Alsnö stadga och frälset

Resterna av Alsnöhus på Adelsön idag. Från "Världsarv i Sverige" RAÄ 2002.

När jag i det förra inlägget skrev om heraldiska vapen och huruvida det var ett kännetecken eller rentav ett privilegium för adeln, kunde det ju vara på sin plats att skärskåda hur det hela började - åtminstone vad beträffar Sverige, och därmed också Finland.

Här så hör det historiskt sett till att börja med Alsnö stadga, för där, på Alsnö hus på Adelsön i Mälaren den 27 september 1280, stadfäste kung Magnus Ladulås skattefriheten för "alla de man, som tjäna med häst, vem helst de än tjäna". Det världsliga frälset i Sverige föddes här.

Magnus "Ladulås" Birgerssons majestätssigill från år 1279.

Nå, där bestämdes om annat också, och tidpunkten är en uppskattning även den. Stadgan är nämligen inte bevarad i orginal, utan är känd genom två avskrifter, båda från början av 1300-talet. Den äldre av dem, som är från omkring 1325 är daterad "Alnö efter vår herres födelses dag, tusen år och två hundra och åttio och fem år", vilket inte kan stämma då några av undertecknarna avlidit redan 1281. Man vet dock att kung Magnus uppehöll sig på Alsnö i september 1280, och vissa andra indicier pekar också på detta årtal.

Huvudpunkterna är som följer:

1. Förbud mot våldgästning samt föreskrift att det i varje by skulle tillsättas en rättare vilken mot betalning skulle anskaffa kost och husrum åt de resande.
2. Förnyelse av Birger Jarls stadgar om hemfrid, kvinnofrid, kyrkofrid och tingsfrid samt förbud mot våldsverkan efter given frid och ingången förlikning.
3.  Frihet från skatt till kronan (frälse) lämnas åt konungens och hans broders män samt dessas brytar (förvaltare) och landboar (arrendatorer), åt ärkebiskopens och biskoparnas svenner samt åt "alla de män, som tjäna med häst, vem helst de än tjäna", dvs en kungens krigarklass att kunna användas mot de oregerliga stormännen.
4.  Förbud för ämbetsmän att lägga olaga skatt på bönderna och att utkräva gengärd (underhåll på resor) eller skjuts av dem.

Det som vi ska koncentrera oss på här är särskilt punkt 3, frälsets uppkomst.

Alltnog, mycket här är lite oklart, börjande från exakt när stadgan kom till och om det fanns fler stadgor eller klargöranden och det här bara är den som överlevt. Antagligen hade stormännen gjort rusttjänst till häst redan tidigare under ledungssystemets tid, men eventuellt var skattefriheten något nytt. Men en viktig stadga är det här, härifrån räknas det världsliga frälset ha uppstått och det är de som i sinom tid ska bli vapenförande och av intresse för heraldikerna.

Riddare på kalkmålning i Gothems kyrka på Gotland, cirka år 1300.

Grunderna för frälserusttjänsten fastställdes sedan 1345 av kung Magnus Eriksson i Telge-stadgan, den intogs i hans landslags konungabalk och kompletterades i någon mån i konung Kristoffers landslag 1442. I landslagen stadgades hur en bonde blev frälseman. Det skedde vid en allmän vapensyn, varvid prövades "hans mandom och frejd, hans häst och hans vapen, så ock om han förmår hålla det frälset vid makt med sin egendom". Enligt lagen skulle vapensyner hållas årligen i varje landskap "åttonde dagen efter Sankt Peters dag" på den ort som lagen föreskrev. För Finlands del stadgades först i Kristoffers landslag att vapensyner skulle hållas "i Åbo med hela Finland".

När vi väl kommer fram till 1500-1600-talet, ville kronan ha mer inkomster och beslöt då den fullständiga skattebefrielsen för en gård endast skulle gälla för de gårdar där adelsmannen med hushåll faktiskt hade sitt säte. Dessa kallades då säterier eller säterigårdar och räknades till "yppersta frälset". Adelsmannens övriga hemman, som brukades av landbor/arrendatorer, skulle erlägga viss begränsad skatt till kronan och dessa kallades "allmänt frälse". Eftersom adeln skatteplanerade och ibland rentav flyttade runt mellan gårdarna för att erhålla fullständig skattebefrielse, ställde kronan krav på en vad en säterigård skulle utgöra: den skulle ägas av en adlig person, jorden skulle brukas aktivt och den skulle vara ståndsmässigt bebyggd. En vanlig mangårdsbyggnad på en större bondgård dög alltså nödvändigtvis inte.

Heraldik har vi inte sett av så här långt, och heraldiska vapen var inte heller prioriterat i det här skedet. Från början var det värdsliga frälset en fråga om rusttjänst till häst, i utbyte mot skattebefrielse för de hemman som vederbörande ägde. Man anser ju att heraldiken uppstod i Centraleuropa under första halvan av 1100-talet och den hade nått Sverige senast under 1200-talet, och var alltså i bruk som sköldemärken redan vid tiden för Alsnöstadgan. Det var ju fråga om ett praktiskt behov av kännemärken för krigare klädda i rustning. De utvecklade sig med tiden till släktmärken och ansågs vid tiden för frälseståndets förvandling till adel som obligatoriska.

Beriden krigare på en 1200-talsbonad från Baldishols kyrka, nu i Kunstindustrimuseet i Oslo.

Under medeltiden och på 1500-talet kunde vapnet antagas ganska fritt. Det finns exempel som visar att en frälseman kunde föra mödernesläktens eller farmoderns vapen, om han saknade släktvapen på fädernet. En del gamla frälsesläkter saknade vapen eller deras vapen är inte kända. Den som gjorde tjänst med hjälm och harnesk, hade antagligen en självklar rätt att föra vapen och bära titeln "a vapn". Senare föreskrevs vapenbilden i de sköldebrev som konungen utfärdade från och med 1400-talet och mera allmänt på 1500-talet.

Det fanns ju en inbyggd spänning mellan frälset och konungamakten i det, att frälset enligt lagen hade en oinskränkt rätt att utvidgas, medan konungen inte kunde tillåta en obegränsad minskning av kronans ränta. Följden blev att man vidtog åtgärder för att hindra frälsets och frälsejordens automatiska utvidgning. Ett effektivt medel var att göra frälsetillhörigheten beroende av ett kungligt frälsebrev.

Frälsebrevens karaktär undergick med tiden en grundlig förändring. De hade alltså ursprungligen varit personliga och "frälst" en enskild mans och kanske hans arvingars jord. Senare överfördes deras frälsande kraft på själva jorden som ansågs ha blivit "frälsejord" för evigt och oberoende av ägaren. Den under medeltiden enhetliga odaljorden fördelade sig i två skilda jordnaturer, frälsejorden och skattejorden. Senare, mera allmänt från slutet av 1400-talet, började konungarna utfärda även sköldebrev. Genom dem förlänades ärftligt frälse och en ärftlig rätt att föra sköld och hjälm med en heraldisk vapenbild som beskrevs och avmålades i brevet. Frälset var inte längre en ren ersättning för rusttjänsten utan hade blivit beroende av konungens nåd.

Det svenska rikets utsträckning i slutet av 1200-talet. Från Jarlens sekel.

Och förhållandena i Finland då? För att tala med den finländske heraldikern Gustaf von Numers:

"Heraldiken gjorde sitt intåg i Finland i samband med att svenskarna under 1200-talet småningom lade landet under sitt välde, men det är svårt att säga när de första heraldiska kampsköldarna sågs här. Lika vanskligt är det att försöka bilda sig en uppfattning om i vilken omfattning sådana kommit till användning vid strandhuggen på våra glest bebyggda kuster eller i de gerillaartade striderna i våra öde skogar.
Det var alltså de svenska vapenförande frälsemännen, som förde vapenkonsten med sig till oss. Men det torde vara klart, att även de sporadiska danska invasionerna och kontakten med Estland - där först danskarna och sedan Tyska orden innehade makten - berikade vapenkonsten i vårt land.
Efter hand som det svenska väldet fick fotfäste i vårt land besattes de höga posterna inom militärväsendet, rättsväsendet och administrationen av den svenska aristokratin samt av i svensk tjänst varande utlänningar, främst danskar och tyskar. Somliga av dem stannade kvar i landet, naturaliserades här och kom att bilda en första bofast och vapenförande grupp inom vår egen befolkning. Man kan med fog antaga, att det redan på 1300-talet uppstod ett fåtaligt rent inhemskt ledarskikt som i enlighet med Alsnö stadgan på grund av börd, jordbesittning och förmögenhet uppfyllde kvalifikationerna för frälse och som antagit sköldemärken som tecken på detta."

De första kända frälsebreven i Finland var konung Magnus Erikssons brev till Anders Munck 24.3.1348 och jarlen Erengisle Sunessons brev i konung Erik Magnussons namn till Fader Huggensson i Fasarby i Pernå 25.2.1357. Det senare brevet var det äldsta kända frälsebrev i riket som gavs mot rusttjänst. Ett frälsebrev från tiden före Gustav Vasa betraktades i allmänhet som liktydigt med adlande, då de finska släkternas frälserättigheter granskades vid introduktioner eller i hovrätten på 1620-talet. Det första sköldebrevet igen är från år 1420 och gavs åt ålänningen Björn Pålsson.

Vi ska i kommande inlägg ta en närmare titt på det finska frälset och dess särdrag.

Källor:

Dick Harrison: Jarlens sekel, Stockholm 2002
Henrik Impola: Frälset och dess rusttjänst i Finland på 1500-talet, Helsingfors 2011
Eric Anthoni: Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel, SLS Helsingfors 1970
Gustav von Numers: Heraldisk förlustelse i finskt 1200-1500-tal, Heraldica Fennica, HSiF 1978
Mats Adolfsson: När borgarna brann, Stockholm 2007