Råd till kommuner som ska anta eller ändra ett vapen

Österbottniska kommunvapen. Bildkälla YLE.

Kommuners sammanslagningar, nya vapen, antagande av logotyper och ändrande av vapen är ett samtalsämne som engagerat kommuninnevånare, tjänstemän, politiker och heraldiker redan i årtionden. Det är ett ämne som väcker känslor, fyller insändarspalter och vad mera är - förekommer på ett mycket likartat vis över hela Norden.

De nordiska heraldiska föreningarna och takorganisationen Societas Heraldica Scandinavica har gemensamt sammanställt en artikel med råd i saken, och jag tar mig före att publicera den även på denna blogg:

När en ny kommun bildas uppkommer frågan vilket vapen den nya kommunen ska ha. Från tid till annan funderar kommuner på att anta logotyper, och då också att ändra innehållet i kommunvapnen. Detta har under senare år hänt i flera av de nordiska länderna - i Danmark och Norge främst för att kommuner läggs samman till större enheter, och i Sverige för att kommuner ska uppdatera grafiska profiler. Ofta sägs förnyelsen av grafiska profiler ha att göra med att logotyper ska fungera i mindre format, som i appar på mobiltelefoner. Ofta leder antagande och förändringar av kommunvapen till stort engagemang från allmänheten.

Societas Heraldica Scandinavica och de övriga nordiska heraldiska föreningarna har i detta sammanhang tagit fram några punkter med råd till kommuner som ska anta eller ändra ett vapen:

Norden har ett unikt kulturarv när det gäller enkla, tydliga och heraldiskt korrekta kommunvapen. Den nordiska kommunvapentraditionen fungerar som en internationell förebild och är därför värd att ta tillvara.

Savolaxiska kommunvapen i gamla länsstyrelsen i Kuopio.

Fakta om heraldiska vapen:

• Ett vapen är bundet till sitt innehåll och inte till sin form. Ett befintligt kommunvapen kan därför tecknas om och ges ett nytt utseende.
• Ett vapen kan anpassas till olika sammanhang. Det kan därför användas i en logotyp med ett bestämt utseende, samtidigt som det t.ex. i ceremoniella sammanhang kan utformas på ett annat sätt. Det är ändå samma vapen.
• Konceptet kommunvapen är känt för stora delar av allmänheten. Det finns ofta ett lokalt engagemang för kommunvapnet och dess historia.
• Kommunvapnet är identitetsskapande och bidrar till att skapa en stark lokal samhörighetskänsla.

Råd vid antagandet av ett vapen eller ändring av ett vapens utseeende:

• Sök sakkunskap hos en heraldiker, i första hand den myndighet som har hand om den offentliga heraldiken (i de länder där det finns en sådan), innan ni antar eller ändrar ett heraldiskt vapen.
• Genom att tidigt söka heraldisk sakkunskap kan nämligen onödiga kostnader och onödigt merarbete undvikas.
• De nordiska heraldiska föreningarna svarar gärna på frågor från kommuner, deras representanter, media och allmänhet.

Bakom dessa rekommendationer står, utöver Societas Heraldica Scandinavica, Dansk Heraldisk Selskab, Heraldiska Sällskapet i Finland, Norsk Heraldisk Forening och Svenska Heraldiska Föreningen.

Konceptet kommunvapen är, som nämnts, känt för stora delar av allmänheten, och det finns ofta ett lokalt engagemang just för det egna kommunvapnet och dess historia. Detta kan illustreras med ett exempel från den fiktiva staden Korsbaek.

Ett vapens utveckling har ofta gått till så, att symboler i ett medeltida sigill under 1600-talet har satts in i en sköld och blivit ett vapen. Det har senare fått färger, och det har under århundradena tecknats på olika sätt. Detta är som bekant - för läsarna av denna tidskrift - heraldikens viktigaste egenskap; att vapnet är bundet till sitt innehåll och inte till sin form. För andra än de redan heraldikkunniga kan det vara en viktig upplysning, att ett befintligt kommunvapen kan tecknas om och ges ett nytt utseende. Detta gör att det oftast är lätt att stilisera ett vapen och ge det ett uttryck som passar i en modern logotyp. Det kan vara svartvitt, och det kan förekomma i små format till exempel på hemsidor och i appar.

Åbo stads gamla vapen med ursprung i år 1309 och logotypen 2015.

Genom dessa råd är det vår förhoppning, att kunskapen om heraldikens regler och fördelar kan spridas till dem som ansvarar för antagandet av nya kommunvapen och förändringar i utformningen av redan befintliga.

Martin Sunnqvist

Ursprungligen publicerad i Heraldisk Tidsskrift mars 2019, bind 12, nr. 119, texten återgiven med benäget tillstånd av Martin Sunnqvist.

Så kan det tydligen också göras. Efter kommunsammanslagningen 2009 heter den nya storkommunen 

Salo, men för vapnet för Halikko, som ingick. Bildkälla YLE.

Det röda Finland

Bild från filmen Täällä Pohjantähden alla (Här under polstjärnan) 2009 av Timo Koivusalo.

Den väpnade kampen anses ha inletts sent på kvällen söndagen den 27 januari 1918, då det tändes en röd lanterna i tornet på Folkets hus på Broholmen i Helsingfors. Det var signalen till revolution i Finland. Innan måndagsmorgon grydde hade rödgardisterna tagit kontrollen över de viktigaste byggnaderna i Helsingfors, och det tillsattes en ny regering; Folkkommissariatet.

Det röda Finland 1918. Källa: Wikipedia.

Större delen av den borgerliga senaten lyckades ändå fly från Helsingfors till Vasa, och av en ren tillfällighet började de österbottniska skyddskårerna samma natt på Mannerheims order avväpna de ryska trupperna i landskapet. Konflikten i landet trappades snabbt upp, och frontlinjen drogs under de första dagarna norr om städerna Björneborg, Tammerfors, Lahtis och Viborg. Området söder om den linjen blev det röda Finland, med landets stora industri- och garnisonsstäder.

Inbördeskriget var ett faktum.

Bild från filmen Täällä Pohjantähden alla (Här under polstjärnan) 2009 av Timo Koivusalo.

Märke för Työväen Järjestyskaarti 1917 ("Arbetarnas Ordningsgarde"), 

det som sedan skulle bli Röda Gardet.

Hade de röda utgått med segern så hade Finland blivit en socialistisk arbetarrepublik, och med stor sannolikhet hade den i ett senare skede uppgått i det Sovjetunionen som ännu inte fanns 1918. Nu blev det ju inte så, de vita under ledning av Mannerheim och med viss hjälp av den tyska Östersjödivisionen under von der Goltz segrade, det röda Helsingfors föll 13 april 1918, Viborg den 29 april och de sista revolutionärerna kapitulerade 5 maj i Pyttis. Då hade redan de överlevande röda ledarna satt sig i säkerhet i Petrograd.

Men hur var det med röd finsk heraldik; flaggor och fanor, märken och tecken?

Den röda fanan blåser i vinden (troligen) på Observatorieberget i Helsingfors någon gång 1917-18. 

Fotograf okänd, Kervo museum.

Någon annan flagga än den internationella röda revolutionsflaggan har jag inte sett omnämnas, det är något generiskt men nog så typiskt för den här tidens socialistiska revolutioner, förvisso i enlighet med andra internationalens linjedragningar 1889. Olika texter eller slagord kunde man förstås lägga till lokalt.

I handboken för "Arbetarnas Ordningsgarde" 1917 står det att "kompaniets vimpel är 50 cm lång och 30 cm bred, spetsig och till färgen röd samt på denna kompaniets ordningsnummer i vitt". Någon bild av en dylik har jag inte hittat.

Fana för Björneborgs röda garde, notera vulkansymbolen som förekom för de röda gardena. 

Porin Työväenyhdistys ry.

Man hade detaljerade planer för enhetliga uniformer, men det fanns inte tid att framställa dem, så i praktiken stred man i civila kläder kompletterade med en del ryska persedlar och utrustningsdetaljer. Igenkänningstecknet var den röda armbindeln, och på den var ofta angivet enhetsnummer och stab eller motsvarande, och ibland någon annan symbol för enheten. Den bars vanligtvis runt vänster arm, men röda band eller rosetter kunde förekomma annanstans också, till exempel i mössan. Allmän regel var att desto fler röda band, desto högre grad, exempelvis runt båda armarna och ännu över axeln och bröstet.

Rödgardister och ryska medkämpande i Ruovesi. Endast mannen i mitten tycks ha armbindel, 

men också en röd rosett i mössan, likaså mannen längst till vänster. Museokeskus Vapriikki.

Armbindel "SPK H:gin Muonituskomitea" (Röda gardet H:fors Provianteringskommittén).

Som kokarder och annars som tecken användes olika märken slagna i plåt, bland annat förekom "Vapaus"-märket som slagits redan till storstrejken 1905.

Vapaus(frihets)-märket.

"Vulkanmärket" som användes som ett inofficiellt veteranmärke av forna rödgardister. 

Den här symboliken är slående, tycker jag

De rödgardister som bemannat pansartågen hade sitt eget märke. I likhet med 

vulkanmärket tillverkades de här först efter kriget.

Folkdelegationen lät slå 5 pennis mynt i koppar med egen baksida, trumpeter och en flagga, uppenbarligen den röda, och texten "Kansan työ, kansan valta" (Folkets arbete, folkets makt). Året innan hade baksidan ännu upptagits av dubbelörnen.

Ett urval röda minnesmärken från efter kriget, det fanns många fler. De såldes till förmån för nödlidande, uppförande av minnesstoder samt vård av gravplatser från slutet av 1940-talet och ända in på 1970-talet.

Motivet med mor och barn som sörjer död familjefar liksom årtalet 1918 i kedjor förekommer både på märken och minnesstoder för de som dött eller försmäktat i fångenskap, här minnesmärket i Dragsvik, Ekenäs.

Andra ronden, Vinterkriget 1939 - 1940

Nästa gång det blev dags att försöka göra Finland rött igen, 1939, så nämndes åtminstone en flagga:

För att ta del av den gemensamma striden hand i hand med den hjältemodiga Röda Armén har Finlands Folkregering redan grundat den första finländska armékåren, som under de kommande striderna kommer att kompletteras med frivilliga revolutionära arbetare och bönder och som kommer att bli den hårda kärntruppen i den kommande Finlands Folkarmé. Den första finländska armékåren får äran att till huvudstaden föra Finlands Folkväldes Republiks flagga, och resa den över taknocken på presidentens slott, till arbetarnas glädje och folkfiendernas förskräckelse.

Men se ingenstans har jag hittat någon bild av denna flagga, fanns den månntro alls. Texten ovan kommer från den proklamation till Finlands folk som Terijokiregeringen lät fälla från flygplan i december 1939. Översättningen är min, och finns i sin helhet här.

Flagga för Karelsk-Finska Rådsrepubliken 1940, det närmaste jag kommit. Eventuellt var något liknande tänkt för Finlands Folkrepublik, avsikten var ju dessutom att slå samman Finland och  ryska Karelen i ett senare skede.

Bakom denna Finlands Folkregering fanns övervintrade rödgardister med Otto Ville Kuusinen i spetsen, sådana som emot alla odds lyckats överleva Stalins utrensningar på 1930-talet. Läser man proklamationen, så är det uppenbart att avsikten var att ta upp arbetet där det hade blivit år 1918, och tydligen var man pinsamt okunniga om den samhällsutveckling som skett i Finland under de dryga 20 år som gått.

"Proklamation av Finlands Folkregering", flygblad från december 1939.

Eller som underrättelseofficeren och författaren Jukka L. Mäkelä skriver i sin "Salaista palapeliä" (min översättning):

I mitten av 1920-talet hade det i Viena-Karelen grundats den Avdelta Nationella Jägarbataljonen. Några år senare utvidgades enheten till Karelens Jägarbrigad, till vilken slutligen hörde Petroskojs, Aunus och Karhumäki Skarpskytte-Bataljoner, Petroskojs Sektion samt ett signalistkompani och ett pionjärkompani.

Under hösten 1935, då Stalins förtrycksåtgärder gentemot minoritetsfolken var på väg mot sin topp, upplöstes brigaden av GPU. En del av officerarna förflyttades till Röda Armén, en del fängslades, en del befriades helt från tjänst. Under de stora utrensningarna 1937 fängslades de flesta av de ännu på fri fot varande officerarna, så till sist var det inte särskilt många kvar.

 Då man mot mitten av november 1939 började arrangera nominellt egna stridskrafter åt den kommande Kuusinen-regeringen, samlade man åter ihop ännu vid livet varande före detta officerare från Karelens Jägarbrigad samt andra i Röda Armén tjänstgörande finska officerare, från olika håll. Divisions- och regementskommendörerna torde ha varit av finsk härkomst, men i övrigt var befälet huvudsakligen ryskt. Som överbefälhavare fungerade försvarsministern i Kuusinens regering, den finske kommunisten och veteranen från inbördeskriget i Spanien, Aksel Anttila.

Från Röda Armén plockades ännu finsktalande underofficerare och manskap. Därtill mobiliserades också 20 – 45-åriga män från Ingermanland, Aunus och Karelen, oavsett om de hade erhållit militär utbildning eller inte. Männen samlades i Petroskoj, där de utrustades med från Polen som krigsbyte erövrade uniformer, eller från motsvarande polskt tyg framställda nya uniformer. I vissa av dessa uniformer blänkte ännu knappar med örnmotiv.

Kännetecknande för denna armé, var att alla, såväl officerarna som underbefälen som manskapet, var sovjetmedborgare.

Då kriget brutit ut, förklarades det åt männen att folkarmén inte skulle användas i krigsuppgifter, utan i den snart i Helsingfors kommande segerparaden. Uniformer med epåletter passar sig ju bättre för fest- än fältbruk.

Nå, då det av vitbanditer kuvade finska folket gjorde hårt motstånd, och inga av de förväntade överlöparna att fylla Folkarméns led syntes till, så valde Stalin att i all tysthet avpollettera Finlands Folkregering och godta förhandlingskontakt med det lagliga Finland.

Källor:

Tapio Saarni: Suomen Vapaussota 1918, Merkit ja tunnukset
Sture Lindholm: "Röd galenskap - vit terror" Det förträngda kriget 1918 i Västnyland
Jussi-Pekka Alander: Punakaartien merkit, tunnukset ja varainkeräysmerkit

Svenska YLE har ett flertal utmärkta artiklar om inbördeskriget för den som vill fördjupa sig vidare

Anders Segersven

Ett något tilltufsat lejon

Detta är för all del film, en bild från den i övrigt strålande TV-serien "Invisible Heroes", men varför är lejonet på ambassadskylten så missbildat?

För att börja med det grundläggande; det här är Finlands statsvapen.

Dess vapenbeskrivning är fastställt i lagen om Finlands vapen, man kan alltså säga att det åtnjuter ett visst laga skydd.

1 §

Finlands vapen är Finlands historiska vapen, som beskrives på följande sätt:

I rött fält ett krönt lejon som trampar på en sabel och vars högra ram ersatts med en harneskklädd arm svingande ett svärd; lejonet, dess krona och beväring, armharneskets ledplåt och vapnens fästen av guld, vapnens klingor och harnesket av silver; fältet bestrött med nio rosor av silver.

Därutöver så bestäms om myndigheternas bruk av lejonvapnet i lagen om myndigheters sigill och stämplar och i statsrådets förordning om statliga myndigheters sigill och stämplar. Vi kan läsa att:

Finlands vapens emblem används alltid i sigill och stämplar av

1) republikens president och republikens presidents kansli,

2) statsrådet,

3) ministerierna,

4) justitiekanslern i statsrådet och justitiekanslersämbetet,

5) högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen,

6) riksåklagaren och riksåklagarämbetet,

7) kanslern vid Helsingfors universitet,

8) Finlands Bank,

9) försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet, samt

10) Finlands beskickningar i utlandet.

Och ändå så ser man väldigt ofta versioner av vapnet som inte med bästa vilja kan kallas för särskilt heraldiska, och vad ironiskt är, en av de större syndarna tycks vara statsförvaltningen självt.

Inrikesministeriet förnyade sin visuella identitet i slutet av år 2018. Enligt uppgift ville man ha

 "kraftiga och fräscha nyanser". Ja, vad ska man säga till det?

Utrikesministeriet har tagit hela klotet i besittning. Själva lejonet tycks ändå ha klarat 

globaliseringen relativt helskinnat.

Undervisnings- och kulturministeriet har ett lejon som andas gångna tider, 

lite av lejonfrimärket modell 1917 av Eliel Saarinen. Men varför har man spillt grön färg på det hela?

Om vi ska vara noga så hör bitecknen i ett bestrött fält till fältet, inte till vapenbilden. Jag talar här om rosorna i Finlands vapen som, om lejonet återges utan sköld inte följer med. De får lov att bli kvar på sköldfältet. Men kanske ska den gröna färgfläcken hos undervisnings- och kulturministeriet betraktas som en sköld?

Flertalet ministerier och instanser har det finska lejonet med i sin helhet, och man har klarat av att lämna rosorna åt sitt öde. Men man vill naturligtvis ha en egen visuell profil och ett eget stuk på lejonet:

En udda fågel bland ministerierna; kommunikationsministeriet kommunicerar inte via lejon, 

trots att det är önskvärt.

Det statligt ägda Myntverket i Finland för ett krönt lejon, och hänsyftningen är rätt tydlig även om det i brist på 

huggverktyg och bepansrad ram strängt taget inte är fråga om Finlands lejon.

Republikens president för ett lejon av guld i vitt (dvs silver) fält; ett tinkturfel om man vill se det så, som i tiden endast kungariket Jerusalem tilläts. Inredningen i Presidentslottet, främst i Spegelsalen, går förvisso i guld och vitt.

Försvarsmaktens lejon med torn har varit i bruk sedan 1963 och det är designat av 

en alldeles riktig heraldiker; Gustaf von Numers. Här finns inget att klaga på.

Finlands Bank har bevarat den officiella versionen av Finlands lejon, tecknad av Olof Eriksson.

Här hade vi de flesta av instanserna som näms i lagen om myndigheters sigill och stämplar, några enstaka föll ut av utrymmesbrist eller så använde de sig inte i sin visuella profil åtminstone av något lejon, vilket förstås inte betyder att de inte skulle ha ett i sina sigill och stämplar, kantänkas. Lagtexterna ovan nämner ju specifikt sigill och stämplar, inte logotyper och visuell profil i allmänhet. Man anser sig uppenbarligen därmed ha ett visst spelrum i det visuella, även om strävan de senaste åren så vitt jag förstått det hela, har varit att framhäva lejonet mer.

Gränsbevakningsväsendet profilerar sig ingalunda med något lejon, utan en björn.

Den springande punkten i upplägget är att dessa instanser och deras kommunikationsansvariga ofta vill fräscha upp och förnya den grafiska profilen, alldeles som kollegerna i näringslivet. Man anlitar sedan reklambyråer som nog så ivrigt och med minimal heraldisk kunskap ger sig i kast med uppgiften, det får man ju betalt för. Men risken är stor för att barnet åker ut med badvattnet ibland alla ledord som "dynamisk"och "fräsch" och "tilltalande" och jag vet inte vad.

En samling officiella lejon av äldre datum ur Riksarkivets samlingar.

Även partier kan. De Gröna drog ut i riksdagsvalet 2011 under gröna baner med ett lejon av silver. 

Bildkälla: Vihreä lanka 9.12.2010.

Tills sist en åsikt från reklambyråernas värld (Markkinointi & Mainonta, på finska): Jukka Hakala anser att Finland misshandlar sitt lejon.

Anders Segersven

De finlandssvenska färgerna och flaggan

Från YLE-programmet Lippu (Flaggan).

I inlägget om husbondsvimplar kom vi flere gånger in på begreppet svenskspråkiga regioner eller landskap, vad gäller landskapsvimplar så finns det skilda sådana i de landskap där det främst bor svenskspråkiga, Nyland, Egentliga Finland, Österbotten, och Åland förstås. Och så den rödgula korsvimpeln att förena dem alla.

Nå, finns det en korsvimpel, så nog finns det en flagga: den finlandssvenska flaggan. Sällan sedd men allstädes närvarande där finlandssvenskhet förekommer.

Nu är det ju helt tydligt att släktskap med Skånelands flagga föreligger, men här hör det som god finlandssvensk till att påpeka att nejdå, proportionerna är ju olika. Och olika tillkomsthistoria har de förvisso. Vi ska ta oss en titt.

Det blir att gå tillbaka till den stora flaggdebatten under andra hälften av 1800-talet, den som gick ut på att få en flagga för Finland. För i förlängningen så framfödde den debatten även finlandssvenskarnas färger och flagga.

Under Krimkriget (1853-56) förlorade de finska skeppsredarna handelfartyg såsom varande ryska, varvid det i sjöfararkretsar vaknade ett behov av en egen handelsflagga. 

Segelsällskapen hade fått en rysk flagga, vit med blått kors, i början av 1860-talet. Till denna flaggas övre inre hörn fogades landskapets eller stadens vapen. År 1910 tillsattes ännu den ryska trikoloren och vapnet flyttade ner till nedre inre hörnet.

År 1862 uppstod i Finland en flaggdebatt, startad av Uleåborgs stadsläkare Fredrik Nylander. Lejonflaggan ifrågasattes egentligen inte som statsflagga, diskussionen rörde sig huvudsakligen kring handelsflaggan. Nylander föreslog en fyrdelad rödvit duk som handelsflagga. Topelius hade samma sommar i Marstrand i Sverige i sin segelbåt hissat en blåvit seglingsflagga, där Finlands lejon visade hans hemland. Först nästa år (1863) fick flaggdebatten den stora pressuppmärksamhet som eftervärlden ännu kommer ihåg. Man var överens om nödvändigheten av en flagga men inte om dess färger. De rödgula färgerna kom från Finlands vapen och de blåvita kanske av lojalitetsskäl ur Rysslands örlogsflagga. Zacharias Topelius kom nog visserligen på poetisk symbolik; högsommarmoln, himlen, sjöarna och snön.

Lejonflaggan.

Flaggorna förekom i otaliga varianter. Korsflaggor föreslogs också, men de ansågs knyta an alltför starkt till Skandinavien och detta tyckte man under rådande politiska förhållanden vara oklokt. Ändå kom den av sjöfararkretsarna föreslagna röda flaggan med ett blått kors överlagt med ett gult, den sk. Dagbladsflaggan (den publicerades i Helsingfors Dagblad) att användas som och hållas för Finlands flagga. Men motståndare till denna fanns också.

Andra färgkombinationer förekom i någon mån, men de rödgula och blåvita flaggorna "fladdrade och kämpade" i sinnebilderna på tidningsspalterna. Flaggdispyten lugnade sig till hösten, för saken kom aldrig upp i lantdagen, men för det så glömdes flaggtanken inte bort och många av förslagen levde vidare som villaflaggor, vilka var en vanlig företeelse under det tidiga 1900-talet.
Lejon- eller vapenflaggorna var de vanligaste. Då motsvarade de dagens husbondevimpel. Flaggtyperna var mångahanda, för färger, figurer och proportioner bestämdes i sista hand av flaggbrukaren själv. Tinkturerna var i stort sett de samma som under flaggdebatten. Under hela den ryska tiden hölls lejonflaggan mer eller mindre som en officiell Finlands flagga; den hissades tex. under storstrejken tom. i ämbetsverkens flaggstänger. Så därför, när Finland blev självständigt den 6.12.1917, behöll lejonflaggan sin ställning framför de andra förslagen, detta trots att de blåvita färgerna understöddes av ett stort antal människor. Lejonflaggan var så att säga i statsflaggans position.
I december 1917 föreslog flaggkommittén som handelsflagga en rödgul korsflagga, men riksdagen företedde regeringen en röd flagga med ett vitt kors, belagt med ett gult (Dagbladsflaggan med vitt tillagt). Den sk. Vasasenaten stadfäste senare flaggan som handelsflagga för det vita Finland. Det röda Finland förde den helröda internationella revolutionsflaggan.
Riksdagens utrikesutskott hade strax före inbördeskrigets utbrott föreslagit en blåvit duk som tillfällig Finlands flagga. Efter kriget erhöll Finland så en vit flagga med blått kors.

(Jag citerar mig själv ur inlägget om Finlands flagga 100 år.) 

I debatten kring en finsk flagga mot slutet av 1800-talet utkristalliserade det sig alltså två fraktioner; de som höll på de rödgula färgerna och som oftast men inte alltid var svekomaner och de som propagerade för blåvitt och ofta men inte alltid var fennomaner. Eller för att tala med Matti Klinge:

"Det svekomanska - eller liberalt svensksinnade - hade sina rötter i dagbladismen, som man sedan kryddade med en dos vikingaanda eller skandinavism; svenskheten började egentligen få inflytande som ideologi först efter lantdagsreformen, då det svenska partiet knöt politiska band till den svenskspråkiga landsbygdsbefolkningen." 

(Matti Klinge: Finlands blåvita färger, 1988)

De namnkunnigaste förkämparna för rödgult var statsarkivarierna K. A. Bomansson och Reinhold Hausen samt professorerna Otto E. A. Hjelt, Theodor Homén och R. A. Wrede. Dessa såg derivationen av flaggfärgerna ur statsvapnet närmast som en konstitutionell fråga. Därtill kom konstnärerna Albert Edelfelt och Axel Gallén som försvarade rödgult ur ett estetiskt-psykologiskt perspektiv.

Det finns förvisso en tradition att en nationsflagga brukar ta sina tinkturer ur den nations vapen den ska representera (jämför t.ex. med livréfärger), så där har de rödgula för all del en poäng, men en titt i vilket flagglexikon som helst kan visa att inte efterlevs den traditionen alltför noggrant ute i världen heller. Och något måste är det naturligtvis inte fråga om.

 Efter att Finland 1918 definitivt hade valt de blåvita färgerna till nationalflaggan, så gled de rödgula färgerna över till de svenskspråkiga, främst förstås via Svenska folkpartiet som hade starkt förknippats med lejonflaggan och försvarat den in i det sista i lantdagen 1918 (och fortsatte med att föra rödgult och t.o.m. lejonflagga ännu efter det) vidare till att förknippas med finlandssvenskhet och Svenskfinland i allmänhet.

År 1907 uppträdde "mannen med flaggan" första gången för Svenska folkpartiet, och det skulle han komma att göra i 50 år framöver. I det allmänna medvetandet lever han än i dag. Fler exempel finns här.

År 1922 har lejonflaggan förpassats till historien och mannen med flaggan har 

bytt ut den mot en korsflagga. Brevmärke för SFP.

Finlandssvenska organisationer och institutioner har i hög grad rött och gult i sina logotyper, här Svenska Finlands folkting.

Blandar man färgerna gult och rött får man orange, och det är knappast heller en slump att orange också ofta dyker upp i samband med finlandssvenska företeelser.

Hufvudstadsbladet visar orange exempel.

Även kulturprojektet RötterRösterRum körde med gult-orange-rött. Det var fråga om ett sammanlänkande tak för det svenskspråkiga programmet under kulturhuvudstadsåret 2000.

En bild från barndomen. Professor Clas-Olof Selenius spikar finlandssvenska färger strax innan 

öppnandet av den årliga Snappertunadagen någon gång i slutet av 1970-talet. Min far assisterar.

Anders Segersven