Den internationella heraldikdagen

Idag, den 10 juni, är det den internationella heraldikdagen. Så, trevlig heraldikdag på er alla.

Vadå?

Ja, det är faktiskt sant. Även heraldiken har en egen dag, och sedan år 2013 har den firats den 10 juni. Detta datum år 1128 tilldelade kung Henrik I av England sin svärson Gottfrid av Anjou ett vapen med i blått fält sex lejon av guld samt dubbade honom till riddare. Detta var den första kända vapenförläningen och brukar räknas som heraldikens födelse.

Målning föreställande Gottfrid av Anjou
(1113–1151) på dennes grav i katedralen
 i Le Mans.

Dagen har till syfte att uppmärksamma heraldiken som konstform och vetenskap. En dag, som trots olika jurisdiktioner, konventioner, skick, bruk och stilarter, vill kalla samman heraldikerna över hela världen att glädjas över allt det fantastiska i heraldiken och alla tänkbara underavdelningar och aspekter av den.

Initiativet togs inom International Association of Amateur Heralds (IAAH) där Tomasz Steifer uttryckte det sålunda att:

 “….We propose that this international day of heraldry at 10 June. On that day, in the year 1128, in Rouen was knighted, by his future father in law, Henry I Beauclerc, Godfrey Plantagenet. Suspended during the ceremony on the neck of a young knight shield blue decorated six golden lions, is recognized by most of the heralds, for the first time in history, fully formed coat of arms.”

Och vad kan man då göra för att fira en dag som denna? Ja, möjligheterna är många. Om du har ett vapen, se då till att framhäva det lite extra denna dag. Sprid ordet att heraldik är spännande och roligt. Skriv en artikel om heraldik - eller avsluta en som blivit på hälft. Behandla inte intresset för heraldik som en personlig last, dela det med världen som någonting värt att både yvas över och fördjupa sig i.

IHD för som sitt vapen i blått fält en ek av silver överlagd med en liggande leopard av guld.

Anders Segersven

Heraldikens femton glädjeämnen

Heraldikkens femten glaeder 1978 och nyutgåvan som SHS gav ut till sitt 50-årsjubileum 2009. 

Och ja, det är Savolax vapen på pärmen till förstautgåvan; "et billedsymbol av uforglemmelig ydre

 og indre skönhed, den spändte bue i den mörke nat" enligt Achen.

Sven Tito Achen (1922 - 1986) var en dansk heraldiker och författare, en av grundarna till Societas Heraldica Scandinavica och en stor Finlandsvän för den delen också.

Mest känd torde han vara för boken "Heraldikkens femten Glaeder" som kom ut 1978, en sprudlade heraldikbok med mycket gemyt. Man kan kalla det en spirituell lärobok i heraldik, en lärd essäsamling, men främst av allt är det en bok om allt det sköna och fantastiska med heraldiken, skriven av en man som levt och andats heraldik och fått ut stor glädje av det, för att något travestera ett finskt talesätt.

Allan Tönnesen, formand for Heraldisk Selskab, skriver i förordet till utgåvan 2009:

"Sven Tito Achen var en i sjaelden grad inspirerende personlighed, han var det man i vore dage kalder karismatisk, det naturlige midtpunkt i naesten enhver sammenhang. Med begejstring kunne han kommentere et heraldisk foredrag, så foredragsholderen sjelv fölte sig löftet op i en höjere sfaere, og det var hans entusiasme der bevirkede, at to gamle heraldiske selskaper på hver en snes medlemmer kunne enes om i 1959 at slutte sig sammen i et nyt selskab, Societas Heraldica Scandinavica, kaldet Heraldisk Selskab, der tilmed var taenkt som et nordisk selskab og fik medlemmer fra alle fem nordiske lande"

Sven Tito Achen år 1977. Från 2009 års utgåva av boken.

Om man någon gång känner sig heraldiskt nere och oinspirerad, så räcker det att ta fram "femten Glaeder" och läsa några sidor och livsandarna börjar bubbla igen. Jag har alltid varit av den åsikten att boken vore värd en översättning till åtminstone svenska och varför inte andra språk också, även om den fungerar alldeles utmärkt som läsövning på danska utan större svårigheter. Och varför inte gå igenom dessa glädjeämnen med en vinkling på finsk heraldik? Om det låter sig göras, och visst gör det ju det, Sven Tito Achen själv ger ofta exempel från finsk kommunal heraldik, som han säger vara "verdens bedste!". De flesta exemplen här har jag ändå kommit med själv.

Jag har för övrigt tagit mig friheten att bitvis använda brottstycken ur Achens texter, i egen bearbetad översättning, eftersom formuleringarna ofta är helt enkelt oöverträffade.

1. Heraldikens skönhet eller den omedelbara glädjen

Heraldikens skönhet är inte frågan om vad, men om hur. Ett lejon eller en örn gör sig inte nödvändigtvis bättre i en vapensköld än en räka eller en kanin. Allt står och faller med hur det är gjort, den främsta betingelsen är enkelhet, enkelhet i färger (helst bara två) och enkelhet i figurer (helst bara en). God heraldik är aldrig tam, prudentlig eller slätstuken. All heraldik kan inte vara vild, men käck ska den åtminstone vara.

Bildtexten säger det mesta. Sven Tito Achen i Heraldica Fennica 1978.

 2. Heraldikens mångfaldighet eller den outsinliga glädjen

Heraldikens bildvärld är mångfaldig, det är ingen överdrift. Från djurriket, växtriket och mineralriket, från himlasfären och jordens inre, från alla aspekter av mänsklig verksamhet och tillvaro kan man räkna upp fenomen, skapelser och figurer som heraldiken tagit till sig.

Även här får Sven Tito Achen själv komma till tals i Heraldica Fennica 1978.

Detta, det är enligt uppgift ett inte antaget förslag till kommunvapen för Siilinjärvi.
 Konstnären är inte bekant för mig. Hänsyftningen är bl.a. till kalakukko, "fisktupp"
 den traditionella östfinska maträtten med fisk inbakt i rågbröd.

3. Vad betyder vapnet? Den detektiviska glädjen

En av de vanligaste frågor som kommer heraldikern före är: Vad betyder det här vapnet? Varför ser det ut som det gör? Vad ska det symbolisera?

Först och främst så finns det en hel massa vapen som inte betyder någonting. De är helt enkelt igenkännings- eller ägarmärken utan någon djupare innebörd. Och de vapen som faktiskt "betyder" någonting, de kan inte nödvändigtvis läsas av så där bara. Det finns ingen betydelselista med färdiga förklaringar. Det är dessutom sällsynt med bevarade förklaringar om vad vapentagaren eller kompositören verkligen tänkte med vapnet då i tiden. Sentida berättelser förekommer i form av vapenanekdoter eller sägner, men de är ofta inte särskilt trovärdiga och i många fall uppenbart konstruerade.

Spekulationerna om vad släkten von Knorrings vapen egentligen ska föreställa är en känd långkörare.

 Dryckeskanna, vallstamp, mörsare, mortel, städ eller kvarnjärn? Läs mera här.

4. Heraldikens egen historia eller glädjen vid att förstå

Det finns naturligtvis definitioner av vad heraldik är; "Heraldik är ett system av känne- och ägarmärken - för en person, en släkt eller en institution - i regel i form av en sköld ev. med hjälm och andra tillbehör". När heraldiken uppstod, det råder det i stort sett enighet om. Det skedde omkring mitten av 1100-talet och i trakterna av norra Frankrike och Nederländerna, för att relativt snabbt sprida sig omkring i resten av Europa. Många av heraldikens tidigare roller är utspelta, men den får hela tiden nya, praktiska, dekorativa, politiska, psykologiska, sociala. Allt som lever, utvecklas och förändras, och det gäller i högsta grad även heraldiken.

Före heraldiken: Under slaget vid Hastings 1066 trodde normanderna vi ett tillfälle att deras anförare, Vilhelm Erövraren, hade stupat. För att visa sina mannar att han alls inte var död, måste Vilhelm lyfta på sin hjälm och låta sig synas: "Här är hertig Vilhelm". Det kan inte ha varit särskilt angenämt mitt i en kamp på liv och död! Hade heraldiken varit uppfunnen och Vilhelm burit sitt vapen på dräkt och sköld, hade det inte varit nödvändigt. Bild från Bayeuxtapeten, här efter C.W. Scott-Giles "Motley Heraldry" 1965.

5. Heraldiken som kännetecken eller den praktiska glädjen

Heraldikens allra första uppgift var att fungera som kännetecken i fält, sköldemärket skulle kunna uppfattas på avstånd, i rörelse och i tumult. Om märket föreställde eller betydde något, det var av mindre betydelse bara det inte lätt kunde förväxlas med något annat. Heraldikens förenkling, det "handtag" den utgör, gjorde den särdeles användbar också annanstans där ett visuellt meddelande ska ges snabbt, enkelt och lättförståeligt.

Under inbördeskriget 1918 använde sig den vita armén bl.a. av en grankvist i mössan som igenkänningstecken, och sedermera kom grankvistmotivet att sprida sig till mångahanda ställen inom Försvarsmakten, från kragspeglar till utbildningsmärken och ända till kedjan för Finlands vita ros orden. Bildkälla: Kylkirauta.

6. Heraldiken som ett svar på ett psykiskt behov eller den obevisade glädjen

Heraldiken är vacker, heraldiken är mångfaldig, heraldiken är fängslande, heraldiken är praktisk, alldeles riktigt. Men kan det inte tänkas att den egentliga orsaken till att heraldiken tilltalar oss, är att den svarar på ett psykologiskt behov? Identiteten är det allra mest oundvarliga en människa har. Utan identitet är man väl knappt ens en "människa". Allt som bekräftar och styrker ens identitetskänsla är värdefullt, ens namn först och främst, men också, om det låter sig göras, en identitetsbild.

Det finska hockeylandslaget, Suomen Leijonat, de finska lejonen. 

Steget från medeltida tornerspel är egentligen inte så långt.

 7. Att ha ett vapen eller självuppfyllelsens glädje

Att ha ett vapen har aldrig, i något land i Europa, varit ett adligt privilegium, även om många har trott elller hävdat så, och en del kanske önskat det. Envar som vill, kan ta sig ett vapen. Heraldiken har alltid varit starkast i länder med en livskraftig medelklass och med levande frihetstraditioner.

Det går sällan särskilt länge efter att en ny finsk president har valts, innan det skapas ett vapen för denne. Främst med tanke på utländska statsordnar som förväntar sig ett vapen att hänga upp, men det har också med tiden blivit en egen finsk tradition och ett hedersuppdrag för den heraldiker som får komponera vapnet. Vapen för Tarja Halonen, Kyösti Kallio, Mauno Koivisto, Urho Kekkonen, J.K. Paasikivi, Martti Ahtisaari, C.G.E. Mannerheim, P.E. Svinhufvud och längst till höger Lauri Kristian Relander. Bildkällla: Jussi Tuovinen.

8. Att ha del i ett vapen eller gemenskapens glädje

Både självkänsla och identitet är ofta knutet till något gemensamt, en tillhörighet, något man är flere om, gruppen, stammen, klanen, nationen. Faktiskt ser det ut som att kollektiv identitet ibland betyder mer för en människa än den personliga identiteten. Det ser ofta ut så när det gäller heraldiken. Vår tids kommunvapen uppfattas i stigande grad som ett vapen för alla kommunens invånare. Vapnet berättar oss var vi hör hemma och vem vi är.

Sibbovargarna. Denna höst har kommunen Sibbo i östra Nyland låtit göra betonggrisar...

ja, alltså betongvargar att ställas ut i den nya rondellen vid Nickby.

 9. Att komponera ett vapen eller den skapande glädjen

Att uttänka och komponera ett vapen - till sig själv eller någon annan - är ett fängslande och trevligt uppdrag, och när det lyckas, och det blir ett vackert och särpräglat vapen, så är det till stor glädje. Det kan vara klokt att till allra först undersöka om det i familjen redan kunde finnas ett vapen, eller något som liknar ett, t.ex. ett gammalt sigill eller bomärke. Men det behöver inte vara något visuellt, det kan vara ett namn, familjens, hemortens, namnet på den by eller gård man härstammar från. Den som tar sig ett vapen vill kanske ändå först och främst utgå från sig själv, sin egen livsväg och karriär, sitt namn, sina politiska ståndpunkter, sin tro, sina intressen och aspirationer, vad denne önskar framhäva eller tycker är vackert. "Bara det är något med en häst", som Karl Friedrich Zelter skrev till Goethe.

Ibland har man tur, eller hur nu köpmannen Vesa Keskinen i "Finlands största bybutik"
tänkte när han valde sin lyckosymbol. Ja, och så ligger butiken i Tuuri, förstås.
Vapnet komponerades av Harri Rantanen 2011.

10. Heraldikens språk eller formuleringens glädje

Så länge som det har existerat vapensköldar, lika så länge har det varit nödvändigt att kunna beskriva dem, omissförståeligt och helst kort. "Hur såg hans vapen ut?". Heraldikens fackuttryck för att beskriva ett vapen är att blasonera det, ett ord med samma ursprung som att "blåsa", för att få uppmärksamhet blåstes det vid torneringar i trumpet då härolderna kungjorde vem som skulle kämpa och beskrev deltagarnas sköldemärken. Blasoneringen är en viktigare del av heraldiken än vad man skulle kunna tro. Den har flere sidor, alla med sina glädjeämnen, däribland en av livets största: att uttrycka sig uttömmande, men utan överflödigheter, klart och så kort som möjligt.

Karelens vapen och Karelens vapenbeskrivning. Strängt taget är det vapenbeskrivningen

 som är vapnet och bilden är en tolkning.

11. Heraldikens system eller den pedantiska glädjen

Redan på 1200-talet började man föra register över existerande vapen. Det var främst härolderna som fick denna uppgift. I synnerhet med tanke på heraldikens samhälleliga betydelse som igenkännings- och ägarmärke, var det en naturlig och förvisso kanske nödvändig utveckling. Att skapa ordning är en trevlig och nyttig sysselsättning, men det kan inte förnekas att systematiseringar ibland kan drivas för långt. Det som skulle systematiseras glider i bakgrunden för själva strävan att perfektionera och subtilisera systemet. Inte så få heraldiker anser att många av heraldikens system, åtminstone när de närmar sig napoleonska dimensioner, i själva verket motverkar det heraldiska. De kan trösta sig med att den levande heraldiken nästan alltid till sist utgår med att befria sig från dem. Det goda i systemet bevaras, det dåliga faller i glömska. För andra heraldiker utgör heraldikens system den största fröjd och dess innersta väsen. Men heraldiken är vidsträckt, det finns plats för allesammans.

I finsk heraldik används cadencymärken för att utmärka söners inbördes ordning ytterst sällan, men det kan

 konstateras att den ursprungligen skotska ätten Ramsay har fixerat både en ring (5. son) och en

 halvåne (2. son) i det vapen som används härstädes. Vapenteckning av Markku Koponen.

12.  Heraldiken som hjälpvetenskap eller den osjälviska glädjen

 I antikvariekataloger, boklistor och liknande ser man ofta heraldiken betecknad som en "historiens hjälpvetenskap", dvs. en vetenskap som hjälper och stöder andra sidor av historieforskningen. Det kan den göra på flere vis, först och främst genom identifiering. Vapnets funktion som igenkänningstecken för en person är ju inte utspelad i och med dennes död. Många vapen har haft långt större betydelse som identifikation efter vapeninnehavarens död än medan denne levde. En vapensköld på en gravsten identifierar den som ligger begravd där. En vapengravering på tex. ett par pistoler identifierar den som har ägt dem. Ett vapen på ett porträtt identifierar personen som bilden föreställer. Exempel som dessa eller talrika andra variationer kunde uppräknas utan ände.

Den som ser eller hittar en dylik signetring kan utan större svårighet ta reda på att 

den ägs eller har burits av en medlem av släkten von Schantz. Bildkälla.

13. Heraldiken som en skola i att se eller iakttagelsens glädje

Vapnet identifierar ägaren. Men hur identifieras vapnet? Om man inte känner det, hur tar man reda på vem ett anonymt vapen tillhör? Det är en särskild kunskap, eller borde man säga färdighet. I alla fall är det första att göra när man ska identifiera ett okänt vapen, att söka ta reda på dess nationalitet: är det italienskt eller iriskt, polskt eller portugisiskt. Då många heraldiska uppslagsverk är ordnade enligt rang eller kronologiskt, kan det också vara nyttigt att utreda, var i samhället vapnets ägare hör hemma: är denne hertig eller borgare? Och hur gammalt är vapnet? Det ting det sitter på kan måhända upplysa om åldern. Ju mer man kan snäva in området som behöver genomsökas, desto bättre chans till ett lyckat resultat.

Kan ett anonymt vapen verkligen berätta allt detta? Ja, det kan det ofta, en hel del i alla fall. Stilarter, mode och tidsanda avspeglar sig i det lilla formatet likaväl som i det stora. Det gäller formerna, helhetsbilden och ända ner till de minsta pennstrecken. Och det gäller också innehållet, tex. val av motiv, hjälmprydnad, sköldhållare mm. Ibland kan ett vapen utgöra ett visuellt koncentrat av en hel epoks och en miljös psyke. 

Ett finskt (borgerligt) vapen som innehåller färgerna svart och rött på ett framträdande vis har nästan oundvikligen någon koppling till Karelen eller Savolax-Karelen, de är nämligen de savolaxisk-karelska färgerna efter studentnationen som antog dem i slutet av 1800-talet. I det allmänna medvetandet förknippas svart och rött ändå först och främst med Karelen. Vapnet för släktföreningen Ryhänen, komponerat av Tuomas Hyrsky.

14. Att samla på heraldik eller den passionerade glädjen

När man intresserar sig för heraldik, är det nästan omöjligt att inte i någon form också börja samla på heraldik. Kanske börjar man liksom de personer som "samlar på" ekon eller bergstoppar, dvs. aktiviteten består i att känna till eller veta besked om. Ett annat sätt att samla på är att registrera bestämda kategorier av vapen, såsom medeltida vapenrullor uppstod. Men självklart samlar den heraldiske samlaren också på handgripliga ting med en vapensköld på; möjligheterna är många: postkort, exlibris, frimärken, vinetiketter, kapsyler, uniformsknappar, sigill eller signeter. Ja, varför inte ostindiskt porslin med vapenmålningar?

Försvarsmaktens truppförbandsmärken är ren och skär heraldik, och lätta att samla på.

 Detta är min egen något ostrukturerade samling, förresten.

 15 Vad heraldiken kan visa vägen till eller den ständigt förnyade glädjen

Heraldiken är en stor och behaglig trädgård, där heraldikern kan vandra hela sitt liv utan att bli trött eller utmattad. Trädgårdens skönhet och de ständigt nya upplevelser den bjuder på kan sakteliga fylla upp hela tillvaron. Ibland bjuder heraldiken emellertid också på perspektiv till andra trädgårdar, helt annorlunda sådana, men lika stora och sköna, eller kanske ännu större. Det kan börja med en liten titt, och man får lust att undersöka den närmare. Och innan man vet av det, så är man i en annan värld. En serie vapen broderade på en duk kan locka heraldikern över till textiliernas värld, en sköld på en silverbägare till silvrets värld - eller genealogins eller personhistoriens. Och kanske blir man fast där. Från fälttecken och flaggor är det bara ett litet steg till fanor, och därifrån bara ett par steg till uniformer, regementshistoria eller varför inte hela militärhistorien.

Att förmedla ett visuellt meddelande snabbt, enkelt och lättförståeligt, på avstånd och i rörelse 

och i tumult, det gäller i allra högsta grad även för trafikmärken. Släktskapen med 

heraldiken är nödvändigtvis inte direkt, men likheterna är stora.

Och varför just femton glädjeämnen? Tja, de kunde säkert vara fler också, men vi låter Sven Tito Achen själv berätta:

"Hvorfor nu netop femten? Kan heraldikkens tiltraekninger virkelig opregnes og opdeles så nöjagtigt? Både ja och nej. De fleste af glaederne er ikke skarpt afgraensede, de går over i hinanden, og nogle af dem er delvis uadskillelige. Måske kunne man have slået et par af dem sammen til én, så resultatet var blevet f.eks. 13 eller 14 glaeder.

På den anden side er der forhold inden for heraldikken og det heraldiske studium som i det fölgende kun er omtalt i forbigående, eller måske slet ikke er omtalt, men som godt kunne have fortjent at blive accepteret som en självstaendig glaede. Det gaelder f.eks. Glaeden ved det overflödige, cette chose très nécessaire, le superflu, eller Glaeden ved att skrive om heraldik. For slet ikke at tale om Glaeden over heraldikkens poesi, dens mystik och dens "ånd", det sidste meget svaert at inkredse, men gör det jo ikke mindre interessant. På den måde kunne man vaere nået op på f.eks. 18 glaeder.

Når det netop blev femten, skyldes det et forbillede. Antallet og hele bogens titel er inspireret af en kronik af Sven Clausen, Parlamentarismens femten glaeder, et af de mange lysende indlaeg hvormed han i 1930'rne med uimodsigelig raeson og i frydefuld stringent form forsvarede demokratiet og lukkede luften ud af de danske nazisters og nazi-sympatisörers antidemokratiske argumenter. Kronikken stod i Politiken 20. april (meget passende Hitlers födselsdag) 1935 og er optrykt i bogen Udvalde Tvangstanker fra 1945. Laes den!" 

 "Glaeden ved att skrive om heraldik", javisst. Det skulle väl få vara nummer 16, det är just den glädjen som driver bland annat skribenten av denna blogg. Och till sist kan vi ju ta citatet av gamle Carl Uggla, den förste heraldiske teoretikern i Sverige:

”Heraldikens nytta lärer ingen draga i twifwelsmål, som uti dess nöjen någon gång sig förlustat.”

Anders Segersven 

En heraldikers bekännelser

Det kunde kanske vara läge att starta upp här på bloggen igen. Det är ett faktum, att det blir färre skriverier på sommaren, när det finns mycket annat att göra, men nu har alltså uppehållet varat nästan ända till jul. Nå, jag förnyade golvet i arbetsrummet här i början av sommaren, och det innebar förstås att jag måste ta ner alla bokhyllor och packa ner allt heraldiskt material jag samlat på mig längs med åren. Golvet är färdigt sedan länge, men som det så ofta går, så blev arkiven liggande i sina lådor och förstås i vägen. Nu börjar det hursomhelst vara ordning på torpet igen.

Den som har följt med mina skriverier här, har säkert märkt att det alltsomoftast presenteras finska frälsevapen från 1500-talet här. Jag använder termen frälsevapen, även om statusen kan vara olika, och inte sällan något diffus. Ståndspersoner av olika slag är det i alla fall fråga om.

Den här vapenföringen från 1500-talet är något som intresserat mig längs med åren, och redan i ett tidigt skede insåg jag att det fanns väldigt lite forskat och utrett kring det här, själva vapnen alltså. Forskare som Eric Anthoni, Jully Ramsay, Wilhelm Gabriel Lagus, Henrik Impola m.fl. har förvisso utrett släkt- och ägoförhållanden i flertalet tungt vägande verk. Men ingen av dessa har först och främst varit heraldiker.

Jag har tidigare här berättat om min fascination för just 1500-talet som tid, och i synnerhet vapenföringen. Medeltiden är också intressant, inte för det, men källäget där är mer begränsat, och vapnen och släkterna färre. Inget hindrar väl en från att grotta ner sig där också, men 1500-talet först eftersom jag ändå har ett ganska digert material färdigt redan, allt ända sedan 1990-talet. Strävan har alltså varit att ta fram släkternas vapen, rekonstruera dem om det finns brister, klargöra tinkturer och skapa en vapenbeskrivning enligt moderna krav.  Släkter förresten, många av de här vapnen kan tänkas ha varit personliga, och personer som bevisligen hört till en viss släkt, kan ha fört ett annat vapen, personligt eller rent av förknippat med en annan släkt. Ofta ligger prestige i ägo- eller släktförhållanden bakom.

En klar förebild för det här arbetet har varit Jan Ranekes ”Svenska Medeltidsvapen” (som för övrigt inte tar upp finska förhållanden). Någon skulle gärna få göra det motsvarande i Finland, mina resurser räcker inte till dylikt även om jag gärna botaniserar i den här tidens heraldik på mina lediga stunder. Den ende jag känner till att ska ha forskat i det här området är heraldikern Gustaf von Numers i mitten av 1900-talet, men hans material har aldrig publicerats i sin helhet. Så vilka är då de främsta källorna till den finska 1500-talsheraldiken?

Jully Ramsay i förgrunden, Schlegel & Klingspor i bakgrunden.

Först och främst kommer man inte förbi Jully Ramsay, och hennes ”Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden” (1909). Det är inte ett heraldiskt verk, snarare ett genealogiskt och det heraldiska bildmaterialet är litet, och egentligen ganska undermåligt, men Jully har gjort ett stort jobb i att forska fram släkterna, deras förhållanden och historia. Därifrån är det lättare att gå vidare med att gräva fram själva vapnen.

J W Ruuth och Suomen rälssimiesten sineteistä.

År 1891 gav J.W. Ruuth i Historiallinen Arkisto XI ut sin utredning ”Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua” (Om Finlands frälsemäns sigill i slutet av 1500-talet och början på 1600-talet). Här finns närmare 400 avbildningar av bevarade sigillavtryck. Tinkturerna är förstås inte med här, och bilderna kan vara svårtydda, men här kan man hitta personer som omnämnts i andra källor, få en uppfattning av dennes vapenföring och gå vidare.

Så kan man också gå till Bernhard Schlegels och Carl Arvid Klingspors år 1875 utgivna ”Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade Svenska Adelns Ättar-Taflor”. Här finns inga bilder, men de ursprungliga vapenbeskrivningarna, och det är inte så illa det. De är visserligen skrivna på en ytterst ålderdomlig kanslisvenska, ibland bristfälliga, men de är en ovärderlig källa till tinkturer som inte återgetts annanstans. Jag låter ju nådigt 1500-talet utsträcka sig till Riddarhusets grundande 1626 eftersom det utgör en tydlig skiljelinje, och många av dessa frälsesläkter är just dessa av orsak eller annan ”ej introducerade”.

Vi kan ju ta ett exempel på vapenbeskrivning, släkten Abel von Minden:

Schlegel & Klingspor

”Vapen af år 1604: En hwit skiöldh och ther uti tu spiuth med swarte stackar, udderne blåå och fire röde hjerter med en öpen hielm och sedan ofvanpå hielmen ett blåth horn och en fennicika fördelt i two ferger, then öfre delen rödh och then undre grön, stacken brun och udden blå, skrafferingen om hielmen och skölden rödh, gull, grön och blåå fördelte.”

Min egen modernisering

”I fält av silver två blå korslagda hillebarder med uppåtriktade eggar, skaften svarta, åtföljda av fyra röda hjärtan; 1+2+1. På hjälmen ett rött, grönt och blått hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld, rött, grönt och blått. Hjälmprydnad: till dexter ett blått vesselhorn och till sinister en fänika delad i rött och grönt."

En sida av Elias Brenners avteckningar.

Omkring år 1670-71 reste Elias Brenner omkring i Finland och avtecknade bland annat vapen som fanns i de finska kyrkorna. Manuskriptet utgavs sedermera år 1882 av Reinhold Hausen under namnet ”Afbildningar af Vapensköldar Fordom Uppsatta i Finlands Kyrkor”. Här finns teckningarna ordnade enligt kyrka, men här bör man vara försiktig. Teckningarna är schematiska, ibland förvanskade och ibland direkt missförstådda eller felaktiga. Som källa till vilken släkts vapen funnits i vilken kyrka är den ju behjälplig, och ibland finns faktiskt det avbildade vapnet fortfarande kvar i kyrkan. Väldigt många har förvisso försvunnit under de nästan 350 år som förflutit. Skillnaden mellan det bevarade vapnet och teckningen kan vara avsevärd.

Pärmar för del II i CHF-arkivet; 1521 - 1626.

I övrigt då? Ja, vapen och uppgifter om dem kan naturligtvis dyka upp i allehanda historiska böcker och tidskrifter, och här är det vapenarkiv som Collegium Heraldicum Fennicum upprätthåller också behjälpligt (och det upprätthålls av och befinner sig hos mig). Här har samlats klipp och källor kring finska släkters och personers vapenföring under alla tider ända sedan föreningen grundades på 1980-talet.

Anders Segersven

Sommarstiltje på bloggen

Nej, bloggen har inte dött sotdöden, även om det kan verka så. Det har nu bara visat sig att när sommaren är här, så finns det så mycket att göra ute i trädgård och hobbyverkstad att det helt enkelt inte blir av att sitta inne och sammanställa inlägg. Det blir att återkomma när kvällarna blir mörka igen.

Som sommarläsning kan förresten rekommenderas nyutkomna Talvisodan asevelimerkit (Vapenbrödramärken från Vinterkriget) av Matti Allonen och Jari Nykänen, som jag råkade på nyligen i bokhandelns sommarrea.

Trevlig fortsättning på sommaren!

Välkommen!

Den här bloggen handlar om finsk heraldik genom tiderna - på svenska.

Jag har upptäckt att det i de övriga nordiska länderna länderna finns ett visst intresse för den finska heraldiken, men källorna till den på svenska är fåtaliga. Den här bloggen är ett försök att i någon mån rätta till detta.

Här ska behandlas så väl heraldiska aktualiteter i Finland som historiska företeelser. En viss slagsida kommer att finnas emot det finska frälsets heraldik före uppkomsten av Riddarhuset i Sverige 1626. Detta område har under många år varit föremål för mitt intresse.

Hertig Valdemars sigill från början av 1300-talet, ett av de äldsta med anknytning till Finland. Avteckning av Anders Segersven från Heraldiikka ja historia (Järvi & Segersven 2000).

Anders Segersven