Riddarhuset i Helsingfors

Riddarhuset i Helsingfors. Bildkälla YLE.

År 1626 utfärdade Gustav II Adolf den s.k. Riddarhusordningen vari stadgades ”att hela ridderskapet uti Sverige och Finland, så gammalt som nytt, skall bliva antecknat och distinguerat i sina familjer och ätter”. En institution som registrerade och bokförde ätterna, deras genalogier och vapen skapades. De inskrivna ätterna kallades därefter introducerad adel till skillnad från de som enbart erhållit sköldebrev. Till följd av detta system har Sverige en i världen sällsynt god ordning bland sina nobla familjer och deras släktförhållanden. Riddarhuset skulle dessutom i rent konkret bemärkelse vara ett högkvarter och en mötesplats för adeln, främst förstås då man samlades till riksdag och släkternas huvudmän kom samman för att rösta. Detta krävde en omgivning värdig de höga delegaterna och följaktligen är Riddarhuset i Stockholm en av stormaktstidens mäktigaste arkitektoniska skapelser.

Riddarhussalen. Bildkälla Riddarhuset.

Den gamla finska adeln hade i nära tvåhundra år hört till Sveriges riddarhus då det ödesdigra året 1809 kom. Plötsligt befann man sig i ett storfurstendöme med inre självstyre och adelsståndet behövde en ny mötesplats. Den första påstöten om byggandet av ett eget riddarhus skedde redan vid Borgå lantdag 1809. Man hoppades att kejsar Alexander I skulle av statsmedel anslå en fond för ändamålet. Hans Majestät ansåg dock att ridderskapet och adeln i stöd av sina privilegier borde finansiera företaget själv.

Mannerheimvapen. Bildkälla YLE.

I stadsplanen av år 1817 reserverades plats för ett eventuellt riddarhus i kvarteret öster om Senatsborgen och året därpå inskrevs de första ätterna hos den nygrundade Finska Riddarhus Directionen. Men vägen till en egen riddarhusbyggnad var ännu lång. Vid ett möte år 1838 beslöt man sig äntligen för att börja göra någonting och ritningar beställdes under de följande åren av ett flertal arkitekter, bl.a. G.A. Bosse, E.B. Lohrman och A.F. Granstedt. De förslag som kom in bedömdes som mycket smakfulla – men alldeles för dyra att förverkliga. År 1856 anlitade man så länsarkitekten i Åbo G. Th. Chiewitz. Hans förslag, en imposant tegelbyggnad i nygotisk stil ställde sig tom. 30 % billigare att uppföra än de tidigare förslagen; totalkostnaden beräknades til 54 000 rubel silver. Riddarhusdirektionen slog förklarligt nog till genast och byggnadsarbetena påbörjades 1858 för att avslutas 1862. Då hade det bla. åtgått 300 000 fasadtegel och 700 000 murtegel. Inredningen anskaffades av Chiewitz själv huvudsakligen från Tyskland, Sverige och Ryssland. Bl.a. tillverkade firman J.J. Hartman i München parkettgolven och vapensköldarna i samlingssalen beställdes från firma Gropius i Berlin. Från Petersburg skaffades 10 dussin rottingstolar.

Lantdagen 1863. Målning av R W Ekman 1865. Wikimedia.

Det första sammanträde som hölls på Riddarhuset var januariutskottets möte i samma månad 1862. Då var byggnaden ingalunda ännu färdig, parkettgolven var inte lagda och temperaturen inomhus var endast +10 grader. I april samma år hölls två andliga konserter under ledning av Fredrik Pacius i det halvfärdiga huset. Fullständigt färdigt blev Riddarhuset först på senhösten 1862, en udda gotisk tegelfågel i den pastellfärgade nyklassiska miljön kring Senatstorget.

De första åren av sin existens fungerade Riddarhuset faktiskt som ständerhus för alla de fyra stånden; här höll lantdagen sitt första plenum den 17 september 1863 och först efter 1872 då bönderna som de sista flyttade ut, kvarstod huset enbart i ridderskapets och adelns bruk.

I och med Representationsreformen av år 1906 försvann ståndslantdagen och ridderskapet och adeln som stånd förlorade sitt politiska inflytande. Riddarhuset förlorade man däremot inte, än idag äger och upprätthåller den finska adeln sitt eget hus. Adelsmöte hålls vart tredje år och lika ofta utkommer Finlands Adelskalender. De olika släktföreningarna håller med jämna mellanrum möten, ofta på Riddarhuset. Man har dessutom en anställd tjänsteman, Riddarhusgenealogen, som fortlöpande håller släkttabellerna uppdaterade. Riddarhuset hyrs också ut för konserter, utställningar och andra kulturevenemang.

På Riddarhuset bevaras värdefulla samlingar av mångahanda slag. De viktigaste torde vara riddarhusstamtavlorna, grunden för de genealogiska samlingarna till vilka även den stora samlingen sköldebrev bör räknas. De omspänner en tidsrymd från 1500-talet fram till 1900-talets första årtionde. På 1930-talet erhöll man friherre Albert de la Chapelles stora sigillsamling på ca. 10 000 exemplar som donation. Vapensköldarna i stora salen hör till de mer synliga av samlingarna. Här finns vapnen för alla på Riddarhuset introducerade ätter upphängda i den ordning de blivit inskrivna. I Riddarhusdirektionens sessionsrum finns dessutom en svit porträtt av de åtta lantmarskalkar ridderskapet och adeln haft under sin politiskt aktiva tid.

Det berättas, att för några årtionden sedan lyckades en studentförening vid något tillfälle infoga en vapensköld för en släkt Streber på ett tomt ställe på väggen. Den kvarblev där i en längre tid innan den upptäcktes och avlägsnades. Det att den inte genast upptäcktes lär ändå inte ha berott på särskilda "heraldiska kvaliteter" har det sagts.

Trots den förändrade ställning i samhället adeln sedan 1906 erhållit, har dess hus ändå inte förvandlats till ett museum, utan står kvar i aktivt bruk.

Bearbetad version av artikel ursprungligen publicerad i Nyländsk Hembygd nr 1 1990
Anders Segersven