måndag 2 maj 2022

 Att döda ett sigill

J.P.Taavitsainen, Sigillfynd gjorda vid arkeologiska utgrävningar i Finland, Fornvännen 76.

I samband med det förra inlägget om sigillstampfyndet i Sjundeå, dök ett intressant faktum upp; om du tappar din sigillstamp så behöver du få den dödad, så att den inte kan missbrukas om någon skulle hitta den och få för sig att börja använda den. Alldeles - precis som med tappade kreditkort och mobiltelefoner av idag. Ett slitet uttryck, men inget nytt under solen alltså.

Sigillet var en väsentlig del av den medeltida dokumenthanteringen. Sigillet bekräftade den underskrivandes identitet eller den institution denne representerade. Ja, till den grad att identiteten kunde uttryckas enbart genom ett sigillavtryck och individen kunde alltså utöva sin auktoritet utan att fysiskt vara på plats.

Sigill för biskop Bero I från 1253, det äldsta bevarade i Finland.


Bevarade sigillstämplingar finns det i Finland en hel del, Reinhold Hausens samling "Finlands medeltidssigill" upptar 378 stycken, varav det äldsta är tryckt i vax av biskop Bero I år 1253. Fler än så har hittats efter det att Hausen gav ut sin samling år 1900, men sigillstampar har bevarats endast ett drygt tiotal; från 1300-talet 6 stycken, från 1400-talet 7 stycken och en från 1500-talet.

Då en sigillbärande person dog, var det av vikt att se till att sigillet inte heller kunde användas längre. Man lade alltså ofta sigillstampen med i graven, varvid den också ofta gjordes obrukbar. Det hela kunde rentav utformas till en hel ceremoni; sigillet fördes efter själamässan till huvudaltaret där det förstördes av en för ändamålet tillkallad guldsmed. Om sigillstampen var av ädelmetall kunde den döde under sin livstid ha bestämt om att någon släkting skulle ärva metallen. Man kunde naturligtvis också smälta ner den och donera metallen till kyrkan.

Sigillstamp funnen vid arkeologiska utgrävningar i Enköping. Från arkeologerna.com.


Men om du alltså helt enkelt tappade bort din sigillstamp, så var det av vikt att få den dödad så att eventuella dokument sigillerade med den efter det kunde förklaras ogiltiga. Det gällde alltså att göra en anmälan hos någon representant för den offentliga makten, tex. städernas råd eller vid de lokala lagmanstingen eller häradstingen där man kunnat erhålla ett intyg av domaren som bevis. I Finland har inte bevarats några dokument över detta förfarande, men i Tallinnrådets tänkebok från åren 1380-1455 återfinns flertalet anteckningar om dödande av sigill. Främst tycks det ha varit fråga om borgare, rådsmän och hantverkare som lät anmäla om försvunna sigill, men enstaka adelsmän och ordensvasaller återfinns också.

Litteratur:

Visa Immonen & Tapio Salminen: Keskiaikainen papin sinettileimasin Siuntiosta, Suomen kirkkohistoriallisen seuran vuosikirja 2020, sid 120-132, Helsingfors

J.P. Taavitsainen: Sigillfynd gjorda vid arkeologiska utgrävningar i Finland, Fornvännen 76

Anders Segersven


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar