De finlandssvenska färgerna och flaggan

Från YLE-programmet Lippu (Flaggan).

I inlägget om husbondsvimplar kom vi flere gånger in på begreppet svenskspråkiga regioner eller landskap, vad gäller landskapsvimplar så finns det skilda sådana i de landskap där det främst bor svenskspråkiga, Nyland, Egentliga Finland, Österbotten, och Åland förstås. Och så den rödgula korsvimpeln att förena dem alla.

Nå, finns det en korsvimpel, så nog finns det en flagga: den finlandssvenska flaggan. Sällan sedd men allstädes närvarande där finlandssvenskhet förekommer.

Nu är det ju helt tydligt att släktskap med Skånelands flagga föreligger, men här hör det som god finlandssvensk till att påpeka att nejdå, proportionerna är ju olika. Och olika tillkomsthistoria har de förvisso. Vi ska ta oss en titt.

Det blir att gå tillbaka till den stora flaggdebatten under andra hälften av 1800-talet, den som gick ut på att få en flagga för Finland. För i förlängningen så framfödde den debatten även finlandssvenskarnas färger och flagga.

Under Krimkriget (1853-56) förlorade de finska skeppsredarna handelfartyg såsom varande ryska, varvid det i sjöfararkretsar vaknade ett behov av en egen handelsflagga. 

Segelsällskapen hade fått en rysk flagga, vit med blått kors, i början av 1860-talet. Till denna flaggas övre inre hörn fogades landskapets eller stadens vapen. År 1910 tillsattes ännu den ryska trikoloren och vapnet flyttade ner till nedre inre hörnet.

År 1862 uppstod i Finland en flaggdebatt, startad av Uleåborgs stadsläkare Fredrik Nylander. Lejonflaggan ifrågasattes egentligen inte som statsflagga, diskussionen rörde sig huvudsakligen kring handelsflaggan. Nylander föreslog en fyrdelad rödvit duk som handelsflagga. Topelius hade samma sommar i Marstrand i Sverige i sin segelbåt hissat en blåvit seglingsflagga, där Finlands lejon visade hans hemland. Först nästa år (1863) fick flaggdebatten den stora pressuppmärksamhet som eftervärlden ännu kommer ihåg. Man var överens om nödvändigheten av en flagga men inte om dess färger. De rödgula färgerna kom från Finlands vapen och de blåvita kanske av lojalitetsskäl ur Rysslands örlogsflagga. Zacharias Topelius kom nog visserligen på poetisk symbolik; högsommarmoln, himlen, sjöarna och snön.

Lejonflaggan.

Flaggorna förekom i otaliga varianter. Korsflaggor föreslogs också, men de ansågs knyta an alltför starkt till Skandinavien och detta tyckte man under rådande politiska förhållanden vara oklokt. Ändå kom den av sjöfararkretsarna föreslagna röda flaggan med ett blått kors överlagt med ett gult, den sk. Dagbladsflaggan (den publicerades i Helsingfors Dagblad) att användas som och hållas för Finlands flagga. Men motståndare till denna fanns också.

Andra färgkombinationer förekom i någon mån, men de rödgula och blåvita flaggorna "fladdrade och kämpade" i sinnebilderna på tidningsspalterna. Flaggdispyten lugnade sig till hösten, för saken kom aldrig upp i lantdagen, men för det så glömdes flaggtanken inte bort och många av förslagen levde vidare som villaflaggor, vilka var en vanlig företeelse under det tidiga 1900-talet.
Lejon- eller vapenflaggorna var de vanligaste. Då motsvarade de dagens husbondevimpel. Flaggtyperna var mångahanda, för färger, figurer och proportioner bestämdes i sista hand av flaggbrukaren själv. Tinkturerna var i stort sett de samma som under flaggdebatten. Under hela den ryska tiden hölls lejonflaggan mer eller mindre som en officiell Finlands flagga; den hissades tex. under storstrejken tom. i ämbetsverkens flaggstänger. Så därför, när Finland blev självständigt den 6.12.1917, behöll lejonflaggan sin ställning framför de andra förslagen, detta trots att de blåvita färgerna understöddes av ett stort antal människor. Lejonflaggan var så att säga i statsflaggans position.
I december 1917 föreslog flaggkommittén som handelsflagga en rödgul korsflagga, men riksdagen företedde regeringen en röd flagga med ett vitt kors, belagt med ett gult (Dagbladsflaggan med vitt tillagt). Den sk. Vasasenaten stadfäste senare flaggan som handelsflagga för det vita Finland. Det röda Finland förde den helröda internationella revolutionsflaggan.
Riksdagens utrikesutskott hade strax före inbördeskrigets utbrott föreslagit en blåvit duk som tillfällig Finlands flagga. Efter kriget erhöll Finland så en vit flagga med blått kors.

(Jag citerar mig själv ur inlägget om Finlands flagga 100 år.) 

I debatten kring en finsk flagga mot slutet av 1800-talet utkristalliserade det sig alltså två fraktioner; de som höll på de rödgula färgerna och som oftast men inte alltid var svekomaner och de som propagerade för blåvitt och ofta men inte alltid var fennomaner. Eller för att tala med Matti Klinge:

"Det svekomanska - eller liberalt svensksinnade - hade sina rötter i dagbladismen, som man sedan kryddade med en dos vikingaanda eller skandinavism; svenskheten började egentligen få inflytande som ideologi först efter lantdagsreformen, då det svenska partiet knöt politiska band till den svenskspråkiga landsbygdsbefolkningen." 

(Matti Klinge: Finlands blåvita färger, 1988)

De namnkunnigaste förkämparna för rödgult var statsarkivarierna K. A. Bomansson och Reinhold Hausen samt professorerna Otto E. A. Hjelt, Theodor Homén och R. A. Wrede. Dessa såg derivationen av flaggfärgerna ur statsvapnet närmast som en konstitutionell fråga. Därtill kom konstnärerna Albert Edelfelt och Axel Gallén som försvarade rödgult ur ett estetiskt-psykologiskt perspektiv.

Det finns förvisso en tradition att en nationsflagga brukar ta sina tinkturer ur den nations vapen den ska representera (jämför t.ex. med livréfärger), så där har de rödgula för all del en poäng, men en titt i vilket flagglexikon som helst kan visa att inte efterlevs den traditionen alltför noggrant ute i världen heller. Och något måste är det naturligtvis inte fråga om.

 Efter att Finland 1918 definitivt hade valt de blåvita färgerna till nationalflaggan, så gled de rödgula färgerna över till de svenskspråkiga, främst förstås via Svenska folkpartiet som hade starkt förknippats med lejonflaggan och försvarat den in i det sista i lantdagen 1918 (och fortsatte med att föra rödgult och t.o.m. lejonflagga ännu efter det) vidare till att förknippas med finlandssvenskhet och Svenskfinland i allmänhet.

År 1907 uppträdde "mannen med flaggan" första gången för Svenska folkpartiet, och det skulle han komma att göra i 50 år framöver. I det allmänna medvetandet lever han än i dag. Fler exempel finns här.

År 1922 har lejonflaggan förpassats till historien och mannen med flaggan har 

bytt ut den mot en korsflagga. Brevmärke för SFP.

Finlandssvenska organisationer och institutioner har i hög grad rött och gult i sina logotyper, här Svenska Finlands folkting.

Blandar man färgerna gult och rött får man orange, och det är knappast heller en slump att orange också ofta dyker upp i samband med finlandssvenska företeelser.

Hufvudstadsbladet visar orange exempel.

Även kulturprojektet RötterRösterRum körde med gult-orange-rött. Det var fråga om ett sammanlänkande tak för det svenskspråkiga programmet under kulturhuvudstadsåret 2000.

En bild från barndomen. Professor Clas-Olof Selenius spikar finlandssvenska färger strax innan 

öppnandet av den årliga Snappertunadagen någon gång i slutet av 1970-talet. Min far assisterar.

Anders Segersven

Husbondsvimplar

Ett urval hembygdsvimplar på 1990-talet. Från vänster Laukas, Keuru, Nokia, Borgå landskommun, Karstula, Elimä och Saarijärvi. Notera att Borgå lkm framhäver svenskspråkiga Nylands färger.  Bildkälla: Liputusopas av Havia & Mäntynen.

Förrra gången avhandlades kommunala flaggor, och det faller sig naturligt att därifrån ta steget vidare till vimplar.

I Finland kallas en vimpel i hemmaflaggstången för husbondsvimpel, ett lite klumpigt ord som ursprungligen avsett att visa att husbonden är hemma, så småningom också varifrån i landet denne eventuellt härstammar eller i övrigt vad denne önskar framhäva i flaggstången.

Det finns en tradition av husbondsvimplar i landskapsfärgerna, men också kommuner, städer, landskapsförbund och olika föreningar och sammanslutningar har låtit göra egna vimplar för allmänheten att ståta med.

En vimpel för en by. Byn Degerby i Ingå kommun har en egen vimpel sedan 2015, låt vara att Degerby var en självständig kommun en gång i tiden, men det var före kommunvapnens tid.

Vimpel i Samelands färger.

Till skillnad från flaggor, finns det inte några bestämmelser i större grad kring vimplar, och de behöver inte tas ned till natten. Idealiskt för den late flaggaren alltså. På officiella flaggdagar rekommenderas ändå att man halar vimpeln och flaggar med Finlands flagga.

Förutom de vanliga längsmedrandiga landskapsvimplarna har vi en vimpelform som kallas för korsvimpel, den vanliga blåkorsvimpeln som gäller för hela landet, och på senare år har det dykt upp en rödgul korsvimpel för den finlandssvenska befolkningen. Nämligen; en vanlig blåvit vimpel står  inte för Finland, utan för finskspråkiga Nyland, och en vanlig rödgul vimpel är inte för finlandssvenskar i allmänhet, utan för Egentliga Finland, alternativt svenskspråkiga Österbotten.

Blåkorsvimpeln.

Heraldiska purister har rynkat på näsan åt korsvimplarna som varande missfoster, någonting mitt emellan flagga eller vimpel utan att vara någondera. Traditionen säger att vimpeln ska ta upp flaggans eller vapnets färger utan att ändå vara vapnet eller flaggan, och en korsvimpel är ju strängt taget korsflaggan i diminutiv form. I Sverige gillas korsvimpel inte på officiellt håll, men eftersom det i Finland inte är närmare bestämt om vimplar, så är i synnerhet blåkorsvimpeln relativt populär. Låt så vara, tycker jag.

Bild från nätet som uppges visa en finlandssvensk korsvimpel, även om upphängningen ser misstänkt rikssvensk ut.

Någonting annorlunda. Den här bloggaren har gjort en bonad med Finlands flagga och olika landskapsvimplar till Finlands 100-årsjubileum.

Och till sist en historia om hur det trots allt kan gå stormaktspolitik i husbondevimpelanvändning.

Anders Segersven

Kommunala vapenflaggor

Igår var det Helsingfors-dagen. Inget märkvärdigt i sig, den kommer varje år. Inte var jag där heller, men när man i kvällsnyheterna kunde se Helsingfors flagga vaja utanför stadshuset, blev jag påmind om att Helsingfors faktiskt har en flagga. En heraldiskt sett alldeles utmärkt flagga dessutom, men man ser inte av den alltför ofta - den är reserverad för festbruk, står det i stadens instruktioner. Och trevligt att ta upp här, eftersom det inte varit alltigenom heraldiskt upplyftande nyheter från huvudstaden på senare tider

Festflaggning vid Helsingfors stadshus.

Härav så några reflektioner kring städers och kommuners vapenflaggor.

En vapenflagga skapas av ett vapen helt enkelt så att vapnet överförs i sin helhet på flaggduken som därmed motsvarar skölden. Att överföra vapnet inramat av skölden, kanske med resten av flaggan utgörande vit bakgrund, vilket man ibland ser, är helt fel. Tårta på tårta är ett i sammanhanget ofta använt uttryck, eftersom vi ser en sköld återgiven på en yta som ska representera just denna samma sköld.

Flaggning i Åbo.

Åbo stads vapenflaggning tog jag upp i ett tidigare inlägg, och staden Raseborg i västra Nyland har även den en alldeles korrekt vapenflagga.

Raseborgs vitsippor.

Tyvärr måste jag sedan konstatera att kommunen Ingå har fått det mesta fel. Sköld återgiven på flaggduk med mycket vit bakgrund, och logotype på samma gång.

På rådhuset i Lovisa hittar vi en lösning som i mycket liknar den i Ingå, sköld på duk, mycket vitt och extra vågor.

Rådhuset i Lovisa.

I Uleåborg har det visst hänt någonting vid flagghissningen av den i sig heraldiska stadsflaggan.

Hoppsan i Uleåborg.

Nu är det ju i sig trevligt att städer och kommuner bemödar sig om att skaffa vapenflaggor, ännut trevligare när det går rätt förstås, för alldeles vanligt är det inte. Betydligt mer förekommande är vimplar med kommunvapnet, och för det mesta brukar de finnas till anskaffning även för kommuninvånarna. Men det får bli till en annan gång.

Anders Segersven

Riksarkiven och heraldiska resurser på nätet

Finlands Riksarkiv i Helsingfors.

I de nordiska länderna har det varit tradition att sakkunskapen om den officiella heraldiken koncentrerats till riksarkivet i repektive land, kanske annorstädes också. Vid samtliga arkivverk finns medarbetare som är inkomna på området och i några av de nordiska länderna finns särskilda tjänstemän för att sköta rådgivningen till både myndigheter och enskilda. Både i Sverige och i Finland verkar vid respektive riksarkiv en heraldisk nämnd som granskar och ger utlåtanden om offentlig heraldik, sigill och vapen och, i viss mån, försvarsmaktens fanor och tecken.

Vad beträffar Heraldiska nämnden vid Riksarkivet i Finland:

Beskrivningen av nämndens uppgifter har varit densamma sedan den inrättades 1988. De definieras så att den 1) skall vara Riksarkivets sakkunnigorgan i sådana frågor i vilket arkivet enligt gällande bestämmelser bör ge utlåtanden, 2) vid behov avge utlåtanden i heraldiska frågor till statliga myndigheter, till privata sammanslutningar och enskilda personer, samt 3) också annars följa och främja den heraldiska kulturen samt göra framställningar och ta initiativ i frågor som angår nämndens verksamhetsområde (FFS 267/1988, arkivverkets beslut 1/70/2004).

 Nämnden är sammansatt så att den representerar heraldisk forskning och design samt historisk, administrativ och juridisk expertis. Den tillsätts för tre år åt gången och har en ordförande, sex medlemmar samt sex personliga suppleanter. Riksarkivet har under 2000-talet begärt förslag till medlemmar från flera myndigheter och organisationer. Under de senaste åren har Ministeriet för undervisning och kultur, Försvarsministeriet, Museiverket, Finlands kommunförbund, Riddarhuset, Heraldiska Sällskapet i Finland och Finska Historiska Samfundet blivit ombedda att inkomma med förslag som beaktats vid kommitténs sammansättning. Nämndens sekreterare har sedan den inrättades varit tjänsteman i Riksarkivet. Han förbereder vid sidan av andra uppgifter i arkivet nämndens möten och föredrar de heraldiska ärendena. Nämnden har en rådgivande funktion, vilket innebär att Riksarkivets utlåtanden skrivs efter att nämnden hörts.

 Till den offentliga emblem som Riksarkivet yttrar sig om hör framför allt Finlands vapen, kommunvapnen, den evangelisk-lutherska kyrkans vapen, de statliga myndigheternas sigill och stämplar, båtföreningarnas specialflaggor och – med vissa reservationer – de militära truppförbandens flaggor samt landskapsförbundens vapen. Däremot befattar sig Riksarkivet i regel inte med de logotyper eller märken utan heraldiska inslag som används inom den offentliga förvaltningen.

 Källa till citatet: De nordiska riksarkivens heraldiska verksamhet, Publikationer utgivna av Arkivverket 15.

Skärmdump från HERO, sökord "lejon".

Finska riksarkivets bibliotek har karaktären av ett vetenskapligt specialbibliotek med arkivvetenskaplig och heraldisk litteratur som specialitet. Publiceringsverkasamheten omfattar bl.a. handböcker och källpublikationer, men också databaser i likhet med Heraldikens ontologi HERO, som är en databas för heraldisk terminologi på de vanligaste europeiska språken. Eller som databasens egen beskrivning lyder:

Heraldikens ontologi innehåller termer som används för vapnets beskrivning inom heraldiken. Ontologin är mångspråkig även om det inom olika språkområden förekommer vissa skillnader mellan begreppen och deras klassificering. Utöver de ofta använda begreppen finns här medtagna en del mycket sällsynta, som förekommer endast inom vissa språkligt och tidmässigt avgränsade områden. Till exempel hör många av de begrepp i ontologin som är klassade som egenskaper inte hemma i den nordiska heraldiken.

För att beskriva ett vapen i textform behövs en vapenbeskrivning, som består av heraldiska begrepp som fungerar tillsammans enligt vedertagna heraldiska regler. Dessa regler ingår inte i Ontologi för heraldik, men utvecklingsarbete i syfte att kunna modellera vapenbeskrivningar pågår på Riksarkivet. Även HERO befinner sig ännu i ett utvecklingsstadium, arbetet med att granska översättningarna är i sin begynnelse och innehållet kommer att uppdateras regelbundet.

Uppbyggnaden i databasen HERO går i sista hand tillbaka på Siebmachers Wappenbilderordnung, och termens nummer där anges. Det är förresten samma källa som används i arbetet på en ny omarbetad upplaga av Nordisk Heraldisk Terminologi, och tanken är att HERO och NHT ska vara kompatibla.

Skärmdump från Europeana Heraldica, sökord "kommun" och "blomma".

Utöver detta finns även samlingen Europeana Heraldica där man kan söka på främst nordiska kommun- och landskapsvapen, Reinhold Hausens Finlands medeltidssigill samt mycket annat.


Anders Segersven

Heraldiska Sällskapet besökte Riksarkivet

Utställningen Finlands ordnar 100 år. Bildkälla Riksarkivet.

Igår, den 17 april, besökte Heraldiska Sällskapet i Finland Riksarkivet för att se utställningen Finlands ordnar 100 år. April månads sammankomst blev alltså en exkursion på hela två kvarter i Helsingfors stadskärna.

Ordensväsendet i Finland anses ju, åtminstone utomlands, som lite speciellt. Det är i få länder man utdelar så många förtjänsttecken årligen som i Finland. Vi vill ju ändå anse att belöningssystemet inte lidit någon inflation av detta, enligt kansler Jussi Nuorteva i hans öppningstal är antalet belönade i förhållande till det totala befolkningsantalet ungefär 2,7 %. Det är också ett allmänt känt faktum att ordnar är ett kostnadseffektivt och uppskattat sätt att visa erkännande för insatser staten och samhället till fromma.

Finlands Vita Ros orden instiftades 28 januari 1918, då man upphörde med utdelandet av frihetskorsen och frihetsmedaljerna som försiggått under inbördeskriget 1918. Finlands Lejons orden instiftades 1942, då behovet av belöningar under fortsättningskriget ökade. Alla de här tre ordnarna har alltså i olika skeden förlänats för både krigstida och fredstida förtjänster. Sammantaget så fyllde ordensväsendet alltså 100 år under 2018, den här utställningen öppnades 4.12.2018.

Det gavs också tillfälle att bekanta sig med Riksarkivets samlingar. 

Här hela hyllan med heraldisk litteratur.

Som kurator för utställningen fungerade vår framlidne ordförande Antti Matikkala, det här arbetet blev alltså hans sista större uppdrag. Besöket var inplanerat före hans bortgång, ursprungligen var det tänkt att han själv skulle leda oss genom utställningen. Nu blev det istället specialforskare John Strömberg från riksarkivet som visade runt.

Utställningen presenterar statsordnarnas historia och nutid, hur de utformades 1918-1919 och hur ordensväsendet har levt i tiden. Här har åskådliggjorts bärandet vid olika tillställningar med hjälp av dräkthelheter.

En skild del av utställningen tillägnas president Mauno Koivistos (1923-2017) finländska och utländska utmärkelsetecken. Efter utställningens slut kommer de att återbördas till de förlänande länderna enligt internationell sedvänja. Utställningen pågår ännu till 20.12.2019.

Vid Mauno Koivistos utmärkelser. John Strömberg förevisar.

Och så en sak till; maj månads STUDIA HERALDICA-föreläsning i Heraldiska Sällskapets regi kommer att hållas av korresponderande medlemmen Henric Åsklund från Sverige, ordförande för Svenska Heraldiska Föreningen.

Henric Åsklund (till vänster) tilldelas diplomet för korresponderande medlem av 

framlidne ordföranden Antti Matikkala, maj 2018.

Han kommer att föreläsa om vapenregistrering i Norden kl 18.30 - 20.00 torsdagen den 23.5.2019 på Vetenskapernas Hus i Helsingfors, Kyrkogatan 6, sal 312. Föreläsningen går på svenska och som vanligt är den avgiftsfri och öppen för allmänheten. Välkommen!

Anders Segersven
Vice ordförande HSiF

Samuel Cockburn - en skotsk legosoldat i Åbo domkyrka

Generalmajor Samuel Cockburn, född omkring 1574 i Skottland, kom till Sverige 1598 tillsammans med ett flertal andra skotska legosoldater. Han deltog i Avsättningskriget mot Sigismund 1598-1599 och kämpade sedan i Ingermanländska kriget och Andra polska kriget 1600-1629.

Som deltagare i Karl IX:s och Gustav II Adolfs krig i Ryssland och Baltikum avancerade han till generalfältvaktmästare och var med om att erövra Novgorod den 16 juli 1611. Vid floden Dünas södra sida grundade han en fästning, kallad Cobrons skans, den kom att bestå hela svenska stormaktstiden ut innan den 1709 slutgiltigt erövrades av ryssarna.

Minnessköld på korväggen med Cockburns vapen.

Cockburn använde sig under sin tjänst i Sverige av namnet Cobron, i likhet med många andra utländska släkter blev skrivningen ofta i enlighet med uttalet, till exempel Drummond - Dromund, Kinnaird - Kenärt, Guthrie - Gytring, Forbes - Forbus. Några egentliga stavningsregler fanns det ju inte vid den här tiden.

För sina tjänster fick han 301 gårdar i Österbotten och en del egendomar i Borgå och Pernå, i ersättning för 8000 daler utebliven lön. Åren 1616-1621 levde han så på sina lantegendomar med sin hustru Barbara Kinnaird innan han igen kallades i tjänst, den här gången till fälttåg i Lettland där han först sårades i benet av en exploderande kanon och sedan avled i fältsjukan år 1621.  Då kommenderade han sitt eget regemente; Coburns regemente.

Minnestavlan i koret, anskaffad av brodern magister John.

Hans begravning år 1622 i Åbo domkyrka, till vilken han tidigare gjort avsevärda donationer, var en ståtlig och solenn tillställning. Enligt vissa uppgifter beledsagade kung Gustav II Adolf själv Cockburn till hans vilostad i koret. Cockburns bror, magister John från Edinburgh, beställde minnestavlan på väggen, och stod för utförandet på vårdat renässanslatin:

"D. Samueli Cokburno, Scoto, duci fortissimo, duorum exercituum chiliarchae praestantissimo, totiusq Suetici exercitus summo maiori qui postquam musarum castra cum laude sequutus esset, in belo sub augustissimis Carob et Gustavo Adolpho, Suec. Goth. Vand. Regibus feliciter vixit annos 23 et pie in pace mortuus est an. aetatis suae 47 Christi 1621. Ioan frater moerens posuit.

Cokburne vixti fortis est obis ferus Martem et Minervam tecum qui Condis simul uno in sepulchro, quo non Scoto tristius Sueci aut videbunt, aut Poloni laetius."

"Cockburn, du har levat tappert men dog grymt. Mars och Minerva vila med dig i samma grav. Aldrig har Sverige och Skottland fått sorgfullare och Polen angenämare nyheter."

Cockburns grav i Helga lekamens kor, bakom järnskranket som närmare behandlades
 i inlägget om lejonet i Åbo domkyrka.

Senare blev det en del arvstvister och trätor om betalningen av epitafier och grav, och styvsonen Patrick Ogilvie gav äganderätten till graven till en rådman Tolpo som ersättning för en del skulder. Tolpo sålde sedan graven till professor J. J. Torwöst år 1731. Professorn och hans hustru ligger sedermera ockå begravna här.

Släkten Cockburns vapen återgivet i "Scottish Clan and Family Names", tecknat av Don Pottinger.

Tartanmönster för klanen Cockburn, återgivet i Scottish Clan and Family Names".

Klanen Cockburn härstammar från trakterna av Duns i Berwickshire, de var i tiderna vasaller under earlarna av March. De stödde Maria Stuart och till följd av detta blev släktslottet Skirling i Midlothian demolerat år 1568. Kanske en bidragande orsak till att Samuel Cockburn begav sig ut i världen för att erbjuda sina tjänster.

Källor: 
Åbo domkyrka: Kort historik jämte beskrivning över dess förnämsta sevärdheter
Hannu Laaksonen: Latin som propagandaspråk i 1600-talets epitafier i Åbo domkyrka
Roddy Martine: Scottish Clan and Family Names; Their Arms, Origins and Tartans

Samt några intressanta länkar:
Bygdeforskaren: Skottar i svensk tjänst
Kinnaird.net
Svenska Riksarkivet om Samuel Cockburn

Det finska frälsets ursprung och särdrag, del 2



Modell av biskopsborgen i Korois som den kunde ha sett ut på 1200-talet.

Det är dags att fortsätta studera det senjärntida samhället i Finland. Vi konstaterade i förra inlägget att västra Finland tidigt var inlemmat i den skandinaviska kulturgemenskapen, uppenbarligen ingick man också tidvis i det svenska ledungssystemet. Ledung tillämpades i vikingatidens slutskede utmed den svenska östkusten, från Ångermanland i norr ned till riksgränsen mot Blekinge i söder, samt Öland, Gotland och åminstone i sydvästra delen av Finland. Ledungssystemet avvecklades sedermera på 1200-talet.

Erik den heliges korståg till Finland på 1150-talet är en legend, det finns inga arkeologiska spår av någon stor förändring vid den här tiden, varken i gravskick eller smycken. Men vad försiggick och fanns här då egentligen?

Legenden författades tidigast omkring 1270 och i avsikt att få till stånd en kanonisering av Erik, den äldsta bevarade versionen är i Registrum Upsaliense från 1344. Biskop Henrik, som åtföljde Erik, hade stannat kvar i Finland för att leda kristningsarbetet av finnarna och han led martyrdöden omkring år 1158. Han kom att begravas i Nousis kyrka, och här har också biskopssätet sina yttersta rötter.

Den kända medeltida kenotafen till biskop Henriks ära i Nousis kyrka. 

Hursomhelst så började kyrkan organisera sig i början av 1200-talet och man etablerade sig i Korois, på en udde i Aura å. Ett påvligt tillstånd anlände år 1229 och här byggdes en biskopsgård och försvarsverk.

Biskopssätet i Korois idag. Åbo stads utkanter i bakgrunden.

Så värst många år han kyrkan inte verka i Korois, förrän man flyttade en bit nedåt längs Aura å och påbörjade byggnationen av en domkyrka; Åbo domkyrka. Kyrkan vigdes till bruk år 1300 och ungefär i samma veva kan man anse att staden Åbo uppstod. Eventuellt fanns här redan från tidigare en tysk handelskoloni, men saken är omdebatterad. En del arkeologiska utgrävningar har hittat endast plogspår i de djupare jordlagren, så åtminstone området där domkyrkan anlades hade varit åkermark.

Åbo domkyrka.

Det ligger nära till hands att tänka sig att forna maktsläkter i och med brytningen med ledungssystemet och införandet av Alsnö stadga på 1200-talet gick vidare till att bli medeltida frälse som gjorde ryttartjänst. Gick det till så i Finland?

Det finns exempel både från Estland och Karelen att lokala hövdingaätter av finskbaltiskt ursprung assimilerades med de tyska och danska makthavarna i Baltikum samt i makteliten i Novgorod. Finskt frälse med förhistoriska rötter kan ändå eftersökas egentligen bara på basis av namn och jordegendom. Namnmässigt är uppgiften svår, för från 1200-talet finns det knappt något material alls och ännu från början av 1300-talet är det väldigt begränsat. Mot mitten av 1300-talet ändras namnskicket till allmänkristligt, så att nationalitet inte längre med säkerhet kan uskiljas ur namn i svensk eller tysk språkdräkt.

Samtidigt bör man komma ihåg att det här är fråga om en samhällsklass, och inte en på nationalitet grundad gruppering i första hand. Ur frälsets synpunkt var nationalitetsfrågan inte av betydelse.

Vapnet för frälsemannen Olof Kirves, tidigare omskriven här.
Teckning av Gustaf von Numers.

Någonting vet vi ändå. I Lehijärvi i Tavastland bevittnade kyrkoherden och en herr Melewaldus år 1332 ett dokument rörande markköp. På basis av sin ställning hörde Melewaldus till frälset och han var hemmahörande i Tavastland, "de Tavastia". Namnet latinska form kan överföras till finskans Mielivalta ("sinnesstark, godtycklig") och vi talar alltså här om en man som fötts i en lokal maktsläkt i början av århundradet, och som sedermera blivit frälseman i Tavastland.

På samma vis nämns år 1372 i Tövsala en "Melevaltae i Saerkelax", Mielivalta från Särkilax. Från 1300-talet känner man också från Egentliga Finland frälset tillhöriga Hyvälempi från Reso, Antti från Sukkis repektive Kankas, Michel Halikkolainen, Paimion Johan samt Erik Puranpoika som ägde frälsegodset Spurila.

Det fornfinska namnskicket baserade sig, i likhet med traditioner hos ester och liver, på tvåledade namn där det första ledet som Iha, Hyvä, Lempi, Mieli, Valta kunde ge upphov till avledningar som Hyvä-ri, Hyvä-tty, Mieli-tty, Mieli-kkä eller kombineras med ett andra led till Ihalempi, Ihamieli, Lempivalta, Valtalempi. Namnet uttrycker främst goda eller önskade egenskaper som "God", "Mild" eller "Makt", eventuellt baserar det sig på germanska traditioner.

Vi känner till exempel till en Petrus Kaikewalde de Vinlandia (Pietari/Petrus Kaukovalta/Kaikkivalta) som omnämns i Henrik av Lettlands krönika, där han deltar i kristnandet av esterna under åren 1215 - 1226. Han är präst och dessutom den första finländaren som omnämns i historiska källor, men vem han var och hur han hamnat där, det vet vi inget om.

Sigillet för Erik Puranpoika i Finlands Medeltidssigill. Motivet är inte svärd, som man ibland antagit,
 utan navborrar ("pora").

Ett annat intressant dokument är bannbullan som påven Benedictus XII utgav över 25 bönder från Sääksmäki år 1340 för att de vägrat betala skatt. Här finns listat 25 finska namn i en något förvrängd språkdräkt, bland dem ett som föranlett mycken diskussion; Cuningas de Rapalum (Kungen av Rapola). Är detta en rest av något fornfinskt hövdingasystem, en småkung eller byäldste? Dessutom är Rapola en stor och känd fornborg i Birkaland. Nå, den enklaste förklaringen är nog helt enkelt den att Kuningas också användes som förnamn vid den här tiden.

Släkten Djäkns vapen. Teckning av Gustaf von Numers.

På ett finskt ursprung i frälset tyder också en del gårdskomplex längs skärningspunker och smala ställen vid de viktigaste vatten- och marklederna. De flesta, som till exempel Niemenpää/Harviala i Vånå, Suontaka/Lepas i Tyrvändö, Viik/Nokiagård i Nokia samt Penttilä/Kulju förefaller ha anor från slutet av järnåldern och de dyker upp som frälsegårdar i slutet av 1300- eller början av 1400-talet. Vid det laget var innehavaren redan nationalitetsmässigt obestämbar eller helt klart en nykomling som hade kommit i besittning av gården genom köp, byte eller giftermål. Efter 1300-talet är det svårt att särskilja ett finskt ursprung inom frälset.

Sigill för Klas Pedersson Fleming, lagman i Finland känd 1386.

Huvuddelen av det små- eller lågfrälse som verkade i Finland på medeltiden uppträder i slutet av 1300-talet och i början av 1400-talet, under Albrekt av Mecklenburgs tid och i början av unionstiden då det inflyttade en hel del utlänningar samtidigt som en ökande del storbönder tycks ha erhållit frälsebrev. Särskilt mycket frälsebrev finns bevarat från Erik av Pommerns besök år 1407 då flertalet ryttare från Egentliga Finland och Nyland upphöjdes till frälsestånd. Nykomlingarna härstammade främst från Nordtyskland; Mecklenburg, Schlesvig-Holstein och Westfalen, eller så var de antingen första generationens inbyggare och avkomlingar av inflyttare från Danmark eller Sverige. De namnkunnigaste av dylika inflyttare var Flemingarna, Lydekessönernas Djäkn-släkt samt Svärd, vilka snabbt knöt släktband med det inhemska frälset och steg till positioner inom slottsadministrationen och rättsväsendet.



Vapnet med navborren för staden Pemar (Paimio) i sydvästra Finland är inspirerat av Erik Puranpoikas sigill.
Det var där han levde och verkade, godset Spurila är beläget här.