torsdag 19 mars 2015

Heraldikerns Tio Bud

De här reglerna för vapendesign utarbetades inom Heraldiska Sällskapet i Finland, och i synnerhet inom den kommitté som granskar insända vapen för registrering, under slutet av 1980-talet. Man insåg att man behövde ett ordentligt regelverk som arbetsredskap och för distribuering, då vapenansökningarna under 80-talet ökade avsevärt, och förslag utarbetades av nog så ivriga men inte alltid alltför kunniga personer.

De här "budorden" finns upplagda på några ställen på nätet, och det finns ingen orsak till varför de inte skulle återfinnas här också.

Teckning av Anders Segersven (Heraldiikka ja historia, Järvi & Segersven 2000)


1. Endast de heraldiska tinkturerna används. Dessa är guld och silver (metaller) samt rött, blått, grönt och svart. När man tecknar ett vapen kan man använda gult i stället för guld och vitt i stället för silver. Gult och vitt används numera nästan alltid för flaggor och vimplar. Tinkturerna bör vara klara och rena samt från mitten av färgens valörskala.

2. Man bör sträva efter att använda endast två tinkturer, varav den ena är metall. En tredje tinktur förutsatter god motivering och en fjärde är redan dålig heraldik.

3. Enligt färgregeln får inte färg läggas på färg eller metall på metall, ej heller färg bredvid färg eller metall bredvid metall om ej den gemensamma gränsen är alldeles kort.

4. Bokstäver, siffror och text skall ej användas som vapenbilder.

5. Figurerna bor vara så stora som möjligt och väl fylla ut det för dem avsedda utrymmet.

6. Figurerna bor i princip vara tvådimensionella - åtminstone så att de kan identifieras enbart som färgytor utan skuggning eller konturlinjer.

7. Figurerna behöver inte vara verklighetstrogna, men de bör vara karakteristiska.

8. En vapenbild skall vara lätt att känna igen, den får inte bestå av för många hopträngda figurer utan endast det väsentligaste - idealet är en enda figur.

9. Man skall ej upprepa, ingenting bör symboliseras med två eller flere figurer. Om en enda figur räcker till för att symbolisera två eller flere saker, så förstärker det symboliken och därmed hela vapenbilden.

10. Figurerna bör vara sådana att de - liksom hela emblemet - utan förebild kan ritas på nytt enligt blasoneringen. Detta leder till att figuren bör vara en allmängiltig representant för sin art, den får t.ex. inte vara något bestämt slott utan endast ett heraldiskt stiliserat slott som nog kan sägas anspela på t.ex. Kexholms slott. Man kan säga att en heraldisk figur inte har ett egennamn.


Jukka Suvisaari (Heraldiska Sällskapet i Finland), 1990
Översättning till svenska: Anders Segersven/Bo Tennberg (Heraldiska Sällskapet i Finland), April 1991

3 kommentarer:

  1. Kul mer regler, men lite krav kan man ställa på dem som gör regler.Jag skulle vilja påstå att dessa regler på flera punkter är synnerligen ohistoriska och visar på en klart bristande insikt om äldre tiders heraldik, men däremot på en romantiserad historiesyn där källor får stå tillbaka för tidstypiska estetiska ideal (att även jag omfattas av idealen gör dem inte mindre tidstypiska för 1900-talet *ler*)
    Punkt 2 känns onödigt funktionalistisk och har föga med heraldik att göra. Däremot är det ett uttryck för 1900-talets rena reklamteckningar.
    Punkt 5 har inget med blasonering att göra utan är - återigen - ett 1900tals ideal för reklamare (även om det idealet kommit och genom seklerna).
    Punkt 7 - Vad menas egentligen. Ordet borde vara stiliserbara, inte karakteristiska.
    Punkt 8 - Enligt vilken historisk auktoritet före Traettenberg har detta varit idelet? jmf medeltidens franska kungavapen, eller greven av Anjou, han som fick det första vapnet i historien.
    Punkt 9 - Se punkt 8 OCH vad som förstärker symboliken kan knappast anges på det här sättet. det beror helt på kontexten.

    SvaraRadera
  2. Hej, Jesper. Jag känner igen argumentationen från tidigare diskussioner. Inte för det, jag kan nog omfatta det mesta du framför, jag har läst dina skrifter. Desto mer man lever, läser och lär, desto mindre svartvit ter sig världen. Vi får lov att konstatera att det finns kulturella skillnader mellan finsk och svensk heraldik (och inte är det uttryckligen mina regler det där heller). Men visst anser jag att det finns plats för en sådan här "järntrådsmodell" för nybörjare, sedan när man lärt sig mer kan man börja tänja på det hela. Det där klassiska "man kan bryta mot etiketten när man kan den och vet att man gör det". Det måste erkännas att viss nostalgi fick mig att lägga upp "buden" här, de är ju inte uppgjorda av mig, men jag var med om att översätta dem till svenska i tiden. Ett av de första större "uppdrag" jag var med om som ung och grön heraldiker och nybliven medlem i HSiF. Kul med debatt hursomhelst.

    Anders

    SvaraRadera
  3. Et grunnleggende skille går mellom gjeldende regler, som anvendes i dag, og rent historiske regler som ikke lenger gjelder. Mange av de reglene som fortsatt gjelder, har imidlertid lange historiske tradisjoner. Når vi skal finne hvilke heraldiske regler som gjelder, må vi derfor først bestemme oss for hvilken tidsperiode og hvilket geografisk område som reglene skal gjelde for. Reglene kan veksle ganske mye med tid og sted.

    SvaraRadera