Vapenpanelen på Svidja slott del III

Så är det dags att fortsätta genomgången av den snidade heraldiken på panelen i "Riddarsalen". I ett av hörnen har det samlats en fyrväppling av huvudsakligen tidigare ägare, Bielke, Banér, Wrangel och Reuterholm.

Från ovan Bielke af Åkerö, Baner, Wrangel och Reuterholm.

Släkternas vapen enligt Klingspors vapenbok.

Bielkevapnet torde hänvisa till Erik Bielke af Åkerö som verkade på gården 1620 - 1630, och släkten Banér under åren 1637 - 1661. Reuterholmska vapnet hänvisar till den illustre Gustaf Adolf Reuterholm under andra hälften av 1700-talet.

Vid det andra fönstret hittar vi vapnen för Stackelberg och von Fitinghoff (von Vietinghoff).

Teckningarna den här gången från Genealogisches handbuch der baltischen Ritterschaften.

Nästa i raden är vapnen för Stierncrona och Armfelt.

Här, som tidigare, kan man igen konstatera att förebilden för panelvapnen har varit hjärtsköldarna i de kvadrerade vapnen, eftersom de ursprungliga stamvapnen för båda släkterna har varit något annorlunda. Huruvida det här beror på okunskap eller är avsiktligt, är svårt att säga.

I ensamt majestät ännu hjärtvapnet för Stiernsköld, på Svidja 1661 - 1663.

Panelen har alltså tillkommit för drygt 100 år sedan, under de sk. nystilarnas tidevarv, och får väl närmast anses representera nygotik, precis som hela huvudbyggnaden i sin samtidigt ombyggda stil med tinnar och torn.

Fanns det då några inhemska förebilder till den här panelen, från den rätta tiden alltså? Ja, det här är mitt eget antagande, men knappast har man undgått att studera den biskopsbänk som finns i Sagu kyrka i Egentliga Finland. Den är tillskriven biskop Konrad Bitz, hans vapen finns på den, och det gör att den torde härstamma från andra halvan av 1400-talet.

Biskopsbänken i Sagu kyrka

Vapenpanelen på Svidja slott del II



På högsätet, för det är väl vad det är avsett som, återfinns vapnen för August Wrede af Elimä och hans hustru Anna von Liphardt.

I det förra inlägget berörde jag på ett mer allmänt plan Svidja och panelen i den sk. Riddarsalen. Idag ska vi ta en närmare titt på vilka vapen där återfinns.

Vapnen för Wrede och von Liphardt enligt Klingspors vapenbok.

I övrigt representerar vapnen på panelen både tidigare ägare och anfäder till ägarparet.

Här har vi vapnen för Manteuffel och Wrangel, båda av balttyskt ursprung. Teckningarna enligt Genealogisches handbuch der baltischen Ritterschaften.

På dörren till salen finns vapnet för släkten Sparre, uppenbarligen hänvisande till Hebla Siggesdotter Sparre som verkade på gården omkring 1548 - 1560.

Invid fönstret återfinns Rehbinders vapen.

Sparre och Rehbinder enligt Klingspor, friherrliga Rehbinder i mitten efter Jan Raneke. Notabelt är att panelens vapen med stjärnor i sköldhuvudet är hjärtvapnet från den friherrliga grenen, inte Rehbinders stamvapen. Treorna framställdes ursprungligen som krönta ormar, faktiskt.

Medeltida finsk heraldik i hörnet vid spisen. Till vänster Stiernkors, antagligen representerande Björn Ragvaldsson, ägare 1460 - 1494. Till höger vapnet för Konrad Bitz, biskop i Åbo 1460 - 1489. Under hans tid uppfördes Sjundeå kyrka.

Stiernkors enligt Klinspor och version av Konrad Bitz vapen av Markku Koponen från Heraldica Catholica Fennica.

Mer vapen från panelen följer nästa gång. God jul tillönskas bloggens läsare.

Anders Segersven

Vapenpanelen på Svidja slott

Svidja ligger här i mina hemknutar i Sjundeå, så det faller sig naturligt att ta upp den heraldik vi kan hitta här, och ett fint exempel på vapensnideri från nystilarnas tidevarv är det förvisso.

Svidja i sig omnämns första gången i historiska dokument år 1420, och namnet var då på finska ”Syrjä”, vilket kan översättas till något som ligger ”på sidan om”. Björn Ragvaldsson, som var fogde i Tavastehus och domare i Raseborgs härad, förenade de olika bondgårdarna på området till en enda gård år 1460. Svidja förstorades till en stor gård under den tid Björn Ragvaldssons dotterson, riksmarskalk Erik Fleming och dennes son Claes Fleming ägde gården.

Det var Erik Fleming som lät bygga slottet under 1540-talet, och färdigt stod det omkring 1550. Grundupplägget är en parstuga med två stora rum och en hall i mitten, och kan ses som ett tidigt exempel på byggnadskulturen under den så kallade vasarenässansen. Taken i källaren och första våningen är välvda. Väggarna är tjocka och fönstren var mindre än de är idag, byggnaden kunde fungera också i försvarssyfte. Det kan nämnas att kung Gustav Vasa besökte gården under sin resa i Finland år 1555.

Claes Flemings ättlingar ägde Svidja till 1660-talet, och efter det har flere olika ägarsläkter förekommit, bl.a. Reuterholm, Wrangel och Wrede af Elimä. Under större delen av 1900-talet ägdes gården av den finska staten, tills den härom året såldes till privata aktörer.

Men låt oss koncentrera oss på Wrede, och närmare bestämt friherre August Wrede af Elimä som köpte gården år 1898, och började förverkliga sina idéer om en romantisk medeltid. Vi stötte på honom i förbigående tidigare i samband med historien om den tottska predikstolen, som han också var intresserad av.

Genast efter att köpt gården påbörjade Wrede omfattande restaureringsarbeten. Byggnadens klassicistiska, närmast gustavianska, utseende förbyttes i en senmedeltida stil med trappformade gavlar, torn och spetsbågiga fönster. Också rummen i första våningen ändrades i samma historiska anda. Det mest representativa rummet är den sk. riddarsalen med en vapenpanel i ek gjord av snickaren Karl Österblom från Kimito, det uppges att arbetet tog sex år i anspråk.

August Wredes släkting, konstnären Axel Haartman, deltog i planeringen av restaurationsarbetena, det är han som har gjort väggmålningen i riddarsalen. Motivet föreställer slaget vid Kirkholm nära Riga år 1605, och har anknytning till släkten Wredes historia. Vi har anledning att återkomma till målningen, och den heraldik som finns förknippad med den.

 Vapenmotiven i panelen går tillbaka på både gårdens ägare och i synnerhet på August Wredes och hustrun Anna von Liphardts anor. Vi ska i följande blogginlägg ta vapnen på panelen i närmare skärskådande.

Det har faktiskt stått ett slag vid Svidja också, så sent som den 10 februari 1918, under det finska inbördeskriget. Då hade omkring 200 vita förskansat sig i huvudbyggnaden, och försvarade sig mot närmare tusentalet rödgardister som anföll över fälten. Men det är en annan historia, och har inte så mycket med heraldik att göra.

En heraldikers bekännelser

Det kunde kanske vara läge att starta upp här på bloggen igen. Det är ett faktum, att det blir färre skriverier på sommaren, när det finns mycket annat att göra, men nu har alltså uppehållet varat nästan ända till jul. Nå, jag förnyade golvet i arbetsrummet här i början av sommaren, och det innebar förstås att jag måste ta ner alla bokhyllor och packa ner allt heraldiskt material jag samlat på mig längs med åren. Golvet är färdigt sedan länge, men som det så ofta går, så blev arkiven liggande i sina lådor och förstås i vägen. Nu börjar det hursomhelst vara ordning på torpet igen.

Den som har följt med mina skriverier här, har säkert märkt att det alltsomoftast presenteras finska frälsevapen från 1500-talet här. Jag använder termen frälsevapen, även om statusen kan vara olika, och inte sällan något diffus. Ståndspersoner av olika slag är det i alla fall fråga om.

Den här vapenföringen från 1500-talet är något som intresserat mig längs med åren, och redan i ett tidigt skede insåg jag att det fanns väldigt lite forskat och utrett kring det här, själva vapnen alltså. Forskare som Eric Anthoni, Jully Ramsay, Wilhelm Gabriel Lagus, Henrik Impola m.fl. har förvisso utrett släkt- och ägoförhållanden i flertalet tungt vägande verk. Men ingen av dessa har först och främst varit heraldiker.

Jag har tidigare här berättat om min fascination för just 1500-talet som tid, och i synnerhet vapenföringen. Medeltiden är också intressant, inte för det, men källäget där är mer begränsat, och vapnen och släkterna färre. Inget hindrar väl en från att grotta ner sig där också, men 1500-talet först eftersom jag ändå har ett ganska digert material färdigt redan, allt ända sedan 1990-talet. Strävan har alltså varit att ta fram släkternas vapen, rekonstruera dem om det finns brister, klargöra tinkturer och skapa en vapenbeskrivning enligt moderna krav.  Släkter förresten, många av de här vapnen kan tänkas ha varit personliga, och personer som bevisligen hört till en viss släkt, kan ha fört ett annat vapen, personligt eller rent av förknippat med en annan släkt. Ofta ligger prestige i ägo- eller släktförhållanden bakom.

En klar förebild för det här arbetet har varit Jan Ranekes ”Svenska Medeltidsvapen” (som för övrigt inte tar upp finska förhållanden). Någon skulle gärna få göra det motsvarande i Finland, mina resurser räcker inte till dylikt även om jag gärna botaniserar i den här tidens heraldik på mina lediga stunder. Den ende jag känner till att ska ha forskat i det här området är heraldikern Gustaf von Numers i mitten av 1900-talet, men hans material har aldrig publicerats i sin helhet. Så vilka är då de främsta källorna till den finska 1500-talsheraldiken?

Jully Ramsay i förgrunden, Schlegel & Klingspor i bakgrunden.

Först och främst kommer man inte förbi Jully Ramsay, och hennes ”Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden” (1909). Det är inte ett heraldiskt verk, snarare ett genealogiskt och det heraldiska bildmaterialet är litet, och egentligen ganska undermåligt, men Jully har gjort ett stort jobb i att forska fram släkterna, deras förhållanden och historia. Därifrån är det lättare att gå vidare med att gräva fram själva vapnen.

J W Ruuth och Suomen rälssimiesten sineteistä.

År 1891 gav J.W. Ruuth i Historiallinen Arkisto XI ut sin utredning ”Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua” (Om Finlands frälsemäns sigill i slutet av 1500-talet och början på 1600-talet). Här finns närmare 400 avbildningar av bevarade sigillavtryck. Tinkturerna är förstås inte med här, och bilderna kan vara svårtydda, men här kan man hitta personer som omnämnts i andra källor, få en uppfattning av dennes vapenföring och gå vidare.

Så kan man också gå till Bernhard Schlegels och Carl Arvid Klingspors år 1875 utgivna ”Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade Svenska Adelns Ättar-Taflor”. Här finns inga bilder, men de ursprungliga vapenbeskrivningarna, och det är inte så illa det. De är visserligen skrivna på en ytterst ålderdomlig kanslisvenska, ibland bristfälliga, men de är en ovärderlig källa till tinkturer som inte återgetts annanstans. Jag låter ju nådigt 1500-talet utsträcka sig till Riddarhusets grundande 1626 eftersom det utgör en tydlig skiljelinje, och många av dessa frälsesläkter är just dessa av orsak eller annan ”ej introducerade”.

Vi kan ju ta ett exempel på vapenbeskrivning, släkten Abel von Minden:

Schlegel & Klingspor

”Vapen af år 1604: En hwit skiöldh och ther uti tu spiuth med swarte stackar, udderne blåå och fire röde hjerter med en öpen hielm och sedan ofvanpå hielmen ett blåth horn och en fennicika fördelt i two ferger, then öfre delen rödh och then undre grön, stacken brun och udden blå, skrafferingen om hielmen och skölden rödh, gull, grön och blåå fördelte.”

Min egen modernisering

”I fält av silver två blå korslagda hillebarder med uppåtriktade eggar, skaften svarta, åtföljda av fyra röda hjärtan; 1+2+1. På hjälmen ett rött, grönt och blått hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld, rött, grönt och blått. Hjälmprydnad: till dexter ett blått vesselhorn och till sinister en fänika delad i rött och grönt."

En sida av Elias Brenners avteckningar.

Omkring år 1670-71 reste Elias Brenner omkring i Finland och avtecknade bland annat vapen som fanns i de finska kyrkorna. Manuskriptet utgavs sedermera år 1882 av Reinhold Hausen under namnet ”Afbildningar af Vapensköldar Fordom Uppsatta i Finlands Kyrkor”. Här finns teckningarna ordnade enligt kyrka, men här bör man vara försiktig. Teckningarna är schematiska, ibland förvanskade och ibland direkt missförstådda eller felaktiga. Som källa till vilken släkts vapen funnits i vilken kyrka är den ju behjälplig, och ibland finns faktiskt det avbildade vapnet fortfarande kvar i kyrkan. Väldigt många har förvisso försvunnit under de nästan 350 år som förflutit. Skillnaden mellan det bevarade vapnet och teckningen kan vara avsevärd.

Pärmar för del II i CHF-arkivet; 1521 - 1626.

I övrigt då? Ja, vapen och uppgifter om dem kan naturligtvis dyka upp i allehanda historiska böcker och tidskrifter, och här är det vapenarkiv som Collegium Heraldicum Fennicum upprätthåller också behjälpligt (och det upprätthålls av och befinner sig hos mig). Här har samlats klipp och källor kring finska släkters och personers vapenföring under alla tider ända sedan föreningen grundades på 1980-talet.

Anders Segersven

Heraldikern Kimmo Kara erhöll Arvid Berghman-priset

Kimmo Kara. Bildkälla: Heraldiikan opas, HSiF 1998.

Den finska heraldikens grand old man och den ende fortlevande grundande medlemmen av Heraldiska Sällskapet i Finland, Kimmo Kara har erhållit Arvid Berghman-priset för sitt livsverk inom finsk heraldik. Trots den aktningsvärda åldern är han fortfarande vid god vigör och deltar aktivt i verksamheten inom HSiF.

Jag lånar direkt ur tillkännagivandet från arkivverket:

Arvid Berghmans heraldiska stiftelse har belönat Kimmo Kara (f. 1919) för ett livsverk inom finsk heraldik och utveckling av blasonering på finska. Karas böcker "Heraldiikan opas" (1998, red.) och "Vaakunaselitys" (1989, 2. förnyade uppl. 2010) hör till hörnstenarna av finsk heraldisk litteratur. Kara har varit en aktiv aktör inom finsk heraldik sedan 1950-talet då han komponerade tre kommunvapen (Nastola 1954, Kuru 1956 och Aspö 1957).

Stiftelsens ordförande, riksbibliotekarie Gunilla Herdenberg överlämnade priset vid en tillställning i Finlands Riksarkiv i Helsingfors den 29 juni 2016. Prix Arvid Berghman grundades 1971 och man belönade med priset förtjänster för borgerlig och kommunal heraldik under åren 1972-1994. Finlands Kommunalförbund tilldelades priset 1976 för verket "Suomen Kunnallisvaakunat" (1970). Enligt stadgarna, som förnyades 2011, kan Arvid Berghmans heraldiska pris utdelas till en person från något av de nordiska länderna eller Baltikum för framstående insatser inom både vetenskaplig och konstnärlig heraldisk verksamhet.

I sina skrifter har Karas inriktning varit att redogöra hur heraldikens logik fungerar och borde fungera i modern heraldisk design. Kara konstaterade i sitt tacktal att Berghmans "Heraldiskt vademecum" (1938) var en tidig inspirationskälla för honom, men hans logiska klassifikation av sköldemärkena utmanar den svenska (tyska) traditionen, enligt vilken häroldsbilder ej är "annat än en medelst olikartade linjer [...] verkställd indelning av skölden i fält av olika tinkturer", som Berghman uttryckte det.

Heraldiska Sällskapets i Finland grundande möte i mars 1957 i Helsingfors. Kimmo Kara är tredje från vänster i bakre raden. Bildkälla: Heraldica Fennica, HSiF 1978.

Petsamo läns vapen

Ja, Petsamo uppe i norr med hamn vid Ishavet, tillhörigt Finland 1920-1944, var en tid ett län och hade ett vapen, tre stockfiskar (torskar) av guld i svart fält. Vapnet designades av E.O.W. Ehrström och stadfästes 27.1.1921, var i bruk till slutet av år 1921 varefter länet uppgick i Uleåborgs län.

Petsamo hade faktiskt "i princip" tillhört Finland sedan 1864, då Alexander II hade tillerkänt Finland området i ersättning för områden kring Systerbäck i Karelen som överförts till Ryssland. De facto kom den här territorialförändringen att stadfästas först i fredsfördraget i Dorpat 1920.

Petsamo fortsatte sin tillvaro som kommun, och som "kommunvapen" användes då länsvapnet (Uleåborgs län 1922-1937 och Lapplands län 1938-1944). Vi bör komma ihåg att detta var före kommunalvapenlagen 1949 så kommuner förde inte vapen i någon större utsträckning. År 1944 avträddes Petsamo till Sovjetunionen.

Petsamo läns vapen förekommer dock ibland som traditionsvapen för det gamla Petsamo, bland annat hos Petsamo-sällskapet.

Wikipedia om Petsamo

Anders Segersven

Vapensten på Åbo slott

På Åbo slott, faktiskt i rummet för Riddarklubben, uppbevaras en stenplatta med ett uthugget alliansvapen. Föremålet är av heraldiskt intresse, eftersom dylika inte förekommit i alltför rikligt antal i Finland.

Alliansvapnet tillhör Erik Bertilsson till Mälkilä i Bjärnå och hans hustru Karin Eriksdotter och stenen har enligt uppgift ursprungligen prytt en portal på Mälkilä gård. Stenen torde härstamma från 1580, enligt märkningen ANO MDLXXX, Erik Bertilsson var gift med sin Karin redan år 1569 eftersom han då fick frälse på bl.a. "sina och sin hustrus ärfda och köpta gods". Mälkilä kom till honom genom hustrun, det var hennes "arfsäteri".  Erik dog år 1592 och Karin år 1622.

Slangvapnet avtecknat av Reijo Helläkoski från ett gammalt fotografi, Bjärnå kyrka.

Erik Bertilsson hörde till släkten Slang (ty. Schlange, orm), som visserligen tidigare fört en lilja som vapenmärke, men där de flesta ändå kom att föra St. Mikael med ormen som vapenbild. Erik Bertilsson fungerade som befallningshavande på flertalet slott och kungsgårdar, samt som underamiral på "de Finska och Narviske farvattnen". När han dog var han befallningshavande på Kexholms slott. Han begrovs i Bjärnå kyrka.

Sigillavtryck av personer från 1500-talet som förefaller använda sig av versioner av Slang-vapnet. J V Ruuth.

Hustrun Karin Eriksson för på vapenstenen släkten Stjernkors vapen, och i bevarade skrifter har hon kallats "fru Karin Stjernkors". Hon har dock inte med säkerhet kunnat placeras i Stjernkors-släktens stamtavlor, enligt Ramsay.

Teckningen från Klingspors vapenbok.

När släkten Slang år 1625 introducerades på Svenska Riddarhuset tog man sig åter ett nytt vapen, denna gång en väpnad arm med en fältherrestav. Släkten utgick dock redan under 1600-talet.

Anders Segersven

Källor: 

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
J. W. Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua
Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Nio rosor i Finlands vapen

Finlands vapen på Gustav Vasas gravmonument i Uppsala, av Willem Boy, 1580-talet.

"I rött fält ett krönt lejon som trampar på en sabel och vars högra arm ersatts med en harneskklädd ram svingande ett svärd; lejonet, dess krona och beväring, armharneskets ledplåt och vapnens fästen av guld, vapnens klingor och harnesket av silver; fältet bestrött med nio rosor av silver"

Så konstateras det enligt lagen (381/78) om Finlands vapen. Vapnet innehåller uttryckligen nio rosor, och av tradition har de ansetts symbolisera de nio historiska landskapen i Finland. Det är en trevlig historia men också en efterhandskonstruktion, och rosorna har ingalunda alltid varit nio, vilket vi snart ska se.

Besått fält till vänster, bestrött fält till höger (Olof Eriksson: Heraldiikka ja symbolit 1982).

Det beströdda fältet är en dekoration, ibland kallat praktstycke eller semé, och heraldiken brukar egentligen inte ta ställning till med hur många föremål ett fält är bestrött (föremålen går inte över sköldkanten) eller besått (föremålen kan gå över sköldkanten). Det är fråga om dekoration för att fylla ut tomhet, ett uttryck för horror vacui, den "rädsla för tomrum" som gör sig gällande bl.a. i medeltida illustrationer.

Hur har då dessa rosor och deras antal framställts i Finlands vapen genom tiderna? Vi tar en titt.

Finlands vapen i ett manuskript från 1580-talet. Nio rosor, lejonets högra ram är inte harneskklädd.

Vapenflagga använd vid Karl X Gustafs begravning 1660. Tolv rosor.

Finland i "Suecia antiqua et hodierna" 1712, teckning av Elias Brenner. Sexton rosor.



Finlands vapen på tronklädet vid lantdagen i Borgå 1809. Fjorton rosor.

Vapnet på fanan som studentkåren bar till Floradagsfesten 1848. Sexton rosor, förebilden har tydligt varit Brenner 1712.

Finlands vapen på servis från 1850-talet, Kejserliga palatset i Helsingfors, numera Presidentens slott. Åtta rosor.

Vapnet enligt en rysk förordning av år 1857. Åtta rosor.

Normalisering av Finlands vapen 1886, K.A. Bomansson. Härifrån och framåt blir förebilden vapnet på Gustav Vasas gravmonument från 1580-talet. Nio rosor.

Titelblad till Finlands Ridderskaps och Adels Vapenbok av George Granfelt 1889. Nio rosor, för första gången förekommer en björn som sköldhållare.

Som vi sett har antalet rosor varierat genom århundradena. Den nuvarande officiellt stadfästa vapenbeskrivningen har fixerat antalet rosor till nio, uppenbarligen på grund av uppfattningen om de nio landskapen, och antalet rosor på vapnet på Gustav Vasas gravmonument. Det är möjligt att göra så, även om det inte är obligatoriskt. Den officiella vapenbeskrivningen har också tagit avstånd från beväringsregeln genom att konstatera att beväringen är guld. Annars kunde lejonet ju ha tunga och klor i blått, till exempel. Mer om beväring kan vi ta en annan gång.

Något helt annat. Lejon i art déco av Gunnar Finne för försvarsmakten 1929.

Anders Segersven

Huvudsaklig källa: Tuukka Talvio: "Suomen leijona", Museiverket, Finlands nationalmuseum 1997


Lestijärvi och vapen för Kung Orre

Lestijärvi är en kommun i Mellersta Österbotten och dess vapen, i fält av silver en blå orrstjärt,  är designat av Gustaf von Numers år 1967. Kommunen är glest befolkad och enligt uppgift symboliserar den stiliserade orrstjärten ortens forna ödemarkskaraktär.

Nog så, men det är en annan aspekt av det hela som väcker lite heraldiskt intresse. Framlidne heraldikern Bo Tennberg skrev en artikel om Vasa-vapnets ursprung i Heraldiska Sällskapets i Finland publikationsserie år 1992 (Vaasain tunnus Vaasan suvun vaakunoissa). Min översättning av ett litet utdrag:

"I början nämnde jag en lång rad förslag och uppfattningar om vad Vasatecknet kunde föreställa. När jag nu har kommit så här långt, är det dags att studera närmare detta gåtfulla tecken och se vad för slutsatser man kan dra för att lösa gåtan. Till att börja med kan jag konstatera att största delen av dessa är sådana att det inte lönar sig att studera dem närmare.

Vasa stads vapen.

Vasen i Vasa stads vapen har länge kallats för Vasakärven, och detta namn har folket fullständigt anammat. När tex. Vasa svenska teater på 1950-talet hade brunnit, och man samlade in pengar för återbyggandet, gav man donatorerna som tack ett märke i stil av ett utmärkelsetecken att bära på bröstet. Det var ett Vasatecken av guld i rödgult band och med namnet Vasakärven. Jag har sett det buret på bröstet tillsammans med officiella utmärkelsetecken. Således har vapenbilden fått behålla sitt folkliga namn trots att man för länge sedan har konstaterat att det inte kan vara frågan om en kärve. Det bevisas redan av det faktum, att tecknet ursprungligen var svart och av att ingen bonde någonsin har bundit om en kärve på två ställen.

Till den här förklaringen, som så många andra, är det svårt att få en förklaring till tecknets "grenar", "armar", "band" eller vad man ska kalla dem.

Vad gäller kärven, så har man försökt förklara att det är frågan om skördens sista kärve som har dekorerats speciellt. Förklaringen stämmer ändå inte med figurens ursprungliga form och färg. Största orsaken till den här kärveteorin är det faktum att Gustaf Vasa ändrade färgen på den från svart till guld. Uppfattningen att Vasatecknet skulle vara en kärve uppstod egentligen ganska sent. Först från drottning Kristinas tid återfinns de första officiella hänvisningarna på att tecknet uppfattades som en kärve.

Mer välgrundad är uppfattningen att figuren föreställer en stormvase, faskin, och bevisligen har den uppfattats som en sådan vid tiden, åtminstone i Danmark.

Sammanställning av vasavapen från Ranekes Svenska Medeltidsvapen.

Emblemet har också hållits för en fjäderplym på en hjälm, vase betyder ju bland annat ett knippe av någonting, i det här fallet ett knippe fjädrar. Fastän tecknets utformning i de tidigaste sigillen stöder den här uppfattningen förklarar det inte vad vasatecknet i dess nuvarande utformning kunde föreställa. Nära den här teorin har vi den förklaring som framställdes i den svenska heraldiska tidskriften "Vapenbilden". Enligt denna är det inte fråga om en fjäderplym utan om en orrstjärt. I tidskriften refererades till verket "Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid". Vid sökordet orre konstateras bla. "...karakteriseras orrtuppen framför allt av sina egendomligt utsvängda yttre stjärtpennor. 3 urhane fieddra aff sölf och förgylte, som 30/10 1548 förtecknats bland "knappar" i Gustaf I:s garderob, kunna förmodas ha varit dräktspännen el.dyl. med orrhanestjärtens lyrformade kanter, kanske helt enkelt tidiga varianter av konungens till sitt ursprung alltjämt omtvistade sköldemärke."

Tolkningen att vapenbilden skulle vara en orrstjärt eller ett knippe stjärtfjädrar, är enligt de gamla sigillavtrycken, fullständigt möjlig. Kung Gustaf I hade förstås avundsmän. I vissa kretsar kallades han för "Kongh Årre", en benämning som kungen ställde sig mycket negativ till. Ordens betydelse ändrar sig med tiden och orre kunde vid den här tiden mycket väl ha varit ett skällsord.

Gustaf I älskade som vi vet ståt, och som en stamfader för en ny konungasläkt, torde han inte ha hållit orrstjärten som en lämplig symbol för kungamakten. Man gav alltså en ny betydelse åt emblemet på samma gång som färgen ändrades och som botten lades Eka-ättens gamla vapen.

År 1967 designade Gustaf von Numers ett vapen för Lestijärvi kommun: i fält av silver en blå orrstjärt. Om man knyter två band om denna så blir den ett fullständigt gångbart vasatecken. Knappast tänkte von Numers på det här när han tecknade vapnet, men nog förstärkte han med sin bild den här senaste teorin"

Så långt Bo Tennberg. Om någon undrar över ordet "vasatecknet", så är det en direkt översättning av den finska heraldiska termen "vaasain tunnus". Vasavapnets vase som skilt heraldiskt tecken alltså. Nu gick vi lite utanför den finländska heraldiken, men jag tycker att teorin är intressant, även om det sista ordet i frågan om vad vasavapnet egentligen föreställer knappast har sagts.

Anders Segersven

Källor:

Bo Tennberg: Vaasain tunnus Vaasan suvun vaakunoissa, SHS julkaisusarja n:o 8, 1992
Suomen kunnallisvaakunat / Finlands kommunvapen, Kommunförbundet 1970