Riddarhuset i Helsingfors

Riddarhuset i Helsingfors. Bildkälla YLE.

År 1626 utfärdade Gustav II Adolf den s.k. Riddarhusordningen vari stadgades ”att hela ridderskapet uti Sverige och Finland, så gammalt som nytt, skall bliva antecknat och distinguerat i sina familjer och ätter”. En institution som registrerade och bokförde ätterna, deras genalogier och vapen skapades. De inskrivna ätterna kallades därefter introducerad adel till skillnad från de som enbart erhållit sköldebrev. Till följd av detta system har Sverige en i världen sällsynt god ordning bland sina nobla familjer och deras släktförhållanden. Riddarhuset skulle dessutom i rent konkret bemärkelse vara ett högkvarter och en mötesplats för adeln, främst förstås då man samlades till riksdag och släkternas huvudmän kom samman för att rösta. Detta krävde en omgivning värdig de höga delegaterna och följaktligen är Riddarhuset i Stockholm en av stormaktstidens mäktigaste arkitektoniska skapelser.

Riddarhussalen. Bildkälla Riddarhuset.

Den gamla finska adeln hade i nära tvåhundra år hört till Sveriges riddarhus då det ödesdigra året 1809 kom. Plötsligt befann man sig i ett storfurstendöme med inre självstyre och adelsståndet behövde en ny mötesplats. Den första påstöten om byggandet av ett eget riddarhus skedde redan vid Borgå lantdag 1809. Man hoppades att kejsar Alexander I skulle av statsmedel anslå en fond för ändamålet. Hans Majestät ansåg dock att ridderskapet och adeln i stöd av sina privilegier borde finansiera företaget själv.

Mannerheimvapen. Bildkälla YLE.

I stadsplanen av år 1817 reserverades plats för ett eventuellt riddarhus i kvarteret öster om Senatsborgen och året därpå inskrevs de första ätterna hos den nygrundade Finska Riddarhus Directionen. Men vägen till en egen riddarhusbyggnad var ännu lång. Vid ett möte år 1838 beslöt man sig äntligen för att börja göra någonting och ritningar beställdes under de följande åren av ett flertal arkitekter, bl.a. G.A. Bosse, E.B. Lohrman och A.F. Granstedt. De förslag som kom in bedömdes som mycket smakfulla – men alldeles för dyra att förverkliga. År 1856 anlitade man så länsarkitekten i Åbo G. Th. Chiewitz. Hans förslag, en imposant tegelbyggnad i nygotisk stil ställde sig tom. 30 % billigare att uppföra än de tidigare förslagen; totalkostnaden beräknades til 54 000 rubel silver. Riddarhusdirektionen slog förklarligt nog till genast och byggnadsarbetena påbörjades 1858 för att avslutas 1862. Då hade det bla. åtgått 300 000 fasadtegel och 700 000 murtegel. Inredningen anskaffades av Chiewitz själv huvudsakligen från Tyskland, Sverige och Ryssland. Bl.a. tillverkade firman J.J. Hartman i München parkettgolven och vapensköldarna i samlingssalen beställdes från firma Gropius i Berlin. Från Petersburg skaffades 10 dussin rottingstolar.

Lantdagen 1863. Målning av R W Ekman 1865. Wikimedia.

Det första sammanträde som hölls på Riddarhuset var januariutskottets möte i samma månad 1862. Då var byggnaden ingalunda ännu färdig, parkettgolven var inte lagda och temperaturen inomhus var endast +10 grader. I april samma år hölls två andliga konserter under ledning av Fredrik Pacius i det halvfärdiga huset. Fullständigt färdigt blev Riddarhuset först på senhösten 1862, en udda gotisk tegelfågel i den pastellfärgade nyklassiska miljön kring Senatstorget.

De första åren av sin existens fungerade Riddarhuset faktiskt som ständerhus för alla de fyra stånden; här höll lantdagen sitt första plenum den 17 september 1863 och först efter 1872 då bönderna som de sista flyttade ut, kvarstod huset enbart i ridderskapets och adelns bruk.

I och med Representationsreformen av år 1906 försvann ståndslantdagen och ridderskapet och adeln som stånd förlorade sitt politiska inflytande. Riddarhuset förlorade man däremot inte, än idag äger och upprätthåller den finska adeln sitt eget hus. Adelsmöte hålls vart tredje år och lika ofta utkommer Finlands Adelskalender. De olika släktföreningarna håller med jämna mellanrum möten, ofta på Riddarhuset. Man har dessutom en anställd tjänsteman, Riddarhusgenealogen, som fortlöpande håller släkttabellerna uppdaterade. Riddarhuset hyrs också ut för konserter, utställningar och andra kulturevenemang.

På Riddarhuset bevaras värdefulla samlingar av mångahanda slag. De viktigaste torde vara riddarhusstamtavlorna, grunden för de genealogiska samlingarna till vilka även den stora samlingen sköldebrev bör räknas. De omspänner en tidsrymd från 1500-talet fram till 1900-talets första årtionde. På 1930-talet erhöll man friherre Albert de la Chapelles stora sigillsamling på ca. 10 000 exemplar som donation. Vapensköldarna i stora salen hör till de mer synliga av samlingarna. Här finns vapnen för alla på Riddarhuset introducerade ätter upphängda i den ordning de blivit inskrivna. I Riddarhusdirektionens sessionsrum finns dessutom en svit porträtt av de åtta lantmarskalkar ridderskapet och adeln haft under sin politiskt aktiva tid.

Det berättas, att för några årtionden sedan lyckades en studentförening vid något tillfälle infoga en vapensköld för en släkt Streber på ett tomt ställe på väggen. Den kvarblev där i en längre tid innan den upptäcktes och avlägsnades. Det att den inte genast upptäcktes lär ändå inte ha berott på särskilda "heraldiska kvaliteter" har det sagts.

Trots den förändrade ställning i samhället adeln sedan 1906 erhållit, har dess hus ändå inte förvandlats till ett museum, utan står kvar i aktivt bruk.

Bearbetad version av artikel ursprungligen publicerad i Nyländsk Hembygd nr 1 1990
Anders Segersven

Wrede och slaget vid Kirkholm

Karl IX flyr ut till vänster och Henrik Wrede tar upp kampen till fots. Bild: Vesa Mäkinen, Suomen vanhat linnat.

Vi kunde runda av genomgången av det heraldiska i Riddarsalen på Svidja med att ta en titt på väggmålningen på kortväggen. Den är skapad av konstnären Axel Haartman, en vän och släkting till August Wrede af Elimä. Den har inte så mycket med Svidjas historia att göra, men desto mera med släkten Wrede. Målningen föreställer en scen från slaget vid Kirkholm 27 september 1605, då den livländske ryttmästaren Henrik Wrede överlämnade sin häst till kung Karl IX vars egen häst stupat under honom. Kungen klarade sig, men Henrik Wrede blev nedhuggen av polackerna.

Slaget vid Kirkholm. Målning av Peter Snayer 1630. Wikipedia.

Kungen skriver till rikets råd samma år: "Om en livländare, vid namn Henrik de Wrede, icke hade hulpit oss på sin häst igen, hade vi kommit levandes eller döda uti fiendens händer". Tacksamheten tog sig också heraldiskt uttryck, och hela historien har blivit en omhuldad familjetradition inom släkten Wrede.

Vapnet på friherrebrevet av 18 augusti 1653.

Släkten Wrede hade som adlig uppenbarligen inte naturaliserats i Sverige, men år 1653 blev Henrik Wredes efterkommande upphöjda till friherrligt stånd och år 1654 blev deras friherrliga ätt inskriven på Svenska Riddarhuset under nr 44, med namnet Wrede af Elimä, med Elimä fjärding av Kymmenegårds län till friherrskap.

Vapnet tecknat av Jan Raneke, från Den svenska adelns vapenbok.

Det friherrliga vapnet berättar om händelserna vid Kirkholm på ett föredömligt heraldiskt vis. Här har vi en häst med krona, en ensam väpnad man med svärd, ett lejon och korsade svärd genom en krona. Vapnet förkroppsligar den allmänna uppfattningen om heraldik som bärare av diverse stor symbolik, även om dylikt ju inte är obligatoriskt inom heraldiken, och månget vapen fungerar bra enbart som igenkänningstecken.



Serafimervapen för Fabian Wrede. Kungliga Serafimerorden 1748-1998 av Per Nordenvall. 

Alla grenar av släkten Wrede som finns eller funnits i Sverige, Finland och Estland härstammar från denne Henrik Wrede och hans efterkommande. På Svidja finns fortfarande en familjegrav för släkten.

Wredes stamvapen på exlibris för Lars Jacob Wrede, tecknat av Gustaf von Numers. Även här finns hästen med på ett hörn.
Heraldisk Tidsskrift mars 1993.

Vapenpanelen på Svidja slott del III

Så är det dags att fortsätta genomgången av den snidade heraldiken på panelen i "Riddarsalen". I ett av hörnen har det samlats en fyrväppling av huvudsakligen tidigare ägare, Bielke, Banér, Wrangel och Reuterholm.

Från ovan Bielke af Åkerö, Baner, Wrangel och Reuterholm.

Släkternas vapen enligt Klingspors vapenbok.

Bielkevapnet torde hänvisa till Erik Bielke af Åkerö som verkade på gården 1620 - 1630, och släkten Banér under åren 1637 - 1661. Reuterholmska vapnet hänvisar till den illustre Gustaf Adolf Reuterholm under andra hälften av 1700-talet.

Vid det andra fönstret hittar vi vapnen för Stackelberg och von Fitinghoff (von Vietinghoff).

Teckningarna den här gången från Genealogisches handbuch der baltischen Ritterschaften.

Nästa i raden är vapnen för Stierncrona och Armfelt.

Här, som tidigare, kan man igen konstatera att förebilden för panelvapnen har varit hjärtsköldarna i de kvadrerade vapnen, eftersom de ursprungliga stamvapnen för båda släkterna har varit något annorlunda. Huruvida det här beror på okunskap eller är avsiktligt, är svårt att säga.

I ensamt majestät ännu hjärtvapnet för Stiernsköld, på Svidja 1661 - 1663.

Panelen har alltså tillkommit för drygt 100 år sedan, under de sk. nystilarnas tidevarv, och får väl närmast anses representera nygotik, precis som hela huvudbyggnaden i sin samtidigt ombyggda stil med tinnar och torn.

Fanns det då några inhemska förebilder till den här panelen, från den rätta tiden alltså? Ja, det här är mitt eget antagande, men knappast har man undgått att studera den biskopsbänk som finns i Sagu kyrka i Egentliga Finland. Den är tillskriven biskop Konrad Bitz, hans vapen finns på den, och det gör att den torde härstamma från andra halvan av 1400-talet.

Biskopsbänken i Sagu kyrka

Vapenpanelen på Svidja slott del II



På högsätet, för det är väl vad det är avsett som, återfinns vapnen för August Wrede af Elimä och hans hustru Anna von Liphardt.

I det förra inlägget berörde jag på ett mer allmänt plan Svidja och panelen i den sk. Riddarsalen. Idag ska vi ta en närmare titt på vilka vapen där återfinns.

Vapnen för Wrede och von Liphardt enligt Klingspors vapenbok.

I övrigt representerar vapnen på panelen både tidigare ägare och anfäder till ägarparet.

Här har vi vapnen för Manteuffel och Wrangel, båda av balttyskt ursprung. Teckningarna enligt Genealogisches handbuch der baltischen Ritterschaften.

På dörren till salen finns vapnet för släkten Sparre, uppenbarligen hänvisande till Hebla Siggesdotter Sparre som verkade på gården omkring 1548 - 1560.

Invid fönstret återfinns Rehbinders vapen.

Sparre och Rehbinder enligt Klingspor, friherrliga Rehbinder i mitten efter Jan Raneke. Notabelt är att panelens vapen med stjärnor i sköldhuvudet är hjärtvapnet från den friherrliga grenen, inte Rehbinders stamvapen. Treorna framställdes ursprungligen som krönta ormar, faktiskt.

Medeltida finsk heraldik i hörnet vid spisen. Till vänster Stiernkors, antagligen representerande Björn Ragvaldsson, ägare 1460 - 1494. Till höger vapnet för Konrad Bitz, biskop i Åbo 1460 - 1489. Under hans tid uppfördes Sjundeå kyrka.

Stiernkors enligt Klinspor och version av Konrad Bitz vapen av Markku Koponen från Heraldica Catholica Fennica.

Mer vapen från panelen följer nästa gång. God jul tillönskas bloggens läsare.

Anders Segersven

Vapenpanelen på Svidja slott

Svidja ligger här i mina hemknutar i Sjundeå, så det faller sig naturligt att ta upp den heraldik vi kan hitta här, och ett fint exempel på vapensnideri från nystilarnas tidevarv är det förvisso.

Svidja i sig omnämns första gången i historiska dokument år 1420, och namnet var då på finska ”Syrjä”, vilket kan översättas till något som ligger ”på sidan om”. Björn Ragvaldsson, som var fogde i Tavastehus och domare i Raseborgs härad, förenade de olika bondgårdarna på området till en enda gård år 1460. Svidja förstorades till en stor gård under den tid Björn Ragvaldssons dotterson, riksmarskalk Erik Fleming och dennes son Claes Fleming ägde gården.

Det var Erik Fleming som lät bygga slottet under 1540-talet, och färdigt stod det omkring 1550. Grundupplägget är en parstuga med två stora rum och en hall i mitten, och kan ses som ett tidigt exempel på byggnadskulturen under den så kallade vasarenässansen. Taken i källaren och första våningen är välvda. Väggarna är tjocka och fönstren var mindre än de är idag, byggnaden kunde fungera också i försvarssyfte. Det kan nämnas att kung Gustav Vasa besökte gården under sin resa i Finland år 1555.

Claes Flemings ättlingar ägde Svidja till 1660-talet, och efter det har flere olika ägarsläkter förekommit, bl.a. Reuterholm, Wrangel och Wrede af Elimä. Under större delen av 1900-talet ägdes gården av den finska staten, tills den härom året såldes till privata aktörer.

Men låt oss koncentrera oss på Wrede, och närmare bestämt friherre August Wrede af Elimä som köpte gården år 1898, och började förverkliga sina idéer om en romantisk medeltid. Vi stötte på honom i förbigående tidigare i samband med historien om den tottska predikstolen, som han också var intresserad av.

Genast efter att köpt gården påbörjade Wrede omfattande restaureringsarbeten. Byggnadens klassicistiska, närmast gustavianska, utseende förbyttes i en senmedeltida stil med trappformade gavlar, torn och spetsbågiga fönster. Också rummen i första våningen ändrades i samma historiska anda. Det mest representativa rummet är den sk. riddarsalen med en vapenpanel i ek gjord av snickaren Karl Österblom från Kimito, det uppges att arbetet tog sex år i anspråk.

August Wredes släkting, konstnären Axel Haartman, deltog i planeringen av restaurationsarbetena, det är han som har gjort väggmålningen i riddarsalen. Motivet föreställer slaget vid Kirkholm nära Riga år 1605, och har anknytning till släkten Wredes historia. Vi har anledning att återkomma till målningen, och den heraldik som finns förknippad med den.

 Vapenmotiven i panelen går tillbaka på både gårdens ägare och i synnerhet på August Wredes och hustrun Anna von Liphardts anor. Vi ska i följande blogginlägg ta vapnen på panelen i närmare skärskådande.

Det har faktiskt stått ett slag vid Svidja också, så sent som den 10 februari 1918, under det finska inbördeskriget. Då hade omkring 200 vita förskansat sig i huvudbyggnaden, och försvarade sig mot närmare tusentalet rödgardister som anföll över fälten. Men det är en annan historia, och har inte så mycket med heraldik att göra.

En heraldikers bekännelser

Det kunde kanske vara läge att starta upp här på bloggen igen. Det är ett faktum, att det blir färre skriverier på sommaren, när det finns mycket annat att göra, men nu har alltså uppehållet varat nästan ända till jul. Nå, jag förnyade golvet i arbetsrummet här i början av sommaren, och det innebar förstås att jag måste ta ner alla bokhyllor och packa ner allt heraldiskt material jag samlat på mig längs med åren. Golvet är färdigt sedan länge, men som det så ofta går, så blev arkiven liggande i sina lådor och förstås i vägen. Nu börjar det hursomhelst vara ordning på torpet igen.

Den som har följt med mina skriverier här, har säkert märkt att det alltsomoftast presenteras finska frälsevapen från 1500-talet här. Jag använder termen frälsevapen, även om statusen kan vara olika, och inte sällan något diffus. Ståndspersoner av olika slag är det i alla fall fråga om.

Den här vapenföringen från 1500-talet är något som intresserat mig längs med åren, och redan i ett tidigt skede insåg jag att det fanns väldigt lite forskat och utrett kring det här, själva vapnen alltså. Forskare som Eric Anthoni, Jully Ramsay, Wilhelm Gabriel Lagus, Henrik Impola m.fl. har förvisso utrett släkt- och ägoförhållanden i flertalet tungt vägande verk. Men ingen av dessa har först och främst varit heraldiker.

Jag har tidigare här berättat om min fascination för just 1500-talet som tid, och i synnerhet vapenföringen. Medeltiden är också intressant, inte för det, men källäget där är mer begränsat, och vapnen och släkterna färre. Inget hindrar väl en från att grotta ner sig där också, men 1500-talet först eftersom jag ändå har ett ganska digert material färdigt redan, allt ända sedan 1990-talet. Strävan har alltså varit att ta fram släkternas vapen, rekonstruera dem om det finns brister, klargöra tinkturer och skapa en vapenbeskrivning enligt moderna krav.  Släkter förresten, många av de här vapnen kan tänkas ha varit personliga, och personer som bevisligen hört till en viss släkt, kan ha fört ett annat vapen, personligt eller rent av förknippat med en annan släkt. Ofta ligger prestige i ägo- eller släktförhållanden bakom.

En klar förebild för det här arbetet har varit Jan Ranekes ”Svenska Medeltidsvapen” (som för övrigt inte tar upp finska förhållanden). Någon skulle gärna få göra det motsvarande i Finland, mina resurser räcker inte till dylikt även om jag gärna botaniserar i den här tidens heraldik på mina lediga stunder. Den ende jag känner till att ska ha forskat i det här området är heraldikern Gustaf von Numers i mitten av 1900-talet, men hans material har aldrig publicerats i sin helhet. Så vilka är då de främsta källorna till den finska 1500-talsheraldiken?

Jully Ramsay i förgrunden, Schlegel & Klingspor i bakgrunden.

Först och främst kommer man inte förbi Jully Ramsay, och hennes ”Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden” (1909). Det är inte ett heraldiskt verk, snarare ett genealogiskt och det heraldiska bildmaterialet är litet, och egentligen ganska undermåligt, men Jully har gjort ett stort jobb i att forska fram släkterna, deras förhållanden och historia. Därifrån är det lättare att gå vidare med att gräva fram själva vapnen.

J W Ruuth och Suomen rälssimiesten sineteistä.

År 1891 gav J.W. Ruuth i Historiallinen Arkisto XI ut sin utredning ”Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua” (Om Finlands frälsemäns sigill i slutet av 1500-talet och början på 1600-talet). Här finns närmare 400 avbildningar av bevarade sigillavtryck. Tinkturerna är förstås inte med här, och bilderna kan vara svårtydda, men här kan man hitta personer som omnämnts i andra källor, få en uppfattning av dennes vapenföring och gå vidare.

Så kan man också gå till Bernhard Schlegels och Carl Arvid Klingspors år 1875 utgivna ”Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade Svenska Adelns Ättar-Taflor”. Här finns inga bilder, men de ursprungliga vapenbeskrivningarna, och det är inte så illa det. De är visserligen skrivna på en ytterst ålderdomlig kanslisvenska, ibland bristfälliga, men de är en ovärderlig källa till tinkturer som inte återgetts annanstans. Jag låter ju nådigt 1500-talet utsträcka sig till Riddarhusets grundande 1626 eftersom det utgör en tydlig skiljelinje, och många av dessa frälsesläkter är just dessa av orsak eller annan ”ej introducerade”.

Vi kan ju ta ett exempel på vapenbeskrivning, släkten Abel von Minden:

Schlegel & Klingspor

”Vapen af år 1604: En hwit skiöldh och ther uti tu spiuth med swarte stackar, udderne blåå och fire röde hjerter med en öpen hielm och sedan ofvanpå hielmen ett blåth horn och en fennicika fördelt i two ferger, then öfre delen rödh och then undre grön, stacken brun och udden blå, skrafferingen om hielmen och skölden rödh, gull, grön och blåå fördelte.”

Min egen modernisering

”I fält av silver två blå korslagda hillebarder med uppåtriktade eggar, skaften svarta, åtföljda av fyra röda hjärtan; 1+2+1. På hjälmen ett rött, grönt och blått hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld, rött, grönt och blått. Hjälmprydnad: till dexter ett blått vesselhorn och till sinister en fänika delad i rött och grönt."

En sida av Elias Brenners avteckningar.

Omkring år 1670-71 reste Elias Brenner omkring i Finland och avtecknade bland annat vapen som fanns i de finska kyrkorna. Manuskriptet utgavs sedermera år 1882 av Reinhold Hausen under namnet ”Afbildningar af Vapensköldar Fordom Uppsatta i Finlands Kyrkor”. Här finns teckningarna ordnade enligt kyrka, men här bör man vara försiktig. Teckningarna är schematiska, ibland förvanskade och ibland direkt missförstådda eller felaktiga. Som källa till vilken släkts vapen funnits i vilken kyrka är den ju behjälplig, och ibland finns faktiskt det avbildade vapnet fortfarande kvar i kyrkan. Väldigt många har förvisso försvunnit under de nästan 350 år som förflutit. Skillnaden mellan det bevarade vapnet och teckningen kan vara avsevärd.

Pärmar för del II i CHF-arkivet; 1521 - 1626.

I övrigt då? Ja, vapen och uppgifter om dem kan naturligtvis dyka upp i allehanda historiska böcker och tidskrifter, och här är det vapenarkiv som Collegium Heraldicum Fennicum upprätthåller också behjälpligt (och det upprätthålls av och befinner sig hos mig). Här har samlats klipp och källor kring finska släkters och personers vapenföring under alla tider ända sedan föreningen grundades på 1980-talet.

Anders Segersven

Heraldikern Kimmo Kara erhöll Arvid Berghman-priset

Kimmo Kara. Bildkälla: Heraldiikan opas, HSiF 1998.

Den finska heraldikens grand old man och den ende fortlevande grundande medlemmen av Heraldiska Sällskapet i Finland, Kimmo Kara har erhållit Arvid Berghman-priset för sitt livsverk inom finsk heraldik. Trots den aktningsvärda åldern är han fortfarande vid god vigör och deltar aktivt i verksamheten inom HSiF.

Jag lånar direkt ur tillkännagivandet från arkivverket:

Arvid Berghmans heraldiska stiftelse har belönat Kimmo Kara (f. 1919) för ett livsverk inom finsk heraldik och utveckling av blasonering på finska. Karas böcker "Heraldiikan opas" (1998, red.) och "Vaakunaselitys" (1989, 2. förnyade uppl. 2010) hör till hörnstenarna av finsk heraldisk litteratur. Kara har varit en aktiv aktör inom finsk heraldik sedan 1950-talet då han komponerade tre kommunvapen (Nastola 1954, Kuru 1956 och Aspö 1957).

Stiftelsens ordförande, riksbibliotekarie Gunilla Herdenberg överlämnade priset vid en tillställning i Finlands Riksarkiv i Helsingfors den 29 juni 2016. Prix Arvid Berghman grundades 1971 och man belönade med priset förtjänster för borgerlig och kommunal heraldik under åren 1972-1994. Finlands Kommunalförbund tilldelades priset 1976 för verket "Suomen Kunnallisvaakunat" (1970). Enligt stadgarna, som förnyades 2011, kan Arvid Berghmans heraldiska pris utdelas till en person från något av de nordiska länderna eller Baltikum för framstående insatser inom både vetenskaplig och konstnärlig heraldisk verksamhet.

I sina skrifter har Karas inriktning varit att redogöra hur heraldikens logik fungerar och borde fungera i modern heraldisk design. Kara konstaterade i sitt tacktal att Berghmans "Heraldiskt vademecum" (1938) var en tidig inspirationskälla för honom, men hans logiska klassifikation av sköldemärkena utmanar den svenska (tyska) traditionen, enligt vilken häroldsbilder ej är "annat än en medelst olikartade linjer [...] verkställd indelning av skölden i fält av olika tinkturer", som Berghman uttryckte det.

Heraldiska Sällskapets i Finland grundande möte i mars 1957 i Helsingfors. Kimmo Kara är tredje från vänster i bakre raden. Bildkälla: Heraldica Fennica, HSiF 1978.