Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del I

Sjundeå sockenkyrka i Västra Nyland är uppförd i gråsten omkring år 1460 och helgad till aposteln Petrus – därav också nyckeln i kommunens vapen. Socknen är gammalt kulturlandskap och på gårdarna här har förekommit många kända personer ur Sveriges och Finlands historia. Så kommer vi också i denna artikelserie att röra oss på detta vapenförande samhällsskikt.

Tottska predikstolen

I hörnet till vänster om ingången uppbevaras ett föremål på vilket det lönar sig att rikta sitt heraldiska intresse. Vid första anblicken ser det ut som ett gammalt skänkskåp, utfört i den strikta och symmetriskt arkitektoniska renässansstil som ännu var förhärskande i Norden vid dess tillblivelsetid; 1620-talet. På föremålet förefinns tre portalinramade fält, vart och ett bemålat med ett vapen. Därtill hänger i samma hörn en gammal dörr, prydd med en bild av kyrkans skyddspatron aposteln Petrus.

Dörren med aposteln Petrus

Vad som här skådas är i själva verket delar av Sjundeå kyrkas gamla predikstol, den sk. Tottska predikstolen (ibland felaktigt kallad Karin Månsdotters predikstol), som skänktes till församlingen år 1625 av Åke Henriksson Tott, herre till Sjundby och Gerknäs. Sjundby var ett av de främsta godsen i socknen och samma år hade Åke Henriksson vunnit introduktion på Riddarhuset med namnet Tott af Sjundeby. I åminnelse av detta gjorde han kanske också denna donation till sockenkyrkan, och de sköldprydda fälten med vapnen för Tott, Karin Månsdotter, Vasa samt (numera försvunnet) Horn af Kanckas utgör hans anor. Ovanom Tott- och Vasavapnet står så också skrivet ”Henricksons Totts Fyra Aaner”.

Vapnen på predikstolen

Åkes far var Henrik Claesson Tott till Sjundby (död 1602 eller 1603) och mor Sigrid Eriksdotter Vasa (1566-1633), dotter av Karin Månsdotter (1550-1612) och Erik XIV (1533-1577). Henrik Claessons föräldrar åter var Claes Åkesson Tott till Sjundby (1525-1590) och Kerstin Henriksdotter Horn af Kanckas (död före 1604). Här har vi alltså representanter för alla nämnda vapen.

Trots att predikstolen i furu och björk med alla sina dekorationer, donerad av socknens mäktigaste godsägare, borde ha betraktats som en av kyrkans förnämsta inventarier blev dess tid i tjänst i huvudkyrkan inte lång. Redan år 1683 anskaffades en ny predikstol, denna gång bekostad av hovrättspresidenten i Åbo hovrätt, friherre Ernst Johan Creutz, även han vid tidpunkten ägare till Sjundby. Orsaken till detta snabba byte av predikstol är oklart, möjligen ville Creutz göra sig av med de gamla Tottarnas donation och ersätta den med en egen. Smak och stil hade också ändrat, renässansen hade ersatts med den mer svulstiga barocken och kanske uppfattades den gamla predikstolen som omodern. Den nya predikstolen, som fortfarande står kvar på sin plats i kyrksalen, var ämnad för Åbo domkyrka och en kopia av den som förstördes vid en brand i domkyrkan år 1681. På något vis ordnade alltså Creutz den till Sjundeå i stället.

Sjundeå kyrka

Tottska predikstolens saga var inte all ändå. Mot slutet av 1600-talet hade man, för att tillgodose behovet av Guds ord på det inhemska språket, börjat uppföra en sk. finsk kyrka ett stycke från stenkyrkans östra gavelmur. Denna timrades i stock och var ytterst anspråkslös. De finskspråkiga var i minoritet i socknen och tillhörde allmogen. Den finska kyrkan inreddes till stor del med överflödiga inventarier från stenkyrkan. På detta vis kom även predikstolen dit, övermålades med blå färg, och tjänstgjorde där uppenbarligen fram till år 1881 då denna kyrka revs och virket såldes på auktion.

Sjundeå kommuns vapen. Bildkälla: Sjundeå kommun.

Reinhold Hausen besökte kyrkan på sin ”antiqvariska” forskningsresa år 1870 och nämner i sina anteckningar en ”gammal predikstol med trenne groft målade vapen” samt bifogar en teckning av dem. Mer än så här har denne store forskare inte att säga om denna ytterst intressanta heraldiska tingest. Vi kan konstatera att redan i detta skede hade Horn af Kanckas vapen försvunnit, dvs. hela den sektion där skölden fanns. En gammal sjundeåbo mindes med förundran den ”fula, utan sirater och med himmelsblå vattenfärg målade låda som föreställde predikstol”. Då finska kyrkan revs tog man dock tillvara predikstolen och delarna hamnade i vedlidret i klockstapeln. Där upptäcktes de vid en reparation år 1905. Då hade de historie- och nationalromantiska idealen vaknat och på det närbelägna godset Svidja (vars kapellkyrka den ursprungliga kyrkobyggnaden en gång utgjort) höll baron August Wrede på att bygga om den gamla huvudbyggnaden av sten i nygotisk stil samt inreda en ”riddarsal” med medeltida förtecken. Han blev intresserad av fyndet, lät ta tillvara de spridda delarna samt avlägsna den blå färgen och något restaurera vapenmålningarna. Predikstolen konstruerades om till ett skåp och placerades i riddarsalen. Dock uppstod det ännu samma år en debatt om det passande i ett dylikt förfarande, vari blandade sig tom. Statens Historiska Museum, Borgå Domkapitel samt tidningspressen på riksnivå. I Hufvudstadsbladet skämtade man den 23.4.1905: ”Har herrskapet händelsevis sett till en borttappad predikstol?” Prosten i församlingen utsågs sedermera till syndabock då han tillåtit det hela, men fick nåd av ett kejserligt pardonsplakat och predikstolen återvände till kyrkan som ett historiskt minnesmärke. Där har den till dags dato hållits, dock inte i aktiv tjänst.

Vi ska i de kommande inläggen i den här serien närmare skärskåda vapnen på denna predikstol och deras bakgrund.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011).

Anders Segersven