Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del III

Karin Månsdotter

Predikstolens vapen för Karin Månsdotter visar en dextervänd bildad måne (nymåne) av silver i ett brunsvartgrått fält. På hjälmen finns en adelskrona och hjälmtäcket är silver och brunsvartgrått. Täcket är tecknat så att det är omöjligt att avgöra vilken av tinkturerna som är tänkt att utgöra fodersida (vanligtvis bör fodret utgöras av en metall). Enligt Klingspor är hennes vapen en silvermåne i guldfält och som hjälmprydnad en stubbe med upprivna rötter, uppenbarligen naturfärgad. Klingspor har sinistervänd måne (i nedan) vilket möjligen kan bero på Brenners teckningar.

Vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670.

Att hon de facto förde dextervänd måne ser vi tex. i ett sigillavtryck från 1603 visande dextermåne i sköld och märkt KMD, ”Karin Monsdotter till Lijuxela”. Eftersom predikstolsvapnets krona erhållit ungefär samma brunsvartgrå nyans är det möjligt att här varit guldfält som under tidernas lopp ändrat färg. Visserligen har Totts vapen på samma möbel i behåll sin guldfärg. Metall på metall är dessutom ett heraldiskt regelbrott – endast kungadömet Jerusalem tilläts i tiden ett sådant vapen på grund av sin speciella ställning som kristendomens ursprungsort. Ett annat alternativ är blått fält. Uppgifter om måne av silver eller guld på blått förekommer också och då skulle det vara den blå färgen som förvanskats genom tiderna. Blått förekommer också i Sigrid Vasas vapen och där har den tydligen förändrats – men inte på samma sätt.

Enligt J W Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä...

I Karin Månsdotters fall har Hausen fantiserat fram en antydan av hjälmprydnad som inte finns där. Karin förde enligt Klingspors vapenbok en stubbe med uppryckta rötter på hjälmen, men inte på denna predikstol. Här återfinns bara en hjälmkrona och intet mer. Hjälmkronans konturer liknar visserligen denna föregivna ”stubbe”. Men varför tecknade Hausen så slarvigt, visst måste han ha känt igen en krona då han såg den? Predikstolen var visstnog inte restaurerad ännu vid den tiden. Och eftersom Klingspors vapenbok utkom efter Hausens publicering av forskningsresorna; har då stubben som hjälmprydnad även här uppstått till följd av detta misstag? Detta var ju under den tid som predikstolen hade försvunnit under vedhögarna i klockstapeln.

Till vänster vapnet i Klingspors vapenbok 1890, till höger enligt Hausen 1870. Notera likheten av en stubbe
hos Hausen, som egentligen är en återgiving av den krona som de facto finns på predikstolens vapen.

Men visst är den uppryckta stubben talande för hennes öde, uppriven från sin egen samhällsklass till de kungligas. Hur hemma kände hon sig egentligen där?

Karin, dotter till knekten Måns, född i fattigdom och av obetydliga föräldrar, kom att få ett ganska otroligt livsöde. Vid 14 års ålder blev hon jungfru hos prinsessan Elisabet och, så snart dennas broder Erik fått ögonen på henne, hans frilla och mor till hans barn Sigrid och Gustav samt de två som dog som små, Henrik och Arnold.

År 1568, den fjärde juli, vigdes Erik XIV och Karin och dagen därpå kröntes hon till rikets drottning. Den kronan fick hon inte bära längre än till den 29 september (87 dagar) då Erik kapitulerade för sina bröder. De hade varit oroliga för hans mentala hälsa och draget att kröna en ofrälse frilla sågs som ett tydligt bevis på tilltagande galenskap. Annat hade förstås också skett, tex. Sturemorden, som visade att greppet höll på att släppa för Erik. Från detta år härstammar Karin Månsdotters vapen; Erik tyckte det var en brist att hon inte hade en egen personlig devis. Han stod kanske själv för planeringen, kunnig i heraldik var han ju. Den 10.2.1568 skriver han:

” Til thet sidste, Efter wi af förseglingen pa samme tin Schriffuelse förnimme, at tu icke haffuer något tilbörligit Signeth, så wele wi haffue tigh hermed erinret, at tu låter beställe tigh et med thet wapn tre Cronor och Leyon och med then öffuerschrift: Catherina Dei gratia Suecorum, Gothorum, Vandalorum que Regina. Och gifva wi tig samme Wapn til at föra så länge wi leffue; men sedan behåller tu månan för tit Wapn”

Karin Månsdotters drottningsigill. Autografsamlingen, Kungliga biblioteket.

Glasmålning i Åbo domkyrka

Karin skulle alltså få föra kungligt vapen men endast så länge Erik var i livet. I Drottningholms arkiv har så också funnits ett kvitto utfärdat av henne år 1568 med ovannämnda titel och sigill med månen i hjärtskölden och i nedre vänstra fältet de danska tre lejonen. Efter Eriks död har Karin endast fört månen som vapenbild vilket vi sett av det tidigare nämnda sigillet från 1603. På Karin Månsdotters ursprungliga gravkista, som uppbevaras i kryptan under Åbo Domkyrka, finns också återgivet, helt korrekt, hennes vapen med månen i skölden jämsides med Vasa-ättens stamvapen.

Vapnen på kistan i kryptan under Åbo domkyrka. Här har Karin Månsdotter vesselhorn som hjälmprydnad.

Karin följde Erik i fångenskapen på bla. Åbo och Kastelholms slott och med sig hade hon också dottern Sigrid. Sonen Gustav hade som sjuårig rövats bort på Johan III: s befallning och sänts utomlands. Han var potentiell tronpretendent och därmed farlig för rikets säkerhet. Han skulle aldrig kunna återvända och dog som politisk fånge i Ryssland år 1607.

Efter Erik XIV:s död år 1577 stod Karin och hennes dotter i stort sett på bar backe. Trots allt som hunnit hända i hennes liv var hon bara 26 år gammal. Hon hade suttit i fångenskap i nio år men nu skulle ett nytt skede i livet börja. Johan III förbarmade sig över henne och gav i förläning godset Liuksiala i Tavastland åt ”salig konung Eriks efterleverska”. Här skulle hon bo den längsta perioden av sitt liv och hon lämnade ytterst sällan gården. Hon anses ha varit en god husfru och skötte gården väl. Hon avled på Liuksiala år 1612 och begrovs i Åbo domkyrka som varande den enda krönta person som vilar i Finlands jord.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011) samt Sture Arnell: "Karin Månsdotter, tolv kapitel om en drottning och hennes tid" (1951).