Erthel

I fält av guld ett i rött och svart kluvet oxhuvud en face, ginbalksvis genomstunget av ett naturfärgat svärd. Oxens båda horn är svarta. På hjälmen ett svart hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel i guld och svart. Hjälmprydnad: två väpnade armar mellan sig hållande en påfågelsstjärt av naturlig färg.

Erthel. Teckning av Anders Segersven.

Släkten Erthels förfader var Mathias Erthel i Polen där han år 1555 adlades av konung Sigismund. Sonen Hans Erthel förekommer i Åbo år 1556 där han mot borgen av några vänner frigavs ur fängelse. Vad han hade gjort för att hamna där vet vi inte. Han var gift med Karin Göransdotter Stjernsköld och via henne kom godset Monikkala i Janakkala till släkten.

Erthel har ibland kallats Monikkalasläkten, vilket lett till en viss sammanblandning med Knut Skrivares ätt som också skrivits till Monikkala. De tycks ha innehaft Monikkala före Erthel.

Monikkala-släktens vapen enligt Klingspor.

Hans Hansson till Monikkala erhöll 1585 svenskt adelskap med samma sköldemärke farfadern hade fått 1555. Han fungerade under Klubbekriget som uppviglare av allmogen för hertig Karl. 1598 blev han tillfångatagen på Korsholms gård och slagen i bojor i Åbo. Sigismund krävde att han skulle torteras och avrättas men hertig Karl hann komma till makten och Hans frigavs år 1600.

Han återinsattes som häradshövding i Österbotten men beskylldes av folket för olaglig uppbörd och självrådighet samt häktades åter 1602. Frigiven 1604 började han stämpla med Sigismunds anhängare och åkte fast igen. Denna gång gick det inte så väl, han avrättades 1605 i Stockholm och hans huvud uppsattes på en påle vid Söderport. Här ändade denna mer tragiska släkthistoria. Monikkala förbröts till kronan och gavs till livländaren överste Paul Stilkens änka.

Hans Hanssons sköldebrev konstaterar: ”En Hans Hansson, wår tro undersåte och tienere, får för den wälwilliga hulla trotienst, han oss och Sweriges rike bewist haffwer, öpet bref år 1592 d. 8 Julij uppå hans fadersfaders Mathias Erthels skiöldabref, det han af Sigismundus, konung i Polen undfick år 1555, får till vapen sin faderfaders skiöldamerke, som war ett boffelhufvud halft rödt och halft swart med swarta horn och itt swed stuckit inn wid den högra kiäfftan och ut wid det wänstra örat uti gull felt. Item en öpen tornerehielm, krantzen och hielmtäcket gult och swart; ther opå en påfogel stiert emellan twå bögde armar”.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

En heraldikers bekännelser

Det kunde kanske vara läge att starta upp här på bloggen igen. Det är ett faktum, att det blir färre skriverier på sommaren, när det finns mycket annat att göra, men nu har alltså uppehållet varat nästan ända till jul. Nå, jag förnyade golvet i arbetsrummet här i början av sommaren, och det innebar förstås att jag måste ta ner alla bokhyllor och packa ner allt heraldiskt material jag samlat på mig längs med åren. Golvet är färdigt sedan länge, men som det så ofta går, så blev arkiven liggande i sina lådor och förstås i vägen. Nu börjar det hursomhelst vara ordning på torpet igen.

Den som har följt med mina skriverier här, har säkert märkt att det alltsomoftast presenteras finska frälsevapen från 1500-talet här. Jag använder termen frälsevapen, även om statusen kan vara olika, och inte sällan något diffus. Ståndspersoner av olika slag är det i alla fall fråga om.

Den här vapenföringen från 1500-talet är något som intresserat mig längs med åren, och redan i ett tidigt skede insåg jag att det fanns väldigt lite forskat och utrett kring det här, själva vapnen alltså. Forskare som Eric Anthoni, Jully Ramsay, Wilhelm Gabriel Lagus, Henrik Impola m.fl. har förvisso utrett släkt- och ägoförhållanden i flertalet tungt vägande verk. Men ingen av dessa har först och främst varit heraldiker.

Jag har tidigare här berättat om min fascination för just 1500-talet som tid, och i synnerhet vapenföringen. Medeltiden är också intressant, inte för det, men källäget där är mer begränsat, och vapnen och släkterna färre. Inget hindrar väl en från att grotta ner sig där också, men 1500-talet först eftersom jag ändå har ett ganska digert material färdigt redan, allt ända sedan 1990-talet. Strävan har alltså varit att ta fram släkternas vapen, rekonstruera dem om det finns brister, klargöra tinkturer och skapa en vapenbeskrivning enligt moderna krav.  Släkter förresten, många av de här vapnen kan tänkas ha varit personliga, och personer som bevisligen hört till en viss släkt, kan ha fört ett annat vapen, personligt eller rent av förknippat med en annan släkt. Ofta ligger prestige i ägo- eller släktförhållanden bakom.

En klar förebild för det här arbetet har varit Jan Ranekes ”Svenska Medeltidsvapen” (som för övrigt inte tar upp finska förhållanden). Någon skulle gärna få göra det motsvarande i Finland, mina resurser räcker inte till dylikt även om jag gärna botaniserar i den här tidens heraldik på mina lediga stunder. Den ende jag känner till att ska ha forskat i det här området är heraldikern Gustaf von Numers i mitten av 1900-talet, men hans material har aldrig publicerats i sin helhet. Så vilka är då de främsta källorna till den finska 1500-talsheraldiken?

Jully Ramsay i förgrunden, Schlegel & Klingspor i bakgrunden.

Först och främst kommer man inte förbi Jully Ramsay, och hennes ”Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden” (1909). Det är inte ett heraldiskt verk, snarare ett genealogiskt och det heraldiska bildmaterialet är litet, och egentligen ganska undermåligt, men Jully har gjort ett stort jobb i att forska fram släkterna, deras förhållanden och historia. Därifrån är det lättare att gå vidare med att gräva fram själva vapnen.

J W Ruuth och Suomen rälssimiesten sineteistä.

År 1891 gav J.W. Ruuth i Historiallinen Arkisto XI ut sin utredning ”Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua” (Om Finlands frälsemäns sigill i slutet av 1500-talet och början på 1600-talet). Här finns närmare 400 avbildningar av bevarade sigillavtryck. Tinkturerna är förstås inte med här, och bilderna kan vara svårtydda, men här kan man hitta personer som omnämnts i andra källor, få en uppfattning av dennes vapenföring och gå vidare.

Så kan man också gå till Bernhard Schlegels och Carl Arvid Klingspors år 1875 utgivna ”Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade Svenska Adelns Ättar-Taflor”. Här finns inga bilder, men de ursprungliga vapenbeskrivningarna, och det är inte så illa det. De är visserligen skrivna på en ytterst ålderdomlig kanslisvenska, ibland bristfälliga, men de är en ovärderlig källa till tinkturer som inte återgetts annanstans. Jag låter ju nådigt 1500-talet utsträcka sig till Riddarhusets grundande 1626 eftersom det utgör en tydlig skiljelinje, och många av dessa frälsesläkter är just dessa av orsak eller annan ”ej introducerade”.

Vi kan ju ta ett exempel på vapenbeskrivning, släkten Abel von Minden:

Schlegel & Klingspor

”Vapen af år 1604: En hwit skiöldh och ther uti tu spiuth med swarte stackar, udderne blåå och fire röde hjerter med en öpen hielm och sedan ofvanpå hielmen ett blåth horn och en fennicika fördelt i two ferger, then öfre delen rödh och then undre grön, stacken brun och udden blå, skrafferingen om hielmen och skölden rödh, gull, grön och blåå fördelte.”

Min egen modernisering

”I fält av silver två blå korslagda hillebarder med uppåtriktade eggar, skaften svarta, åtföljda av fyra röda hjärtan; 1+2+1. På hjälmen ett rött, grönt och blått hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld, rött, grönt och blått. Hjälmprydnad: till dexter ett blått vesselhorn och till sinister en fänika delad i rött och grönt."

En sida av Elias Brenners avteckningar.

Omkring år 1670-71 reste Elias Brenner omkring i Finland och avtecknade bland annat vapen som fanns i de finska kyrkorna. Manuskriptet utgavs sedermera år 1882 av Reinhold Hausen under namnet ”Afbildningar af Vapensköldar Fordom Uppsatta i Finlands Kyrkor”. Här finns teckningarna ordnade enligt kyrka, men här bör man vara försiktig. Teckningarna är schematiska, ibland förvanskade och ibland direkt missförstådda eller felaktiga. Som källa till vilken släkts vapen funnits i vilken kyrka är den ju behjälplig, och ibland finns faktiskt det avbildade vapnet fortfarande kvar i kyrkan. Väldigt många har förvisso försvunnit under de nästan 350 år som förflutit. Skillnaden mellan det bevarade vapnet och teckningen kan vara avsevärd.

Pärmar för del II i CHF-arkivet; 1521 - 1626.

I övrigt då? Ja, vapen och uppgifter om dem kan naturligtvis dyka upp i allehanda historiska böcker och tidskrifter, och här är det vapenarkiv som Collegium Heraldicum Fennicum upprätthåller också behjälpligt (och det upprätthålls av och befinner sig hos mig). Här har samlats klipp och källor kring finska släkters och personers vapenföring under alla tider ända sedan föreningen grundades på 1980-talet.

Anders Segersven

Torsten Stålhandske i Åbo Domkyrka

Fältherren Torsten Stålhandske (1593 - 1644) ligger begravd i Åbo Domkyrka, i "Själarnas kor". Han tillhörde släkten Stålhandske i Västergötland, inte släkten Stålhandske i Finland, vilket kanske skulle ligga nära till hands att tro här. Det finns alltså två släkter med lika namn, och att hålla reda på vilken stålhandskesläkt han tillhörde tycks ha varit svårt för en och annan. För glasmålningen i fönstret (från 1800-talet) uppvisar nämligen fel släkts vapen, den finska släkten Stålhandskes.

Jag kan riktigt se för mig glasmålaren slå upp adelskalendern (eller motsv.); "Jaha, Stålhandske i Finland, den här är det" Ätten Stålhandske i Västergötland utgick ju på 1600-talet, så den skulle inte ha varit upptagen i adelskalendern då längre. Allra minst i Finland.

Lustigt nog återfinns rätt vapen, vapnet för Stålhandske i Västergötland ändå, mycket mindre, målat på fönsterbågen. Det är intressant.

Nå, det har förekommit en sammanblandning i genealogien här i äldre tid, och det är ju möjligt att glasmålaren använt sig av föråldrad information. Jully Ramsay skriver i "Finska frälsesläkter" under släkten Stålhandske (i Finland):

”Vid riksdagen 1643 anfördes att general Torsten Stålhandske af gammal adlig släkt från Västergötland (26) gjorde anspråk för sig på samma nummer och plats, som i Finland bosatta Stålhandskar. Han hade redan upphängt sitt vapen, och påstod att introduktionen år 1625 gällde honom och icke de finska Stålhandskarne. Det beslöts att med saken skulle anstå till dess han hemkomme ur kriget, då parterna därom kunde disputera. Emellertid afled generalen följande år, barnlös, och Johan Stålhandske (tab. VI) borttog hans vapen och satte sitt i stället. Det oaktadt finns i riddarhusstamtaflan general Torsten Stålhandske inblandad i nedanstående släkt, såsom son till Joen Tyrisson (tab. IV).”

Vilket vapen Torsten själv använde sig av är klart, han har nämligen låtit rista in det på klippan vid Gäddtarmen utanför Hangö.

Dessutom lyckades jag hitta vapenbeskrivningen för Stålhandske i Västergötland (Schlegel & Klingspor: Den Med Sköldebref Förlanade Men Ej å Riddarhuset Introducerade: Svenska Adelns Ättar-Taflor; 1875).

”Vapen: Ett rödt fiell, i fiellet en svart glafven, neder i glafveändan en hvit stålhandske. På hielmen två röda horn med hvita bander, mellan hornen en svart glafven med en hvit stålhandske: skrafferingen hvitt och rödt.”

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

”Gäddtarmen/Hauensuoli" utgiven av Hangö Museum