungen år 1556, sedan var han befallningshavare på ett flertal av kronans slott, bla. Lode och Kopore i Baltikum och Tavastehus i Finland. Han dog barnlös men hade två bröder, Jakob och Klas.

Sigillavtryck för Knut Andersson.

Klas skrev sig till godset Suickas och hade en son Henrik, ryttare år 1602. De bildar en gren som ibland tagits för en skild ätt; Suickassläkten. De förde ändå en version av pilvapnet.

Sigillavtryck för Klas Knutsson och Henrik Klasson. Från JV Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä.

Jakob Knutsson skrev sig till Kernala i Janakkala socken och sonen Johan kallade sig själv "Stråll" i efternamn. Han var fänrik och stupade år 1605 i slaget vid Kirkholm. Med honom torde släkten ha utslocknat. Det "officiella" vapnet ovan är den vedertagna versionen, men ett sigillavtryck av Knut Andersson från 1538 visar pilarna ställda balkvis snett nedåt till sinister. Suickasgrenen förde dem riktade åt motsatt håll. På sigillavtrycket av Klas Knutsson till Suickas kan man dessutom ana ett par oxhorn som hjälmprydnad (och möjligen något mellan dem), men avtrycket är otydligt.

Källor:
Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
Schlegel& Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor
Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok
Leif Tengström: Muschoviten ... turcken icke olijk

Anders Segersven

söndag 1 april 2018

Begravningsvapen och andra vapen i kyrkor


Det finns naturligtvis andra heraldiska vapen i kyrkor som inte helt faller under begreppet huvudbaner/anvapen/begravningsvapen. Ett dylikt begravningsvapen kännetecknas ju av att det burits i begravningsprocessionen och därmed har det varit försett med en bärstång som i vissa fall ännu finns kvar, eller åtminstone resterna av fastsättningen.


Ett svart sorgflor har också funnits knutet kring stången, och rester av det kan också i vissa fall finnas kvar.

En typisk minnessköld med ätten Boije af Gennäs vapen, Åbo domkyrka.

Ett vapen som uppsatts i kyrkan till åminnelse av någon avliden, men som inte har burits i begravningståget kallas minnessköld eller epitafium . Det kan annars likna ett begravningsvapen, men det har ingen bärstång, eller rester av en.

Epitafium för släkten Tigerstedt i Åbo domkyrka, ersättande vapen som brunnit upp i Åbo brand 1827.

Alliansvapen för Åke Tott och Kristina Brahe på gravmonumentet i Åbo domkyrka.

Sedan finns det ju naturligtvis utsmyckningar i kyrkan, väggmålningar eller glasmålningar som kan vara hänvisningar till någon avliden, men likaväl kan beteckna någon som gjort betydande donationer till kyrkan.

Också kistan kunde smyckas med vapen. Den här utdragna kistan tillhör Jöns Kurck, begraven i kryptan under Åbo domkyrka.

Anvapen i form av så kallade anträd, en mer sällsynt form att framställa anorna. Här anorna för Gustaf Johan Kaspersson Wrede, död 1695, i Orimattila kyrka. Museiverket.

söndag 25 mars 2018

Huvudbaner och anvapen


Nu är det tänkt att det här ska handla om begravningsvapen, men låt oss reda ut begreppen först. Inga von Corswant-Naumburgs avhandling och bok "Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden" kom ut 1999 och torde utgöra ett tungt vägande ord om det här ämnet för en bra tid framöver.

Vapengrupp i Pernå kyrka, med huvudbaneret för släkten Creutz överst och anorna därunder.

Huvudbaneret är alltså huvuddelen i en vapengrupp upphängd i en kyrka, den avlidnes heraldiska vapen, och anvapnen dennes anor från fäderne och möderne, helst upp till fjärde eller femte led. Det utgör sexton respektive trettiotvå stycken. Om någon fattades, var ofrälse, kunde man också använda sig av kreativitet (dvs. hitta på). Sådant har emellanåt orsakat en del huvudbry hos senare tiders genealoger.


Vapen av "brödspademodell" i Sagu kyrka. Till vänster skymtar Anrep, i mitten Boose och till höger Lindelöf.

Ordet begravningsvapen har enligt uppgift uppfunnits först i början av 1900-talet av svenska kyrkohistoriker, bla. för bokverket "Sveriges kyrkor" 1912. Eller som Sigurd Wallin, en av författarna till "Sveriges kyrkor" konstaterade 1948:

"Begrafningsvapen är en gemensam benämning på ett flertal olika slag av vapen, heraldiska såväl som bruksvapen, vilka alla äga det gemensamt, att de en gång blivit burna i en begravningsprocession. I nedanstående rader kommer blott en grupp av dessa att behandlas, nämligen sådana heraldiska vapen av skulpturerat och målat trä som, fästa på bärstänger, fördes med i begravningsprocessionen liksom fanor."

Vapen i Karis kyrka. Från vänster Björnram, Stålarm och Löwen.

Vi talar alltså om vapen som burits i en begravningsprocession och sedan hängts upp i kyrkan. Det här är en sedvänja som i det här utförandet är typisk för Sverige och därmed också Finland, även om någon form av begravningsvapen, eller åtminstone minnessköldar, kan påträffas även i de övriga nordiska länderna, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. De äldsta bevarade vapnen som anknyter till begravningar härstammar från 13-1400-talet och sedvänjan är som starkast under 1600-talet för att sedan småningom avta och helt dö ut i början av 1800-talet.

Så här kan man också göra. Huvudbaner för Johan Giös, död 1697, i Tenala kyrka med anvapnen grupperade i hjälmtäcket. I nedre delen syns också en del "bragder" som tyder på militära förtjänster.

Olaus Magnus skriver i sin "Historia om de nordiska folken" (1555) redan om detta, och i det här fallet gäller det första halvan av 1500-talet:

"Först kommer ett långt tåg af adliga. Efter dem rider på en pansarklädd häst en man, väpnad från hufvud till fot, närmast framför liket, som hvilar på en präktig bår. Förridaren gifver man ett blottadt svärd att bära i högra handen med fästet lyftadt mot himlen samt hänger på hans rygg den sköld med tillhörande märke, som den döde burit i strid. Allt detta öfverlämna arfvingarna tillika med några jordagods såsom en frivillig gåfva till den helgedom där begrafningen sker. Dock varda hästen, svärdet och vapenrustningen genast till skäligt pris återköpta af sagda arfvingar; allenast skölden blifver kvar och upphänges på en förnämlig plats i kyrkan, till ett tecken att denne utmärkte man varit boren af en ärorik ätt, och att han redligen kämpat för Guds ära och för sanning och rätt."

De tidigaste begravningsvapnen var oftast målade på träskivor, inte helt olikt en brödspade, så småningom började vapnen, främst huvudbaneret, sågas ut ur träet längs konturena. Hjälmtäcket målades i början, sedan förekom det att det klipptes ut av böjda plåtar som fästes bakom skölden, för att sedan under stormaktstidens glansdagar snidas ut i trä som plastiska lövverk av främst akantusblad.

Begravningsprocession 1652 till Strängnäs domkyrka för pfaltzgreven Johan Casimir och hans sonson Johan. Kopparstick av Johan Sass. KB.

I det skådespel som utgjorde själva livet för en ståndsperson under tidigmodern tid hade alltså även döden en viktig plats.

Vapengrupp kring ett huvudbaner för ätten Galle i Finland, Sagu kyrka.
I Sverige finns det bevarat ca. 2000 av dessa begravningsvapen, i Finland omkring 500, främst förstås i kyrkorna där de en gång hängdes upp men också i någon mån på museer.

Källor:

Inga von Corswant-Naumburg: "Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden" 1999
Wilhelm Brummer: "Pää- ja esipolvivaakunat" i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa", SKS 2011