Heraldiska Sällskapet besökte Riksarkivet

Utställningen Finlands ordnar 100 år. Bildkälla Riksarkivet.

Igår, den 17 april, besökte Heraldiska Sällskapet i Finland Riksarkivet för att se utställningen Finlands ordnar 100 år. April månads sammankomst blev alltså en exkursion på hela två kvarter i Helsingfors stadskärna.

Ordensväsendet i Finland anses ju, åtminstone utomlands, som lite speciellt. Det är i få länder man utdelar så många förtjänsttecken årligen som i Finland. Vi vill ju ändå anse att belöningssystemet inte lidit någon inflation av detta, enligt kansler Jussi Nuorteva i hans öppningstal är antalet belönade i förhållande till det totala befolkningsantalet ungefär 2,7 %. Det är också ett allmänt känt faktum att ordnar är ett kostnadseffektivt och uppskattat sätt att visa erkännande för insatser staten och samhället till fromma.

Finlands Vita Ros orden instiftades 28 januari 1918, då man upphörde med utdelandet av frihetskorsen och frihetsmedaljerna som försiggått under inbördeskriget 1918. Finlands Lejons orden instiftades 1942, då behovet av belöningar under fortsättningskriget ökade. Alla de här tre ordnarna har alltså i olika skeden förlänats för både krigstida och fredstida förtjänster. Sammantaget så fyllde ordensväsendet alltså 100 år under 2018, den här utställningen öppnades 4.12.2018.

Det gavs också tillfälle att bekanta sig med Riksarkivets samlingar. 

Här hela hyllan med heraldisk litteratur.

Som kurator för utställningen fungerade vår framlidne ordförande Antti Matikkala, det här arbetet blev alltså hans sista större uppdrag. Besöket var inplanerat före hans bortgång, ursprungligen var det tänkt att han själv skulle leda oss genom utställningen. Nu blev det istället specialforskare John Strömberg från riksarkivet som visade runt.

Utställningen presenterar statsordnarnas historia och nutid, hur de utformades 1918-1919 och hur ordensväsendet har levt i tiden. Här har åskådliggjorts bärandet vid olika tillställningar med hjälp av dräkthelheter.

En skild del av utställningen tillägnas president Mauno Koivistos (1923-2017) finländska och utländska utmärkelsetecken. Efter utställningens slut kommer de att återbördas till de förlänande länderna enligt internationell sedvänja. Utställningen pågår ännu till 20.12.2019.

Vid Mauno Koivistos utmärkelser. John Strömberg förevisar.

Och så en sak till; maj månads STUDIA HERALDICA-föreläsning i Heraldiska Sällskapets regi kommer att hållas av korresponderande medlemmen Henric Åsklund från Sverige, ordförande för Svenska Heraldiska Föreningen.

Henric Åsklund (till vänster) tilldelas diplomet för korresponderande medlem av 

framlidne ordföranden Antti Matikkala, maj 2018.

Han kommer att föreläsa om vapenregistrering i Norden kl 18.30 - 20.00 torsdagen den 23.5.2019 på Vetenskapernas Hus i Helsingfors, Kyrkogatan 6, sal 312. Föreläsningen går på svenska och som vanligt är den avgiftsfri och öppen för allmänheten. Välkommen!

Anders Segersven
Vice ordförande HSiF

Samuel Cockburn - en skotsk legosoldat i Åbo domkyrka

Generalmajor Samuel Cockburn, född omkring 1574 i Skottland, kom till Sverige 1598 tillsammans med ett flertal andra skotska legosoldater. Han deltog i Avsättningskriget mot Sigismund 1598-1599 och kämpade sedan i Ingermanländska kriget och Andra polska kriget 1600-1629.

Som deltagare i Karl IX:s och Gustav II Adolfs krig i Ryssland och Baltikum avancerade han till generalfältvaktmästare och var med om att erövra Novgorod den 16 juli 1611. Vid floden Dünas södra sida grundade han en fästning, kallad Cobrons skans, den kom att bestå hela svenska stormaktstiden ut innan den 1709 slutgiltigt erövrades av ryssarna.

Minnessköld på korväggen med Cockburns vapen.

Cockburn använde sig under sin tjänst i Sverige av namnet Cobron, i likhet med många andra utländska släkter blev skrivningen ofta i enlighet med uttalet, till exempel Drummond - Dromund, Kinnaird - Kenärt, Guthrie - Gytring, Forbes - Forbus. Några egentliga stavningsregler fanns det ju inte vid den här tiden.

För sina tjänster fick han 301 gårdar i Österbotten och en del egendomar i Borgå och Pernå, i ersättning för 8000 daler utebliven lön. Åren 1616-1621 levde han så på sina lantegendomar med sin hustru Barbara Kinnaird innan han igen kallades i tjänst, den här gången till fälttåg i Lettland där han först sårades i benet av en exploderande kanon och sedan avled i fältsjukan år 1621.  Då kommenderade han sitt eget regemente; Coburns regemente.

Minnestavlan i koret, anskaffad av brodern magister John.

Hans begravning år 1622 i Åbo domkyrka, till vilken han tidigare gjort avsevärda donationer, var en ståtlig och solenn tillställning. Enligt vissa uppgifter beledsagade kung Gustav II Adolf själv Cockburn till hans vilostad i koret. Cockburns bror, magister John från Edinburgh, beställde minnestavlan på väggen, och stod för utförandet på vårdat renässanslatin:

"D. Samueli Cokburno, Scoto, duci fortissimo, duorum exercituum chiliarchae praestantissimo, totiusq Suetici exercitus summo maiori qui postquam musarum castra cum laude sequutus esset, in belo sub augustissimis Carob et Gustavo Adolpho, Suec. Goth. Vand. Regibus feliciter vixit annos 23 et pie in pace mortuus est an. aetatis suae 47 Christi 1621. Ioan frater moerens posuit.

Cokburne vixti fortis est obis ferus Martem et Minervam tecum qui Condis simul uno in sepulchro, quo non Scoto tristius Sueci aut videbunt, aut Poloni laetius."

"Cockburn, du har levat tappert men dog grymt. Mars och Minerva vila med dig i samma grav. Aldrig har Sverige och Skottland fått sorgfullare och Polen angenämare nyheter."

Cockburns grav i Helga lekamens kor, bakom järnskranket som närmare behandlades
 i inlägget om lejonet i Åbo domkyrka.

Senare blev det en del arvstvister och trätor om betalningen av epitafier och grav, och styvsonen Patrick Ogilvie gav äganderätten till graven till en rådman Tolpo som ersättning för en del skulder. Tolpo sålde sedan graven till professor J. J. Torwöst år 1731. Professorn och hans hustru ligger sedermera ockå begravna här.

Släkten Cockburns vapen återgivet i "Scottish Clan and Family Names", tecknat av Don Pottinger.

Tartanmönster för klanen Cockburn, återgivet i Scottish Clan and Family Names".

Klanen Cockburn härstammar från trakterna av Duns i Berwickshire, de var i tiderna vasaller under earlarna av March. De stödde Maria Stuart och till följd av detta blev släktslottet Skirling i Midlothian demolerat år 1568. Kanske en bidragande orsak till att Samuel Cockburn begav sig ut i världen för att erbjuda sina tjänster.

Källor: 
Åbo domkyrka: Kort historik jämte beskrivning över dess förnämsta sevärdheter
Hannu Laaksonen: Latin som propagandaspråk i 1600-talets epitafier i Åbo domkyrka
Roddy Martine: Scottish Clan and Family Names; Their Arms, Origins and Tartans

Samt några intressanta länkar:
Bygdeforskaren: Skottar i svensk tjänst
Kinnaird.net
Svenska Riksarkivet om Samuel Cockburn

Det finska frälsets ursprung och särdrag, del 2



Modell av biskopsborgen i Korois som den kunde ha sett ut på 1200-talet.

Det är dags att fortsätta studera det senjärntida samhället i Finland. Vi konstaterade i förra inlägget att västra Finland tidigt var inlemmat i den skandinaviska kulturgemenskapen, uppenbarligen ingick man också tidvis i det svenska ledungssystemet. Ledung tillämpades i vikingatidens slutskede utmed den svenska östkusten, från Ångermanland i norr ned till riksgränsen mot Blekinge i söder, samt Öland, Gotland och åminstone i sydvästra delen av Finland. Ledungssystemet avvecklades sedermera på 1200-talet.

Erik den heliges korståg till Finland på 1150-talet är en legend, det finns inga arkeologiska spår av någon stor förändring vid den här tiden, varken i gravskick eller smycken. Men vad försiggick och fanns här då egentligen?

Legenden författades tidigast omkring 1270 och i avsikt att få till stånd en kanonisering av Erik, den äldsta bevarade versionen är i Registrum Upsaliense från 1344. Biskop Henrik, som åtföljde Erik, hade stannat kvar i Finland för att leda kristningsarbetet av finnarna och han led martyrdöden omkring år 1158. Han kom att begravas i Nousis kyrka, och här har också biskopssätet sina yttersta rötter.

Den kända medeltida kenotafen till biskop Henriks ära i Nousis kyrka. 

Hursomhelst så började kyrkan organisera sig i början av 1200-talet och man etablerade sig i Korois, på en udde i Aura å. Ett påvligt tillstånd anlände år 1229 och här byggdes en biskopsgård och försvarsverk.

Biskopssätet i Korois idag. Åbo stads utkanter i bakgrunden.

Så värst många år han kyrkan inte verka i Korois, förrän man flyttade en bit nedåt längs Aura å och påbörjade byggnationen av en domkyrka; Åbo domkyrka. Kyrkan vigdes till bruk år 1300 och ungefär i samma veva kan man anse att staden Åbo uppstod. Eventuellt fanns här redan från tidigare en tysk handelskoloni, men saken är omdebatterad. En del arkeologiska utgrävningar har hittat endast plogspår i de djupare jordlagren, så åtminstone området där domkyrkan anlades hade varit åkermark.

Åbo domkyrka.

Det ligger nära till hands att tänka sig att forna maktsläkter i och med brytningen med ledungssystemet och införandet av Alsnö stadga på 1200-talet gick vidare till att bli medeltida frälse som gjorde ryttartjänst. Gick det till så i Finland?

Det finns exempel både från Estland och Karelen att lokala hövdingaätter av finskbaltiskt ursprung assimilerades med de tyska och danska makthavarna i Baltikum samt i makteliten i Novgorod. Finskt frälse med förhistoriska rötter kan ändå eftersökas egentligen bara på basis av namn och jordegendom. Namnmässigt är uppgiften svår, för från 1200-talet finns det knappt något material alls och ännu från början av 1300-talet är det väldigt begränsat. Mot mitten av 1300-talet ändras namnskicket till allmänkristligt, så att nationalitet inte längre med säkerhet kan uskiljas ur namn i svensk eller tysk språkdräkt.

Samtidigt bör man komma ihåg att det här är fråga om en samhällsklass, och inte en på nationalitet grundad gruppering i första hand. Ur frälsets synpunkt var nationalitetsfrågan inte av betydelse.

Vapnet för frälsemannen Olof Kirves, tidigare omskriven här.
Teckning av Gustaf von Numers.

Någonting vet vi ändå. I Lehijärvi i Tavastland bevittnade kyrkoherden och en herr Melewaldus år 1332 ett dokument rörande markköp. På basis av sin ställning hörde Melewaldus till frälset och han var hemmahörande i Tavastland, "de Tavastia". Namnet latinska form kan överföras till finskans Mielivalta ("sinnesstark, godtycklig") och vi talar alltså här om en man som fötts i en lokal maktsläkt i början av århundradet, och som sedermera blivit frälseman i Tavastland.

På samma vis nämns år 1372 i Tövsala en "Melevaltae i Saerkelax", Mielivalta från Särkilax. Från 1300-talet känner man också från Egentliga Finland frälset tillhöriga Hyvälempi från Reso, Antti från Sukkis repektive Kankas, Michel Halikkolainen, Paimion Johan samt Erik Puranpoika som ägde frälsegodset Spurila.

Det fornfinska namnskicket baserade sig, i likhet med traditioner hos ester och liver, på tvåledade namn där det första ledet som Iha, Hyvä, Lempi, Mieli, Valta kunde ge upphov till avledningar som Hyvä-ri, Hyvä-tty, Mieli-tty, Mieli-kkä eller kombineras med ett andra led till Ihalempi, Ihamieli, Lempivalta, Valtalempi. Namnet uttrycker främst goda eller önskade egenskaper som "God", "Mild" eller "Makt", eventuellt baserar det sig på germanska traditioner.

Vi känner till exempel till en Petrus Kaikewalde de Vinlandia (Pietari/Petrus Kaukovalta/Kaikkivalta) som omnämns i Henrik av Lettlands krönika, där han deltar i kristnandet av esterna under åren 1215 - 1226. Han är präst och dessutom den första finländaren som omnämns i historiska källor, men vem han var och hur han hamnat där, det vet vi inget om.

Sigillet för Erik Puranpoika i Finlands Medeltidssigill. Motivet är inte svärd, som man ibland antagit,
 utan navborrar ("pora").

Ett annat intressant dokument är bannbullan som påven Benedictus XII utgav över 25 bönder från Sääksmäki år 1340 för att de vägrat betala skatt. Här finns listat 25 finska namn i en något förvrängd språkdräkt, bland dem ett som föranlett mycken diskussion; Cuningas de Rapalum (Kungen av Rapola). Är detta en rest av något fornfinskt hövdingasystem, en småkung eller byäldste? Dessutom är Rapola en stor och känd fornborg i Birkaland. Nå, den enklaste förklaringen är nog helt enkelt den att Kuningas också användes som förnamn vid den här tiden.

Släkten Djäkns vapen. Teckning av Gustaf von Numers.

På ett finskt ursprung i frälset tyder också en del gårdskomplex längs skärningspunker och smala ställen vid de viktigaste vatten- och marklederna. De flesta, som till exempel Niemenpää/Harviala i Vånå, Suontaka/Lepas i Tyrvändö, Viik/Nokiagård i Nokia samt Penttilä/Kulju förefaller ha anor från slutet av järnåldern och de dyker upp som frälsegårdar i slutet av 1300- eller början av 1400-talet. Vid det laget var innehavaren redan nationalitetsmässigt obestämbar eller helt klart en nykomling som hade kommit i besittning av gården genom köp, byte eller giftermål. Efter 1300-talet är det svårt att särskilja ett finskt ursprung inom frälset.

Sigill för Klas Pedersson Fleming, lagman i Finland känd 1386.

Huvuddelen av det små- eller lågfrälse som verkade i Finland på medeltiden uppträder i slutet av 1300-talet och i början av 1400-talet, under Albrekt av Mecklenburgs tid och i början av unionstiden då det inflyttade en hel del utlänningar samtidigt som en ökande del storbönder tycks ha erhållit frälsebrev. Särskilt mycket frälsebrev finns bevarat från Erik av Pommerns besök år 1407 då flertalet ryttare från Egentliga Finland och Nyland upphöjdes till frälsestånd. Nykomlingarna härstammade främst från Nordtyskland; Mecklenburg, Schlesvig-Holstein och Westfalen, eller så var de antingen första generationens inbyggare och avkomlingar av inflyttare från Danmark eller Sverige. De namnkunnigaste av dylika inflyttare var Flemingarna, Lydekessönernas Djäkn-släkt samt Svärd, vilka snabbt knöt släktband med det inhemska frälset och steg till positioner inom slottsadministrationen och rättsväsendet.



Vapnet med navborren för staden Pemar (Paimio) i sydvästra Finland är inspirerat av Erik Puranpoikas sigill.
Det var där han levde och verkade, godset Spurila är beläget här.