måndag 22 juli 2019

De finlandssvenska färgerna och flaggan

Från YLE-programmet Lippu (Flaggan).

I inlägget om husbondsvimplar kom vi flere gånger in på begreppet svenskspråkiga regioner eller landskap, vad gäller landskapsvimplar så finns det skilda sådana i de landskap där det främst bor svenskspråkiga, Nyland, Egentliga Finland, Österbotten, och Åland förstås. Och så den rödgula korsvimpeln att förena dem alla.


Nå, finns det en korsvimpel, så nog finns det en flagga: den finlandssvenska flaggan. Sällan sedd men allstädes närvarande där finlandssvenskhet förekommer.


Nu är det ju helt tydligt att släktskap med Skånelands flagga föreligger, men här hör det som god finlandssvensk till att påpeka att nejdå, proportionerna är ju olika. Och olika tillkomsthistoria har de förvisso. Vi ska ta oss en titt.

Det blir att gå tillbaka till den stora flaggdebatten under andra hälften av 1800-talet, den som gick ut på att få en flagga för Finland. För i förlängningen så framfödde den debatten även finlandssvenskarnas färger och flagga.

Under Krimkriget (1853-56) förlorade de finska skeppsredarna handelfartyg såsom varande ryska, varvid det i sjöfararkretsar vaknade ett behov av en egen handelsflagga. 
Segelsällskapen hade fått en rysk flagga, vit med blått kors, i början av 1860-talet. Till denna flaggas övre inre hörn fogades landskapets eller stadens vapen. År 1910 tillsattes ännu den ryska trikoloren och vapnet flyttade ner till nedre inre hörnet.
År 1862 uppstod i Finland en flaggdebatt, startad av Uleåborgs stadsläkare Fredrik Nylander. Lejonflaggan ifrågasattes egentligen inte som statsflagga, diskussionen rörde sig huvudsakligen kring handelsflaggan. Nylander föreslog en fyrdelad rödvit duk som handelsflagga. Topelius hade samma sommar i Marstrand i Sverige i sin segelbåt hissat en blåvit seglingsflagga, där Finlands lejon visade hans hemland. Först nästa år (1863) fick flaggdebatten den stora pressuppmärksamhet som eftervärlden ännu kommer ihåg. Man var överens om nödvändigheten av en flagga men inte om dess färger. De rödgula färgerna kom från Finlands vapen och de blåvita kanske av lojalitetsskäl ur Rysslands örlogsflagga. Zacharias Topelius kom nog visserligen på poetisk symbolik; högsommarmoln, himlen, sjöarna och snön.
Lejonflaggan.


Flaggorna förekom i otaliga varianter. Korsflaggor föreslogs också, men de ansågs knyta an alltför starkt till Skandinavien och detta tyckte man under rådande politiska förhållanden vara oklokt. Ändå kom den av sjöfararkretsarna föreslagna röda flaggan med ett blått kors överlagt med ett gult, den sk. Dagbladsflaggan (den publicerades i Helsingfors Dagblad) att användas som och hållas för Finlands flagga. Men motståndare till denna fanns också.

Andra färgkombinationer förekom i någon mån, men de rödgula och blåvita flaggorna "fladdrade och kämpade" i sinnebilderna på tidningsspalterna. Flaggdispyten lugnade sig till hösten, för saken kom aldrig upp i lantdagen, men för det så glömdes flaggtanken inte bort och många av förslagen levde vidare som villaflaggor, vilka var en vanlig företeelse under det tidiga 1900-talet.
Lejon- eller vapenflaggorna var de vanligaste. Då motsvarade de dagens husbondevimpel. Flaggtyperna var mångahanda, för färger, figurer och proportioner bestämdes i sista hand av flaggbrukaren själv. Tinkturerna var i stort sett de samma som under flaggdebatten. Under hela den ryska tiden hölls lejonflaggan mer eller mindre som en officiell Finlands flagga; den hissades tex. under storstrejken tom. i ämbetsverkens flaggstänger. Så därför, när Finland blev självständigt den 6.12.1917, behöll lejonflaggan sin ställning framför de andra förslagen, detta trots att de blåvita färgerna understöddes av ett stort antal människor. Lejonflaggan var så att säga i statsflaggans position.
I december 1917 föreslog flaggkommittén som handelsflagga en rödgul korsflagga, men riksdagen företedde regeringen en röd flagga med ett vitt kors, belagt med ett gult (Dagbladsflaggan med vitt tillagt). Den sk. Vasasenaten stadfäste senare flaggan som handelsflagga för det vita Finland. Det röda Finland förde den helröda internationella revolutionsflaggan.
Riksdagens utrikesutskott hade strax före inbördeskrigets utbrott föreslagit en blåvit duk som tillfällig Finlands flagga. Efter kriget erhöll Finland så en vit flagga med blått kors.
(Jag citerar mig själv ur inlägget om Finlands flagga 100 år.) 

I debatten kring en finsk flagga mot slutet av 1800-talet utkristalliserade det sig alltså två fraktioner; de som höll på de rödgula färgerna och som oftast men inte alltid var svekomaner och de som propagerade för blåvitt och ofta men inte alltid var fennomaner. Eller för att tala med Matti Klinge:
"Det svekomanska - eller liberalt svensksinnade - hade sina rötter i dagbladismen, som man sedan kryddade med en dos vikingaanda eller skandinavism; svenskheten började egentligen få inflytande som ideologi först efter lantdagsreformen, då det svenska partiet knöt politiska band till den svenskspråkiga landsbygdsbefolkningen." 
(Matti Klinge: Finlands blåvita färger, 1988)
De namnkunnigaste förkämparna för rödgult var statsarkivarierna K. A. Bomansson och Reinhold Hausen samt professorerna Otto E. A. Hjelt, Theodor Homén och R. A. Wrede. Dessa såg derivationen av flaggfärgerna ur statsvapnet närmast som en konstitutionell fråga. Därtill kom konstnärerna Albert Edelfelt och Axel Gallén som försvarade rödgult ur ett estetiskt-psykologiskt perspektiv.

Det finns förvisso en tradition att en nationsflagga brukar ta sina tinkturer ur den nations vapen den ska representera (jämför t.ex. med livréfärger), så där har de rödgula för all del en poäng, men en titt i vilket flagglexikon som helst kan visa att inte efterlevs den traditionen alltför noggrant ute i världen heller. Och något måste är det naturligtvis inte fråga om.

 Efter att Finland 1918 definitivt hade valt de blåvita färgerna till nationalflaggan, så gled de rödgula färgerna över till de svenskspråkiga, främst förstås via Svenska folkpartiet som hade starkt förknippats med lejonflaggan och försvarat den in i det sista i lantdagen 1918 (och fortsatte med att föra rödgult och t.o.m. lejonflagga ännu efter det) vidare till att förknippas med finlandssvenskhet och Svenskfinland i allmänhet.

År 1907 uppträdde "mannen med flaggan" första gången för Svenska folkpartiet, och det skulle han komma att göra i 50 år framöver. I det allmänna medvetandet lever han än i dag. Fler exempel finns här.


År 1922 har lejonflaggan förpassats till historien och mannen med flaggan har 
bytt ut den mot en korsflagga. Brevmärke för SFP.

Finlandssvenska organisationer och institutioner har i hög grad rött och gult i sina logotyper, här Svenska Finlands folkting.

Blandar man färgerna gult och rött får man orange, och det är knappast heller en slump att orange också ofta dyker upp i samband med finlandssvenska företeelser.
Hufvudstadsbladet visar orange exempel.

Även kulturprojektet RötterRösterRum körde med gult-orange-rött. Det var fråga om ett sammanlänkande tak för det svenskspråkiga programmet under kulturhuvudstadsåret 2000.

En bild från barndomen. Professor Clas-Olof Selenius spikar finlandssvenska färger strax innan 
öppnandet av den årliga Snappertunadagen någon gång i slutet av 1970-talet. Min far assisterar.

Anders Segersven

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar