Elias Brenner som heraldiker

Elias Brenners adelsvapen 1712. Som hjälmprydnad valde han en fågel Fenix, anspelande på släktnamnet,
 uppfattat som en "brännare". Fågel Fenix bränner ju enligt legenden sig själv på bål och stiger
 föryngrad ur askan. Bildkälla: Riddarhusets vapensköldar.

Elias Brenner (1647-1717) hörde till den typ av universalmänniskor som blivit allt mer sällsynt i dessa postmoderna fackdrivna tider; teolog, miniatyrmålare, kopparstickare, fornforskare, språkvetare, numismatiker - och heraldiker.

Född i Storkyro i Österbotten som han var, kan man med fog konstatera att han var Finlands förste betydande heraldiska teoretiker och dito konstnär. Även om tjänsten som riksheraldiker i Sverige inrättades först år 1734, brukar det vara kutym att konstatera att Elias Brenner var den förste som utförde uppdrag som kunde förknippas med den tjänsten. Han fungerade som kunglig vapenmålare från år 1684 och som assessor vid Antikvitetskollegium från år 1692 och de här uppdragen motsvarade rätt långt de uppgifter som sedan skulle tillfalla riksheraldikern. Så tituleras han också i en publikation av år 1701 som administer heraldicus.

Elias Brenner, kopparstick ur hans Thesaurus 1731.
 Bildkälla: Riddarhusets vapensköldar.

Brenner gjorde utkasten till större delen av de adelsvapen som fastställdes under hans tid, cirka 200 skisser av hans hand finns bevarade och av de vapensköldar som pryder riddarhussalen på Sveriges Riddarhus är omkring femhundra målade av honom. Ja, så hävdar vissa källor i alla fall, men det kan mycket väl vara felaktigt. C.G.U. Scheffer har redan på 1950-talet ansett att det inte kan stämma, och det nya Riddarhusets vapensköldar-bokverket tar inte heller upp honom som identifierad vapenmålare. Hans håg stod förvisso mer åt miniatyrmåleriet.

 Klart är ändå att Brenner från år 1687 sysslade med rådgivning i heraldiska ärenden för nyadlade. Han skissade upp ett utkast till vapen och vapenbeskrivning för vidare befordran till det kungliga kansliet, där de sedan utgjorde underlag för sköldebreven. Och själv blev han också adlad år 1712 och introduderad på Riddarhuset 1719 under nummer 1464.

Egentliga Finlands vapen i Suecian. Bilden visar
 verksamhet i ett stenbrott i Kimito, och därmed är
 det med största sannolikhet Antonius Timmerman
vi ser i full färd med sitt arbete.

Redan från år 1668 hade Brenner fungerat som ritare vid det då nyinrättade Antikvitetskollegium, och en av hans främsta uppgifter kom att bli att resa omkring i riket för att avbilda fornlämningar och minnesmärken, ofta i sällskap med sekreteraren Johan Hadorph som ledde dessa antikvarisk-topografiska undersökningar. Resor gick till Öster- och Västergötland 1669, Östergötland igen 1670 samt i Finland 1671 och 1672, och detta var första gången antikvariska undersökningar företogs i den östra rikshalvan.

Brenner avtecknade bland annat ett antal gravstenar i Åbo domkyrka, sådana som sedan kom att förstöras i branden 1681, samt reste runt omkring på landsbygden och besökte de lokala kyrkorna för att avteckna de vapensköldar som fanns uppsatta i dem.

Storfurstendömet Finlands vapen i Suecian,
 och det enda blad där som uttryckligen är signerat av
 Brenner. Lejonet blev stilbildande för långa tider
 framåt, ända till den flagga som studentkåren hissade
 i Gumtäkt på Floradagen 1848.

Och här kommer vi till den förteckning över "Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor" som de flesta finländska heraldiker känner till. Den kan tillskrivas Brenner, det anser de flesta, eftersom de besökta kyrkorna följer den rutt i Finland man vet att Brenner reste. Men när Reinhold Hausen år 1882 lät ge ut manuskriptet i bokform var han inte medveten om att det kunde vara av Elias Brenner. Han hade hittat teckningarna i samband med ett forskningsbesök i Skoklosters bibliotek och tyckt att de var av intresse även om han måste konstatera att "dess värre har tecknaren flere gånger gjort sig skyldig till uppenbara oriktigheter". Och sant är det; samlingen förefanns i tre avskrifter (en fjärde kunde inte påträffas), och har kopierats eventuellt flere gånger genom tiderna. Huruvida det är Brenner själv som tecknat förblir också oklart, man vet att han hade tillgång till anställda studenter, varav en eller två skulle kunna rita och illuminera, och också en kopparstickare och en formsnidare om det så behövdes.

De finska resorna präglades av schismer med Johan Hadorph angående reseersättningar och huruvida han reste i kollegiets tjänst, men förutom vapenteckningarna från kyrkorna så kunde han vid hemkomsten också presentera samlingen "Gamble Monumenter i Stoor-Förstendömet Finnlandh affrijtade Anno 1671 och 1672 aff Elia Brennero ostrobotniensi". Ovärderliga bidrag till kännedomen om Finlands historia är det hur som helst. Samlingen av vapen från de finska kyrkorna präglas av en del missförstånd och slarvigt avtecknande, men så länge man är medveten om det så är det en värdefull källa till vapenbeståndet vid denna tid.

Senare i livet övergick Elias Brenner till att intressera sig för den då så moderna miniatyrkonsten, först som samlare och sedan genom självstudier även som målare, samt numismatiken där han utgav sitt magnum opus Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum år 1691. Både som miniatyrmålare och som den svenska numismatikens banbrytare ihågkoms han än idag.

Ett uppslag ur Brenners konceptbok för nyadlade ätter. Källa: Riddarhusets vapensköldar.

Inte heller kopparsticket var honom främmande och när Erik Dahlbergh dog år 1703 var det han som kom att fullborda storverket Suecia antiqua et hodierna, och bland annat bilderna från den finska rikshalvan torde alla vara av hans hand. Intresset för filologin och det finska språket kom till uttryck i manuskriptet "Några af finska på svenska öfversatte ordspråk", översättningar av kyrkoherden Henricus Florinus finska ordspråkssamlingar från år 1702. Brenner ansåg att de finska ordstäven var oöverträffade i sin kortfattade och slagkraftiga lydelse.

"Detta finska språket är mäckta kort och laconiskt, så at en Finne ofta kan utföra det med 2 eller 3 ord, som man elliest i andra språk behöfver 10 ord til."

Vapenrådgivningen fortsatte han med till 1715, två år före sin död. Han efterlevdes av hustrun Sophia Brenner som var poetissa, och av hennes tillfällighetsdikter att döma var livet i det Brennerska hemmet glatt och trevligt. Det är inte utan att man gärna skulle ha velat träffa det här paret och deras välartade döttrar, om inte annat så för att få lyssna till och delta i diskussionerna kring middagsbordet.

Märket för Numismatiska Föreningen i Finland av Gustaf von Numers 1957
 hänvisar mer eller mindre direkt till Elias Brenners vapen.

Källor:
C. G. U. Scheffer: Kring Elias Brenner, Heraldica Fennica, HSiF 1978
C. G. U. Scheffer: Riddarhusets sköldemålare, Heraldisk spegel, Stockholm 1964
Riddarhusets vapensköldar, Band II - Den karolinska tiden, Stockholm 2019
Antti Matikkala & Wilhelm Brummer: Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS Helsingfors 2011
Tuukka Talvio: Suomen leijona, Museiverket 1997
Afbildningar af vapensköldar fordom uppsatte i Finlands kyrkor, utgivare Reinhold Hausen, Helsingfors 1882

Anders Segersven