Fanorna och det finska frälset på 1500-talet Del 2

I Portvaktens kammare på Åbo slott finns en väggmålning föreställande slaget vid Axtorna år 1565 där de kämpande styrkorna för vita fanor med rött kors respektive många gånger i gult, rött och svart delade fanor. Helt enligt tidens stil alltså. Likaså har Daniel Ranzau i sin dagbok från vinterfälttåget 1567-68 tecknat två kombatterande härar, den ena dansk med den vanliga danska röd-vita korsfanan och den andra (inte färglagd) en typiskt svensk (som i Tawasts vapen); längsmed randig och med överlagt kors. 

Daniel Ranzaus anteckningar från vinterfälttåget 1567-68

Någon större organisation i hur fanorna utformades tycks inte ha förekommit tills Erik XIV under sin regeringstid bestämde bl.a. att samma regementes 1. kompani skulle föra grön och vit fana, 2. kompaniet gul och röd, 3. kompaniet blå och vit och 4. kompaniet röd och grön. Senare blev det kutym att alla kompanier inom regementet skulle föra samma färg, varvid livkompaniets (det som regementschefen anförde) skulle vara vit. Efter år 1686, då man började bestämma fanornas innehåll mer exakt, kom landskapssymbolerna in i bilden, och de skulle framdeles komma att vara dominerande. Dock, redan från slaget vid Kirkholm år 1605 omnämns två finska fanor med landskapssymboler. Våra landskapsvapen är ju till största delen från andra halvan av 1500-talet.

Intressant är att finna att de finska frälsevapen som här skall presenteras i många fall för flaggor med samma färgindelningar som i den nyss nämnda kompanifärgförordningen. Det hela kan försås vara ett sammanträffande och frälsemännens anknytningar till dylika kompanier har inte gått att utreda även om de flesta av dem gjort rusttjänst och deltagit i striderna vid denna tid. Vi noterar hur som helst detta faktum.

Av dessa 1500-talsvapen är det tillhörigt släkten Tawast avgjort det intressantaste. Släkten var eventuellt av danskt ursprung. Arvid Henriksson Tawast adlades av Johan III år 1582 och han var ryttmästare vid Adelsfanan, senare överste och ståthållare på Viborg. Där avrättades han också på hertig Karls befallning år 1599. Vapnets hjälmprydnad för två typiska truppförbandsfanor från denna tid och det skulle vara svårt att tro att de inte haft en förebild i verkligheten. Enligt det ursprungliga vapenbrevets teckning skulle de har varit dukar upprepade gånger delade i blått, silver och rött, överlagda med ett gult kors (andra versioner har förekommit, bl.a. lodrät randning – vapenbeskrivningen är inte exakt på den här punkten). Släkten fortlever än idag.

Släkten Tawasts vapen, flaggorna i hjälmprydnaden färglagda. Teckning av Anders Segersven.

Jakob Henriksson (Hästesko) till Sjundby hörde till en gammal finsk frälsesläkt som sedan urminnes tider fört hästskon i skölden och bl.a. skrivit sig till Dönsby, Kalmusnäs och Sjundby. Flaggorna i hjälmprydnaden förvärvade han dock själv och trots att släkten anses ha adlats åtminstone redan 1467, adlades Jakob åter år 1559. Hjälmprydnaden var dock enbart den väpnade armen. Då han senare utverkade bekräftelse på sina frälserättigheter av nytillträdde Erik XIV år 1560, förbättrade denne även hans vapen med ”sex fänikor, halvparten vite och halvparten blå”. Någon närmare orsak till förbättringen nämns inte. Jakob Henriksson var både amiral och fältöverste, han förde f.ö. befälet över trupperna i det tidigare nämnda Axtornaslaget. Sedermera blev han tillfångatagen av danskarna i Skåne och avled i fångenskapen år 1567.

Vapen för Jakob Henriksson Hästesko på Sjundby gård, Sjundeå. Vapnet är av sentida tillverkning.