Släkten Björnram på Domargård

Huvudbaner för Arvid Christersson (död före 1628) i Karis kyrka samt Björnrams vapen i
Reinhold Hausens samlingar på Riksarkivet i Finland.

I Karis, nuvarande Raseborg, alldeles ett stenkast från de ställen där som barn jag lekt - som man brukar säga - ligger resterna av Björnramarnas gamla säte Domargård. Stället är som sådant idag inget mer än en vildvuxen kulle omgiven av åkermark, det hör till de där som man behöver känna till för att hitta. Det som en gång i tiden var ett frälsesäteri för en mäktig släkt har för länge sedan upphört att finnas till, kvar finns bara enstaka stenar gömda i gräset och bland buskarna på en vindpinad kulle. Om man rotar lite i gräset kan man hitta en igenrasad nedgång till en källare som inte på århundraden fyllt den uppgift den ursprungligen var avsedd för.

Domargård har försvunnit in i tidens ström, och markerna från det gamla Domarby har gått upp i Degerby gård, som ursprungligen var ett landbogods under Domargård frälsesäteri. Det här kan inte direkt kallas för ruinromantik, för det finns inga ruiner, men det är något väldigt fascinerande med att röra sig i dylika kulturlandskap med vetskapen om att här en gång fanns byggnader och folk, liv och rörelse, strävsamt arbete och helgdagsståt och vardagsstolthet.

Kullen där Domargård en gång legat. Bild Anders Segersven.

Karis socken nämns första gången i bevarade dokument år 1326 och under det påföljande 1400-talet omnämns byarna Domarby, Degerby och Kegerbacka som tillhörande Dalakarlabol i skattelängder. Stället kallas omväxlande för Domarby och Domargård, domarnamnet torde härröra från den förste kände ägaren Nils Ingesson Djekn år 1412 som innehade ett domarämbete i Nyland omkring sekelskiftet 1300-1400.

Hur Domargård sedan kommit i Björnramarnas ägo är oklart men sannolikt via någondera av Nils Ingesssons döttrar. Hursomhelst så finner vi Jacob "Jeppe" Mattson (Björnram) som ägare under slutet av 1400-talet och sonen Per Jacobsson till Domargård nämns som frälseman år 1542.

Matts Andersson (Björnram) 1579.

Sonsonen Matts Andersson var den förste med Björnramarnas sedernera vedertagna vapen. Han ägde Domargård från 1565 och under det att han fungerade som fogde i Kexholms län erhöll han år 1581 sköldebrev på ett vapen med två korslagda stridsgissel åtföljda av fyra björnramar, en i vardera vinkeln. Innan det hade han hunnit föra ett vapen med en sexuddig stjärna samt också en delad sköld med två björnramar i det övre fältet och en i det nedre (den versionen senare förknippad med släkten Björnram af Isnäs).

Isnässläkten Björnram härstammar i sin tur från Pernå i östra Nyland, där stamfadern Lars Olofsson var knektehövitsman och kämpade för Gustav Vasa mot danskarna på dennes väg till makten i Sverige. Sonen Hans Larsson, sekreterare åt Gustav Vasa  och sedermera amiral i de "Narviske farvattnen" slöt Isnässläkten Björnram då han avled år 1571. Några direkta kopplingar till Björnramarna på Domargård tycks inte finnas annat än den kryptiska anteckning som finns hos Anrep att Matts Andersson i något skede tagit Hans Larssons till Isnäs sköldemärke, detta tydligen före Matts Andersson fått sitt sköldebrev av 1581 med ett eget björnramsvapen.

Hans Larsson till Isnäs vapen på glasmålning i
Pernå kyrka. Bild Yrjö Kotivuori/Riksarkivet.

Det är stridbara symboler som återfinns i Matts Anderssons vapen, förutom att björnramar i sig kan utdela rejäla rallarsvingar, så återfinner vi alltså stridsgissel både på skölden och på hjälmen, och i hjälmprydnaden ännu därtill en stridsklubba, också känd som hjälmkrossare. Magnus Bäckmark skriver i Riddarhusets vapensköldar: "Föremålet mitt på hjälmen är en stridsklubba. Med sin tyngd var det ett fruktansvärt ryttarvapen. Stridsgisslet hade en fördel jämfört med klubban, nämligen att det inte gav någon rekyl när det träffade sitt mål."  Matts Andersson var förvisso frälseryttare och hövitsman för en bondehär år 1577 och deltog säkerligen i diverse skärmytslingar vid östgränsen i sina dagar, men vi känner inte till att han skulle ha deltagit i något regelrätt slag.

Vi kan också konstatera att den vapenbild för Isnässläkten med två björnramar i övre fältet och en i nedre fältet, som förekommer i äldre vapenbilder är felaktig, Hans Larsson förde alla tre björnramar i övre fältet och det nedre fältet är tomt. Det här visas av bevarade vapen i Pernå och Tenala kyrkor.

Björnram introducerades sedermera på Sveriges Riddarhus år 1642 som adliga ätten nr 300 i och med Matts sonsons söner, officerarna Claes och Arvid Arvidssöner. Arvid Arvidsson hade en äventyrlig bana, först landsflykt i ungdomen då han ihjälskjutit en man i en duell i Riga, sedan skulle han som amirallöjtnant komma att gå under med regalskeppet Kronan i slaget om Öland 1.6.1676. Han var barnlös och slöt därmed ätten Björnram på svärdssidan. Brodern Claes Arvidsson, kapten vid Åbo läns regemente, hade gått bort redan omkring 1668. I slutändan var det dottern Anna och hennes make, kaptenen Karl Rosenlindt som kom att ärva Domargård, och gården kom sedan att gå vidare inom släkten Rosenlindt under 1700-talet.

Björnrams vapenplåt på Sveriges Riddarhus. Bild ur bokverket
Riddarhusets vapensköldar.

Hur såg detta Domargård då ut i sin glans dagar? Ja, det vet vi inte. Det finns så vitt jag vet inga avbildningar, ritningar eller skisser bevarade av sätesgården och i dagens läge återstår det bara några övervuxna stenfötter och en källare på kullen där gårdscentrum låg. Arkeologiska undersökningar utfördes 1959 av Henrik Lilius och Nils Cleve. Man utgrävde tre husgrunder som bildade ett komplex med ett hus i bakgrunden och två symmetriskt på båda sidorna; ett upplägg som man ansåg som stilmässigt hemmahörande i barocken och därmed 1600-talet. Likaså daterades teglen i källaren till 1600-talet. 

Resterna av det som uppenbarligen varit mangårdsbyggnaden. Källarens ingång var i början av april 2024
 ännu snöfylld och lockade inte till närmare undersökningar. Bilder Anders Segersven.

Man hittade en del järnspik, skrot, kruk- och glasbitar, två gamla nycklar och en del av en kritpipa, inte så mycket mer. Därtill kunde man konstatera rester av pålning och bilade stockar i bäcken norr om gården. Här har tydligen funnits en brokonstruktion, vilket stöds av kartor från 1700-talet.

Det här är naturligtvis ren spekulation, men ett försök till rekonstruktion av Ånga, ett frälsesäteri från
 1600-talet i Södermanland av Göte Göransson i boken Gustav II Adolf och hans folk.

Under andra hälften av 1700-talet uppges att ägaren Jacob Christopher Rosenlindt med familj bebor Degerby, som nu är frälse. Det förefaller som att man i detta skede inrättat sig på höjden strax väster om Domargård, där Degerby gårdscentrum fortfarande ligger. Efter en anteckning i kyrkoböckerna år 1813 om att pastorsänkan Sophia Dorothea Palander flyttat bort från Domargård, återfinns därstädes bara arbetsfolk och så sakteliga glider den gamla gården ut ur dokumenten och in i historiens dunkel och skattar åt förgängelsen utan att lämna större spår efter sig i bevarade dokument.

Anders Segersven

Källor:

Nyländska sätes- och kungsgårdar från medeltid och 1500-tal

Karjaa Degerby Domargård, Jan Fast 1996-97

Museiverket, utgrävning av Domargård 1959

Riddarhusets vapensköldar - bokverket 2019

Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill Stora Ofreden, Helsingfors 1909

Henrik Impola: Frälset och dess rusttjänst i Finland på 1500-talet, Helsingfors 2011