Nio nordiska bloggar om heraldik

Noterar - med viss ödmjukhet, det måste erkännas - att Jesper Wasling på Wasling Media har tagit upp denna blogg på listan över "9 best blog on heraldry", den 14.8.2015. Man befinner sig i gott sällskap bland åtta andra nordiska heraldikbloggare.

9 BEST BLOG ON HERALDRY

Nio nordiska bloggare, förresten. Finns det värst många fler som bloggar om (renodlad) heraldik i Norden? I Finland känner jag inte till någon annan, varken på finska eller svenska. Här noterar jag inte bloggare som tangerar ämnet emellanåt, utan att bloggen fördenskull är dedicerad till heraldik allendast.

Anders Segersven

Nils Olofsson till Meldola

I blått fält en stridshandske av silver. På hjälmen ett blått hjälmtäcke fodrat med silver och hjälmbindel av silver och blått. Hjälmprydnad: en stridshandske av silver mellan två fänikor, dexter delad i blått och silver och sinister delad i silver och blått.

Nils Olofsson till Meldola. Teckning av Anders Segersven.

Nils Olofsson till Meldola säteri i Pemar socken, Erik XIV:s vapendragare, adlades 1563. Hans far Olof Jönsson kom från Fremmansby på Åland och Meldola förvärvades tydligen först på 1580-talet; gården ägdes av Dönsbysläkten dessförinnan.

Nils var ryttmästare vid Adelsfanan I Finland och blev 1586 slottsloven på Narva där han enligt uppgift fick förläning på ett förfallet stenhus och årligt underhåll på 60 daler. Han kom att stöda Sigismund och reste 1596 till Polen varefter han vid hemkomsten varnade Klas Fleming för uppstudsighet mot hertig Karl. 1598 blev han överste över ”alla knektar” i Finland. Då Klubbekriget bröt ut blev Meldola plundrat av den rasande allmogen. Året därpå befann sig Nils på Åbo slott med planer att tillsammans med några likatänkande kumpaner fly över Finska Viken undan hertg Karl. I Nyland blev han dock gripen av herigens folk som redan var på jakt efter honom. Han fördes till Viborg och avrättades raskt varefter huvudet sattes upp över Karelska Porten. Hertig Karl hyste extra stort agg till honom, då det påstods att han i Viborg med förakt stampat på en av hertigens skrivelser, och drog in Meldola med underlydande gods till kronan. Nils Olofsson dog barnlös och hans hustru Hebla Månsdotter Stjernkors hade uppenbarligen avlidit före honom.

Ett intressant drag i Nils Olofssons vapenföring är att han långt efter att ha blivit adlad förde ett helt annat vapen än det i sköldebrevet, nämligen ett med en stjärna och ett hjärta (tinkturer okända, utom att hjärtat möjligen var rött). Varför han gjort så är oklart och varifrån vapnet kom likaså. Nämligen, samma vapen använde åbodekanen Per Ragvaldsson vid mitten av 1500-talet. Han var hemma från Kimito och hörde till Dönsby/Sjundbysläkten som vanligtvis förde en hästsko. De två herrarna hade, så vitt jag vet, inget med varandra att göra. Nils version av vapnet känner vi från sigillavtryck av år 1588. Att frälsemännen fört olika vapen före adelskapet är inget ovanligt – men att de gjort det även efter – det är smått märkligt.

Nils Olofssons personliga vapen. Teckning av Anders Segersven.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

J. W. Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor

Hausen: Bidrag till Finlands historia

Ljuster

I svart fält en ur av vågskura bildad stam av silver uppstigande naturfärgad gädda ur vars käft uppskjuter stolpvis ett ljuster av silver. På hjälmen ett svart hjälmtäcke fodrat med silver och hjälmbindel i silver och svart. Hjälmprydnad: ett uppskjutande ljuster av silver mellan fyra svarta tuppfjädrar.

Ljusters vapen. Teckning av Anders Segersven.

Denna släkt har sitt upphov i Pyttis Österkyrkoby där vi under första halvan av 1500-talet finner Erik som äger ett frälsehemman. Hans hustru är av adliga Kurjala-ätten. De har två barn, Bertil Eriksson, sekreterare, adlad 1573, och Anna, som blir rövad och bortförd till Ryssland vid ett ryskt överfall omkring 1582. Bertil, som f.ö. raskt övertog systerns egendomar, skrev sig till Mäntsälä i Nummis och Lappvik i Tenala. Han fungerade som hertig Johans kansliskrivare på 1550-talet, för vilket han erhöll 80 daler i lön årligen. Sedermera blev han häradshövding i Raseborgs härad och fick försäkran på Korois gods och årligt spannmålsunderhåll.

Som anhängare till hertig Johan fick han, då denne kom till makten som Johan III, uppgiften att bevaka den fångne Erik XIV. Efter en strålande karriär i rikets diverse befattningar erhöll han så adelskap år 1573. Han var gift med Margareta, dotter till borgmästaren i Åbo, Henrik Kröpelin, och avled omkring 1598 efter ett verksamhetsfullt och omväxlande liv i kronans tjänst.

Sonen Erik Bertilsson till Mäntsälä var ryttmästare och hörde till Sigismunds anhängare varför han förlorade sin gård men fick den senare tillbaka. År 1602 drog han med ”hofmän och pengar” över isen från Finland till Narva och var sedan befälhavare för en fana finska ryttare. År 1610 fick han 60 dalers ersättning då han på krigståg blivit skadskjuten och förlorat alla sina hästar. Han drev in Älvsborgs lösen i Kymmene län åren 1616 – 1618 och hatades av allmogen därstädes, då han var vildsint och övermodig.

Med Erik Bertilsson introducerades Ljuster på Riddarhuset år 1625 under nummer 111. Sin mer koleriska karriär avslutade han med att bli assessor i Åbo Hovrätt, varifrån han suspenderades nästan genast för tjänstefel . Han blev dock återinsatt med en varning. Detta skedde 1633 – 34. Han dog 1641 efterlämnande två söner och tre döttrar.

Sönerna Erik och Axel gjorde båda karriär som officerare, men Axel dog ogift och Erik hade enbart döttrar så släkten utslocknade på svärdssidan år 1667 då den senare avled som ättens sista manliga medlem.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Jukka Suvisaari in memoriam

Vi har nåtts av nyheten att heraldikern Jukka Suvisaari har lämnat oss den 30.7.2015 i en ålder av några och sjuttio år.

Jukka var en man som levde med och för heraldiken, man kan lugnt säg att hans förhållande till den var passionerat. Han hade en omfattande kunskap om, inte bara den finska, utan hela den europeiska heraldiken, och hans sprudlande fantasi och syn för symbolik och sammanhang ledde till otaliga nyskapade vapen, både för privatpersoner och sammanslutningar.

Jukka dök upp i det finska heraldiska sammanhanget på 1980-talet och hade stor del i den kraftiga ökning av vapenregistreringar som skedde i slutet av det decenniet och på 1990-talet. Han verkade både som Heraldiska Sällskapets i Finland sekreterare och i Utlåtandekommittén som bedömer vapenansökningar till Sällskapets register (där var han aktiv ända till sin död).

Jag själv kommer ihåg med vilken vänlighet, ja rent av faderlighet, han tog emot mig som ung heraldiker i slutet av 1980-talet, då jag tog min första kontakt till HSiF. Och på en god svenska, för den delen.

Som gammal kustartillerist klappade Jukkas hjärta varmt för det vapenslaget, och också av det blev det heraldiska vapen för traditionsföreningar o.dyl. Sin hemstad Esbo kom han ihåg med den föredömligt tvåspråkiga boken "Kruunattu hevosenkenkä/Hästsko med krona" år 2005, där han går igenom vapenförande personer och släkter med Esboanknytning, heraldikens teori och historia inte att förglömma.

Jukka Suvisaaari var emottagare av Fader Robert de Caluwé-priset för heraldiska förtjänster 2005.

Jukka Suvisaaris hemsida med ett urval av hans otaliga vapendesigner

Vila i frid, Jukka.

Anders Segersven

Lax till Bussila

I svart fält en av vågskuror bildad bjälke av silver belagd med en naturfärgad lax. På hjälmen ett svart hjälmtäcke fodrat med blått och hjälmbindel i blått och svart. Hjälmprydnad: en uppstigande naturfärgad lax.

Lax till Bussila. Teckning av Anders Segersven.

Historien börjar med skeppar Hans i Bussila i Pikis socken. Han var kung Gustav Vasas troman och gjorde adlig rusttjänst år 1537. Som gift med Elsa av adliga Finskilä-släkten räknades han säkert redan till det lokala maktskiktet, men sonen Mårten Hansson är dock den som år 1564 adlades med ovanstående vapen. Han fungerade som fogde på Tavastehus och var gift med Karin Sigfridsdotter Vilken.

Mårten avled år 1570 och efterlämnade en talrik barnaskara; tre söner och två döttrar. Av dem kan nämnas Johan Mårtensson, hovjunkare hos Johan III, död 1599. Han testamenterade sin egendom till fästmön Valborg Jakobsdotter, då hon skött om honom i fyra år av sjukdom och ingen av hans egen familj brydde sig om honom.

Brodern Hans Mårtensson tog Sigismunds part i stridigheterna kring kronan. Hertig Karl tog honom i nåder och han har undertecknat finska adelns trohetsförsäkran år 1602. Han dog före 1619 och hade en utomäktenskaplig son, Henrik, varom det är känt att han slarvade bort släktens sköldebrev någon gång före 1626. Tydligen saknades det då grundandet av Riddarhuset blev aktuellt. Någon introduktion blev inte av; alla andra manliga ättemedlemmar hade redan hunnit avlida. Den tredje brodern Henrik hade en son, löjtnanten Mårten Lax, som avled ogift omkring 1618 och då Hans Mårtensson följde honom därpåföljande år, var släkten utslocknad på svärdssidan. Oäkte sonen Henrik Hansson dog före 1639 och var uppenbarligen barnlös.

Som i flere andra fall i denna vapenkavalkad, bryts även här emot tinkturregeln. Rent allmänt kan sägas att man inte alltid under denna tid brydde sig så mycket om heraldiska regler som vi känner dem idag. I Nousis kyrka har det förekommit ett vapen tillskrivet Mårten Hanssons dotter Elin där sköldfältet återgivits som blått och i Skoklostersamlingen i svenska Riksarkivet finns en version där laxen i hjälmprydnaden åtföljs av två påfågelsfjädrar.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

Gustaf von Numers: Heraldisk förlustelse i finskt 1200- 1500-tal, Heraldica Fennica 1978

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor