Ett något tilltufsat lejon

Detta är för all del film, en bild från den i övrigt strålande TV-serien "Invisible Heroes", men varför är lejonet på ambassadskylten så missbildat?

För att börja med det grundläggande; det här är Finlands statsvapen.

Dess vapenbeskrivning är fastställt i lagen om Finlands vapen, man kan alltså säga att det åtnjuter ett visst laga skydd.

1 §

Finlands vapen är Finlands historiska vapen, som beskrives på följande sätt:

I rött fält ett krönt lejon som trampar på en sabel och vars högra ram ersatts med en harneskklädd arm svingande ett svärd; lejonet, dess krona och beväring, armharneskets ledplåt och vapnens fästen av guld, vapnens klingor och harnesket av silver; fältet bestrött med nio rosor av silver.

Därutöver så bestäms om myndigheternas bruk av lejonvapnet i lagen om myndigheters sigill och stämplar och i statsrådets förordning om statliga myndigheters sigill och stämplar. Vi kan läsa att:

Finlands vapens emblem används alltid i sigill och stämplar av

1) republikens president och republikens presidents kansli,

2) statsrådet,

3) ministerierna,

4) justitiekanslern i statsrådet och justitiekanslersämbetet,

5) högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen,

6) riksåklagaren och riksåklagarämbetet,

7) kanslern vid Helsingfors universitet,

8) Finlands Bank,

9) försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet, samt

10) Finlands beskickningar i utlandet.

Och ändå så ser man väldigt ofta versioner av vapnet som inte med bästa vilja kan kallas för särskilt heraldiska, och vad ironiskt är, en av de större syndarna tycks vara statsförvaltningen självt.

Inrikesministeriet förnyade sin visuella identitet i slutet av år 2018. Enligt uppgift ville man ha

 "kraftiga och fräscha nyanser". Ja, vad ska man säga till det?

Utrikesministeriet har tagit hela klotet i besittning. Själva lejonet tycks ändå ha klarat 

globaliseringen relativt helskinnat.

Undervisnings- och kulturministeriet har ett lejon som andas gångna tider, 

lite av lejonfrimärket modell 1917 av Eliel Saarinen. Men varför har man spillt grön färg på det hela?

Om vi ska vara noga så hör bitecknen i ett bestrött fält till fältet, inte till vapenbilden. Jag talar här om rosorna i Finlands vapen som, om lejonet återges utan sköld inte följer med. De får lov att bli kvar på sköldfältet. Men kanske ska den gröna färgfläcken hos undervisnings- och kulturministeriet betraktas som en sköld?

Flertalet ministerier och instanser har det finska lejonet med i sin helhet, och man har klarat av att lämna rosorna åt sitt öde. Men man vill naturligtvis ha en egen visuell profil och ett eget stuk på lejonet:

En udda fågel bland ministerierna; kommunikationsministeriet kommunicerar inte via lejon, 

trots att det är önskvärt.

Det statligt ägda Myntverket i Finland för ett krönt lejon, och hänsyftningen är rätt tydlig även om det i brist på 

huggverktyg och bepansrad ram strängt taget inte är fråga om Finlands lejon.

Republikens president för ett lejon av guld i vitt (dvs silver) fält; ett tinkturfel om man vill se det så, som i tiden endast kungariket Jerusalem tilläts. Inredningen i Presidentslottet, främst i Spegelsalen, går förvisso i guld och vitt.

Försvarsmaktens lejon med torn har varit i bruk sedan 1963 och det är designat av 

en alldeles riktig heraldiker; Gustaf von Numers. Här finns inget att klaga på.

Finlands Bank har bevarat den officiella versionen av Finlands lejon, tecknad av Olof Eriksson.

Här hade vi de flesta av instanserna som näms i lagen om myndigheters sigill och stämplar, några enstaka föll ut av utrymmesbrist eller så använde de sig inte i sin visuella profil åtminstone av något lejon, vilket förstås inte betyder att de inte skulle ha ett i sina sigill och stämplar, kantänkas. Lagtexterna ovan nämner ju specifikt sigill och stämplar, inte logotyper och visuell profil i allmänhet. Man anser sig uppenbarligen därmed ha ett visst spelrum i det visuella, även om strävan de senaste åren så vitt jag förstått det hela, har varit att framhäva lejonet mer.

Gränsbevakningsväsendet profilerar sig ingalunda med något lejon, utan en björn.

Den springande punkten i upplägget är att dessa instanser och deras kommunikationsansvariga ofta vill fräscha upp och förnya den grafiska profilen, alldeles som kollegerna i näringslivet. Man anlitar sedan reklambyråer som nog så ivrigt och med minimal heraldisk kunskap ger sig i kast med uppgiften, det får man ju betalt för. Men risken är stor för att barnet åker ut med badvattnet ibland alla ledord som "dynamisk"och "fräsch" och "tilltalande" och jag vet inte vad.

En samling officiella lejon av äldre datum ur Riksarkivets samlingar.

Även partier kan. De Gröna drog ut i riksdagsvalet 2011 under gröna baner med ett lejon av silver. 

Bildkälla: Vihreä lanka 9.12.2010.

Tills sist en åsikt från reklambyråernas värld (Markkinointi & Mainonta, på finska): Jukka Hakala anser att Finland misshandlar sitt lejon.

Anders Segersven

De finlandssvenska färgerna och flaggan

Från YLE-programmet Lippu (Flaggan).

I inlägget om husbondsvimplar kom vi flere gånger in på begreppet svenskspråkiga regioner eller landskap, vad gäller landskapsvimplar så finns det skilda sådana i de landskap där det främst bor svenskspråkiga, Nyland, Egentliga Finland, Österbotten, och Åland förstås. Och så den rödgula korsvimpeln att förena dem alla.

Nå, finns det en korsvimpel, så nog finns det en flagga: den finlandssvenska flaggan. Sällan sedd men allstädes närvarande där finlandssvenskhet förekommer.

Nu är det ju helt tydligt att släktskap med Skånelands flagga föreligger, men här hör det som god finlandssvensk till att påpeka att nejdå, proportionerna är ju olika. Och olika tillkomsthistoria har de förvisso. Vi ska ta oss en titt.

Det blir att gå tillbaka till den stora flaggdebatten under andra hälften av 1800-talet, den som gick ut på att få en flagga för Finland. För i förlängningen så framfödde den debatten även finlandssvenskarnas färger och flagga.

Under Krimkriget (1853-56) förlorade de finska skeppsredarna handelfartyg såsom varande ryska, varvid det i sjöfararkretsar vaknade ett behov av en egen handelsflagga. 

Segelsällskapen hade fått en rysk flagga, vit med blått kors, i början av 1860-talet. Till denna flaggas övre inre hörn fogades landskapets eller stadens vapen. År 1910 tillsattes ännu den ryska trikoloren och vapnet flyttade ner till nedre inre hörnet.

År 1862 uppstod i Finland en flaggdebatt, startad av Uleåborgs stadsläkare Fredrik Nylander. Lejonflaggan ifrågasattes egentligen inte som statsflagga, diskussionen rörde sig huvudsakligen kring handelsflaggan. Nylander föreslog en fyrdelad rödvit duk som handelsflagga. Topelius hade samma sommar i Marstrand i Sverige i sin segelbåt hissat en blåvit seglingsflagga, där Finlands lejon visade hans hemland. Först nästa år (1863) fick flaggdebatten den stora pressuppmärksamhet som eftervärlden ännu kommer ihåg. Man var överens om nödvändigheten av en flagga men inte om dess färger. De rödgula färgerna kom från Finlands vapen och de blåvita kanske av lojalitetsskäl ur Rysslands örlogsflagga. Zacharias Topelius kom nog visserligen på poetisk symbolik; högsommarmoln, himlen, sjöarna och snön.

Lejonflaggan.

Flaggorna förekom i otaliga varianter. Korsflaggor föreslogs också, men de ansågs knyta an alltför starkt till Skandinavien och detta tyckte man under rådande politiska förhållanden vara oklokt. Ändå kom den av sjöfararkretsarna föreslagna röda flaggan med ett blått kors överlagt med ett gult, den sk. Dagbladsflaggan (den publicerades i Helsingfors Dagblad) att användas som och hållas för Finlands flagga. Men motståndare till denna fanns också.

Andra färgkombinationer förekom i någon mån, men de rödgula och blåvita flaggorna "fladdrade och kämpade" i sinnebilderna på tidningsspalterna. Flaggdispyten lugnade sig till hösten, för saken kom aldrig upp i lantdagen, men för det så glömdes flaggtanken inte bort och många av förslagen levde vidare som villaflaggor, vilka var en vanlig företeelse under det tidiga 1900-talet.
Lejon- eller vapenflaggorna var de vanligaste. Då motsvarade de dagens husbondevimpel. Flaggtyperna var mångahanda, för färger, figurer och proportioner bestämdes i sista hand av flaggbrukaren själv. Tinkturerna var i stort sett de samma som under flaggdebatten. Under hela den ryska tiden hölls lejonflaggan mer eller mindre som en officiell Finlands flagga; den hissades tex. under storstrejken tom. i ämbetsverkens flaggstänger. Så därför, när Finland blev självständigt den 6.12.1917, behöll lejonflaggan sin ställning framför de andra förslagen, detta trots att de blåvita färgerna understöddes av ett stort antal människor. Lejonflaggan var så att säga i statsflaggans position.
I december 1917 föreslog flaggkommittén som handelsflagga en rödgul korsflagga, men riksdagen företedde regeringen en röd flagga med ett vitt kors, belagt med ett gult (Dagbladsflaggan med vitt tillagt). Den sk. Vasasenaten stadfäste senare flaggan som handelsflagga för det vita Finland. Det röda Finland förde den helröda internationella revolutionsflaggan.
Riksdagens utrikesutskott hade strax före inbördeskrigets utbrott föreslagit en blåvit duk som tillfällig Finlands flagga. Efter kriget erhöll Finland så en vit flagga med blått kors.

(Jag citerar mig själv ur inlägget om Finlands flagga 100 år.) 

I debatten kring en finsk flagga mot slutet av 1800-talet utkristalliserade det sig alltså två fraktioner; de som höll på de rödgula färgerna och som oftast men inte alltid var svekomaner och de som propagerade för blåvitt och ofta men inte alltid var fennomaner. Eller för att tala med Matti Klinge:

"Det svekomanska - eller liberalt svensksinnade - hade sina rötter i dagbladismen, som man sedan kryddade med en dos vikingaanda eller skandinavism; svenskheten började egentligen få inflytande som ideologi först efter lantdagsreformen, då det svenska partiet knöt politiska band till den svenskspråkiga landsbygdsbefolkningen." 

(Matti Klinge: Finlands blåvita färger, 1988)

De namnkunnigaste förkämparna för rödgult var statsarkivarierna K. A. Bomansson och Reinhold Hausen samt professorerna Otto E. A. Hjelt, Theodor Homén och R. A. Wrede. Dessa såg derivationen av flaggfärgerna ur statsvapnet närmast som en konstitutionell fråga. Därtill kom konstnärerna Albert Edelfelt och Axel Gallén som försvarade rödgult ur ett estetiskt-psykologiskt perspektiv.

Det finns förvisso en tradition att en nationsflagga brukar ta sina tinkturer ur den nations vapen den ska representera (jämför t.ex. med livréfärger), så där har de rödgula för all del en poäng, men en titt i vilket flagglexikon som helst kan visa att inte efterlevs den traditionen alltför noggrant ute i världen heller. Och något måste är det naturligtvis inte fråga om.

 Efter att Finland 1918 definitivt hade valt de blåvita färgerna till nationalflaggan, så gled de rödgula färgerna över till de svenskspråkiga, främst förstås via Svenska folkpartiet som hade starkt förknippats med lejonflaggan och försvarat den in i det sista i lantdagen 1918 (och fortsatte med att föra rödgult och t.o.m. lejonflagga ännu efter det) vidare till att förknippas med finlandssvenskhet och Svenskfinland i allmänhet.

År 1907 uppträdde "mannen med flaggan" första gången för Svenska folkpartiet, och det skulle han komma att göra i 50 år framöver. I det allmänna medvetandet lever han än i dag. Fler exempel finns här.

År 1922 har lejonflaggan förpassats till historien och mannen med flaggan har 

bytt ut den mot en korsflagga. Brevmärke för SFP.

Finlandssvenska organisationer och institutioner har i hög grad rött och gult i sina logotyper, här Svenska Finlands folkting.

Blandar man färgerna gult och rött får man orange, och det är knappast heller en slump att orange också ofta dyker upp i samband med finlandssvenska företeelser.

Hufvudstadsbladet visar orange exempel.

Även kulturprojektet RötterRösterRum körde med gult-orange-rött. Det var fråga om ett sammanlänkande tak för det svenskspråkiga programmet under kulturhuvudstadsåret 2000.

En bild från barndomen. Professor Clas-Olof Selenius spikar finlandssvenska färger strax innan 

öppnandet av den årliga Snappertunadagen någon gång i slutet av 1970-talet. Min far assisterar.

Anders Segersven

Husbondsvimplar

Ett urval hembygdsvimplar på 1990-talet. Från vänster Laukas, Keuru, Nokia, Borgå landskommun, Karstula, Elimä och Saarijärvi. Notera att Borgå lkm framhäver svenskspråkiga Nylands färger.  Bildkälla: Liputusopas av Havia & Mäntynen.

Förrra gången avhandlades kommunala flaggor, och det faller sig naturligt att därifrån ta steget vidare till vimplar.

I Finland kallas en vimpel i hemmaflaggstången för husbondsvimpel, ett lite klumpigt ord som ursprungligen avsett att visa att husbonden är hemma, så småningom också varifrån i landet denne eventuellt härstammar eller i övrigt vad denne önskar framhäva i flaggstången.

Det finns en tradition av husbondsvimplar i landskapsfärgerna, men också kommuner, städer, landskapsförbund och olika föreningar och sammanslutningar har låtit göra egna vimplar för allmänheten att ståta med.

En vimpel för en by. Byn Degerby i Ingå kommun har en egen vimpel sedan 2015, låt vara att Degerby var en självständig kommun en gång i tiden, men det var före kommunvapnens tid.

Vimpel i Samelands färger.

Till skillnad från flaggor, finns det inte några bestämmelser i större grad kring vimplar, och de behöver inte tas ned till natten. Idealiskt för den late flaggaren alltså. På officiella flaggdagar rekommenderas ändå att man halar vimpeln och flaggar med Finlands flagga.

Förutom de vanliga längsmedrandiga landskapsvimplarna har vi en vimpelform som kallas för korsvimpel, den vanliga blåkorsvimpeln som gäller för hela landet, och på senare år har det dykt upp en rödgul korsvimpel för den finlandssvenska befolkningen. Nämligen; en vanlig blåvit vimpel står  inte för Finland, utan för finskspråkiga Nyland, och en vanlig rödgul vimpel är inte för finlandssvenskar i allmänhet, utan för Egentliga Finland, alternativt svenskspråkiga Österbotten.

Blåkorsvimpeln.

Heraldiska purister har rynkat på näsan åt korsvimplarna som varande missfoster, någonting mitt emellan flagga eller vimpel utan att vara någondera. Traditionen säger att vimpeln ska ta upp flaggans eller vapnets färger utan att ändå vara vapnet eller flaggan, och en korsvimpel är ju strängt taget korsflaggan i diminutiv form. I Sverige gillas korsvimpel inte på officiellt håll, men eftersom det i Finland inte är närmare bestämt om vimplar, så är i synnerhet blåkorsvimpeln relativt populär. Låt så vara, tycker jag.

Bild från nätet som uppges visa en finlandssvensk korsvimpel, även om upphängningen ser misstänkt rikssvensk ut.

Någonting annorlunda. Den här bloggaren har gjort en bonad med Finlands flagga och olika landskapsvimplar till Finlands 100-årsjubileum.

Och till sist en historia om hur det trots allt kan gå stormaktspolitik i husbondevimpelanvändning.

Anders Segersven

Kommunala vapenflaggor

Igår var det Helsingfors-dagen. Inget märkvärdigt i sig, den kommer varje år. Inte var jag där heller, men när man i kvällsnyheterna kunde se Helsingfors flagga vaja utanför stadshuset, blev jag påmind om att Helsingfors faktiskt har en flagga. En heraldiskt sett alldeles utmärkt flagga dessutom, men man ser inte av den alltför ofta - den är reserverad för festbruk, står det i stadens instruktioner. Och trevligt att ta upp här, eftersom det inte varit alltigenom heraldiskt upplyftande nyheter från huvudstaden på senare tider

Festflaggning vid Helsingfors stadshus.

Härav så några reflektioner kring städers och kommuners vapenflaggor.

En vapenflagga skapas av ett vapen helt enkelt så att vapnet överförs i sin helhet på flaggduken som därmed motsvarar skölden. Att överföra vapnet inramat av skölden, kanske med resten av flaggan utgörande vit bakgrund, vilket man ibland ser, är helt fel. Tårta på tårta är ett i sammanhanget ofta använt uttryck, eftersom vi ser en sköld återgiven på en yta som ska representera just denna samma sköld.

Flaggning i Åbo.

Åbo stads vapenflaggning tog jag upp i ett tidigare inlägg, och staden Raseborg i västra Nyland har även den en alldeles korrekt vapenflagga.

Raseborgs vitsippor.

Tyvärr måste jag sedan konstatera att kommunen Ingå har fått det mesta fel. Sköld återgiven på flaggduk med mycket vit bakgrund, och logotype på samma gång.

På rådhuset i Lovisa hittar vi en lösning som i mycket liknar den i Ingå, sköld på duk, mycket vitt och extra vågor.

Rådhuset i Lovisa.

I Uleåborg har det visst hänt någonting vid flagghissningen av den i sig heraldiska stadsflaggan.

Hoppsan i Uleåborg.

Nu är det ju i sig trevligt att städer och kommuner bemödar sig om att skaffa vapenflaggor, ännut trevligare när det går rätt förstås, för alldeles vanligt är det inte. Betydligt mer förekommande är vimplar med kommunvapnet, och för det mesta brukar de finnas till anskaffning även för kommuninvånarna. Men det får bli till en annan gång.

Anders Segersven

Riksarkiven och heraldiska resurser på nätet

Finlands Riksarkiv i Helsingfors.

I de nordiska länderna har det varit tradition att sakkunskapen om den officiella heraldiken koncentrerats till riksarkivet i repektive land, kanske annorstädes också. Vid samtliga arkivverk finns medarbetare som är inkomna på området och i några av de nordiska länderna finns särskilda tjänstemän för att sköta rådgivningen till både myndigheter och enskilda. Både i Sverige och i Finland verkar vid respektive riksarkiv en heraldisk nämnd som granskar och ger utlåtanden om offentlig heraldik, sigill och vapen och, i viss mån, försvarsmaktens fanor och tecken.

Vad beträffar Heraldiska nämnden vid Riksarkivet i Finland:

Beskrivningen av nämndens uppgifter har varit densamma sedan den inrättades 1988. De definieras så att den 1) skall vara Riksarkivets sakkunnigorgan i sådana frågor i vilket arkivet enligt gällande bestämmelser bör ge utlåtanden, 2) vid behov avge utlåtanden i heraldiska frågor till statliga myndigheter, till privata sammanslutningar och enskilda personer, samt 3) också annars följa och främja den heraldiska kulturen samt göra framställningar och ta initiativ i frågor som angår nämndens verksamhetsområde (FFS 267/1988, arkivverkets beslut 1/70/2004).

 Nämnden är sammansatt så att den representerar heraldisk forskning och design samt historisk, administrativ och juridisk expertis. Den tillsätts för tre år åt gången och har en ordförande, sex medlemmar samt sex personliga suppleanter. Riksarkivet har under 2000-talet begärt förslag till medlemmar från flera myndigheter och organisationer. Under de senaste åren har Ministeriet för undervisning och kultur, Försvarsministeriet, Museiverket, Finlands kommunförbund, Riddarhuset, Heraldiska Sällskapet i Finland och Finska Historiska Samfundet blivit ombedda att inkomma med förslag som beaktats vid kommitténs sammansättning. Nämndens sekreterare har sedan den inrättades varit tjänsteman i Riksarkivet. Han förbereder vid sidan av andra uppgifter i arkivet nämndens möten och föredrar de heraldiska ärendena. Nämnden har en rådgivande funktion, vilket innebär att Riksarkivets utlåtanden skrivs efter att nämnden hörts.

 Till den offentliga emblem som Riksarkivet yttrar sig om hör framför allt Finlands vapen, kommunvapnen, den evangelisk-lutherska kyrkans vapen, de statliga myndigheternas sigill och stämplar, båtföreningarnas specialflaggor och – med vissa reservationer – de militära truppförbandens flaggor samt landskapsförbundens vapen. Däremot befattar sig Riksarkivet i regel inte med de logotyper eller märken utan heraldiska inslag som används inom den offentliga förvaltningen.

 Källa till citatet: De nordiska riksarkivens heraldiska verksamhet, Publikationer utgivna av Arkivverket 15.

Skärmdump från HERO, sökord "lejon".

Finska riksarkivets bibliotek har karaktären av ett vetenskapligt specialbibliotek med arkivvetenskaplig och heraldisk litteratur som specialitet. Publiceringsverkasamheten omfattar bl.a. handböcker och källpublikationer, men också databaser i likhet med Heraldikens ontologi HERO, som är en databas för heraldisk terminologi på de vanligaste europeiska språken. Eller som databasens egen beskrivning lyder:

Heraldikens ontologi innehåller termer som används för vapnets beskrivning inom heraldiken. Ontologin är mångspråkig även om det inom olika språkområden förekommer vissa skillnader mellan begreppen och deras klassificering. Utöver de ofta använda begreppen finns här medtagna en del mycket sällsynta, som förekommer endast inom vissa språkligt och tidmässigt avgränsade områden. Till exempel hör många av de begrepp i ontologin som är klassade som egenskaper inte hemma i den nordiska heraldiken.

För att beskriva ett vapen i textform behövs en vapenbeskrivning, som består av heraldiska begrepp som fungerar tillsammans enligt vedertagna heraldiska regler. Dessa regler ingår inte i Ontologi för heraldik, men utvecklingsarbete i syfte att kunna modellera vapenbeskrivningar pågår på Riksarkivet. Även HERO befinner sig ännu i ett utvecklingsstadium, arbetet med att granska översättningarna är i sin begynnelse och innehållet kommer att uppdateras regelbundet.

Uppbyggnaden i databasen HERO går i sista hand tillbaka på Siebmachers Wappenbilderordnung, och termens nummer där anges. Det är förresten samma källa som används i arbetet på en ny omarbetad upplaga av Nordisk Heraldisk Terminologi, och tanken är att HERO och NHT ska vara kompatibla.

Skärmdump från Europeana Heraldica, sökord "kommun" och "blomma".

Utöver detta finns även samlingen Europeana Heraldica där man kan söka på främst nordiska kommun- och landskapsvapen, Reinhold Hausens Finlands medeltidssigill samt mycket annat.


Anders Segersven

Heraldiska Sällskapet besökte Riksarkivet

Utställningen Finlands ordnar 100 år. Bildkälla Riksarkivet.

Igår, den 17 april, besökte Heraldiska Sällskapet i Finland Riksarkivet för att se utställningen Finlands ordnar 100 år. April månads sammankomst blev alltså en exkursion på hela två kvarter i Helsingfors stadskärna.

Ordensväsendet i Finland anses ju, åtminstone utomlands, som lite speciellt. Det är i få länder man utdelar så många förtjänsttecken årligen som i Finland. Vi vill ju ändå anse att belöningssystemet inte lidit någon inflation av detta, enligt kansler Jussi Nuorteva i hans öppningstal är antalet belönade i förhållande till det totala befolkningsantalet ungefär 2,7 %. Det är också ett allmänt känt faktum att ordnar är ett kostnadseffektivt och uppskattat sätt att visa erkännande för insatser staten och samhället till fromma.

Finlands Vita Ros orden instiftades 28 januari 1918, då man upphörde med utdelandet av frihetskorsen och frihetsmedaljerna som försiggått under inbördeskriget 1918. Finlands Lejons orden instiftades 1942, då behovet av belöningar under fortsättningskriget ökade. Alla de här tre ordnarna har alltså i olika skeden förlänats för både krigstida och fredstida förtjänster. Sammantaget så fyllde ordensväsendet alltså 100 år under 2018, den här utställningen öppnades 4.12.2018.

Det gavs också tillfälle att bekanta sig med Riksarkivets samlingar. 

Här hela hyllan med heraldisk litteratur.

Som kurator för utställningen fungerade vår framlidne ordförande Antti Matikkala, det här arbetet blev alltså hans sista större uppdrag. Besöket var inplanerat före hans bortgång, ursprungligen var det tänkt att han själv skulle leda oss genom utställningen. Nu blev det istället specialforskare John Strömberg från riksarkivet som visade runt.

Utställningen presenterar statsordnarnas historia och nutid, hur de utformades 1918-1919 och hur ordensväsendet har levt i tiden. Här har åskådliggjorts bärandet vid olika tillställningar med hjälp av dräkthelheter.

En skild del av utställningen tillägnas president Mauno Koivistos (1923-2017) finländska och utländska utmärkelsetecken. Efter utställningens slut kommer de att återbördas till de förlänande länderna enligt internationell sedvänja. Utställningen pågår ännu till 20.12.2019.

Vid Mauno Koivistos utmärkelser. John Strömberg förevisar.

Och så en sak till; maj månads STUDIA HERALDICA-föreläsning i Heraldiska Sällskapets regi kommer att hållas av korresponderande medlemmen Henric Åsklund från Sverige, ordförande för Svenska Heraldiska Föreningen.

Henric Åsklund (till vänster) tilldelas diplomet för korresponderande medlem av 

framlidne ordföranden Antti Matikkala, maj 2018.

Han kommer att föreläsa om vapenregistrering i Norden kl 18.30 - 20.00 torsdagen den 23.5.2019 på Vetenskapernas Hus i Helsingfors, Kyrkogatan 6, sal 312. Föreläsningen går på svenska och som vanligt är den avgiftsfri och öppen för allmänheten. Välkommen!

Anders Segersven
Vice ordförande HSiF