Kommunvapen med adliga hänsyftningar

Inte bara adlig, utan rentav kunglig hänsyftning. Ända sedan staden Vasa erhöll stadsprivilegier och namn av

 Karl IX år 1611 har den också fört Vasaättens vase i sigill och vapen. Vapnet förbättrades ytterligare i

 maj 1918 då Senaten för Finland tilldelade staden Frihetskorsets orden som augmentation,

 eftersom den lagliga regeringen hade haft sitt säte i staden under inbördeskriget.

När det planeras ett kommunvapen, är en möjlighet att göra anspelningar på någon vapenförande ätt som eventuellt verkat länge på orten, kanske besuttit något känt gods eller herrgård. Enligt uppgift ska det finnas ett tjugotal kommunvapen i Finland som innehåller anspelningar på kända släkter i form eller annan.

Heraldikern Olof Eriksson, som i tiden ofta suttit i juryer som bedömt vapenförslag, har dock i sina hågkomster noterat att även om många fler adliga vapenanspelningar än så förekommit i bidragen, så brukade de ofta bli bestämt avvisade av kommunfäderna. Men ingalunda alla, som vi här ska se.

Elimä kommunvapen av Gustaf von Numers 1951 och teckning av Wrede af Elimä-vapnet,

 Jan Raneke, Den svenska adelns vapenbok.

Elimä, numera en del av Kouvola, hade i sitt kommunvapen den häst som också återfinns i första fältet för friherrliga släkten Wrede af Elimä. Historien går tillbaka till slaget vid Kirkholm 27 september 1605, då den livländske ryttmästaren Henrik Wrede överlämnade sin häst till kung Karl IX vars egen häst stupat under honom. Kungen klarade sig, men Henrik Wrede blev nedhuggen av polackerna. Jag har skrivit om detta tidigare här. Det finns en anekdot från antagandet av kommunvapnet, som berättar att någon från kommunal sida hade opponerat sig mot antagandet av adliga element, vartill Gustaf von Numers hade replikerat: "Ja, men den här hästen har just kastat av en kung". Vapnet antogs.

Bromarv kommunvapen av Gustaf von Numers 1950 samt vapnet för adliga ätten Aminoff.

Bromarv var en kommun i västra Nyland som 1977 gick upp i Tenala kommun, och som numera är en del av staden Raseborg. Hjorten i Bromarvs vapen är tagen från vapnet för släkten Aminoff som sedan länge verkat på godset Rilax, båtshakarna står för sjöfarten och bomben för krigets härjningar. Omskrivet också i inlägget om kommunvapnen i Raseborg.

Pernå kommuns vapen, ritat av Gustaf von Numers och stadfäst 1952 samt vapenteckning

 för Johan Mattsson Teet från introduktionsansökan 1642.

Pernå kommun, numera en del av Lovisa stad i östra Nyland hade ett kommunvapen som gick tillbaka på släkten Teet, adlad Stierncreutz, som verkat både länge och väl i trakten och gett upphov till intressanta historier och legender. Ett tidigare inlägg om Teet och Pernå finns här.

Salo stads vapen samt adliga ätten Armfelt.

Salo stads vapen fram till kommunsammanslagningen 2009, då man övergick till att använda tidigare grannkommunen Halikkos vapen, innehöll en referens till adliga släkten Armfelts vapen, på vars marker köpingen ursprungligen grundades. Vapnet stadfästes år 1949 men hade ursprungligen skapats av Jac. Ahrenberg redan år 1902, och var det första vapnet för en köping i Finland.

Halikko kommunvapen av Olof Eriksson 1952 samt huvudbaner för

 Gustaf Henriksson Horn af Kanckas (d. 1673) i Halikko kyrka.

Hur det nu råkar sig, så har också Halikkos ursprungliga kommunvapen en adlig anspelning, till släkten Horn, vars medlemmar ägt bland annat gårdarna Åminne och Vuorentaka i kommunen.

Luumäki kommuns vapen av Gustaf von Numers 1951 samt adliga ätten

 Svinhufvud af Qvalstad, Sveriges Riddarhus.

Luumäki kommun i Södra Karelen hänvisar förutom till sina furuskogar, även till sin kände invånare presidenten Pehr Evind Svinhufvud och till fästningen i Davidstad.

Brahestads vapen i version av Olof Eriksson, stadfäst 1963 samt grevliga ätten

 Brahes vapen, Sveriges Riddarhus.

Brahestad grundades vid en gammal marknadsplats år 1649. När generalguvernören, greve Per Brahe köpte hela socknen och staden år 1652, fick den namnnet Brahestad efter honom. Redan i det första stadssigillet återfinns en sadlad häst som står över en bikupa, och från och med sigillet av 1673 har hästen fått en ryttare med höjd lans. Denna vapenbild härstammar från fälten två och tre i det grevliga Brahevapnet.

Ijo kommuns gamla vapen, av Kaj Kajander 1965 samt ätten Natt och Dags vapen, Sveriges Riddarhus.

Ijo kommun har i sitt ursprungliga vapen (sedan sammanslagning 2007 använder man vapnet för Kuivaniemi) en anspelning på den uradliga ätten Natt och Dag, som som höll Ijo socken som förläning på 1600-talet. I kommunvapenversionen har man visserligen också fått in en symbolik med nät för laxfiske i Ijo älv. Vågen står för gammal handelsplats.

Maxmo kommunvapen, komponerat av Gustaf von Numers 1954 och släkten von Numers vapen i en version tecknad av den samme. I Maxmos fall håller tritonen symboler för fisket och jordbruket, i släktvapnet nöjer han sig med en rosenkvist.

När man nu radar upp de här vapnen, så slår det en att väldigt många av de med adliga anspelningar är komponerade av Gustaf von Numers - han var ju adelsman själv. Och vad beträffar vapnet för Maxmo så har han faktiskt använt sig av sitt eget släktvapen som utgångspunkt. Det beror för all del på att tongivande medlemmar av släkten von Numers bott och verkat i Maxmo.

En anspelning så god som någon. Kommunen Tottijärvis vapen går tillbaka till en

 legend om Matts Kurcks hund Totti som drunknade i den lokala sjön och

 därmed gav upphov till namnet ("Tottisjö"). Vapnet av Ahti Hammar 1957.

Källor:

Jussi Iltanen: Suomen kuntavaakunat - Kommunvapnen i Finland, Maakuntien ja kuntien vaakunat keskiajalta
nykypäivään - Landskaps- och kommunvapnen från medeltid till nutid, Karttakeskus 2013
Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma Jyväskylän yliopisto 2013

Anders Segersven

Wrede och slaget vid Kirkholm

Karl IX flyr ut till vänster och Henrik Wrede tar upp kampen till fots. Bild: Vesa Mäkinen, Suomen vanhat linnat.

Vi kunde runda av genomgången av det heraldiska i Riddarsalen på Svidja med att ta en titt på väggmålningen på kortväggen. Den är skapad av konstnären Axel Haartman, en vän och släkting till August Wrede af Elimä. Den har inte så mycket med Svidjas historia att göra, men desto mera med släkten Wrede. Målningen föreställer en scen från slaget vid Kirkholm 27 september 1605, då den livländske ryttmästaren Henrik Wrede överlämnade sin häst till kung Karl IX vars egen häst stupat under honom. Kungen klarade sig, men Henrik Wrede blev nedhuggen av polackerna.

Slaget vid Kirkholm. Målning av Peter Snayer 1630. Wikipedia.

Kungen skriver till rikets råd samma år: "Om en livländare, vid namn Henrik de Wrede, icke hade hulpit oss på sin häst igen, hade vi kommit levandes eller döda uti fiendens händer". Tacksamheten tog sig också heraldiskt uttryck, och hela historien har blivit en omhuldad familjetradition inom släkten Wrede.

Vapnet på friherrebrevet av 18 augusti 1653.

Släkten Wrede hade som adlig uppenbarligen inte naturaliserats i Sverige, men år 1653 blev Henrik Wredes efterkommande upphöjda till friherrligt stånd och år 1654 blev deras friherrliga ätt inskriven på Svenska Riddarhuset under nr 44, med namnet Wrede af Elimä, med Elimä fjärding av Kymmenegårds län till friherrskap.

Vapnet tecknat av Jan Raneke, från Den svenska adelns vapenbok.

Det friherrliga vapnet berättar om händelserna vid Kirkholm på ett föredömligt heraldiskt vis. Här har vi en häst med krona, en ensam väpnad man med svärd, ett lejon och korsade svärd genom en krona. Vapnet förkroppsligar den allmänna uppfattningen om heraldik som bärare av diverse stor symbolik, även om dylikt ju inte är obligatoriskt inom heraldiken, och månget vapen fungerar bra enbart som igenkänningstecken.



Serafimervapen för Fabian Wrede. Kungliga Serafimerorden 1748-1998 av Per Nordenvall. 

Alla grenar av släkten Wrede som finns eller funnits i Sverige, Finland och Estland härstammar från denne Henrik Wrede och hans efterkommande. På Svidja finns fortfarande en familjegrav för släkten.

Wredes stamvapen på exlibris för Lars Jacob Wrede, tecknat av Gustaf von Numers. Även här finns hästen med på ett hörn.
Heraldisk Tidsskrift mars 1993.

Vapenpanelen på Svidja slott del II



På högsätet, för det är väl vad det är avsett som, återfinns vapnen för August Wrede af Elimä och hans hustru Anna von Liphardt.

I det förra inlägget berörde jag på ett mer allmänt plan Svidja och panelen i den sk. Riddarsalen. Idag ska vi ta en närmare titt på vilka vapen där återfinns.

Vapnen för Wrede och von Liphardt enligt Klingspors vapenbok.

I övrigt representerar vapnen på panelen både tidigare ägare och anfäder till ägarparet.

Här har vi vapnen för Manteuffel och Wrangel, båda av balttyskt ursprung. Teckningarna enligt Genealogisches handbuch der baltischen Ritterschaften.

På dörren till salen finns vapnet för släkten Sparre, uppenbarligen hänvisande till Hebla Siggesdotter Sparre som verkade på gården omkring 1548 - 1560.

Invid fönstret återfinns Rehbinders vapen.

Sparre och Rehbinder enligt Klingspor, friherrliga Rehbinder i mitten efter Jan Raneke. Notabelt är att panelens vapen med stjärnor i sköldhuvudet är hjärtvapnet från den friherrliga grenen, inte Rehbinders stamvapen. Treorna framställdes ursprungligen som krönta ormar, faktiskt.

Medeltida finsk heraldik i hörnet vid spisen. Till vänster Stiernkors, antagligen representerande Björn Ragvaldsson, ägare 1460 - 1494. Till höger vapnet för Konrad Bitz, biskop i Åbo 1460 - 1489. Under hans tid uppfördes Sjundeå kyrka.

Stiernkors enligt Klinspor och version av Konrad Bitz vapen av Markku Koponen från Heraldica Catholica Fennica.

Mer vapen från panelen följer nästa gång. God jul tillönskas bloggens läsare.

Anders Segersven

Vapenpanelen på Svidja slott

Svidja ligger här i mina hemknutar i Sjundeå, så det faller sig naturligt att ta upp den heraldik vi kan hitta här, och ett fint exempel på vapensnideri från nystilarnas tidevarv är det förvisso.

Svidja i sig omnämns första gången i historiska dokument år 1420, och namnet var då på finska ”Syrjä”, vilket kan översättas till något som ligger ”på sidan om”. Björn Ragvaldsson, som var fogde i Tavastehus och domare i Raseborgs härad, förenade de olika bondgårdarna på området till en enda gård år 1460. Svidja förstorades till en stor gård under den tid Björn Ragvaldssons dotterson, riksmarskalk Erik Fleming och dennes son Claes Fleming ägde gården.

Det var Erik Fleming som lät bygga slottet under 1540-talet, och färdigt stod det omkring 1550. Grundupplägget är en parstuga med två stora rum och en hall i mitten, och kan ses som ett tidigt exempel på byggnadskulturen under den så kallade vasarenässansen. Taken i källaren och första våningen är välvda. Väggarna är tjocka och fönstren var mindre än de är idag, byggnaden kunde fungera också i försvarssyfte. Det kan nämnas att kung Gustav Vasa besökte gården under sin resa i Finland år 1555.

Claes Flemings ättlingar ägde Svidja till 1660-talet, och efter det har flere olika ägarsläkter förekommit, bl.a. Reuterholm, Wrangel och Wrede af Elimä. Under större delen av 1900-talet ägdes gården av den finska staten, tills den härom året såldes till privata aktörer.

Men låt oss koncentrera oss på Wrede, och närmare bestämt friherre August Wrede af Elimä som köpte gården år 1898, och började förverkliga sina idéer om en romantisk medeltid. Vi stötte på honom i förbigående tidigare i samband med historien om den tottska predikstolen, som han också var intresserad av.

Genast efter att köpt gården påbörjade Wrede omfattande restaureringsarbeten. Byggnadens klassicistiska, närmast gustavianska, utseende förbyttes i en senmedeltida stil med trappformade gavlar, torn och spetsbågiga fönster. Också rummen i första våningen ändrades i samma historiska anda. Det mest representativa rummet är den sk. riddarsalen med en vapenpanel i ek gjord av snickaren Karl Österblom från Kimito, det uppges att arbetet tog sex år i anspråk.

August Wredes släkting, konstnären Axel Haartman, deltog i planeringen av restaurationsarbetena, det är han som har gjort väggmålningen i riddarsalen. Motivet föreställer slaget vid Kirkholm nära Riga år 1605, och har anknytning till släkten Wredes historia. Vi har anledning att återkomma till målningen, och den heraldik som finns förknippad med den.

 Vapenmotiven i panelen går tillbaka på både gårdens ägare och i synnerhet på August Wredes och hustrun Anna von Liphardts anor. Vi ska i följande blogginlägg ta vapnen på panelen i närmare skärskådande.

Det har faktiskt stått ett slag vid Svidja också, så sent som den 10 februari 1918, under det finska inbördeskriget. Då hade omkring 200 vita förskansat sig i huvudbyggnaden, och försvarade sig mot närmare tusentalet rödgardister som anföll över fälten. Men det är en annan historia, och har inte så mycket med heraldik att göra.