Huvudbaner och anvapen

Nu är det tänkt att det här ska handla om begravningsvapen, men låt oss reda ut begreppen först. Inga von Corswant-Naumburgs avhandling och bok "Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden" kom ut 1999 och torde utgöra ett tungt vägande ord om det här ämnet för en bra tid framöver.

Vapengrupp i Pernå kyrka, med huvudbaneret för släkten Creutz överst och anorna därunder.

Huvudbaneret är alltså huvuddelen i en vapengrupp upphängd i en kyrka, den avlidnes heraldiska vapen, och anvapnen dennes anor från fäderne och möderne, helst upp till fjärde eller femte led. Det utgör sexton respektive trettiotvå stycken. Om någon fattades, var ofrälse, kunde man också använda sig av kreativitet (dvs. hitta på). Sådant har emellanåt orsakat en del huvudbry hos senare tiders genealoger.



Vapen av "brödspademodell" i Sagu kyrka. Till vänster skymtar Anrep, i mitten Boose och till höger Lindelöf.

Ordet begravningsvapen har enligt uppgift uppfunnits först i början av 1900-talet av svenska kyrkohistoriker, bla. för bokverket "Sveriges kyrkor" 1912. Eller som Sigurd Wallin, en av författarna till "Sveriges kyrkor" konstaterade 1948:

"Begrafningsvapen är en gemensam benämning på ett flertal olika slag av vapen, heraldiska såväl som bruksvapen, vilka alla äga det gemensamt, att de en gång blivit burna i en begravningsprocession. I nedanstående rader kommer blott en grupp av dessa att behandlas, nämligen sådana heraldiska vapen av skulpturerat och målat trä som, fästa på bärstänger, fördes med i begravningsprocessionen liksom fanor."

Vapen i Karis kyrka. Från vänster Björnram, Stålarm och Löwen.

Vi talar alltså om vapen som burits i en begravningsprocession och sedan hängts upp i kyrkan. Det här är en sedvänja som i det här utförandet är typisk för Sverige och därmed också Finland, även om någon form av begravningsvapen, eller åtminstone minnessköldar, kan påträffas även i de övriga nordiska länderna, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. De äldsta bevarade vapnen som anknyter till begravningar härstammar från 13-1400-talet och sedvänjan är som starkast under 1600-talet för att sedan småningom avta och helt dö ut i början av 1800-talet.

Så här kan man också göra. Huvudbaner för Johan Giös, död 1697, i Tenala kyrka med anvapnen grupperade i hjälmtäcket. I nedre delen syns också en del "bragder" som tyder på militära förtjänster.

Olaus Magnus skriver i sin "Historia om de nordiska folken" (1555) redan om detta, och i det här fallet gäller det första halvan av 1500-talet:

"Först kommer ett långt tåg af adliga. Efter dem rider på en pansarklädd häst en man, väpnad från hufvud till fot, närmast framför liket, som hvilar på en präktig bår. Förridaren gifver man ett blottadt svärd att bära i högra handen med fästet lyftadt mot himlen samt hänger på hans rygg den sköld med tillhörande märke, som den döde burit i strid. Allt detta öfverlämna arfvingarna tillika med några jordagods såsom en frivillig gåfva till den helgedom där begrafningen sker. Dock varda hästen, svärdet och vapenrustningen genast till skäligt pris återköpta af sagda arfvingar; allenast skölden blifver kvar och upphänges på en förnämlig plats i kyrkan, till ett tecken att denne utmärkte man varit boren af en ärorik ätt, och att han redligen kämpat för Guds ära och för sanning och rätt."

De tidigaste begravningsvapnen var oftast målade på träskivor, inte helt olikt en brödspade, så småningom började vapnen, främst huvudbaneret, sågas ut ur träet längs konturena. Hjälmtäcket målades i början, sedan förekom det att det klipptes ut av böjda plåtar som fästes bakom skölden, för att sedan under stormaktstidens glansdagar snidas ut i trä som plastiska lövverk av främst akantusblad.

Begravningsprocession 1652 till Strängnäs domkyrka för pfaltzgreven Johan Casimir och hans sonson Johan. Kopparstick av Johan Sass. KB.

I det skådespel som utgjorde själva livet för en ståndsperson under tidigmodern tid hade alltså även döden en viktig plats.

Vapengrupp kring ett huvudbaner för ätten Galle i Finland, Sagu kyrka.

I Sverige finns det bevarat ca. 2000 av dessa begravningsvapen, i Finland omkring 500, främst förstås i kyrkorna där de en gång hängdes upp men också i någon mån på museer.

Källor:

Inga von Corswant-Naumburg: "Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden" 1999
Wilhelm Brummer: "Pää- ja esipolvivaakunat" i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa", SKS 2011