måndag 23 augusti 2021

 Antonius Timmerman

Antonius Timmermans vapen; två korslagda yxor eller bilor, tinkturer okända. Vapnet är känt endast
 i ett sigillavtryck från år 1572. Det är intressant med en stenhuggare vid namn Timmerman,
 men man får anta att namnet och kanske också vapnet gått i släkten sedan tidigare.

Vi har tidigare konstaterat att vapen förde även andra än de som tillhörde adeln eller frälset. Antonius Timmerman var en nederländsk stenhuggare som kom att grunda det för sin tid främsta stenhuggeriet i det svenska riket, och det på Näse gård i Bjärnå. Kalkstenen som användes bröts i Västlax i Kimito.

Antonius Timmerman hade rekryterats tillsammans med elva andra hantverkare av Gustav Vasas utsände Arnoldus Rosenberger år 1556 då man sökte kunnigt folk att jobba på de kungliga slotten i Sverige. Snart nog hade Timmerman blivit ledande stenhuggare på Åbo slott, och år 1558 grundade han stenhuggeriet på Näse kungsgård. Därifrån fraktades sedan det bearbetade stenmaterialet vidare till Åbo, där en del användes i byggnationer på slottet, men betydande mängder skeppades vidare till Stockholm och Uppsala. Som mest arbetade 30 man på stenhuggeriet.

Antonius Timmermans sigill 1572.

Sina främsta arbeten utförde Antonius Timmerman för hertig Johan på Åbo slott, vid de omfattande byggnadsarbeten som ufördes där under andra hälften av 1550-talet. Det hela skulle slutföras med en ståtlig kalkstensportal, och Timmerman och hans män arbetade på den då Erik XIV:s trupper erövrade Åbo slott år 1563. Erik XIV beordrade att portalen skulle sändas till Stockholm och att Timmerman skulle förflytta sig till Uppsala för att fortsätta verksamheten där. Att Timmerman inte lydde och stannade i Finland vet vi, men portalen försvann i okända öden. Hertig Johans vapen hugget i sten hade man ändå hunnit sätta upp över porten till förborgen redan år 1562, och den vapenstenen är det främsta av hans verk som bevarats.

Här fattas någonting. Ja, allldeles, här skulle finnas en portal tillverkad av Antonius Timmermans
 stenhuggeri, men den kom aldrig på plats. Hertig Johans vapen över ingången blev ändå uppsatt.

Nå, duktiga hantverkare behövs alltid, och Antonius Timmerman kunde fortsätta med sin verksamhet men nu skeppades materialet huvudsakligen till Sverige och Stockholms slott. Han samarbetade med chefsplaneraren Willem Boy, och delar av bl.a. Katarina Jagellonicas gravmonument i Uppsala domkyrka har också tillskrivits honom.

I Finland har det bevarats några smärre verk av hans hand, ett solur i Kimito kyrka, vapenhällar i Halikko kyrka och på Karuna gård samt en vapensten i Åbo museicentral som funnits på Mälkilä gård. Det spekuleras ibland i om portalen på Sjundby gård i Sjundeå skulle vara tillverkad av Timmerman, men några direkta bevis för att så skulle vara fallet föreligger inte. Sant är att Antonius Timmerman befann sig på Sjundby år 1568, och byggherren Jakob Henriksson tillhörde hans bekantskapskrets, men det är också allt. Portalen är hursomhelst kraftigt omarbetad under senare århundraden.

Titelbladet för Egentliga Finland i verket Suecia antiqua et hodierna återger bland annat en stenhuggare
 i arbete, och det får väl anses som ytterst sannolikt att det är Antonius Timmerman som avses.

Antonius Timmerman pensionerade sig år 1588, då han överlät sitt företag till stenhuggaren Hans von Mölnhusen och drog sig tillbaka till sina gods på Kimitoön, där han avled 1592. Enligt uppgift hade han erhållit frälsegodsen i gåva, så trots att han var hantverkare kunde man alltså också se honom som frälseman. Hans namn återfinns ändå inte i längderna över frälset i Finland.

Alliansvapnet tillhör Erik Bertilsson (Slang) till Mälkilä i Bjärnå och hans hustru Karin Eriksdotter
 och stenen har enligt uppgift ursprungligen prytt en portal på Mälkilä gård. Stenen torde härstamma från 1580,
 enligt märkningen ANO MDLXXX. Så vitt jag kan förstå är detta den vapensten från Mälkilä
 som uppges vara av Antonius Timmerman.


Källor:

C.J. Gardberg: Kivestä ja puusta, Suomen linnoja, kartanoita ja kirkkoja, Keuruu 2002

Antonius Timmerman i Kansallisbiografia

Alf Brenner: Sjundby gård, särtryck ur Sundeå sockens historia del II, Hangö 1955

Museibloggen Kaponieeri


Anders Segersven


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar