Teet från Pernå och det skotska ursprunget

Adliga Stierncreutz-släkten nr 436 på Sveriges Riddarhus. 

Bild: Karl-Henrik Stiernspetz

Det finns en legend om Pernå sockens ursprung, att en skotsk adelsman Teet af Pirn, som tjänade Birger Jarl under andra korstågets tid (ca. 1248-50 eller 1238-39) kom till östra Nyland och lät bygga Pernå kyrka samt uppkalla socknen och kyrkan efter sin fädernegård i Skottland.

"En Adelsman ifrån Skottland, benembd Teet af Pernå, tjente Börje Jarl i krig, den tid han intog Tawasthus och Nylandh, under Sweriges krono A:o 1250, därigenom blef han en artoger man i Finland och lät byggioo Perno kyrka i Nyland, och nembde sochnen och kyrkan efter sitt fäderliga säte Pernå i Skottland. Han förde rödt St. Anders kårs uti hwidt fjäll och 1/3 af fjället åfvan korset rödt, deruti tre försölfrade stjernor, och ofwan på ett hjorte hufwud med en stjerna emellan hornen. Hans son het Jöns Teet och war Håkans Fader till Teetom."

(Anders Johan Hipping 1817)

Sedermera skulle de förmenta avkomlingarna till denne Teet utgrena sig i släkterna Stierncreutz, Teetgren, Rosenbröijer och genom släktförbindelser ännu fler som räknar sina anor från dem.

Vapenbilder för ätterna Rosenbröijer, Stierncreutz, Teet och Teetgren, utförda av Carol Hedberg. 
Gemensam nämnare för de befryndade släkterna tycks vara korset, stjärnorna och hjorten. 
I Rosenbröijers fall kan det ändå vara fråga om ett sammanträffande.

Legenden är ovanligt väl känd och spridd, uppenbarligen för att Kurt Antell återgivit den i Pernå sockens historia, likaså av flere äldre genealoger (bland andra Jully Ramsay), tidvis hållen för trovärdig av en del historiker och man råkar på den än idag.

Så vad ska man då tro om den här legenden? Kan det stämma att Teet kom från Skottland på 1200-talet? Nej tyvärr, knappast. På ett rent teoretiskt plan så kunde det förstås vara möjligt, redan biskop Henrik var för all del engelsman, men någon större tillströmning av skotska krigare är inte känd vid den här tiden. Det är inte trovärdigt helt enkelt, och det är för tidigt i historien.

Den tidigaste uppteckningen av den här legenden är från första halvan av 1600-talet. Härvidlag var förvisso legosoldater en av Skottlands främsta exportprodukter, de sålde sina tjänster över större delen av Europa och åtskilliga hittade sina vägar också till våra breddgrader. I det här sammanhanget sitter en berättelse om en skotsk krigare bättre, men fakta blir det inte nödvändigtvis för det. Indicierna pekar åt ett annat håll, stadigt förankrat i den östnyländska myllan, eller borde man säga frälsejorden?

Vi talar om en berättelse som använts i avsikt att erhålla ett adelskap, ett falsifikat helt enkelt. Med det sagt, så såg man nödvändigtvis inte lika strängt på sådant här då som man kunde tänkas göra nu. På den tidigmoderna tiden, när faktagranskning inte var det lättaste, i synnerhet från andra länder, och något sådant som källkritik inte var uppfunnet, var det inte någon större ovanlighet med dylika "familjelegender", jag har visst några gånger tidigare här använt mig av ordet "kreativitet".

En bra familjelegend kunde duga i många sammanhang, och vem kunde säga att den inte stämde. Det är inte osannolikt att man kom att tro på den själv om det hela rimmade väl med förefintliga uppfattningar och bitarna passade ihop med lämpliga folketymologier och gammalt folks hågkomster. Några generationer senare gjorde avkomlingarna det åtminstone fullt och fast. Det finns förvisso både en och annan frälse- och adelssläkt vars ursprung och härstamning inte riktigt håller för en närmare granskning. Eller som Åström skriver:

"Teit-Stierncreutz skulle ej vara den enda ätt, som haft sin nobilisering och introduktion att tacka några generationer av äregiriga män, snarare än förmenta adliga släktlinjer, som förirrar sig i hävdernas angenämt dunkla natt."

 I maj 1642 hände det sig nämligen att generalkvartersmästaren Nils Boije och ryttmästaren Fabian Berndes, båda från Pernå, intygade att kapten Johan Teet, sonsons son till den Lars Mattson Teet som levt på 1550-talet, var "ädel och välbördig" samt att hans förfäder "för gamble frälsemän är vittnade". För Johan Mattsson Teet eftersträvade introduktion på Riddarhuset.

Bildkälla lpgenealogi.se

Det bifogades släktträd över härstamningen, dessa har bevarats i två något olika versioner. Den första släkttavlan verkar äldre och något skissartad, den börjar med en vapenbild som ger ett halvfärdigt intryck och återberättar legenden om den förste Teit som var friherre, hette Henning och kom från Skottland och tjänade Birger Jarl i krig. Vapnet beskrivs som ett rött andreaskors i vitt fält och med en röd ginstam däröver.

Den andra tavlan verkar mer genomarbetad, vapnet är helt utritat i färg, och nu finns också tre sexuddiga stjärnor av silver tillagda i ginstammen, och hjälprydnad i form av ett hjorthuvud och en stjärna har tillkommit. Släktlegenden är fortfarande med även om man har ändrat friherren till ”en adelsman från Skottland benämnd Henning Teit av Perno”, och nämner sedan vidare om vapnet och längst ner att hans son hette ”Jöns Teet som var Håkans fader till Tejtom”.

Det är också andra detaljer som skiljer dessa två dokument åt, antalet förfäder är mindre i den senare, liksom att man i en gren på Lars Mattssons mors sida även tagit med en bror till henne, nämligen släkten Creutz anfader Knut Larsson till Sarvlax och hans ättlingar. Längre ner finns också vittnesmålet av herrarna Boije och Berndes.

Bildkälla lpgenealogi.se

Johan Mattson Teet upplevde det som, då han genom sina militära förtjänster, släktförbindelser och jordegendomar hade blivit en frälsemans like, att det 1626 grundade Riddarhusets krav på bevis för adelskap innan introduktion hotade hans sociala position. Det gällde alltså att med alla medel söka bevis för det föregivna adelskapet och fortsatt frälse för gårdarna.

Bland andra bilagor bifogade till konfirmationsansökan återfinns en tyskspråkig attest av fyra skottar, daterad Stockholm 16 augusti 1648, "att i Skottland en gammal och välbekant adlig familj Thett till Pirn finnes". Och som sådant är det vittnesmålet förvisso alldeles riktigt.

För det fanns ju faktiskt en ätt Tait of Pirn i Skottland åtminstone redan på 1300-talet. Den förde i sitt vapen ett andreaskors under en röd ginstam. Tait of Pirn-vapnet förekommer i flertalet skotska vapenrullor och -böcker. Sir David Lindsay´s Armorial från år 1542 innehåller följande vapenbeskrivning för Tait of ye Preyne: Argent, a saltire engrailed and chief Gules, likaså Foreman´s armorial 1563 och Slains Armorial 1565 samt Dunvegan Armorial 1600. Ja, för att vara helt exakt, så räknas de att vara en armigerous clan, dvs en klan utan registrerad klanhövding, chief, vilket gör att de inte räknas fullt ut så nobla som etablerade klaner. Ja, den här sajten går så långt som att konstatera att:

"The Taits, among others, were considered one of the Frontier Riding Families. The Border Reivers were aggressive, ruthless, robbers, marauders, plunderers, violent people, notoriously quick on the draw, ready and occasionally eager to kill in action, when life or property or honour was at stake. The Border Reivers, both English and Scottish, feuded continuously. Robbery and blackmail were everyday professions and raiding, arson, kidnapping, murder and extortion were an important part of their social system."

Ja, egentligen är det George MacDonald Frazer som konstaterar så i "The Steel Bonnets" (1971).

Tait of Pirne-vapnet i Dunveggan Armorial, Skottland.

Ett skotskt vapen som ännu mer liknar Teet/Stierncreutz är det för

 huvudmannen för klanen Jardine of Applegirth. Teckning av Don Pottinger.

Nu uppstår frågan, hur kände Johan Mattson Teet i Pernå på 1640-talet då till släkten Tait? Det kan åtminstone konstateras, som ovan, att skotska legoknektar fanns lite varstans på 1600-talet, och redan år 1604 ägde ryttare under skotska fanan hela 6 hemman i Borgå socken för vilka de gjorde rusttjänst. I bekantskapskretsen kring Teetarna fanns bevisligen krigsmän som lystrade till namnen Guthrie, Lichton och Johnstone. Det är säkert inte alltför långsökt att anta att någon av dessa måhända var insatt i skotsk genealogi och heraldik, och gärna delade med sig av kunskaperna.

Vad som däremot är väl belagt är att Teetarna från Teetom i generationer hade varit skattebönder därstädes, Johan Mattsons farfarsfars Matts Jönssons hemman förekommer i den äldsta skatteboken för Borgå län 1543. Matts Jönssons hustru tillhörde Sarvlaks-släkten, senare känd som Creutz. Det är skäl att notera.

Matts Larsson (Creutz) år 1525 i Finlands medeltidssigill.

 Vi har ett andreaskors och vi har stjärnor.

Med tiden blev de här Teetarna framstående bönder och skattebetalare, de höll också krog och gästgiveri, utökade sina hemman och så gick det som det var brukligt i dylika kretsar vid tiden; man började prestera rusttjänst för skattefrihetens skull. Yngre söner i släkten utbildade sig, och påträffas som kyrkoherdar och kungliga skrivare, Jakob Teit och hans klagomålsregister är ett bekant exempel. Så går tiden, och Riddarhusets instiftande år 1626 står för dörren. Varken Johan Mattsson Teet eller hans hustru Kristina Henriksdotter tillhör adeln, och skattefriheten för deras omfattande jordegendomar är ifrågasatt, ja hela det såkallade vildfrälsets existens är hotad. Därmed menas det speciellt i Finland och i Småland förekommande talrika "halvfrälse" som dittills godtagits, men som inte hade dokument att bevisa sitt adelskap.

Personer med namnet Teet och sigill som innehåller bomärken med kors, de flesta ställda som andreaskors 

och med en s.k. fret. Från J.W. Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä.

Och här är vi nu, Johan Mattson Teet söker introduktion på Riddarhuset, han har fått herrarna Boije och Berndes att intyga sitt goda ursprung, och därtill kan han nu presentera en familjetradition om härstamning från en gammal ätt i Skottland.

Riksrådet som granskade ärendet förhöll sig ändå något kallsinnigt till berättelsen, och man tycks uppskjutit avgörandet åtminstone en gång. Protokoll av den 1 juli 1642:

"Brachtes fram de documenter, som Capitein Thet vijste på sijn adelige slecht, deducerades den samme af Birgie Jarl tidh, begärandes emädan documenta äre något abstrusa, att han af gunst måtte därmedh blifva benådat; det som blef upskutit till fleres sammankompst."

När adelskapet sedan beviljades 20 oktober 1648 så skedde det på basis av egna förtjänster; inte ett ord om gammalt skotskt adelskap. Gott nog så, men hela den såkallade familjetraditionen hade kanske inte ens behövts, med andra ord. Namnet Teet byttes ut mot Stierncreutz. År 1652 adlades sedan hans farbror Henrik Mårtensson Teet (död 1657 i Falun) med ett nästan identiskt vapen, dock behållande namnet Teet även som adlig. Trots vissa åsikter i litteraturen om det motsatta, är det nog uppenbart att "Tait of Pirn"-legenden varit pådrivande eller fungerat som prejudikat i det här ärendet också.

Jully Ramsay skrev i sin artikel om Finlands medeltidsadel i verket "Finlands kulturhistoria" angående andreaskorset med stjärnor "blef det adliga insigniet icke allenast för ätten Teit, utan äfven för ätterna Creutz på Sarvlaks, Poitz på Tervik och en fjärde frälsesläkt, som innehade Stensböle".

Släkten Poitz vapen.

Både Creutz och Poitz var gammalt tongivande frälse på orten, och javisst ja - Teetarna härstammade från Creutzarna på mödernet. Och år 1618 hade Creutzar och Poitzar drabbat samman vid lagmanstinget i en vapendispyt. Ernst Creutz ifrågasatte fränden Mårten Poitz rätt att föra andreaskors - det var ju Creutzarnas sköldemärke. Båda bedyrade att de förde förfädernas vapen, utan att någon skotsk härledning av något som helst slag dök upp och tydligen utan att närmare reflektera över att man var befryndade. Likaså tycks ovan nämnde Jakob Teit vara fullständigt omedveten om något skotskt ursprung på 1550-talet. Detta är ett starkt indicium för att "Tait of Pirn"-legenden skapades först efter år 1618.

Nå, de nu adliga Stierncreutzarnas tid på Teetom sätesgård blev ändå inte så lång, redan år 1675 blev ryttmästare Jakob Abraham Stierncreutz av ekonomiska skäl tvungen att sälja gården till Ernst Johan Creutz på Malmgård. Även Lill-Teetom förvärvades av ätten Creutz, dessa samma Creutzar som också hade andreaskors och stjärnor i sitt vapen. På ett vis kan man säga att en heraldisk cirkel var sluten.

Förstoring av Teet/Tait-vapnet ur Johan Mattsons släktutredning version 2.
Bildkälla lpgenealogi.se.

Det har tagit sin tid att skriva samman det här inlägget; här finns många vändningar och lösa trådändar. Sammanfattningsvis kunde man väl konstatera att vi har att göra med en samling östnyländska släkter som är mer eller mindre befryndade med varandra och det genomgående motivet är andreaskorset och stjärnorna. Dessa tycks ha sitt ursprung i korsformade bomärken, som sedan heraldiserats på olika vis, och därefter har släkterna hänvisat heraldiskt till varandra. Alternativt kan man se släkten Poitz ursprungligen fyrstyckade sköld som primärkällan, eftersom den tycks vara den äldst belagda, och en fyrstyckning lätt förväxlar sig till ett andreaskors.

Att sedan en av släkterna inför introduktionssökandet råkat upptäcka att det i Skottland funnits en släkt vars vapen med andreaskors och dessutom namnlikhet varit ytterst lämpligt för ändamålet var ju bara allt för lägligt. Att andreaskors förekommer i Skottland är inte ägnat att förvåna, med tanke på att aposteln Andreas är Skottlands skyddshelgon. Andreaskorset är för all del en av de vanliga och allmängiltiga häroldsbilderna inom heraldiken i övrigt också.

Men hur är det då med ortsnamnet Pernå och Pirn i Skottland? Finns här något samband? Nja, det är inte särskilt sannolikt. Ortsnamnsforskningen anser att Pärnå kommer från det gamla finska ordet "pärnä", som betyder lind, eller möjligen, om ursprunget ska anses komma från ett namn, från någon som hette Bern eller Bernhard.

Och Teetom, ja det är en bildning på -om från tillnamnet Teit (fornnordiska Teitr), för så hette inbyggarna här redan på 1400-talet. Uttalas tejjtåm på östnyländska.

Pernå kommuns vapen, ritat av Gustaf von Numers och stadfäst 1952. Hänvisningen till Teet/Stierncreutz är tydlig.Från "Kommunvapen i Nyland", Nylands svenska landskapsförbund 1969.

Källor:
Sven-Erik Åström, "Tait of Pirn"-sägnen i socialhistorisk belysning, Historiska och litteraturhistoriska studier 40 SLS 1965
Lars Huldén: Finlandssvenska bebyggelsenamn, SLS 2001
Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Helsingors 1909-1916
J.W.Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua. Historiallinen arkisto 11. Suomen historiallinen seura, Helsinki 1891
Carl-Thomas von Christierson: Skotlantilaisia vaakunoita Suomen Ritarihuoneella - totta vai tarua? Antologin "Henkilö- ja sukuvaakunoita Suomessa" SKS 2011

SLÄKTEN TEIT/TEET OCH STIERNCREUTZ – en adelssläkt från Pernå i Nyland med medeltida anor

Anders Segersven

Vapenstenen från Kustö biskopsborg

Bildkälla: Turun museokeskus/Mikko Kyynäräinen.

Den blivande statsarkivarien Reinhold Hausen utförde under somrarna 1877 och 1879 arkeologiska utgrävningar i ruinerna av Kustö biskopsborg "för att, så vidt möjligt, utröna omfånget, byggnadsarten och inredningen af denna fornlemning", och i samband med dessa hittades fragmentet av den vapensten vi här ska ta en närmare titt på.

Möjligt utseende under borgens storhetstid. Bildkälla: Luontoon.fi.

Borgen i sig var byggd åt biskopen i Åbo stift, och omnämns första gången i skriftliga källor år 1295. Den nådde sitt fulla omfång på 1300-talet och hade sina glansdagar under Magnus II Tavasts tid på 1400-talet, förstördes i en eldsvåda 1485, återuppbyggdes för att slutligen rivas på Gustav Vasas befallning år 1528. Stenar härifrån användes åtminstone till att förstärka Åbo slott och bygga Pikis kyrka.

Kustö biskopsborg idag.

Fyndet av stenen gjordes i närheten av det runda ingångstornet och det är möjligt att den har prytt ingången. Färgerna har bevarats förbluffande väl, så det kan konstateras att vi har någonting som mycket väl kan ha vari en sköld i blått med en krona av guld. Kronan är, som brukligt med rangkronor och hjälmar i heraldiken, fodrad i rött. Bakgrunden tycks också ha varit röd.

Detalj ur en medeltida målning föreställande Albrekt av Mecklenburg, i originalet sittande tillsammans med sin far. Här ser man hur Sveriges tre kronor kunde framställas mot slutet av 1300-talet. Från Mecklenburgska rimkrönikan 1378.

Ett fragment med en krona av guld på blått fält; tankarna går osökt till Sveriges riksvapen. Ja, även om borgen tillhörde Åbobiskopen och därmed den katolska kyrkan, inte kronan. Saken är emellertid problematisk, det ser ut som att kronan suttit i övre högra hörnet av en snedställd sköld och där kan inte ha rymts mer en en krona. Saken blir inte bättre av att tänka sig en rektangel eller någon annan bakgrundsform, de kronor 2 + 1 som Sveriges riksvapen förutsätter ryms inte.

En krona i en rombformig sköld då? Nja, kronan är inte i mitten, men en krona i en snedställd sköld kunde möjligen vara tänkbart. Eller en krona + någonting annat, men vad, det vet vi inte.

Fyndet av stenfragmentet på Kustö har satts i sammanhang med de vapenstenar föreställande vapnen från vänster för Fleming, Freese, Oxhorn och Tavast som hittats på Biskopsgatan i närheten av Åbo domkyrka. De är för framstående adelssläkter och har eventuellt suttit i Tre Konungars Gilles utrymmen. Huruvida vapenstenen från Kustö är av samma serie med de här förblir ändå en öppen fråga, men dateringen placerar sig kring 1460 - 1520.

Vem kunde ha fört ett sådant vapen med en krona då, om det inte är Sveriges tre kronor? Det vet vi inte heller. Ingen av biskoparna på Kustö hade någon som helst krona i sina vapen, och det här fragmentet är den enda del som hittats av den här vapenstenen. Det är en gåta helt enkelt.

Från Reinhold Hausens Kuustö slott.

Källor:

Reinhold Hausen: Kuustö slott. Akademisk afhandling 1881

Vilho Niitemaa: Myöhäiskeskiajan Turku

Samt ett tack till intendent Petteri Järvi vid Åbo stads museitjänster för synpunkter och fotografiet av fragmentet.

Anders Segersven

Föreläsningar inom Heraldiska Sällskapet i Finland hösten 2019

Heraldiska Sällskapet i Finland möts som regel den tredje torsdagen i månaden (utom under sommarsäsongen) på Vetenskapernas Hus i Helsingfors, och till programmet hör en föreläsning i något heraldiskt ämne,  kallad STUDIA HERALDICA-serien.

Vetenskapernas Hus, Kyrkogatan 6, Helsingfors.

Här är programmet för hösten 2019:

12.9.2019            

kl 18.30 – 20.00

Heraldiikka Wikipediassa (Heraldik på Wikipedia),

wikipedisten Miku Malinen, Sal 404

17.10.2019                  

kl 18.30 – 20.00

Tarinointia kouluvuosien vaakunainnostuksestani (Berättelser från mitt vapenintresse under skolåren),

arkitekten och konstnären Kalevi Karlsson, Sal 404

21.11.2019          

kl 18.00 – 20.00

Sällskapets höstmöte och mötesföreläsning; Vaakunan suunnittelu (Att designa ett vapen),

heraldiske konstnären Harri Rantanen, Sal 404

Vetenskapernas Hus, placering på kartan.

Föreläsningarna är öppna för allmänheten och är avgiftsfria. Förbehåll för eventuella ändringar naturligtvis, men i mån av möjlighet försöker jag föra in dem här om sådana uppstår.

Notera att föreläsningarna går på finska.

Välkommna!

Anders Segersven, vice ordförande, HSiF

Råd till kommuner som ska anta eller ändra ett vapen

Österbottniska kommunvapen. Bildkälla YLE.

Kommuners sammanslagningar, nya vapen, antagande av logotyper och ändrande av vapen är ett samtalsämne som engagerat kommuninnevånare, tjänstemän, politiker och heraldiker redan i årtionden. Det är ett ämne som väcker känslor, fyller insändarspalter och vad mera är - förekommer på ett mycket likartat vis över hela Norden.

De nordiska heraldiska föreningarna och takorganisationen Societas Heraldica Scandinavica har gemensamt sammanställt en artikel med råd i saken, och jag tar mig före att publicera den även på denna blogg:

När en ny kommun bildas uppkommer frågan vilket vapen den nya kommunen ska ha. Från tid till annan funderar kommuner på att anta logotyper, och då också att ändra innehållet i kommunvapnen. Detta har under senare år hänt i flera av de nordiska länderna - i Danmark och Norge främst för att kommuner läggs samman till större enheter, och i Sverige för att kommuner ska uppdatera grafiska profiler. Ofta sägs förnyelsen av grafiska profiler ha att göra med att logotyper ska fungera i mindre format, som i appar på mobiltelefoner. Ofta leder antagande och förändringar av kommunvapen till stort engagemang från allmänheten.

Societas Heraldica Scandinavica och de övriga nordiska heraldiska föreningarna har i detta sammanhang tagit fram några punkter med råd till kommuner som ska anta eller ändra ett vapen:

Norden har ett unikt kulturarv när det gäller enkla, tydliga och heraldiskt korrekta kommunvapen. Den nordiska kommunvapentraditionen fungerar som en internationell förebild och är därför värd att ta tillvara.

Savolaxiska kommunvapen i gamla länsstyrelsen i Kuopio.

Fakta om heraldiska vapen:

• Ett vapen är bundet till sitt innehåll och inte till sin form. Ett befintligt kommunvapen kan därför tecknas om och ges ett nytt utseende.
• Ett vapen kan anpassas till olika sammanhang. Det kan därför användas i en logotyp med ett bestämt utseende, samtidigt som det t.ex. i ceremoniella sammanhang kan utformas på ett annat sätt. Det är ändå samma vapen.
• Konceptet kommunvapen är känt för stora delar av allmänheten. Det finns ofta ett lokalt engagemang för kommunvapnet och dess historia.
• Kommunvapnet är identitetsskapande och bidrar till att skapa en stark lokal samhörighetskänsla.

Råd vid antagandet av ett vapen eller ändring av ett vapens utseeende:

• Sök sakkunskap hos en heraldiker, i första hand den myndighet som har hand om den offentliga heraldiken (i de länder där det finns en sådan), innan ni antar eller ändrar ett heraldiskt vapen.
• Genom att tidigt söka heraldisk sakkunskap kan nämligen onödiga kostnader och onödigt merarbete undvikas.
• De nordiska heraldiska föreningarna svarar gärna på frågor från kommuner, deras representanter, media och allmänhet.

Bakom dessa rekommendationer står, utöver Societas Heraldica Scandinavica, Dansk Heraldisk Selskab, Heraldiska Sällskapet i Finland, Norsk Heraldisk Forening och Svenska Heraldiska Föreningen.

Konceptet kommunvapen är, som nämnts, känt för stora delar av allmänheten, och det finns ofta ett lokalt engagemang just för det egna kommunvapnet och dess historia. Detta kan illustreras med ett exempel från den fiktiva staden Korsbaek.

Ett vapens utveckling har ofta gått till så, att symboler i ett medeltida sigill under 1600-talet har satts in i en sköld och blivit ett vapen. Det har senare fått färger, och det har under århundradena tecknats på olika sätt. Detta är som bekant - för läsarna av denna tidskrift - heraldikens viktigaste egenskap; att vapnet är bundet till sitt innehåll och inte till sin form. För andra än de redan heraldikkunniga kan det vara en viktig upplysning, att ett befintligt kommunvapen kan tecknas om och ges ett nytt utseende. Detta gör att det oftast är lätt att stilisera ett vapen och ge det ett uttryck som passar i en modern logotyp. Det kan vara svartvitt, och det kan förekomma i små format till exempel på hemsidor och i appar.

Åbo stads gamla vapen med ursprung i år 1309 och logotypen 2015.

Genom dessa råd är det vår förhoppning, att kunskapen om heraldikens regler och fördelar kan spridas till dem som ansvarar för antagandet av nya kommunvapen och förändringar i utformningen av redan befintliga.

Martin Sunnqvist

Ursprungligen publicerad i Heraldisk Tidsskrift mars 2019, bind 12, nr. 119, texten återgiven med benäget tillstånd av Martin Sunnqvist.

Så kan det tydligen också göras. Efter kommunsammanslagningen 2009 heter den nya storkommunen 

Salo, men för vapnet för Halikko, som ingick. Bildkälla YLE.

Det röda Finland

Bild från filmen Täällä Pohjantähden alla (Här under polstjärnan) 2009 av Timo Koivusalo.

Den väpnade kampen anses ha inletts sent på kvällen söndagen den 27 januari 1918, då det tändes en röd lanterna i tornet på Folkets hus på Broholmen i Helsingfors. Det var signalen till revolution i Finland. Innan måndagsmorgon grydde hade rödgardisterna tagit kontrollen över de viktigaste byggnaderna i Helsingfors, och det tillsattes en ny regering; Folkkommissariatet.

Det röda Finland 1918. Källa: Wikipedia.

Större delen av den borgerliga senaten lyckades ändå fly från Helsingfors till Vasa, och av en ren tillfällighet började de österbottniska skyddskårerna samma natt på Mannerheims order avväpna de ryska trupperna i landskapet. Konflikten i landet trappades snabbt upp, och frontlinjen drogs under de första dagarna norr om städerna Björneborg, Tammerfors, Lahtis och Viborg. Området söder om den linjen blev det röda Finland, med landets stora industri- och garnisonsstäder.

Inbördeskriget var ett faktum.

Bild från filmen Täällä Pohjantähden alla (Här under polstjärnan) 2009 av Timo Koivusalo.

Märke för Työväen Järjestyskaarti 1917 ("Arbetarnas Ordningsgarde"), 

det som sedan skulle bli Röda Gardet.

Hade de röda utgått med segern så hade Finland blivit en socialistisk arbetarrepublik, och med stor sannolikhet hade den i ett senare skede uppgått i det Sovjetunionen som ännu inte fanns 1918. Nu blev det ju inte så, de vita under ledning av Mannerheim och med viss hjälp av den tyska Östersjödivisionen under von der Goltz segrade, det röda Helsingfors föll 13 april 1918, Viborg den 29 april och de sista revolutionärerna kapitulerade 5 maj i Pyttis. Då hade redan de överlevande röda ledarna satt sig i säkerhet i Petrograd.

Men hur var det med röd finsk heraldik; flaggor och fanor, märken och tecken?

Den röda fanan blåser i vinden (troligen) på Observatorieberget i Helsingfors någon gång 1917-18. 

Fotograf okänd, Kervo museum.

Någon annan flagga än den internationella röda revolutionsflaggan har jag inte sett omnämnas, det är något generiskt men nog så typiskt för den här tidens socialistiska revolutioner, förvisso i enlighet med andra internationalens linjedragningar 1889. Olika texter eller slagord kunde man förstås lägga till lokalt.

I handboken för "Arbetarnas Ordningsgarde" 1917 står det att "kompaniets vimpel är 50 cm lång och 30 cm bred, spetsig och till färgen röd samt på denna kompaniets ordningsnummer i vitt". Någon bild av en dylik har jag inte hittat.

Fana för Björneborgs röda garde, notera vulkansymbolen som förekom för de röda gardena. 

Porin Työväenyhdistys ry.

Man hade detaljerade planer för enhetliga uniformer, men det fanns inte tid att framställa dem, så i praktiken stred man i civila kläder kompletterade med en del ryska persedlar och utrustningsdetaljer. Igenkänningstecknet var den röda armbindeln, och på den var ofta angivet enhetsnummer och stab eller motsvarande, och ibland någon annan symbol för enheten. Den bars vanligtvis runt vänster arm, men röda band eller rosetter kunde förekomma annanstans också, till exempel i mössan. Allmän regel var att desto fler röda band, desto högre grad, exempelvis runt båda armarna och ännu över axeln och bröstet.

Rödgardister och ryska medkämpande i Ruovesi. Endast mannen i mitten tycks ha armbindel, 

men också en röd rosett i mössan, likaså mannen längst till vänster. Museokeskus Vapriikki.

Armbindel "SPK H:gin Muonituskomitea" (Röda gardet H:fors Provianteringskommittén).

Som kokarder och annars som tecken användes olika märken slagna i plåt, bland annat förekom "Vapaus"-märket som slagits redan till storstrejken 1905.

Vapaus(frihets)-märket.

"Vulkanmärket" som användes som ett inofficiellt veteranmärke av forna rödgardister. 

Den här symboliken är slående, tycker jag

De rödgardister som bemannat pansartågen hade sitt eget märke. I likhet med 

vulkanmärket tillverkades de här först efter kriget.

Folkdelegationen lät slå 5 pennis mynt i koppar med egen baksida, trumpeter och en flagga, uppenbarligen den röda, och texten "Kansan työ, kansan valta" (Folkets arbete, folkets makt). Året innan hade baksidan ännu upptagits av dubbelörnen.

Ett urval röda minnesmärken från efter kriget, det fanns många fler. De såldes till förmån för nödlidande, uppförande av minnesstoder samt vård av gravplatser från slutet av 1940-talet och ända in på 1970-talet.

Motivet med mor och barn som sörjer död familjefar liksom årtalet 1918 i kedjor förekommer både på märken och minnesstoder för de som dött eller försmäktat i fångenskap, här minnesmärket i Dragsvik, Ekenäs.

Andra ronden, Vinterkriget 1939 - 1940

Nästa gång det blev dags att försöka göra Finland rött igen, 1939, så nämndes åtminstone en flagga:

För att ta del av den gemensamma striden hand i hand med den hjältemodiga Röda Armén har Finlands Folkregering redan grundat den första finländska armékåren, som under de kommande striderna kommer att kompletteras med frivilliga revolutionära arbetare och bönder och som kommer att bli den hårda kärntruppen i den kommande Finlands Folkarmé. Den första finländska armékåren får äran att till huvudstaden föra Finlands Folkväldes Republiks flagga, och resa den över taknocken på presidentens slott, till arbetarnas glädje och folkfiendernas förskräckelse.

Men se ingenstans har jag hittat någon bild av denna flagga, fanns den månntro alls. Texten ovan kommer från den proklamation till Finlands folk som Terijokiregeringen lät fälla från flygplan i december 1939. Översättningen är min, och finns i sin helhet här.

Flagga för Karelsk-Finska Rådsrepubliken 1940, det närmaste jag kommit. Eventuellt var något liknande tänkt för Finlands Folkrepublik, avsikten var ju dessutom att slå samman Finland och  ryska Karelen i ett senare skede.

Bakom denna Finlands Folkregering fanns övervintrade rödgardister med Otto Ville Kuusinen i spetsen, sådana som emot alla odds lyckats överleva Stalins utrensningar på 1930-talet. Läser man proklamationen, så är det uppenbart att avsikten var att ta upp arbetet där det hade blivit år 1918, och tydligen var man pinsamt okunniga om den samhällsutveckling som skett i Finland under de dryga 20 år som gått.

"Proklamation av Finlands Folkregering", flygblad från december 1939.

Eller som underrättelseofficeren och författaren Jukka L. Mäkelä skriver i sin "Salaista palapeliä" (min översättning):

I mitten av 1920-talet hade det i Viena-Karelen grundats den Avdelta Nationella Jägarbataljonen. Några år senare utvidgades enheten till Karelens Jägarbrigad, till vilken slutligen hörde Petroskojs, Aunus och Karhumäki Skarpskytte-Bataljoner, Petroskojs Sektion samt ett signalistkompani och ett pionjärkompani.

Under hösten 1935, då Stalins förtrycksåtgärder gentemot minoritetsfolken var på väg mot sin topp, upplöstes brigaden av GPU. En del av officerarna förflyttades till Röda Armén, en del fängslades, en del befriades helt från tjänst. Under de stora utrensningarna 1937 fängslades de flesta av de ännu på fri fot varande officerarna, så till sist var det inte särskilt många kvar.

 Då man mot mitten av november 1939 började arrangera nominellt egna stridskrafter åt den kommande Kuusinen-regeringen, samlade man åter ihop ännu vid livet varande före detta officerare från Karelens Jägarbrigad samt andra i Röda Armén tjänstgörande finska officerare, från olika håll. Divisions- och regementskommendörerna torde ha varit av finsk härkomst, men i övrigt var befälet huvudsakligen ryskt. Som överbefälhavare fungerade försvarsministern i Kuusinens regering, den finske kommunisten och veteranen från inbördeskriget i Spanien, Aksel Anttila.

Från Röda Armén plockades ännu finsktalande underofficerare och manskap. Därtill mobiliserades också 20 – 45-åriga män från Ingermanland, Aunus och Karelen, oavsett om de hade erhållit militär utbildning eller inte. Männen samlades i Petroskoj, där de utrustades med från Polen som krigsbyte erövrade uniformer, eller från motsvarande polskt tyg framställda nya uniformer. I vissa av dessa uniformer blänkte ännu knappar med örnmotiv.

Kännetecknande för denna armé, var att alla, såväl officerarna som underbefälen som manskapet, var sovjetmedborgare.

Då kriget brutit ut, förklarades det åt männen att folkarmén inte skulle användas i krigsuppgifter, utan i den snart i Helsingfors kommande segerparaden. Uniformer med epåletter passar sig ju bättre för fest- än fältbruk.

Nå, då det av vitbanditer kuvade finska folket gjorde hårt motstånd, och inga av de förväntade överlöparna att fylla Folkarméns led syntes till, så valde Stalin att i all tysthet avpollettera Finlands Folkregering och godta förhandlingskontakt med det lagliga Finland.

Källor:

Tapio Saarni: Suomen Vapaussota 1918, Merkit ja tunnukset
Sture Lindholm: "Röd galenskap - vit terror" Det förträngda kriget 1918 i Västnyland
Jussi-Pekka Alander: Punakaartien merkit, tunnukset ja varainkeräysmerkit

Svenska YLE har ett flertal utmärkta artiklar om inbördeskriget för den som vill fördjupa sig vidare

Anders Segersven