Heraldikens femton glädjeämnen

Heraldikkens femten glaeder 1978 och nyutgåvan som SHS gav ut till sitt 50-årsjubileum 2009. 

Och ja, det är Savolax vapen på pärmen till förstautgåvan; "et billedsymbol av uforglemmelig ydre

 og indre skönhed, den spändte bue i den mörke nat" enligt Achen.

Sven Tito Achen (1922 - 1986) var en dansk heraldiker och författare, en av grundarna till Societas Heraldica Scandinavica och en stor Finlandsvän för den delen också.

Mest känd torde han vara för boken "Heraldikkens femten Glaeder" som kom ut 1978, en sprudlade heraldikbok med mycket gemyt. Man kan kalla det en spirituell lärobok i heraldik, en lärd essäsamling, men främst av allt är det en bok om allt det sköna och fantastiska med heraldiken, skriven av en man som levt och andats heraldik och fått ut stor glädje av det, för att något travestera ett finskt talesätt.

Allan Tönnesen, formand for Heraldisk Selskab, skriver i förordet till utgåvan 2009:

"Sven Tito Achen var en i sjaelden grad inspirerende personlighed, han var det man i vore dage kalder karismatisk, det naturlige midtpunkt i naesten enhver sammenhang. Med begejstring kunne han kommentere et heraldisk foredrag, så foredragsholderen sjelv fölte sig löftet op i en höjere sfaere, og det var hans entusiasme der bevirkede, at to gamle heraldiske selskaper på hver en snes medlemmer kunne enes om i 1959 at slutte sig sammen i et nyt selskab, Societas Heraldica Scandinavica, kaldet Heraldisk Selskab, der tilmed var taenkt som et nordisk selskab og fik medlemmer fra alle fem nordiske lande"

Sven Tito Achen år 1977. Från 2009 års utgåva av boken.

Om man någon gång känner sig heraldiskt nere och oinspirerad, så räcker det att ta fram "femten Glaeder" och läsa några sidor och livsandarna börjar bubbla igen. Jag har alltid varit av den åsikten att boken vore värd en översättning till åtminstone svenska och varför inte andra språk också, även om den fungerar alldeles utmärkt som läsövning på danska utan större svårigheter. Och varför inte gå igenom dessa glädjeämnen med en vinkling på finsk heraldik? Om det låter sig göras, och visst gör det ju det, Sven Tito Achen själv ger ofta exempel från finsk kommunal heraldik, som han säger vara "verdens bedste!". De flesta exemplen här har jag ändå kommit med själv.

Jag har för övrigt tagit mig friheten att bitvis använda brottstycken ur Achens texter, i egen bearbetad översättning, eftersom formuleringarna ofta är helt enkelt oöverträffade.

1. Heraldikens skönhet eller den omedelbara glädjen

Heraldikens skönhet är inte frågan om vad, men om hur. Ett lejon eller en örn gör sig inte nödvändigtvis bättre i en vapensköld än en räka eller en kanin. Allt står och faller med hur det är gjort, den främsta betingelsen är enkelhet, enkelhet i färger (helst bara två) och enkelhet i figurer (helst bara en). God heraldik är aldrig tam, prudentlig eller slätstuken. All heraldik kan inte vara vild, men käck ska den åtminstone vara.

Bildtexten säger det mesta. Sven Tito Achen i Heraldica Fennica 1978.

 2. Heraldikens mångfaldighet eller den outsinliga glädjen

Heraldikens bildvärld är mångfaldig, det är ingen överdrift. Från djurriket, växtriket och mineralriket, från himlasfären och jordens inre, från alla aspekter av mänsklig verksamhet och tillvaro kan man räkna upp fenomen, skapelser och figurer som heraldiken tagit till sig.

Även här får Sven Tito Achen själv komma till tals i Heraldica Fennica 1978.

Detta, det är enligt uppgift ett inte antaget förslag till kommunvapen för Siilinjärvi.
 Konstnären är inte bekant för mig. Hänsyftningen är bl.a. till kalakukko, "fisktupp"
 den traditionella östfinska maträtten med fisk inbakt i rågbröd.

3. Vad betyder vapnet? Den detektiviska glädjen

En av de vanligaste frågor som kommer heraldikern före är: Vad betyder det här vapnet? Varför ser det ut som det gör? Vad ska det symbolisera?

Först och främst så finns det en hel massa vapen som inte betyder någonting. De är helt enkelt igenkännings- eller ägarmärken utan någon djupare innebörd. Och de vapen som faktiskt "betyder" någonting, de kan inte nödvändigtvis läsas av så där bara. Det finns ingen betydelselista med färdiga förklaringar. Det är dessutom sällsynt med bevarade förklaringar om vad vapentagaren eller kompositören verkligen tänkte med vapnet då i tiden. Sentida berättelser förekommer i form av vapenanekdoter eller sägner, men de är ofta inte särskilt trovärdiga och i många fall uppenbart konstruerade.

Spekulationerna om vad släkten von Knorrings vapen egentligen ska föreställa är en känd långkörare.

 Dryckeskanna, vallstamp, mörsare, mortel, städ eller kvarnjärn? Läs mera här.

4. Heraldikens egen historia eller glädjen vid att förstå

Det finns naturligtvis definitioner av vad heraldik är; "Heraldik är ett system av känne- och ägarmärken - för en person, en släkt eller en institution - i regel i form av en sköld ev. med hjälm och andra tillbehör". När heraldiken uppstod, det råder det i stort sett enighet om. Det skedde omkring mitten av 1100-talet och i trakterna av norra Frankrike och Nederländerna, för att relativt snabbt sprida sig omkring i resten av Europa. Många av heraldikens tidigare roller är utspelta, men den får hela tiden nya, praktiska, dekorativa, politiska, psykologiska, sociala. Allt som lever, utvecklas och förändras, och det gäller i högsta grad även heraldiken.

Före heraldiken: Under slaget vid Hastings 1066 trodde normanderna vi ett tillfälle att deras anförare, Vilhelm Erövraren, hade stupat. För att visa sina mannar att han alls inte var död, måste Vilhelm lyfta på sin hjälm och låta sig synas: "Här är hertig Vilhelm". Det kan inte ha varit särskilt angenämt mitt i en kamp på liv och död! Hade heraldiken varit uppfunnen och Vilhelm burit sitt vapen på dräkt och sköld, hade det inte varit nödvändigt. Bild från Bayeuxtapeten, här efter C.W. Scott-Giles "Motley Heraldry" 1965.

5. Heraldiken som kännetecken eller den praktiska glädjen

Heraldikens allra första uppgift var att fungera som kännetecken i fält, sköldemärket skulle kunna uppfattas på avstånd, i rörelse och i tumult. Om märket föreställde eller betydde något, det var av mindre betydelse bara det inte lätt kunde förväxlas med något annat. Heraldikens förenkling, det "handtag" den utgör, gjorde den särdeles användbar också annanstans där ett visuellt meddelande ska ges snabbt, enkelt och lättförståeligt.

Under inbördeskriget 1918 använde sig den vita armén bl.a. av en grankvist i mössan som igenkänningstecken, och sedermera kom grankvistmotivet att sprida sig till mångahanda ställen inom Försvarsmakten, från kragspeglar till utbildningsmärken och ända till kedjan för Finlands vita ros orden. Bildkälla: Kylkirauta.

6. Heraldiken som ett svar på ett psykiskt behov eller den obevisade glädjen

Heraldiken är vacker, heraldiken är mångfaldig, heraldiken är fängslande, heraldiken är praktisk, alldeles riktigt. Men kan det inte tänkas att den egentliga orsaken till att heraldiken tilltalar oss, är att den svarar på ett psykologiskt behov? Identiteten är det allra mest oundvarliga en människa har. Utan identitet är man väl knappt ens en "människa". Allt som bekräftar och styrker ens identitetskänsla är värdefullt, ens namn först och främst, men också, om det låter sig göras, en identitetsbild.

Det finska hockeylandslaget, Suomen Leijonat, de finska lejonen. 

Steget från medeltida tornerspel är egentligen inte så långt.

 7. Att ha ett vapen eller självuppfyllelsens glädje

Att ha ett vapen har aldrig, i något land i Europa, varit ett adligt privilegium, även om många har trott elller hävdat så, och en del kanske önskat det. Envar som vill, kan ta sig ett vapen. Heraldiken har alltid varit starkast i länder med en livskraftig medelklass och med levande frihetstraditioner.

Det går sällan särskilt länge efter att en ny finsk president har valts, innan det skapas ett vapen för denne. Främst med tanke på utländska statsordnar som förväntar sig ett vapen att hänga upp, men det har också med tiden blivit en egen finsk tradition och ett hedersuppdrag för den heraldiker som får komponera vapnet. Vapen för Tarja Halonen, Kyösti Kallio, Mauno Koivisto, Urho Kekkonen, J.K. Paasikivi, Martti Ahtisaari, C.G.E. Mannerheim, P.E. Svinhufvud och längst till höger Lauri Kristian Relander. Bildkällla: Jussi Tuovinen.

8. Att ha del i ett vapen eller gemenskapens glädje

Både självkänsla och identitet är ofta knutet till något gemensamt, en tillhörighet, något man är flere om, gruppen, stammen, klanen, nationen. Faktiskt ser det ut som att kollektiv identitet ibland betyder mer för en människa än den personliga identiteten. Det ser ofta ut så när det gäller heraldiken. Vår tids kommunvapen uppfattas i stigande grad som ett vapen för alla kommunens invånare. Vapnet berättar oss var vi hör hemma och vem vi är.

Sibbovargarna. Denna höst har kommunen Sibbo i östra Nyland låtit göra betonggrisar...

ja, alltså betongvargar att ställas ut i den nya rondellen vid Nickby.

 9. Att komponera ett vapen eller den skapande glädjen

Att uttänka och komponera ett vapen - till sig själv eller någon annan - är ett fängslande och trevligt uppdrag, och när det lyckas, och det blir ett vackert och särpräglat vapen, så är det till stor glädje. Det kan vara klokt att till allra först undersöka om det i familjen redan kunde finnas ett vapen, eller något som liknar ett, t.ex. ett gammalt sigill eller bomärke. Men det behöver inte vara något visuellt, det kan vara ett namn, familjens, hemortens, namnet på den by eller gård man härstammar från. Den som tar sig ett vapen vill kanske ändå först och främst utgå från sig själv, sin egen livsväg och karriär, sitt namn, sina politiska ståndpunkter, sin tro, sina intressen och aspirationer, vad denne önskar framhäva eller tycker är vackert. "Bara det är något med en häst", som Karl Friedrich Zelter skrev till Goethe.

Ibland har man tur, eller hur nu köpmannen Vesa Keskinen i "Finlands största bybutik"
tänkte när han valde sin lyckosymbol. Ja, och så ligger butiken i Tuuri, förstås.
Vapnet komponerades av Harri Rantanen 2011.

10. Heraldikens språk eller formuleringens glädje

Så länge som det har existerat vapensköldar, lika så länge har det varit nödvändigt att kunna beskriva dem, omissförståeligt och helst kort. "Hur såg hans vapen ut?". Heraldikens fackuttryck för att beskriva ett vapen är att blasonera det, ett ord med samma ursprung som att "blåsa", för att få uppmärksamhet blåstes det vid torneringar i trumpet då härolderna kungjorde vem som skulle kämpa och beskrev deltagarnas sköldemärken. Blasoneringen är en viktigare del av heraldiken än vad man skulle kunna tro. Den har flere sidor, alla med sina glädjeämnen, däribland en av livets största: att uttrycka sig uttömmande, men utan överflödigheter, klart och så kort som möjligt.

Karelens vapen och Karelens vapenbeskrivning. Strängt taget är det vapenbeskrivningen

 som är vapnet och bilden är en tolkning.

11. Heraldikens system eller den pedantiska glädjen

Redan på 1200-talet började man föra register över existerande vapen. Det var främst härolderna som fick denna uppgift. I synnerhet med tanke på heraldikens samhälleliga betydelse som igenkännings- och ägarmärke, var det en naturlig och förvisso kanske nödvändig utveckling. Att skapa ordning är en trevlig och nyttig sysselsättning, men det kan inte förnekas att systematiseringar ibland kan drivas för långt. Det som skulle systematiseras glider i bakgrunden för själva strävan att perfektionera och subtilisera systemet. Inte så få heraldiker anser att många av heraldikens system, åtminstone när de närmar sig napoleonska dimensioner, i själva verket motverkar det heraldiska. De kan trösta sig med att den levande heraldiken nästan alltid till sist utgår med att befria sig från dem. Det goda i systemet bevaras, det dåliga faller i glömska. För andra heraldiker utgör heraldikens system den största fröjd och dess innersta väsen. Men heraldiken är vidsträckt, det finns plats för allesammans.

I finsk heraldik används cadencymärken för att utmärka söners inbördes ordning ytterst sällan, men det kan

 konstateras att den ursprungligen skotska ätten Ramsay har fixerat både en ring (5. son) och en

 halvåne (2. son) i det vapen som används härstädes. Vapenteckning av Markku Koponen.

12.  Heraldiken som hjälpvetenskap eller den osjälviska glädjen

 I antikvariekataloger, boklistor och liknande ser man ofta heraldiken betecknad som en "historiens hjälpvetenskap", dvs. en vetenskap som hjälper och stöder andra sidor av historieforskningen. Det kan den göra på flere vis, först och främst genom identifiering. Vapnets funktion som igenkänningstecken för en person är ju inte utspelad i och med dennes död. Många vapen har haft långt större betydelse som identifikation efter vapeninnehavarens död än medan denne levde. En vapensköld på en gravsten identifierar den som ligger begravd där. En vapengravering på tex. ett par pistoler identifierar den som har ägt dem. Ett vapen på ett porträtt identifierar personen som bilden föreställer. Exempel som dessa eller talrika andra variationer kunde uppräknas utan ände.

Den som ser eller hittar en dylik signetring kan utan större svårighet ta reda på att 

den ägs eller har burits av en medlem av släkten von Schantz. Bildkälla.

13. Heraldiken som en skola i att se eller iakttagelsens glädje

Vapnet identifierar ägaren. Men hur identifieras vapnet? Om man inte känner det, hur tar man reda på vem ett anonymt vapen tillhör? Det är en särskild kunskap, eller borde man säga färdighet. I alla fall är det första att göra när man ska identifiera ett okänt vapen, att söka ta reda på dess nationalitet: är det italienskt eller iriskt, polskt eller portugisiskt. Då många heraldiska uppslagsverk är ordnade enligt rang eller kronologiskt, kan det också vara nyttigt att utreda, var i samhället vapnets ägare hör hemma: är denne hertig eller borgare? Och hur gammalt är vapnet? Det ting det sitter på kan måhända upplysa om åldern. Ju mer man kan snäva in området som behöver genomsökas, desto bättre chans till ett lyckat resultat.

Kan ett anonymt vapen verkligen berätta allt detta? Ja, det kan det ofta, en hel del i alla fall. Stilarter, mode och tidsanda avspeglar sig i det lilla formatet likaväl som i det stora. Det gäller formerna, helhetsbilden och ända ner till de minsta pennstrecken. Och det gäller också innehållet, tex. val av motiv, hjälmprydnad, sköldhållare mm. Ibland kan ett vapen utgöra ett visuellt koncentrat av en hel epoks och en miljös psyke. 

Ett finskt (borgerligt) vapen som innehåller färgerna svart och rött på ett framträdande vis har nästan oundvikligen någon koppling till Karelen eller Savolax-Karelen, de är nämligen de savolaxisk-karelska färgerna efter studentnationen som antog dem i slutet av 1800-talet. I det allmänna medvetandet förknippas svart och rött ändå först och främst med Karelen. Vapnet för släktföreningen Ryhänen, komponerat av Tuomas Hyrsky.

14. Att samla på heraldik eller den passionerade glädjen

När man intresserar sig för heraldik, är det nästan omöjligt att inte i någon form också börja samla på heraldik. Kanske börjar man liksom de personer som "samlar på" ekon eller bergstoppar, dvs. aktiviteten består i att känna till eller veta besked om. Ett annat sätt att samla på är att registrera bestämda kategorier av vapen, såsom medeltida vapenrullor uppstod. Men självklart samlar den heraldiske samlaren också på handgripliga ting med en vapensköld på; möjligheterna är många: postkort, exlibris, frimärken, vinetiketter, kapsyler, uniformsknappar, sigill eller signeter. Ja, varför inte ostindiskt porslin med vapenmålningar?

Försvarsmaktens truppförbandsmärken är ren och skär heraldik, och lätta att samla på.

 Detta är min egen något ostrukturerade samling, förresten.

 15 Vad heraldiken kan visa vägen till eller den ständigt förnyade glädjen

Heraldiken är en stor och behaglig trädgård, där heraldikern kan vandra hela sitt liv utan att bli trött eller utmattad. Trädgårdens skönhet och de ständigt nya upplevelser den bjuder på kan sakteliga fylla upp hela tillvaron. Ibland bjuder heraldiken emellertid också på perspektiv till andra trädgårdar, helt annorlunda sådana, men lika stora och sköna, eller kanske ännu större. Det kan börja med en liten titt, och man får lust att undersöka den närmare. Och innan man vet av det, så är man i en annan värld. En serie vapen broderade på en duk kan locka heraldikern över till textiliernas värld, en sköld på en silverbägare till silvrets värld - eller genealogins eller personhistoriens. Och kanske blir man fast där. Från fälttecken och flaggor är det bara ett litet steg till fanor, och därifrån bara ett par steg till uniformer, regementshistoria eller varför inte hela militärhistorien.

Att förmedla ett visuellt meddelande snabbt, enkelt och lättförståeligt, på avstånd och i rörelse 

och i tumult, det gäller i allra högsta grad även för trafikmärken. Släktskapen med 

heraldiken är nödvändigtvis inte direkt, men likheterna är stora.

Och varför just femton glädjeämnen? Tja, de kunde säkert vara fler också, men vi låter Sven Tito Achen själv berätta:

"Hvorfor nu netop femten? Kan heraldikkens tiltraekninger virkelig opregnes og opdeles så nöjagtigt? Både ja och nej. De fleste af glaederne er ikke skarpt afgraensede, de går over i hinanden, og nogle af dem er delvis uadskillelige. Måske kunne man have slået et par af dem sammen til én, så resultatet var blevet f.eks. 13 eller 14 glaeder.

På den anden side er der forhold inden for heraldikken og det heraldiske studium som i det fölgende kun er omtalt i forbigående, eller måske slet ikke er omtalt, men som godt kunne have fortjent at blive accepteret som en självstaendig glaede. Det gaelder f.eks. Glaeden ved det overflödige, cette chose très nécessaire, le superflu, eller Glaeden ved att skrive om heraldik. For slet ikke at tale om Glaeden over heraldikkens poesi, dens mystik och dens "ånd", det sidste meget svaert at inkredse, men gör det jo ikke mindre interessant. På den måde kunne man vaere nået op på f.eks. 18 glaeder.

Når det netop blev femten, skyldes det et forbillede. Antallet og hele bogens titel er inspireret af en kronik af Sven Clausen, Parlamentarismens femten glaeder, et af de mange lysende indlaeg hvormed han i 1930'rne med uimodsigelig raeson og i frydefuld stringent form forsvarede demokratiet og lukkede luften ud af de danske nazisters og nazi-sympatisörers antidemokratiske argumenter. Kronikken stod i Politiken 20. april (meget passende Hitlers födselsdag) 1935 og er optrykt i bogen Udvalde Tvangstanker fra 1945. Laes den!" 

 "Glaeden ved att skrive om heraldik", javisst. Det skulle väl få vara nummer 16, det är just den glädjen som driver bland annat skribenten av denna blogg. Och till sist kan vi ju ta citatet av gamle Carl Uggla, den förste heraldiske teoretikern i Sverige:

”Heraldikens nytta lärer ingen draga i twifwelsmål, som uti dess nöjen någon gång sig förlustat.”

Anders Segersven 

Bokverket Riddarhusets vapensköldar har utkommit

Sveriges riddarhus har slagit på stort och kommit ut med ett magnifikt verk om de 2331 vapensköldar tillhöriga introducerade ätter som uppmålats sedan 1600-talet och hängts upp på väggarna i Riddarhussalen.

För att citera Riddarhuset självt:

Riddarhusets vapensköldar är uppmålade från 1600-talet och framåt. Varje sköld motsvarar en ätt som har introducerats på Riddarhuset. Den världsunika samlingen berättar åtskilligt om Sveriges politiska och kulturella historia.

Sköldarna rymmer öden och förhoppningar hos människor från olika länder och samhällsskikt som haft det gemensamt att de adlats eller upphöjts till högadel. Krigare, valloner, ämbetsmän och bönder står sida vid sida med konstnärer, vetenskapsmän och upptäcktsresanden.

Bokverket innehåller bilder på samtliga 2 331 vapen med förklarande texter samt ett antal fördjupande artiklar av specialister på adeln och dess heraldik.

Det är en skattkista fylld av vackra bilder och fängslande berättelser, ett oumbärligt referensverk för såväl den allmänt släkt- och historieintresserade som den heraldiska kännaren. De tre banden omfattar sammanlagt närmare 1 900 sidor och är rikt illustrerade.

 Efter att ha emottagit det egna exemplaret i kurirposten, är det bara att hålla med; det här är fest för den heraldiskt intresserade. Adelskalendrar m.m. i all ära, men det här verket koncentrerar sig på det för heraldikern väsentliga: vapenskölden. Vi får ta del av var och en släkts vapenplåt i högklassigt fotografi av Gabriel Hildebrand, och texten är skriven av den erkänt kunnige genealogen och heraldikern Magnus Bäckmark. Faktaartiklar av andra sakkunniga ingår också, likaså allmänna fakta om heraldik och vapenföring.

Vapenplåtar på Riddarhuset. Bild ur bokverket.

Och den finska anknytningen då? Ja, från Riddarhusets grundande år 1626 tills det att ett eget finskt Riddarhus uppstod år 1818, så var det här även de finska släkterna introducerades och fick sina vapenplåtar målade och upphängda. Och de var inte helt fåtaliga, utan att ha någon statistik till hands så vågar jag tala om hundratals ätter med ursprung i Finland.

Det här, bästa Sveriges Riddarhus, är en kulturgärning! För att inte tala om en heraldisk gärning för åratal framöver.

Och, utan att bloggen har några som helst kommersiella bindningar till saken, konstaterar jag att verket kan beställas från Riddarhusets webbutik.

Och Hufvudstadsbladet hade förresten också en alldeles utmärkt recension av bokverket.

Anders Segersven

Nytt vapen för Esbostadsdelen Köklax

Den nyaste trenden tycks vara stadsdelsvapen, en urban version av byavapen kantänka. Det skapas inte nya kommunvapen särskilt ofta längre, snarare försvinner sammanslagna kommuners vapen ur bruk. Men de stora städerna blir större, nu tänker jag främst på huvudstadsregionen, och stadsdelarna där är redan större i befolkningsmängd än mången landskommun.

Esbo stads vapen.

Vad kunde väl då vara lämpligare än stadsdelsvapen, och oftast är det invånarföreningarna som är aktiva här. Köklax, en stadsdel i västra ändan av Esbo med nästan 11 000 invånare, offentliggjorde sitt nya vapen under Köklaxdagen som firades 21.9.2019. Vapenprojektet drevs av föreningen Köklaxgillet.

Det fanns tre förslag att välja emellan, av stilen att döma alla tecknade av Reijo Helläkoski.

En enhörning av guld i blått fält, uppstigande ur vågskuror och under en krona av guld. Konstnären är heraldiker Reijo Helläkoski. Kronan och tinkturerna blått och guld visar att vi är i Esbo, samtidigt är ju blått, gult och vitt också Nylands landskapsfärger. Vågskurorna visar att vi befinner oss vid kusten och vid vattendrag som leder ut i Finska viken.

Släkten Ramsays vapen ovanför ingången till Esbogård.

Enhörningen hänvisar enligt uppgift till släkten Ramsay som för den i sin hjälmprydnad. Släkten Ramsay har varit långvariga markägare i Esboregionen, bl.a. på herrgården Esbogård.

Ska vi nu vara petiga så ska ju enhörningen inte ha hovar, ty den är ingen häst. Enhörningen är ett klövdjur, släkt med geten måhända. Förståeligt är det förstås om man velat knyta an till hästskon i Esbo stads vapen, och det är ingalunda första gången en enhörning framställts som ett hovdjur.

En av konsthistoriens mer kända; Damen med enhörningen.

Köklaxgillet på finska

Hufvudstadsbladet på svenska

Anders Segersven

Teet från Pernå och det skotska ursprunget

Adliga Stierncreutz-släkten nr 436 på Sveriges Riddarhus. 

Bild: Karl-Henrik Stiernspetz

Det finns en legend om Pernå sockens ursprung, att en skotsk adelsman Teet af Pirn, som tjänade Birger Jarl under andra korstågets tid (ca. 1248-50 eller 1238-39) kom till östra Nyland och lät bygga Pernå kyrka samt uppkalla socknen och kyrkan efter sin fädernegård i Skottland.

"En Adelsman ifrån Skottland, benembd Teet af Pernå, tjente Börje Jarl i krig, den tid han intog Tawasthus och Nylandh, under Sweriges krono A:o 1250, därigenom blef han en artoger man i Finland och lät byggioo Perno kyrka i Nyland, och nembde sochnen och kyrkan efter sitt fäderliga säte Pernå i Skottland. Han förde rödt St. Anders kårs uti hwidt fjäll och 1/3 af fjället åfvan korset rödt, deruti tre försölfrade stjernor, och ofwan på ett hjorte hufwud med en stjerna emellan hornen. Hans son het Jöns Teet och war Håkans Fader till Teetom."

(Anders Johan Hipping 1817)

Sedermera skulle de förmenta avkomlingarna till denne Teet utgrena sig i släkterna Stierncreutz, Teetgren, Rosenbröijer och genom släktförbindelser ännu fler som räknar sina anor från dem.

Vapenbilder för ätterna Rosenbröijer, Stierncreutz, Teet och Teetgren, utförda av Carol Hedberg. 
Gemensam nämnare för de befryndade släkterna tycks vara korset, stjärnorna och hjorten. 
I Rosenbröijers fall kan det ändå vara fråga om ett sammanträffande.

Legenden är ovanligt väl känd och spridd, uppenbarligen för att Kurt Antell återgivit den i Pernå sockens historia, likaså av flere äldre genealoger (bland andra Jully Ramsay), tidvis hållen för trovärdig av en del historiker och man råkar på den än idag.

Så vad ska man då tro om den här legenden? Kan det stämma att Teet kom från Skottland på 1200-talet? Nej tyvärr, knappast. På ett rent teoretiskt plan så kunde det förstås vara möjligt, redan biskop Henrik var för all del engelsman, men någon större tillströmning av skotska krigare är inte känd vid den här tiden. Det är inte trovärdigt helt enkelt, och det är för tidigt i historien.

Den tidigaste uppteckningen av den här legenden är från första halvan av 1600-talet. Härvidlag var förvisso legosoldater en av Skottlands främsta exportprodukter, de sålde sina tjänster över större delen av Europa och åtskilliga hittade sina vägar också till våra breddgrader. I det här sammanhanget sitter en berättelse om en skotsk krigare bättre, men fakta blir det inte nödvändigtvis för det. Indicierna pekar åt ett annat håll, stadigt förankrat i den östnyländska myllan, eller borde man säga frälsejorden?

Vi talar om en berättelse som använts i avsikt att erhålla ett adelskap, ett falsifikat helt enkelt. Med det sagt, så såg man nödvändigtvis inte lika strängt på sådant här då som man kunde tänkas göra nu. På den tidigmoderna tiden, när faktagranskning inte var det lättaste, i synnerhet från andra länder, och något sådant som källkritik inte var uppfunnet, var det inte någon större ovanlighet med dylika "familjelegender", jag har visst några gånger tidigare här använt mig av ordet "kreativitet".

En bra familjelegend kunde duga i många sammanhang, och vem kunde säga att den inte stämde. Det är inte osannolikt att man kom att tro på den själv om det hela rimmade väl med förefintliga uppfattningar och bitarna passade ihop med lämpliga folketymologier och gammalt folks hågkomster. Några generationer senare gjorde avkomlingarna det åtminstone fullt och fast. Det finns förvisso både en och annan frälse- och adelssläkt vars ursprung och härstamning inte riktigt håller för en närmare granskning. Eller som Åström skriver:

"Teit-Stierncreutz skulle ej vara den enda ätt, som haft sin nobilisering och introduktion att tacka några generationer av äregiriga män, snarare än förmenta adliga släktlinjer, som förirrar sig i hävdernas angenämt dunkla natt."

 I maj 1642 hände det sig nämligen att generalkvartersmästaren Nils Boije och ryttmästaren Fabian Berndes, båda från Pernå, intygade att kapten Johan Teet, sonsons son till den Lars Mattson Teet som levt på 1550-talet, var "ädel och välbördig" samt att hans förfäder "för gamble frälsemän är vittnade". För Johan Mattsson Teet eftersträvade introduktion på Riddarhuset.

Bildkälla lpgenealogi.se

Det bifogades släktträd över härstamningen, dessa har bevarats i två något olika versioner. Den första släkttavlan verkar äldre och något skissartad, den börjar med en vapenbild som ger ett halvfärdigt intryck och återberättar legenden om den förste Teit som var friherre, hette Henning och kom från Skottland och tjänade Birger Jarl i krig. Vapnet beskrivs som ett rött andreaskors i vitt fält och med en röd ginstam däröver.

Den andra tavlan verkar mer genomarbetad, vapnet är helt utritat i färg, och nu finns också tre sexuddiga stjärnor av silver tillagda i ginstammen, och hjälprydnad i form av ett hjorthuvud och en stjärna har tillkommit. Släktlegenden är fortfarande med även om man har ändrat friherren till ”en adelsman från Skottland benämnd Henning Teit av Perno”, och nämner sedan vidare om vapnet och längst ner att hans son hette ”Jöns Teet som var Håkans fader till Tejtom”.

Det är också andra detaljer som skiljer dessa två dokument åt, antalet förfäder är mindre i den senare, liksom att man i en gren på Lars Mattssons mors sida även tagit med en bror till henne, nämligen släkten Creutz anfader Knut Larsson till Sarvlax och hans ättlingar. Längre ner finns också vittnesmålet av herrarna Boije och Berndes.

Bildkälla lpgenealogi.se

Johan Mattson Teet upplevde det som, då han genom sina militära förtjänster, släktförbindelser och jordegendomar hade blivit en frälsemans like, att det 1626 grundade Riddarhusets krav på bevis för adelskap innan introduktion hotade hans sociala position. Det gällde alltså att med alla medel söka bevis för det föregivna adelskapet och fortsatt frälse för gårdarna.

Bland andra bilagor bifogade till konfirmationsansökan återfinns en tyskspråkig attest av fyra skottar, daterad Stockholm 16 augusti 1648, "att i Skottland en gammal och välbekant adlig familj Thett till Pirn finnes". Och som sådant är det vittnesmålet förvisso alldeles riktigt.

För det fanns ju faktiskt en ätt Tait of Pirn i Skottland åtminstone redan på 1300-talet. Den förde i sitt vapen ett andreaskors under en röd ginstam. Tait of Pirn-vapnet förekommer i flertalet skotska vapenrullor och -böcker. Sir David Lindsay´s Armorial från år 1542 innehåller följande vapenbeskrivning för Tait of ye Preyne: Argent, a saltire engrailed and chief Gules, likaså Foreman´s armorial 1563 och Slains Armorial 1565 samt Dunvegan Armorial 1600. Ja, för att vara helt exakt, så räknas de att vara en armigerous clan, dvs en klan utan registrerad klanhövding, chief, vilket gör att de inte räknas fullt ut så nobla som etablerade klaner. Ja, den här sajten går så långt som att konstatera att:

"The Taits, among others, were considered one of the Frontier Riding Families. The Border Reivers were aggressive, ruthless, robbers, marauders, plunderers, violent people, notoriously quick on the draw, ready and occasionally eager to kill in action, when life or property or honour was at stake. The Border Reivers, both English and Scottish, feuded continuously. Robbery and blackmail were everyday professions and raiding, arson, kidnapping, murder and extortion were an important part of their social system."

Ja, egentligen är det George MacDonald Frazer som konstaterar så i "The Steel Bonnets" (1971).

Tait of Pirne-vapnet i Dunveggan Armorial, Skottland.

Ett skotskt vapen som ännu mer liknar Teet/Stierncreutz är det för

 huvudmannen för klanen Jardine of Applegirth. Teckning av Don Pottinger.

Nu uppstår frågan, hur kände Johan Mattson Teet i Pernå på 1640-talet då till släkten Tait? Det kan åtminstone konstateras, som ovan, att skotska legoknektar fanns lite varstans på 1600-talet, och redan år 1604 ägde ryttare under skotska fanan hela 6 hemman i Borgå socken för vilka de gjorde rusttjänst. I bekantskapskretsen kring Teetarna fanns bevisligen krigsmän som lystrade till namnen Guthrie, Lichton och Johnstone. Det är säkert inte alltför långsökt att anta att någon av dessa måhända var insatt i skotsk genealogi och heraldik, och gärna delade med sig av kunskaperna.

Vad som däremot är väl belagt är att Teetarna från Teetom i generationer hade varit skattebönder därstädes, Johan Mattsons farfarsfars Matts Jönssons hemman förekommer i den äldsta skatteboken för Borgå län 1543. Matts Jönssons hustru tillhörde Sarvlaks-släkten, senare känd som Creutz. Det är skäl att notera.

Matts Larsson (Creutz) år 1525 i Finlands medeltidssigill.

 Vi har ett andreaskors och vi har stjärnor.

Med tiden blev de här Teetarna framstående bönder och skattebetalare, de höll också krog och gästgiveri, utökade sina hemman och så gick det som det var brukligt i dylika kretsar vid tiden; man började prestera rusttjänst för skattefrihetens skull. Yngre söner i släkten utbildade sig, och påträffas som kyrkoherdar och kungliga skrivare, Jakob Teit och hans klagomålsregister är ett bekant exempel. Så går tiden, och Riddarhusets instiftande år 1626 står för dörren. Varken Johan Mattsson Teet eller hans hustru Kristina Henriksdotter tillhör adeln, och skattefriheten för deras omfattande jordegendomar är ifrågasatt, ja hela det såkallade vildfrälsets existens är hotad. Därmed menas det speciellt i Finland och i Småland förekommande talrika "halvfrälse" som dittills godtagits, men som inte hade dokument att bevisa sitt adelskap.

Personer med namnet Teet och sigill som innehåller bomärken med kors, de flesta ställda som andreaskors 

och med en s.k. fret. Från J.W. Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä.

Och här är vi nu, Johan Mattson Teet söker introduktion på Riddarhuset, han har fått herrarna Boije och Berndes att intyga sitt goda ursprung, och därtill kan han nu presentera en familjetradition om härstamning från en gammal ätt i Skottland.

Riksrådet som granskade ärendet förhöll sig ändå något kallsinnigt till berättelsen, och man tycks uppskjutit avgörandet åtminstone en gång. Protokoll av den 1 juli 1642:

"Brachtes fram de documenter, som Capitein Thet vijste på sijn adelige slecht, deducerades den samme af Birgie Jarl tidh, begärandes emädan documenta äre något abstrusa, att han af gunst måtte därmedh blifva benådat; det som blef upskutit till fleres sammankompst."

När adelskapet sedan beviljades 20 oktober 1648 så skedde det på basis av egna förtjänster; inte ett ord om gammalt skotskt adelskap. Gott nog så, men hela den såkallade familjetraditionen hade kanske inte ens behövts, med andra ord. Namnet Teet byttes ut mot Stierncreutz. År 1652 adlades sedan hans farbror Henrik Mårtensson Teet (död 1657 i Falun) med ett nästan identiskt vapen, dock behållande namnet Teet även som adlig. Trots vissa åsikter i litteraturen om det motsatta, är det nog uppenbart att "Tait of Pirn"-legenden varit pådrivande eller fungerat som prejudikat i det här ärendet också.

Jully Ramsay skrev i sin artikel om Finlands medeltidsadel i verket "Finlands kulturhistoria" angående andreaskorset med stjärnor "blef det adliga insigniet icke allenast för ätten Teit, utan äfven för ätterna Creutz på Sarvlaks, Poitz på Tervik och en fjärde frälsesläkt, som innehade Stensböle".

Släkten Poitz vapen.

Både Creutz och Poitz var gammalt tongivande frälse på orten, och javisst ja - Teetarna härstammade från Creutzarna på mödernet. Och år 1618 hade Creutzar och Poitzar drabbat samman vid lagmanstinget i en vapendispyt. Ernst Creutz ifrågasatte fränden Mårten Poitz rätt att föra andreaskors - det var ju Creutzarnas sköldemärke. Båda bedyrade att de förde förfädernas vapen, utan att någon skotsk härledning av något som helst slag dök upp och tydligen utan att närmare reflektera över att man var befryndade. Likaså tycks ovan nämnde Jakob Teit vara fullständigt omedveten om något skotskt ursprung på 1550-talet. Detta är ett starkt indicium för att "Tait of Pirn"-legenden skapades först efter år 1618.

Nå, de nu adliga Stierncreutzarnas tid på Teetom sätesgård blev ändå inte så lång, redan år 1675 blev ryttmästare Jakob Abraham Stierncreutz av ekonomiska skäl tvungen att sälja gården till Ernst Johan Creutz på Malmgård. Även Lill-Teetom förvärvades av ätten Creutz, dessa samma Creutzar som också hade andreaskors och stjärnor i sitt vapen. På ett vis kan man säga att en heraldisk cirkel var sluten.

Förstoring av Teet/Tait-vapnet ur Johan Mattsons släktutredning version 2.
Bildkälla lpgenealogi.se.

Det har tagit sin tid att skriva samman det här inlägget; här finns många vändningar och lösa trådändar. Sammanfattningsvis kunde man väl konstatera att vi har att göra med en samling östnyländska släkter som är mer eller mindre befryndade med varandra och det genomgående motivet är andreaskorset och stjärnorna. Dessa tycks ha sitt ursprung i korsformade bomärken, som sedan heraldiserats på olika vis, och därefter har släkterna hänvisat heraldiskt till varandra. Alternativt kan man se släkten Poitz ursprungligen fyrstyckade sköld som primärkällan, eftersom den tycks vara den äldst belagda, och en fyrstyckning lätt förväxlar sig till ett andreaskors.

Att sedan en av släkterna inför introduktionssökandet råkat upptäcka att det i Skottland funnits en släkt vars vapen med andreaskors och dessutom namnlikhet varit ytterst lämpligt för ändamålet var ju bara allt för lägligt. Att andreaskors förekommer i Skottland är inte ägnat att förvåna, med tanke på att aposteln Andreas är Skottlands skyddshelgon. Andreaskorset är för all del en av de vanliga och allmängiltiga häroldsbilderna inom heraldiken i övrigt också.

Men hur är det då med ortsnamnet Pernå och Pirn i Skottland? Finns här något samband? Nja, det är inte särskilt sannolikt. Ortsnamnsforskningen anser att Pärnå kommer från det gamla finska ordet "pärnä", som betyder lind, eller möjligen, om ursprunget ska anses komma från ett namn, från någon som hette Bern eller Bernhard.

Och Teetom, ja det är en bildning på -om från tillnamnet Teit (fornnordiska Teitr), för så hette inbyggarna här redan på 1400-talet. Uttalas tejjtåm på östnyländska.

Pernå kommuns vapen, ritat av Gustaf von Numers och stadfäst 1952. Hänvisningen till Teet/Stierncreutz är tydlig.Från "Kommunvapen i Nyland", Nylands svenska landskapsförbund 1969.

Källor:
Sven-Erik Åström, "Tait of Pirn"-sägnen i socialhistorisk belysning, Historiska och litteraturhistoriska studier 40 SLS 1965
Lars Huldén: Finlandssvenska bebyggelsenamn, SLS 2001
Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Helsingors 1909-1916
J.W.Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua. Historiallinen arkisto 11. Suomen historiallinen seura, Helsinki 1891
Carl-Thomas von Christierson: Skotlantilaisia vaakunoita Suomen Ritarihuoneella - totta vai tarua? Antologin "Henkilö- ja sukuvaakunoita Suomessa" SKS 2011

SLÄKTEN TEIT/TEET OCH STIERNCREUTZ – en adelssläkt från Pernå i Nyland med medeltida anor

Anders Segersven

Vapenstenen från Kustö biskopsborg

Bildkälla: Turun museokeskus/Mikko Kyynäräinen.

Den blivande statsarkivarien Reinhold Hausen utförde under somrarna 1877 och 1879 arkeologiska utgrävningar i ruinerna av Kustö biskopsborg "för att, så vidt möjligt, utröna omfånget, byggnadsarten och inredningen af denna fornlemning", och i samband med dessa hittades fragmentet av den vapensten vi här ska ta en närmare titt på.

Möjligt utseende under borgens storhetstid. Bildkälla: Luontoon.fi.

Borgen i sig var byggd åt biskopen i Åbo stift, och omnämns första gången i skriftliga källor år 1295. Den nådde sitt fulla omfång på 1300-talet och hade sina glansdagar under Magnus II Tavasts tid på 1400-talet, förstördes i en eldsvåda 1485, återuppbyggdes för att slutligen rivas på Gustav Vasas befallning år 1528. Stenar härifrån användes åtminstone till att förstärka Åbo slott och bygga Pikis kyrka.

Kustö biskopsborg idag.

Fyndet av stenen gjordes i närheten av det runda ingångstornet och det är möjligt att den har prytt ingången. Färgerna har bevarats förbluffande väl, så det kan konstateras att vi har någonting som mycket väl kan ha vari en sköld i blått med en krona av guld. Kronan är, som brukligt med rangkronor och hjälmar i heraldiken, fodrad i rött. Bakgrunden tycks också ha varit röd.

Detalj ur en medeltida målning föreställande Albrekt av Mecklenburg, i originalet sittande tillsammans med sin far. Här ser man hur Sveriges tre kronor kunde framställas mot slutet av 1300-talet. Från Mecklenburgska rimkrönikan 1378.

Ett fragment med en krona av guld på blått fält; tankarna går osökt till Sveriges riksvapen. Ja, även om borgen tillhörde Åbobiskopen och därmed den katolska kyrkan, inte kronan. Saken är emellertid problematisk, det ser ut som att kronan suttit i övre högra hörnet av en snedställd sköld och där kan inte ha rymts mer en en krona. Saken blir inte bättre av att tänka sig en rektangel eller någon annan bakgrundsform, de kronor 2 + 1 som Sveriges riksvapen förutsätter ryms inte.

En krona i en rombformig sköld då? Nja, kronan är inte i mitten, men en krona i en snedställd sköld kunde möjligen vara tänkbart. Eller en krona + någonting annat, men vad, det vet vi inte.

Fyndet av stenfragmentet på Kustö har satts i sammanhang med de vapenstenar föreställande vapnen från vänster för Fleming, Freese, Oxhorn och Tavast som hittats på Biskopsgatan i närheten av Åbo domkyrka. De är för framstående adelssläkter och har eventuellt suttit i Tre Konungars Gilles utrymmen. Huruvida vapenstenen från Kustö är av samma serie med de här förblir ändå en öppen fråga, men dateringen placerar sig kring 1460 - 1520.

Vem kunde ha fört ett sådant vapen med en krona då, om det inte är Sveriges tre kronor? Det vet vi inte heller. Ingen av biskoparna på Kustö hade någon som helst krona i sina vapen, och det här fragmentet är den enda del som hittats av den här vapenstenen. Det är en gåta helt enkelt.

Från Reinhold Hausens Kuustö slott.

Källor:

Reinhold Hausen: Kuustö slott. Akademisk afhandling 1881

Vilho Niitemaa: Myöhäiskeskiajan Turku

Samt ett tack till intendent Petteri Järvi vid Åbo stads museitjänster för synpunkter och fotografiet av fragmentet.

Anders Segersven

Föreläsningar inom Heraldiska Sällskapet i Finland hösten 2019

Heraldiska Sällskapet i Finland möts som regel den tredje torsdagen i månaden (utom under sommarsäsongen) på Vetenskapernas Hus i Helsingfors, och till programmet hör en föreläsning i något heraldiskt ämne,  kallad STUDIA HERALDICA-serien.

Vetenskapernas Hus, Kyrkogatan 6, Helsingfors.

Här är programmet för hösten 2019:

12.9.2019            

kl 18.30 – 20.00

Heraldiikka Wikipediassa (Heraldik på Wikipedia),

wikipedisten Miku Malinen, Sal 404

17.10.2019                  

kl 18.30 – 20.00

Tarinointia kouluvuosien vaakunainnostuksestani (Berättelser från mitt vapenintresse under skolåren),

arkitekten och konstnären Kalevi Karlsson, Sal 404

21.11.2019          

kl 18.00 – 20.00

Sällskapets höstmöte och mötesföreläsning; Vaakunan suunnittelu (Att designa ett vapen),

heraldiske konstnären Harri Rantanen, Sal 404

Vetenskapernas Hus, placering på kartan.

Föreläsningarna är öppna för allmänheten och är avgiftsfria. Förbehåll för eventuella ändringar naturligtvis, men i mån av möjlighet försöker jag föra in dem här om sådana uppstår.

Notera att föreläsningarna går på finska.

Välkommna!

Anders Segersven, vice ordförande, HSiF