Antonius Timmerman

Antonius Timmermans vapen; två korslagda yxor eller bilor, tinkturer okända. Vapnet är känt endast
 i ett sigillavtryck från år 1572. Det är intressant med en stenhuggare vid namn Timmerman,
 men man får anta att namnet och kanske också vapnet gått i släkten sedan tidigare.

Vi har tidigare konstaterat att vapen förde även andra än de som tillhörde adeln eller frälset. Antonius Timmerman var en nederländsk stenhuggare som kom att grunda det för sin tid främsta stenhuggeriet i det svenska riket, och det på Näse gård i Bjärnå. Kalkstenen som användes bröts i Västlax i Kimito.

Antonius Timmerman hade rekryterats tillsammans med elva andra hantverkare av Gustav Vasas utsände Arnoldus Rosenberger år 1556 då man sökte kunnigt folk att jobba på de kungliga slotten i Sverige. Snart nog hade Timmerman blivit ledande stenhuggare på Åbo slott, och år 1558 grundade han stenhuggeriet på Näse kungsgård. Därifrån fraktades sedan det bearbetade stenmaterialet vidare till Åbo, där en del användes i byggnationer på slottet, men betydande mängder skeppades vidare till Stockholm och Uppsala. Som mest arbetade 30 man på stenhuggeriet.

Antonius Timmermans sigill 1572.

Sina främsta arbeten utförde Antonius Timmerman för hertig Johan på Åbo slott, vid de omfattande byggnadsarbeten som ufördes där under andra hälften av 1550-talet. Det hela skulle slutföras med en ståtlig kalkstensportal, och Timmerman och hans män arbetade på den då Erik XIV:s trupper erövrade Åbo slott år 1563. Erik XIV beordrade att portalen skulle sändas till Stockholm och att Timmerman skulle förflytta sig till Uppsala för att fortsätta verksamheten där. Att Timmerman inte lydde och stannade i Finland vet vi, men portalen försvann i okända öden. Hertig Johans vapen hugget i sten hade man ändå hunnit sätta upp över porten till förborgen redan år 1562, och den vapenstenen är det främsta av hans verk som bevarats.

Här fattas någonting. Ja, allldeles, här skulle finnas en portal tillverkad av Antonius Timmermans
 stenhuggeri, men den kom aldrig på plats. Hertig Johans vapen över ingången blev ändå uppsatt.

Nå, duktiga hantverkare behövs alltid, och Antonius Timmerman kunde fortsätta med sin verksamhet men nu skeppades materialet huvudsakligen till Sverige och Stockholms slott. Han samarbetade med chefsplaneraren Willem Boy, och delar av bl.a. Katarina Jagellonicas gravmonument i Uppsala domkyrka har också tillskrivits honom.

I Finland har det bevarats några smärre verk av hans hand, ett solur i Kimito kyrka, vapenhällar i Halikko kyrka och på Karuna gård samt en vapensten i Åbo museicentral som funnits på Mälkilä gård. Det spekuleras ibland i om portalen på Sjundby gård i Sjundeå skulle vara tillverkad av Timmerman, men några direkta bevis för att så skulle vara fallet föreligger inte. Sant är att Antonius Timmerman befann sig på Sjundby år 1568, och byggherren Jakob Henriksson tillhörde hans bekantskapskrets, men det är också allt. Portalen är hursomhelst kraftigt omarbetad under senare århundraden.

Titelbladet för Egentliga Finland i verket Suecia antiqua et hodierna återger bland annat en stenhuggare
 i arbete, och det får väl anses som ytterst sannolikt att det är Antonius Timmerman som avses.

Antonius Timmerman pensionerade sig år 1588, då han överlät sitt företag till stenhuggaren Hans von Mölnhusen och drog sig tillbaka till sina gods på Kimitoön, där han avled 1592. Enligt uppgift hade han erhållit frälsegodsen i gåva, så trots att han var hantverkare kunde man alltså också se honom som frälseman. Hans namn återfinns ändå inte i längderna över frälset i Finland.

Alliansvapnet tillhör Erik Bertilsson (Slang) till Mälkilä i Bjärnå och hans hustru Karin Eriksdotter
 och stenen har enligt uppgift ursprungligen prytt en portal på Mälkilä gård. Stenen torde härstamma från 1580,
 enligt märkningen ANO MDLXXX. Så vitt jag kan förstå är detta den vapensten från Mälkilä
 som uppges vara av Antonius Timmerman.

Källor:

C.J. Gardberg: Kivestä ja puusta, Suomen linnoja, kartanoita ja kirkkoja, Keuruu 2002

Antonius Timmerman i Kansallisbiografia

Alf Brenner: Sjundby gård, särtryck ur Sundeå sockens historia del II, Hangö 1955

Museibloggen Kaponieeri

Anders Segersven

En Wimsey i Hangö

På sommaren läser man deckare, sägs det. Och varför inte. För här ska vi beskåda en riktig rötmånadshistoria som har både med deckare och heraldik att göra. För att inte tala om Finland.

I nummer 37 av tidskriften The Coat of Arms år 1959 publicerade nämligen C. W. Scott-Giles Fitzalan Pursuivant Extraordinary en lärd artikel benämnd "Wimsey Heraldry" om släkten Wimseys vapen:

"Those who have followed the career of Lord Peter Wimsey, in the detective stories by the late Miss Dorothy Sayers, may be struck by the curious aptness of the crest and arms to his activities in keeping a cat-like watch at the mouseholes of the criminal world. They may even think that the bearings are not ancestral, but are a mere heraldic conceit devised by Lord Peter or his chronicler."

I artikeln konstaterar Scott-Giles sedan att Wimseyvapnet minsann har långa traditioner, ända sedan korstågens dagar:

"The original arms of Wimsey are held to have been Sable, three plates. Tradition asserts that the Baron Fulk de Wimsey (or Guimsey) encouraged King Richard I to persevere in the siege of Acre, quoting to him the analogy of the patience of a cat at a mousehole; and that, after the fall of the city, the plates were changed into silver mice in recognition of the Baron´s good advice, the crest being assumed at the same time."

 Artikeln fick heraldikern Bo Tennberg i Vasa att fatta pennan och i nästa nummer av The Coat of Arms kunde man läsa ett inlägg där han redogör för en vapenristning upptäckt under kriget 1941 i trakten av Hangö Tulludden. Tennbergs bror hade deltagit i striderna, upptäckt ristningen som något skadats av en granatexplosion, samt tipsat brodern som gjort en avgnuggning av ristningen.

Bo Tennberg spekulerar vidare i att en medlem av familjen Wimsey eventuellt tjänstgjort i ryska flottan under den tid den opererade i Hangövattnen år 1714 och att denne utfört ristningen vid någon längre tids strandhugg. Förleden "de" antar han lagts till för att betona att det varit fråga om en adelsman.

Scott-Giles var inte sen att reagera, i samma nummer av The Coat of Arms tackar han Tennberg för brevet samt bifogar en teckning av ristningen enär avrubbningen inte gjorde sig i tryck.

Lord Peter Wimsey är en litterär skapelse av tidigare nämnda Dorothy L. Sayers, och han är naturligtvis en fullständigt fiktiv person. Det som herrarna Scott-Giles och Tennberg här roat sig med är något liknande som vad de så kallade sherlockianerna sysslar med i något större skala; de behandlar litterära personer som de varit levande och forskar glatt kring deras liv och leverne.

Någon ristning med ett Wimseyvapen finns naturligtvis inte, men faktum är att den här gamla historien dykt upp bland annat då man på Riksarkivet sökt efter hänvisningar till gamla vapenförekomster i Finland. Om inte annat, så bra grävt. Och det hade kanske inte Bo Tennberg i tiden väntat sig, då han år 1959 satte sig ner för att skriva till The Coat of Arms.

Dorothy Sayers blev som deckarförfattarinna något i skuggan av den samtida Agatha Christie, och förvisso var hon inte på långt när så produktiv som denna. Men där man knappast läser Agatha Christie för de litterära kvaliteternas skull, så kan man läsa Sayers också som god skönlitteratur. Och i Lord Peter Wimsey skapade hon den excentiske gentlemannadetektiven i sin fulländning, en figur som i likhet med Conan Doyles Sherlock Holmes och Agatha Christies Hercule Poirot lämnat bestående avtryck i populärkulturen.

Anders Segersven

 

Nya stadsdelsvapen i Tammerfors och Joensuu

Flaggning med Tammerfors stads flagga vid stadens rådhus. Bildkälla YLE.

Stadsdelsvapen är en stigande trend inom kommunalheraldiken, det har jag fått konstatera redan tidigare. Livet är lokalt sägs det, och lokalare tycks det bara bli. Dessutom så skapas det inte nya kommuner längre, på sin höjd slås gamla ihop, och den heraldiska lösningen tycks för det mesta vara att ta något av de existerande vapnen för sammanslagningen. Så hur ska då kommunalheraldisk kreativitet få utlopp? Det något otippade, eller vad vet jag, alternativet blir då alltså stadsdelsvapen. Den här gången är det fråga om Tammerfors.

Exemplet visar stadsdelsvapen för "gamla Tammerfors" med tinkturerna rött och guld
 från stadens vapen. Till Tammerfors anslutna områden har andra huvudtinkturer.

Bakom Tammerforsvapnen står 25-årige Arttu Rintanen från Tammerfors, ung lokalpolitiker, magister i samhällskunskaper och med en bakgrund bl.a inom grafisk design. Han berättar i Aamulehti att han en dag på Twitter upptäckte att någon skapat stadsdelsvapen för Joensuu, och att det fungerade som en utmaning. Tammerfors behöver också stadsdelsvapen!

Rintanen gav sig i kast med stadsdelarnas historia och filade på vapenidéer. Det slutliga skapandet på dator gick snabbt säger han. 

- Det skulle vara fantastiskt om befolkningen och stadsdelarnas föreningar skulle ta dem till sig och använda dem!

 

Några av stadsdelsvapnen i Joensuu. Notera de savolaxisk-karelska färgerna
 svart och rött kombinerat med vitt/silver för tinkturregelns skull.

Och denne någon på Twitter, det var 28-årige historiestuderanden Tuomas Poutiainen från Joensuu. Han inspirerades av kommunalvapnen i Norra Karelen och skapade stadsdelsvapnen för Joensuu, där han studerar vid Östra Finlands universitet.

Tuomas Poutiainen med stadsdelsvapnen i Joensuu. Bildkälla: Karjalainen.

Båda är unga och ivriga, och har skapat heraldik som inte skäms för sig och som respekterar den gamla goda finska kommunalheraldiken, den som skapades av de gamla mästarna under den finska heraldikens guldålder. Det bådar gott för finsk heraldik.

Anders Segersven

Bokstäver och bomärken i finsk heraldik

Ylöjärvi kommuns vapen, komponerat av Gustaf von Numers 1954. Att här hänsyftas till
bokstaven Y är uppenbart, men också till en vägkorsning invid sockenkyrkan. Bildkälla YLE.

Bud nummer fyra i "Heraldikerns tio budord", de som uppgjordes av Jukka Suvisaari och en arbetgrupp tillsatt av Heraldiska Sällskapet i Finland alldeles i slutet av 1980-talet säger uttryckligen: 

4. Bokstäver, siffror och text skall ej användas som vapenbilder.

Men detta till trots så har dessa förekommit på vapen genom tiderna, för att inte tala om bomärken som förvisso kan sägas stå bokstäver nära. Vad ska man tro?

Det finns nämligen bland en del vapenantagare en strävan att använda sig av initialbokstäver och motsvarande, förståeligt med tanke på hur text och alfabet genomsyrar tillvaron, men detta är ändå i grunden någonting som heraldiken inte befattar sig med. Som vanligt är det inte alls svårt att hitta vedertagna vapen där bokstäver eller siffror ingår, men trots detta så är det en grundläggande uppgift för varje seriös heraldiker att undvika och bekämpa dylikt.

Heraldikens häroldsbilder ger trots allt en viss möjlighet att så att säga smyga in bokstäver i vapenkompositionen. Ett andreaskors ser ut som ett X, ett gaffelkors som ett Y och en störtad sparre blir ett V, bara för att nämna några möjligheter.

Heraldiken opererar ändå mestadels med symboler, allegorier och sinnebilder ("ankaret är sinnebild för hoppet"), men även detta är något av överkurs om man hårddrar det hela; ett vapen behöver alls inte symbolisera någonting; "vapnet är för ögat vad namnet är för örat". Inte heller ett namn behöver betyda någonting och ändå fungera i sitt syfte att identifiera en person. Men mänskligt är att lägga in djupare betydelser i de flesta sammanhang, och även om det inte ursprungligen fanns någon djupare symbolik i ett vapen så brukar tiden och traditionen nog så småningom förse den med en. Ja, de bästa historierna brukar vara de som är fullständigt påhittade.

En alldeles fantastisk familjelegend om hur dansk-svenska släkten Trolle fått
 sitt trollvapen, då stamfadern på vägen till julkyrkan mötte ett troll och dräpte
 detta. I verkligheten vet man inte varifrån trollet i vapenbilden kommer,
 möjligen från Trolleklippan där de bott. Detalj av målning i Voxtorp kyrka, Danmark.

Heraldiska Sällskapet i Finland har valt som sin linje att inte godkänna vapen där man exempelvis genom en häroldsbild strävar till att hänsyfta på initialbokstav eller dylikt. Men vapen med motsvarande häroldsbilder där sådan symbolik, så vitt man kan utforska, inte föreligger, kan godkännas. Det är måhända förståeligt men kan kännas godtyckligt.

Bokstav och ändå inte. Två sammankopplade sparrar kan ses som
 någonting som liknar bokstaven M. HSiF:s vapenregister nr. 660.

Bomärken däremot är inte bokstäver, de är rättsliga symboler eller tecken som använts för att uttrycka ägande, andel eller identifikation. Analfabetism har inte nödvändigtvis med saken att göra, men i mycket motsvarade de inom andra stånd adelns vapensköldar. Även här fungerar uttrycket att de är för ögat vad namnet är för örat. Ursprunget är inom den germanska rätten och bomärken har bevisligen använts redan omkring år 500 e.Kr. Bomärket kunde vara personligt, men inom den germanska traditionen var det först och främst släktens märke, det nedärvdes från far till son. I Norden kunde man ibland anse att det följde med gården eller ämbetet.

Bomärken sammanställda av Paavo O. Ekko.

Inom heraldiken har man ställt sig något mer förstående till bomärken än till bokstäver, men förutsättningen har varit att de ska kunna beskrivas i heraldiska termer. I många fall är det möjligt att beskriva dem som häroldsbilder, men man bör undvika alltför komplicerade konstruktioner. Det finns förvisso exempel på att bomärken kan övergå till att bli heraldiska tecken, Sankthanskorset är ett.

Bomärkesvapen i HSiF:s vapenregister. Kairinen beskrevs i den ursprungliga
 vapenbeskrivningen som "ett bomärke bildat av två P:n ställda i andreaskors",
 vilket är en prestation i sig.

Eftersom vapensköld ingalunda varit ett adelns privilegium, har det sedan medeltiden förekommit att präster, köpmän, hantverksmästare och fria bönder också använt sig av vapen. Ofta har det gått till så att sigillet omvandlats till vapen, och i den vevan har det mer än en gång gått till så att bomärken kommit att placeras på en sköld.

Kalkmålning av Sankta Katarina av Alexandria i Kalands kyrka.
 Vid hennes fötter knäböjer donatorn, en dam med ett bomärke i sin sköld.

Finlands sex medeltida städer, Åbo, Ulfsby, Borgå, Viborg, Raumo och Nådendal har det gemensamt att alla deras vapen innehåller bokstäver in någon form, vilket jag skrivit om tidigare här. De har ursprungligen kommit till som sigill, och inte som vapen. Även tinkturerna har kommit med i ett senare skede, då sigillbilderna placerats på sköld och de så småningom omvandlats till stadsvapen.

Viborgs vapen i olika utföranden och versioner från olika tider.
 Den gemensamma nämnaren är bokstaven W.

Anders Segersven

Litteratur:

Suomalaisia vaakunoita, HSiF publikationsserie nr. 25, Tavastehus 2006

Heraldiikan opas, HSiF publikationsserie nr. 25, Borgå 1998

Olof Eriksson: Heraldiikka ja symbolit, HSiF, Helsingfors 1982

Paavo O. Ekko: Puumerkit ja riimut menneisyyden avaimina, Helsingfors 1984

 Vildmännen och deras ursprung

Vapen för Lappland av Ahti Hammar 1963 och Villmanstrand av Olof Eriksson 1954. Källa Europeana Heraldica.

Vi har några vapen där det förekommer vildmän, främst Lapplands grevskaps vapen och Villmanstrand stads vapen. Men vad är en vildman egentligen, och vad har han att göra i de här vapnen?

En gång i tiden, i det medeltida Europa, ja redan under antiken, trodde man det existerade mytiska väsen i de djupa skogarna. Dessa hårbekädda vildmän kom att ta sig en egen plats i litteraturen och bildkonsten. Ursprunget är oklart, man har velat tro att vildmannen är någon slags svunnen länk mellan moderna människor och forntida humanoider. Vildmannen har en heltäckande hårväxt, bär på en klubba eller en uppryckt trädstam, har oftast en lövkrans på huvudet och kring länderna. Till skillnad från sina kusiner inom populärkulturen, Bigfoot och Yetin, är han inte särskilt aplik utan är uttryckligen mänsklig till sin framtoning.

Vildman antastad av hundar; Queen Mary Psalter, England, c. 1310–1320.

Metaforiskt sett stod vildmannen för den vilda och hotfulla naturen, för undanträngda och utdaterade utvecklingsstadier hos människan, ja för undertryckta och primitiva karaktärsdrag. Sedan, under loppet av medeltiden förvandlades vildmannen från best och urkraft, sinnebild för det hotfulla kaoset i den otämjda naturen till en symbol för oförstörda ursprungliga karaktärsdrag, ja något av den ädle vilden.

För han är inte övernaturlig, han har inte magiska krafter utöver den omänskliga råstyrkan han besitter, och om han berövas denna blir han som ett barn och kan övervinnas och fängslas. Han är som den vilda och otämjda naturen, den som den "civiliserade" människan strävar att erövra, utnyttja och behärska i sin outsinliga jakt på rikedomar, råvaror och resurser. I det avseendet kom vildmannen att i någon mån också överta rollen som väktare av gruvor, dyrbara metaller och skatter gömda i berg, den som dvärgarna tidigare innehaft.

Långt uppe i norr på Carta Marina, nästan i Petsamo, står den forntida jätten Starkater och håller vakt.
 Om än inte direkt en vildman, så är det inte uteslutet att han haft ett visst inflytande på Lapplands vapen.

Och så tillbaka till vapnen för Villmanstrand och Lappland. Villmanstrand grundades av Per Brahe d.y. år 1649 och i privilegiebrevet bestäms stadens sigill till en vildman, och det första bevarade är från år 1656 där han står med sin klubba stödd mot marken i höger hand. Att grannsocknen faktiskt heter Nuijamaa ("Klubbeland") är intressant men av allt att döma ett sammanträffande. Det namnet har funnits sedan 1500-talet.

På tal om klubbor; det här är en stridsklubba funnen på slagfältet vid Tollense,
 ca 1200 f.Kr. Likheten med ett modernt basebollträ är slående.

Den andre heraldiske vildmannen återfinns i vapnet för Lappland, han bär sin klubba över skuldrorna och han återfinns för första gången på Karl IX:s 20 marks praktmynt från år 1606. Båda vildmansvapnen har alltså sitt ursprung på 1600-talet och motivvalet har helt tydligt att göra med namnen på Lapplands grevskap och Lapwestrand (för så hette Villmanstrand ursprungligen).

Sveriges Lappland har ett snarlikt vapen;
 ursprungligen var det ju samma område.

Bruket av vildmannen som heraldisk symbol för Villmanstrand beror alltså på att den här trakten på södra stranden av Saimen i tiden har uppfattats som ett lappland. På Claudius Clavus karta över Skandinavien från år 1427 återfinns två lappland: findhlappi och wildhlappeland samt i trakterna även Carelorum infidelium regio (otrogna Karelers område).

Sammanhanget här förblev lite oklart,
 men uppenbarligen ser vi en representant
 för Villmanstrands turismnäring på mässa.

Att placera detta geografiskt är ändå inte helt lätt. Vi har den novgorodiske munken Iljas resa till Karelen på 1530-talet. Enligt resebeskrivningen återfinns Vilda Lappland någonstans i trakterna av Porajärvi och Repola. Och på italienaren Gastaldis karta över Ryssland från 1562 har vi regionen Laponi strax norr om Viborg och där staden Laponesa. Det skulle göra Villmanstrand till huvudstaden i Lappland!

Men vad detta Lapp-namn i Lappwestrand-Villmanstrand egentligen ska stå för, det kan man enbart spekulera över. Som härad uppträder Lappee redan år 1415 och hade då någotslags status av landskap, eftersom det jämförs med Savolax och Tavastland. Rent tekniskt kan man tolka Lappwestrand som ett vattendragsnamn; Lappvesi strand, en mindre del av Saimen som inte längre leder någonstans. Lap-lop-leden i finska kan bland annat betyda någonting som inte leder vidare, inte har någon väg ut. Dylika Lappi-namn finns annanstans i Finland också, och de har tolkats som ytterkanten av bebyggelse, utbyar eller dylikt.

Naturligtvis kan man också se namnet som hänvisande till lapparnas sjö eller strand. Det förutsätter att det finns två bebyggelselager på orten; ett ursprungligt samiskt och ett senare finskt. Huruvida det är så är föremål för debatt, men i det allmänna medvetandet förknippas Lappi-Lappee-namn förvisso med samer oavsett historisk grund. Samernas nomadiska livsstil har naturligtvis gjort att det inte nödvändigtvis finns mycket av fysiska spår kvar att finna.

Vi kan för all del konstatera att på Tälje herredag år 1328 definierades samerna som följer: homines siluestres et vagos, vulgariter dictos Lappa (nomadiska vildmänniskor, i folkmun kallade lappar). Och här kan vi ju se en koppling till antikens romerska skogsgud Silvanus och grekernas Pan. På de brittiska öarna kallades vildmannen woodwose, på anglosaxiska wuduwasa, ordagrant skogsväsen.

Och så, under medeltiden, förekommer vildmän, vildkvinnor, ja hela vildmänniskofamiljer rikligt på illustrationer, väggmålningar, bonader, föremål och vapen runtom hela Europa. Figurerna baserar sig på folktro och traditioner med roten långt ner i antiken om halvvilda människor som bor i de djupa skogarna eller bergen och kan också förknippas med lokala traditioner om troll, jättar, satyrer eller exotiska barbarfolk.

Den stereotypa bilden av neandertalare, som förvisso har reviderats en hel del
 på senare år. Le Moustier Neanderthals, målning av Charles R. Knight 1920.

Vänta lite; påminner det hela inte väldigt mycket om neandertalmänniskan, åtminstone i den populärkulturella versionen? Jodå, tanken att det skulle finnas ett slags latent folkminne av neandertalarna har slagit både en och annan amatörforskare. Den moderna människan och neandertalaren levde sida vid sida i Centraleuropa under en tidsrymd av ca 10 000 år, och senare års forskning har visat att de också kunde ha gemensam avkomma. Men neandertalaren dog ut för omkring 25-30 000 år sedan, och den första bevarade beskrivningen av en vildman återfinns i Gilgamesheposet från 1800 f.Kr. Det skulle förutsätta ett bevarande av ett folkminne och en muntlig tradition i mer än 20 000 år, och ingen seriös forskare har hittills velat ta detta på fullständigt allvar. Men tanken svindlar.

I den friherrliga ätten Mannerheims vapen återfinns två vildmän som sköldhållare.

Anders Segersven

Källor:

Kuinka luolamiehet kansoittivat kivikauden - mielikuvien ja myyttien arkeologiaa

Wild man or Woodwose

Kaupunkimme Lappeenrannan tunnukset/Villimies

A Field Guide to Wodewoses

 Åke Tott och Döden

Alliansvapen för Åke Tott och Christina Brahe på gravmonumentet i Åbo domkyrka.

Åke Henriksson Tott, född 1598 på Gerknäs i Lojo och död i 1640 i Euraåminne endast 42 år gammal, var en av Gustav II Adolfs mest betrodda befälhavare. Kungen kallade honom för "snöplogen som skulle röja väg för de andra" och det sades något överdrivet att han ensam drivit ut fiendens här ur Mecklenburg. Han hade studerat i Uppsala, där han "med dragen värja på gatorna" redan visat prov på sitt häftiga lynne då han deltog i motsättningarna mellan Messenius, som var hans lärare, och Rudbeckius. Senare i livet, under kriget i Livland, kom han i bråk med den likaledes hetlevrade Herman Wrangel och det drog ihop sig till duell. Kungen lyckades till sist avstyra det hela genom att hota att låta avrätta den som överlevde enviget. Åke Tott, så har det sagts, förkroppsligar den tidiga stormaktstida krigaren: tapper, hänsynslös, stridslysten, stolt, rovlysten och oförvägen.

Åke Tott 1598-1640.

Endast 15 år gammal hade han deltagit i Jakob de la Gardies ryska expedition under det Ingermanländska kriget år 1613, sedan tillbringat en del år utomlands för att därefter återvända och bli Gustav II Adolfs kammarherre. Han lät sig inskrivas på Riddarhuset 1625 och lade då "af Sjundeby" till sitt namn. Han deltog i det Andra polska kriget och år 1627 befordrades han till överste som befälhavare för ett finskt värvat kavalleriregemente efter att i slaget vid Grebin besegrat en mångfalt starkare polsk styrka. Ja, Gustav II Adolf dubbade honom också till riddare inför en uppställd här.

Ätten Totts stamvapen. Från "Ätten Thott under medeltiden".

Riksråd blev han år 1630 och befordrades i samma veva till generalmajor. Han följde Gustav Adolf när denne drog ut i krig till Tyskland, och hans bana i Tyskland blev lysande. Redan 1631 befordrades han till general av kavalleriet och till fältmarskalk. I slaget vid Breitenfeld ledde han tillsammans med Torsten Stålhandske det finska rytteriet, och efter detta sändes han med en egen fördelning att erövra norra Tyskland.

Och här kommer vi in på Döden som tema. Man strävade till enhetlighet i fråga om kavalleriets standar. Kompanierna inom samma regemente hade samma färg på standaren, men olika bild eller inskription och från trettioåriga krigets dagar vet vi att det förekom gröna, röda och blågula dukar inom det finska rytteriet. Livkompanets standar stack ut från de andra, för dess färg var alltid vit. Vanligtvis var det regementsöverstarna själva som planerade standaren för sina trupper, och det har faktiskt bevarats en bildserie för Åke Totts regemente.

Standaren för Åke Totts kavalleriregemente, den vita livkompanifanan står främst. Bildkälla: Osprey Publishing.

Ämnet var släktnamnet Tott, det som i tyskarnas öron lät som Tod, dvs döden. Kompanistandaren skiljde sig från varandra i det som stack ut ur ögonhålorna på kraniet; eldsflammor, blommor och blad eller en orm. På frånsidan återfanns sannolikt konungens monogram eller tre kronor samt den latinska förkortningen G.A.R.S, från Gustavus Adolphus Rex Svecorum. Dödskallen som militärt emblem är inte helt obekant genom historien, med den har man velat uttrycka dödsförakt och skrämma fienden. Speciellt populär har den varit bland kavallerister och husarer.

Krigsmän från trettioåriga kriget, i mitten en kyrassiär från Totts kavalleriregemente
 och till höger en av Stålhandskes finska ryttare. Bildkälla: Osprey Publishing.

Till sist avbröts Totts krigarbana av sjuklighet, otaliga strider och skador hade tärt på hälsan, och han klarade inte längre av fältlivets påfrestningar. Hans konung Gustav Adolf hade stupat vid Lützen, och Åke Tott blev en i följet som beledsagade det kungliga liket hem till Sverige för att begravas i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Därmed var hans krigarbana avslutad och han övergick till att vara godsägare, en sträng och fordrande sådan, samt att delta i riksrådets arbete om än relativt sporadiskt.

Gustav II Adolfs lik inskeppas i Wolgasts hamn 1633, målning av Carl Gustaf Hellqvist 1885.
 Åke Tott deltog  som medlem av delegationen.

Med pengar från sitt krigsbyte förvandlade Tott sin gård Ekolsund i Uppland till en storslagen herrgård, och han ägde också Sjundby i Sjundeå, Gerknäs i Lojo, Liuksiala i Kangasala samt Lavila och Vuojoki i Euraåminne. Under en tillfällig vistelse i Finland år 1640, medan han befann sig på resa mellan Sjundby och godsen i Åbotrakten, avled han överraskande på vägen mellan Lavila gård och kyrkbacken i Irjanne. Folktraditionen vet ännu idag att peka ut en sten i närheten av Euraåminne centrum, som kallas "Åke Totts blodsten", eftersom det sägs att hans blod stänkt på denna. Diagnosen vid tiden var blodstörtning, något som vanligvis betyder att blodkärl brustit i luftstrupen och inbegriper upphostande av stora mängder blod. Grundläggande orsaker kan vara flere, men samtiden var av den åsikten att gamla krigsskador gjort sig påminda.

Åke Tott begravs under stora och ståtliga ceremonier 29 september 1640 i Åbo domkyrka. Biskop Rothovius predikar och närvarande är 52 präster och fyra kompanier krigsfolk. Det är generalguvernören Per Brahe som låter gravsätta sin svåger i den helige Laurentius kapell, och senare skall han också låta uppföra det ståtliga gravmonument i svart och vit marmor som fortfarande står kvar i kyrkorummet. Det är den kände tyske barockbildhuggaren Peter Schultz som står för utsmyckandet och statyerna i helfigur av Åke Tott och makan Christina Brahe.

General Döden rider på slagfältet. Målning av Edgar Bundy 1911.

Anders Segersven

Litteratur:

Göte Göransson: Gustav II Adolf och hans folk, Bra Böcker 1994

Richard Brzezinski & Richard Hook: The Army of Gustavus Adolphus 2 Cavalry, Osprey Publishing, Oxford 1993

Biografiskt lexikon för Finland

 Von Zweigbergk och basilisken

Von Zweigbergk. Teckning av Anders Segersven

Det hände sig nyligen i en diskussion med kollegan på Riksarkivet, att basilisken kom på tal. Det handlade egentligen om ett försök till identifikation av ett okänt vapen, men då den föregivna fågeln föreföll ha svans, så uppstod spörsmålet om huruvida det kunda vara fråga om en basilisk. Dylika finns ju inte i överflöd i Norden, månntro alls i finsk heraldik?

Finns visst. Släkten von Zweigbergk har en i hjälmprydnaden, och den släkten har figurerat i Finland sedan 1600-talet. Släktens förste medlem med svensk anknytning, Georg von Zweygbergk, utvandrade i början av 1600-talet från Böhmen  och stupade 1641 såsom svensk överste i slaget vid Wolfenbüttel. 

Stamfadern George Ludwig von Zweigbergk fungerade enligt uppgift som stallmästare vid det kejserliga hovet i Prag under slutet av 1500-talet, och i något skede skulle han ha erhållit adelsvärdighet av den tysk-romerske kejsaren. Sonen George, född 1596, konverterade till lutherdomen, och det var alltså han som stupade i den svenska protestantiska krigshär, som han alldeles nyligen anslutit sig till.

Tyska protestantiska krigsmän i den böhmiske Fredrik V:s sold
 enligt Göte Göransson i "Gustav II Adolf och hans folk".

Drottning Kristina gav år 1647 förläningsbrev på egendomar i Ingermanland och Kexholms län åt Georges fem söner "att niuta, bruka och behålla under Adelig frijhet och frälsemanna tienst", men de godsen reducerades 1685 tillbaka till kronan. Ätten bodde därefter kvar huvudsakligen i Finland och Baltikum, de fem bröderna och deras söner såsom officerare i svensk tjänst, några även i rysk.

De ryska medlemmarna av släkten introducerades år 1827 i guvernementet Novgorods adelsmatrikel under namnet Zveiberg, nummer 771, men den släktgrenens senare öden i Ryssland är okända.

Den svenska grenen av släkten härstammar från Anthon von Zweigbergk, som kom att växa upp i Sverige som fosterbarn till generalen Carl Gustav Creutz, den finska grenen igen från två av Anthons bröder. De skriver namnet omväxlande som von Zweygberg, von Zweygbergk, men också som Zweigberg och Zweygberg.

Vapenbeskrivningen lyder: Sköld: i av silver och rött snedrutat fält en balk av silver, belagd med en trebladig röd gren. Hjälmen krönt. Hjälmprydnad: en uppstigande tvestjärtad röd basilisk med krona och beväring av guld. Hjälmtäcke invändigt av silver, utvändigt rött. Vapenteckningen av Jan Raneke till höger visar tydligt basiliskens tvestjärt, vilket jag inser att min egen teckning ovan inte gör. My bad.

Det majestätiska lejonet är djurens konung, den likaledes ståtliga örnen är fåglarnas konung, men kräldjurens härskare är den lilla och ondsinta basilisken, först beskriven av Plinius den äldre. Ja, så gemen är den att även alla andra ormar och kräldjur räds den.

En basilisk avbildas med en tupps huvud och ben och en drakes kropp och vingar, därtill är den krönt med en krona. Kläckt ur ett tuppägg och ruvad av en padda på en dynghög är den ett av de grymmaste fabeldjuren och har en blick som dödar och ödelägger allt omkring sig, fåglar faller döda ner, frukten ruttnar, vattnen förgiftas, blicken splittrar berg och sveder gräs. Det enda som kan ta död på basilisken är den okuvliga vesslan eller att den möter sin egen bild i en spegel. 

Basilisken som den är framställd i Physiologus.

Basilisken är inte ett av de vanligaste vapendjuren, men den förekommer i åtskilliga släktvapen över Europa, ofta som sköldhållare. Med detta anseeende kan man fråga sig varför någon skulle komma på tanken att välja denna sällsynt motbjudande reptil som vapendjur. Det enkla svaret är väl för att avskräcka avundsmän och motståndare.

Nåväl. Det okända vapnet på kruthornet som det hela startade med förblev oidentifierat tills vidare, även om man får anta att det härstammar från Tyskland någon gång i tiden, men det hela ledde till en riktigt uppfriskande utfärd i fabeldjurens kulturhistoria. Ett av heraldikens glädjeämnen, sanna mina ord.

"Syskon! en sup vid disken,

Och pro secundo en på Fisken;

Krögarn, den Basilisken,

Summerar Taflan full i dag.

     Klang Du och Jag!"

Carl Michael Bellman: Fredmans Epistel nr 82.

Basilisk med stadens vapen i Basel. Bildkälla: Wikimedia.

Anders Segersven

Litteratur:

Kalender över ointroducerad adels förening 1975, Uppsala 1975

Alf Henriksson, Disa Törngren, Lars Hansson: Bra Böckers Hexikon 1981

Stephen Friar (ed.): A New Dictionary of Heraldry, London 1987

Ottfried Neubecker: Heraldik, Källor - Symbolik - Användning, Liber 1982