Teet från Pernå och det skotska ursprunget

Adliga Stierncreutz-släkten nr 436 på Sveriges Riddarhus. 

Bild: Karl-Henrik Stiernspetz

Det finns en legend om Pernå sockens ursprung, att en skotsk adelsman Teet af Pirn, som tjänade Birger Jarl under andra korstågets tid (ca. 1248-50 eller 1238-39) kom till östra Nyland och lät bygga Pernå kyrka samt uppkalla socknen och kyrkan efter sin fädernegård i Skottland.

"En Adelsman ifrån Skottland, benembd Teet af Pernå, tjente Börje Jarl i krig, den tid han intog Tawasthus och Nylandh, under Sweriges krono A:o 1250, därigenom blef han en artoger man i Finland och lät byggioo Perno kyrka i Nyland, och nembde sochnen och kyrkan efter sitt fäderliga säte Pernå i Skottland. Han förde rödt St. Anders kårs uti hwidt fjäll och 1/3 af fjället åfvan korset rödt, deruti tre försölfrade stjernor, och ofwan på ett hjorte hufwud med en stjerna emellan hornen. Hans son het Jöns Teet och war Håkans Fader till Teetom."

(Anders Johan Hipping 1817)

Sedermera skulle de förmenta avkomlingarna till denne Teet utgrena sig i släkterna Stierncreutz, Teetgren, Rosenbröijer och genom släktförbindelser ännu fler som räknar sina anor från dem.

Vapenbilder för ätterna Rosenbröijer, Stierncreutz, Teet och Teetgren, utförda av Carol Hedberg. 
Gemensam nämnare för de befryndade släkterna tycks vara korset, stjärnorna och hjorten. 
I Rosenbröijers fall kan det ändå vara fråga om ett sammanträffande.

Legenden är ovanligt väl känd och spridd, uppenbarligen för att Kurt Antell återgivit den i Pernå sockens historia, likaså av flere äldre genealoger (bland andra Jully Ramsay), tidvis hållen för trovärdig av en del historiker och man råkar på den än idag.

Så vad ska man då tro om den här legenden? Kan det stämma att Teet kom från Skottland på 1200-talet? Nej tyvärr, knappast. På ett rent teoretiskt plan så kunde det förstås vara möjligt, redan biskop Henrik var för all del engelsman, men någon större tillströmning av skotska krigare är inte känd vid den här tiden. Det är inte trovärdigt helt enkelt, och det är för tidigt i historien.

Den tidigaste uppteckningen av den här legenden är från första halvan av 1600-talet. Härvidlag var förvisso legosoldater en av Skottlands främsta exportprodukter, de sålde sina tjänster över större delen av Europa och åtskilliga hittade sina vägar också till våra breddgrader. I det här sammanhanget sitter en berättelse om en skotsk krigare bättre, men fakta blir det inte nödvändigtvis för det. Indicierna pekar åt ett annat håll, stadigt förankrat i den östnyländska myllan, eller borde man säga frälsejorden?

Vi talar om en berättelse som använts i avsikt att erhålla ett adelskap, ett falsifikat helt enkelt. Med det sagt, så såg man nödvändigtvis inte lika strängt på sådant här då som man kunde tänkas göra nu. På den tidigmoderna tiden, när faktagranskning inte var det lättaste, i synnerhet från andra länder, och något sådant som källkritik inte var uppfunnet, var det inte någon större ovanlighet med dylika "familjelegender", jag har visst några gånger tidigare här använt mig av ordet "kreativitet".

En bra familjelegend kunde duga i många sammanhang, och vem kunde säga att den inte stämde. Det är inte osannolikt att man kom att tro på den själv om det hela rimmade väl med förefintliga uppfattningar och bitarna passade ihop med lämpliga folketymologier och gammalt folks hågkomster. Några generationer senare gjorde avkomlingarna det åtminstone fullt och fast. Det finns förvisso både en och annan frälse- och adelssläkt vars ursprung och härstamning inte riktigt håller för en närmare granskning. Eller som Åström skriver:

"Teit-Stierncreutz skulle ej vara den enda ätt, som haft sin nobilisering och introduktion att tacka några generationer av äregiriga män, snarare än förmenta adliga släktlinjer, som förirrar sig i hävdernas angenämt dunkla natt."

 I maj 1642 hände det sig nämligen att generalkvartersmästaren Nils Boije och ryttmästaren Fabian Berndes, båda från Pernå, intygade att kapten Johan Teet, sonsons son till den Lars Mattson Teet som levt på 1550-talet, var "ädel och välbördig" samt att hans förfäder "för gamble frälsemän är vittnade". För Johan Mattsson Teet eftersträvade introduktion på Riddarhuset.

Bildkälla lpgenealogi.se

Det bifogades släktträd över härstamningen, dessa har bevarats i två något olika versioner. Den första släkttavlan verkar äldre och något skissartad, den börjar med en vapenbild som ger ett halvfärdigt intryck och återberättar legenden om den förste Teit som var friherre, hette Henning och kom från Skottland och tjänade Birger Jarl i krig. Vapnet beskrivs som ett rött andreaskors i vitt fält och med en röd ginstam däröver.

Den andra tavlan verkar mer genomarbetad, vapnet är helt utritat i färg, och nu finns också tre sexuddiga stjärnor av silver tillagda i ginstammen, och hjälprydnad i form av ett hjorthuvud och en stjärna har tillkommit. Släktlegenden är fortfarande med även om man har ändrat friherren till ”en adelsman från Skottland benämnd Henning Teit av Perno”, och nämner sedan vidare om vapnet och längst ner att hans son hette ”Jöns Teet som var Håkans fader till Tejtom”.

Det är också andra detaljer som skiljer dessa två dokument åt, antalet förfäder är mindre i den senare, liksom att man i en gren på Lars Mattssons mors sida även tagit med en bror till henne, nämligen släkten Creutz anfader Knut Larsson till Sarvlax och hans ättlingar. Längre ner finns också vittnesmålet av herrarna Boije och Berndes.

Bildkälla lpgenealogi.se

Johan Mattson Teet upplevde det som, då han genom sina militära förtjänster, släktförbindelser och jordegendomar hade blivit en frälsemans like, att det 1626 grundade Riddarhusets krav på bevis för adelskap innan introduktion hotade hans sociala position. Det gällde alltså att med alla medel söka bevis för det föregivna adelskapet och fortsatt frälse för gårdarna.

Bland andra bilagor bifogade till konfirmationsansökan återfinns en tyskspråkig attest av fyra skottar, daterad Stockholm 16 augusti 1648, "att i Skottland en gammal och välbekant adlig familj Thett till Pirn finnes". Och som sådant är det vittnesmålet förvisso alldeles riktigt.

För det fanns ju faktiskt en ätt Tait of Pirn i Skottland åtminstone redan på 1300-talet. Den förde i sitt vapen ett andreaskors under en röd ginstam. Tait of Pirn-vapnet förekommer i flertalet skotska vapenrullor och -böcker. Sir David Lindsay´s Armorial från år 1542 innehåller följande vapenbeskrivning för Tait of ye Preyne: Argent, a saltire engrailed and chief Gules, likaså Foreman´s armorial 1563 och Slains Armorial 1565 samt Dunvegan Armorial 1600. Ja, för att vara helt exakt, så räknas de att vara en armigerous clan, dvs en klan utan registrerad klanhövding, chief, vilket gör att de inte räknas fullt ut så nobla som etablerade klaner. Ja, den här sajten går så långt som att konstatera att:

"The Taits, among others, were considered one of the Frontier Riding Families. The Border Reivers were aggressive, ruthless, robbers, marauders, plunderers, violent people, notoriously quick on the draw, ready and occasionally eager to kill in action, when life or property or honour was at stake. The Border Reivers, both English and Scottish, feuded continuously. Robbery and blackmail were everyday professions and raiding, arson, kidnapping, murder and extortion were an important part of their social system."

Ja, egentligen är det George MacDonald Frazer som konstaterar så i "The Steel Bonnets" (1971).

Tait of Pirne-vapnet i Dunveggan Armorial, Skottland.

Ett skotskt vapen som ännu mer liknar Teet/Stierncreutz är det för

 huvudmannen för klanen Jardine of Applegirth. Teckning av Don Pottinger.

Nu uppstår frågan, hur kände Johan Mattson Teet i Pernå på 1640-talet då till släkten Tait? Det kan åtminstone konstateras, som ovan, att skotska legoknektar fanns lite varstans på 1600-talet, och redan år 1604 ägde ryttare under skotska fanan hela 6 hemman i Borgå socken för vilka de gjorde rusttjänst. I bekantskapskretsen kring Teetarna fanns bevisligen krigsmän som lystrade till namnen Guthrie, Lichton och Johnstone. Det är säkert inte alltför långsökt att anta att någon av dessa måhända var insatt i skotsk genealogi och heraldik, och gärna delade med sig av kunskaperna.

Vad som däremot är väl belagt är att Teetarna från Teetom i generationer hade varit skattebönder därstädes, Johan Mattsons farfarsfars Matts Jönssons hemman förekommer i den äldsta skatteboken för Borgå län 1543. Matts Jönssons hustru tillhörde Sarvlaks-släkten, senare känd som Creutz. Det är skäl att notera.

Matts Larsson (Creutz) år 1525 i Finlands medeltidssigill.

 Vi har ett andreaskors och vi har stjärnor.

Med tiden blev de här Teetarna framstående bönder och skattebetalare, de höll också krog och gästgiveri, utökade sina hemman och så gick det som det var brukligt i dylika kretsar vid tiden; man började prestera rusttjänst för skattefrihetens skull. Yngre söner i släkten utbildade sig, och påträffas som kyrkoherdar och kungliga skrivare, Jakob Teit och hans klagomålsregister är ett bekant exempel. Så går tiden, och Riddarhusets instiftande år 1626 står för dörren. Varken Johan Mattsson Teet eller hans hustru Kristina Henriksdotter tillhör adeln, och skattefriheten för deras omfattande jordegendomar är ifrågasatt, ja hela det såkallade vildfrälsets existens är hotad. Därmed menas det speciellt i Finland och i Småland förekommande talrika "halvfrälse" som dittills godtagits, men som inte hade dokument att bevisa sitt adelskap.

Personer med namnet Teet och sigill som innehåller bomärken med kors, de flesta ställda som andreaskors 

och med en s.k. fret. Från J.W. Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä.

Och här är vi nu, Johan Mattson Teet söker introduktion på Riddarhuset, han har fått herrarna Boije och Berndes att intyga sitt goda ursprung, och därtill kan han nu presentera en familjetradition om härstamning från en gammal ätt i Skottland.

Riksrådet som granskade ärendet förhöll sig ändå något kallsinnigt till berättelsen, och man tycks uppskjutit avgörandet åtminstone en gång. Protokoll av den 1 juli 1642:

"Brachtes fram de documenter, som Capitein Thet vijste på sijn adelige slecht, deducerades den samme af Birgie Jarl tidh, begärandes emädan documenta äre något abstrusa, att han af gunst måtte därmedh blifva benådat; det som blef upskutit till fleres sammankompst."

När adelskapet sedan beviljades 20 oktober 1648 så skedde det på basis av egna förtjänster; inte ett ord om gammalt skotskt adelskap. Gott nog så, men hela den såkallade familjetraditionen hade kanske inte ens behövts, med andra ord. Namnet Teet byttes ut mot Stierncreutz. År 1652 adlades sedan hans farbror Henrik Mårtensson Teet (död 1657 i Falun) med ett nästan identiskt vapen, dock behållande namnet Teet även som adlig. Trots vissa åsikter i litteraturen om det motsatta, är det nog uppenbart att "Tait of Pirn"-legenden varit pådrivande eller fungerat som prejudikat i det här ärendet också.

Jully Ramsay skrev i sin artikel om Finlands medeltidsadel i verket "Finlands kulturhistoria" angående andreaskorset med stjärnor "blef det adliga insigniet icke allenast för ätten Teit, utan äfven för ätterna Creutz på Sarvlaks, Poitz på Tervik och en fjärde frälsesläkt, som innehade Stensböle".

Släkten Poitz vapen.

Både Creutz och Poitz var gammalt tongivande frälse på orten, och javisst ja - Teetarna härstammade från Creutzarna på mödernet. Och år 1618 hade Creutzar och Poitzar drabbat samman vid lagmanstinget i en vapendispyt. Ernst Creutz ifrågasatte fränden Mårten Poitz rätt att föra andreaskors - det var ju Creutzarnas sköldemärke. Båda bedyrade att de förde förfädernas vapen, utan att någon skotsk härledning av något som helst slag dök upp och tydligen utan att närmare reflektera över att man var befryndade. Likaså tycks ovan nämnde Jakob Teit vara fullständigt omedveten om något skotskt ursprung på 1550-talet. Detta är ett starkt indicium för att "Tait of Pirn"-legenden skapades först efter år 1618.

Nå, de nu adliga Stierncreutzarnas tid på Teetom sätesgård blev ändå inte så lång, redan år 1675 blev ryttmästare Jakob Abraham Stierncreutz av ekonomiska skäl tvungen att sälja gården till Ernst Johan Creutz på Malmgård. Även Lill-Teetom förvärvades av ätten Creutz, dessa samma Creutzar som också hade andreaskors och stjärnor i sitt vapen. På ett vis kan man säga att en heraldisk cirkel var sluten.

Förstoring av Teet/Tait-vapnet ur Johan Mattsons släktutredning version 2.
Bildkälla lpgenealogi.se.

Det har tagit sin tid att skriva samman det här inlägget; här finns många vändningar och lösa trådändar. Sammanfattningsvis kunde man väl konstatera att vi har att göra med en samling östnyländska släkter som är mer eller mindre befryndade med varandra och det genomgående motivet är andreaskorset och stjärnorna. Dessa tycks ha sitt ursprung i korsformade bomärken, som sedan heraldiserats på olika vis, och därefter har släkterna hänvisat heraldiskt till varandra. Alternativt kan man se släkten Poitz ursprungligen fyrstyckade sköld som primärkällan, eftersom den tycks vara den äldst belagda, och en fyrstyckning lätt förväxlar sig till ett andreaskors.

Att sedan en av släkterna inför introduktionssökandet råkat upptäcka att det i Skottland funnits en släkt vars vapen med andreaskors och dessutom namnlikhet varit ytterst lämpligt för ändamålet var ju bara allt för lägligt. Att andreaskors förekommer i Skottland är inte ägnat att förvåna, med tanke på att aposteln Andreas är Skottlands skyddshelgon. Andreaskorset är för all del en av de vanliga och allmängiltiga häroldsbilderna inom heraldiken i övrigt också.

Men hur är det då med ortsnamnet Pernå och Pirn i Skottland? Finns här något samband? Nja, det är inte särskilt sannolikt. Ortsnamnsforskningen anser att Pärnå kommer från det gamla finska ordet "pärnä", som betyder lind, eller möjligen, om ursprunget ska anses komma från ett namn, från någon som hette Bern eller Bernhard.

Och Teetom, ja det är en bildning på -om från tillnamnet Teit (fornnordiska Teitr), för så hette inbyggarna här redan på 1400-talet. Uttalas tejjtåm på östnyländska.

Pernå kommuns vapen, ritat av Gustaf von Numers och stadfäst 1952. Hänvisningen till Teet/Stierncreutz är tydlig.Från "Kommunvapen i Nyland", Nylands svenska landskapsförbund 1969.

Källor:
Sven-Erik Åström, "Tait of Pirn"-sägnen i socialhistorisk belysning, Historiska och litteraturhistoriska studier 40 SLS 1965
Lars Huldén: Finlandssvenska bebyggelsenamn, SLS 2001
Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Helsingors 1909-1916
J.W.Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua. Historiallinen arkisto 11. Suomen historiallinen seura, Helsinki 1891
Carl-Thomas von Christierson: Skotlantilaisia vaakunoita Suomen Ritarihuoneella - totta vai tarua? Antologin "Henkilö- ja sukuvaakunoita Suomessa" SKS 2011

SLÄKTEN TEIT/TEET OCH STIERNCREUTZ – en adelssläkt från Pernå i Nyland med medeltida anor

Anders Segersven

Jully Ramsay 1865-1919

Nu är det dags att möta Jully Ramsay, finländsk genealogis grande dame och en av mina verkliga favorittanter. Och hon var inte ens heraldiker, men nog självlärd genealog och släktforskare. Ändå går det inte långa tider utan att jag stöter på henne eller söker uppgifter i hennes verk. Det är nämligen svårt att gå runt henne om man är intresserad av vapnen för finska frälsesläkter, från säg medeltiden fram mot 1600-talet.

Född Ekström i en högborgerlig släkt år 1865 gifte hon sig som 18-årig med August Ramsay, paret fick fem barn varav ett dog i späd ålder. Man kunde tänka sig att rollen som husmor i en högreståndsfamilj i slutet av 1800-talet krävde sin kvinna, men utöver det ägnade sig Jully åt studier inom sitt intresse; släktforskning. Någon akademisk bakgrund hade hon inte till det här, men det tog mer och mer formen av seriös forskning, med resor för materialanskaffning i såväl Finland som Sverige och de baltiska provinserna.

Vad gäller publikationer, så började det med artikeln "Finlands medeltidsadel" för antologin Finlands kulturhistoria 1908, och tonläget var angivet:

"Sagoskimrande tidehvarf! Då sägnerna vandrade med folken från östan till väster. Då livet var lek, och ädlingar i skinande stål tornerade, eller täflade för kärleksdomstol, eller togo korset och gingo att hämnas grafven i Jerusalem."

Nu kunde väl den som är van med moderna källkritiska förnumstigheter bli smått orolig, men nejdå, Jully var noggrann och metodisk, och hon gick direkt till primärkällorna och ruskade om en och annan familjelegend och missuppfattning på vägen. Och än bättre, hon lyfte upp både en och annan saligen avsomnad och bortglömd frälsesläkt till ny uppmärksamhet för sentida forskare att nysta vidare i.

Hennes Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden började nämligen utkomma år 1909, det fjärde och sista häftet utkom 1916, och här hade hon skapat ett standardverk om adelns tidigaste historia i Finland. Och visst, forskningen har gått framåt sedan dess, och visst finns här smärre felaktiga slutledningar, men på det stora hela taget så är det ett verk som man återkommer till regelbundet ännu idag. Och som jag skrev i ett tidigare inlägg, hon var inte egentligen inte heraldiker, och det heraldiska bildmaterialet är inte särskilt märkvärdigt, men heraldikern kan inte gärna kringå henne då denne söker infomation om personerna och släkterna bakom vapnen.

Att hon hade ett brinnande intresse för historieforskningen, för livet och människorna som en gång var, tycker jag visas av boken Skuggor vid vägen, utgiven 1917 där hon i lätt dramatiserad novellform återger de mest intressanta historier och livsöden hon stött på i arbetet med Frälsesläkterna:

"I randen af mitt verk Frälsesläkter i Finland hafva dessa bilder tecknat sig. Lifvet det odödliga, pulserande i hvarje namn, som af människa burits, framkallade dem och tvang min svaga penna att återgifva hvad jag såg."

Skuggor ja, samma ord använder sig historikern G. M.Trevelyan av när han skriver:

"Den dragningskraft som historien utövar över oss är i sista hand poetisk. Men historiens poesi handlar inte om någon fritt kringströvande fantasi, utan om en fantasi som jagar efter ett faktum och försöker nagla fast det. Det som får historikern att "försmå njutningen och ägna sig åt strävsamt arbete" är passionen i hans egen nyfikenhet att få veta vad som verkligen hände för länge sedan i det mystiska land vi kallar det förflutna. Att få titta in i denna magiska spegel och se nya gestalter där varje dag är en brinnande längtan som förtär och tillfredställer honom under hela hans liv, och som likt en villig älskarinna varje morgon leder honom till biblioteket och arkivet. Den förföljer honom som en mäktig passion, eftersom den är så poetisk. De döda fanns men finns inte längre. Deras hemort känner dem inte längre, och är idag vår. Ändå var de en gång lika levande som vi, och imorgon är det vår tur att förvandlas till liknande skuggor ... Historiens poesi ligger i det halvt mirakulösa faktum att det en gång, på denna jord, och just på denna välkända plats, vandrade omkring andra män och kvinnor, lika verkliga som vi är idag, som tänkte sina egna tankar och styrdes av sina egna känslor, men som nu alla är borta genom att en generation övergår i en annan, lika ofrånkomligt borta som vi själva snart kommer att vara, likt spöken i gryningen."

Trevelyan hade den känslan, jag är säker på att Jully Ramsay hade den, just den samma känslan som också drivit och fortfarande driver mig till historien och heraldiken, till heraldikens historia.

Släkten Ramsays vapen på väggen till Esbogård i Esbo. 

En heraldikers bekännelser

Det kunde kanske vara läge att starta upp här på bloggen igen. Det är ett faktum, att det blir färre skriverier på sommaren, när det finns mycket annat att göra, men nu har alltså uppehållet varat nästan ända till jul. Nå, jag förnyade golvet i arbetsrummet här i början av sommaren, och det innebar förstås att jag måste ta ner alla bokhyllor och packa ner allt heraldiskt material jag samlat på mig längs med åren. Golvet är färdigt sedan länge, men som det så ofta går, så blev arkiven liggande i sina lådor och förstås i vägen. Nu börjar det hursomhelst vara ordning på torpet igen.

Den som har följt med mina skriverier här, har säkert märkt att det alltsomoftast presenteras finska frälsevapen från 1500-talet här. Jag använder termen frälsevapen, även om statusen kan vara olika, och inte sällan något diffus. Ståndspersoner av olika slag är det i alla fall fråga om.

Den här vapenföringen från 1500-talet är något som intresserat mig längs med åren, och redan i ett tidigt skede insåg jag att det fanns väldigt lite forskat och utrett kring det här, själva vapnen alltså. Forskare som Eric Anthoni, Jully Ramsay, Wilhelm Gabriel Lagus, Henrik Impola m.fl. har förvisso utrett släkt- och ägoförhållanden i flertalet tungt vägande verk. Men ingen av dessa har först och främst varit heraldiker.

Jag har tidigare här berättat om min fascination för just 1500-talet som tid, och i synnerhet vapenföringen. Medeltiden är också intressant, inte för det, men källäget där är mer begränsat, och vapnen och släkterna färre. Inget hindrar väl en från att grotta ner sig där också, men 1500-talet först eftersom jag ändå har ett ganska digert material färdigt redan, allt ända sedan 1990-talet. Strävan har alltså varit att ta fram släkternas vapen, rekonstruera dem om det finns brister, klargöra tinkturer och skapa en vapenbeskrivning enligt moderna krav.  Släkter förresten, många av de här vapnen kan tänkas ha varit personliga, och personer som bevisligen hört till en viss släkt, kan ha fört ett annat vapen, personligt eller rent av förknippat med en annan släkt. Ofta ligger prestige i ägo- eller släktförhållanden bakom.

En klar förebild för det här arbetet har varit Jan Ranekes ”Svenska Medeltidsvapen” (som för övrigt inte tar upp finska förhållanden). Någon skulle gärna få göra det motsvarande i Finland, mina resurser räcker inte till dylikt även om jag gärna botaniserar i den här tidens heraldik på mina lediga stunder. Den ende jag känner till att ska ha forskat i det här området är heraldikern Gustaf von Numers i mitten av 1900-talet, men hans material har aldrig publicerats i sin helhet. Så vilka är då de främsta källorna till den finska 1500-talsheraldiken?

Jully Ramsay i förgrunden, Schlegel & Klingspor i bakgrunden.

Först och främst kommer man inte förbi Jully Ramsay, och hennes ”Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden” (1909). Det är inte ett heraldiskt verk, snarare ett genealogiskt och det heraldiska bildmaterialet är litet, och egentligen ganska undermåligt, men Jully har gjort ett stort jobb i att forska fram släkterna, deras förhållanden och historia. Därifrån är det lättare att gå vidare med att gräva fram själva vapnen.

J W Ruuth och Suomen rälssimiesten sineteistä.

År 1891 gav J.W. Ruuth i Historiallinen Arkisto XI ut sin utredning ”Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua” (Om Finlands frälsemäns sigill i slutet av 1500-talet och början på 1600-talet). Här finns närmare 400 avbildningar av bevarade sigillavtryck. Tinkturerna är förstås inte med här, och bilderna kan vara svårtydda, men här kan man hitta personer som omnämnts i andra källor, få en uppfattning av dennes vapenföring och gå vidare.

Så kan man också gå till Bernhard Schlegels och Carl Arvid Klingspors år 1875 utgivna ”Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade Svenska Adelns Ättar-Taflor”. Här finns inga bilder, men de ursprungliga vapenbeskrivningarna, och det är inte så illa det. De är visserligen skrivna på en ytterst ålderdomlig kanslisvenska, ibland bristfälliga, men de är en ovärderlig källa till tinkturer som inte återgetts annanstans. Jag låter ju nådigt 1500-talet utsträcka sig till Riddarhusets grundande 1626 eftersom det utgör en tydlig skiljelinje, och många av dessa frälsesläkter är just dessa av orsak eller annan ”ej introducerade”.

Vi kan ju ta ett exempel på vapenbeskrivning, släkten Abel von Minden:

Schlegel & Klingspor

”Vapen af år 1604: En hwit skiöldh och ther uti tu spiuth med swarte stackar, udderne blåå och fire röde hjerter med en öpen hielm och sedan ofvanpå hielmen ett blåth horn och en fennicika fördelt i two ferger, then öfre delen rödh och then undre grön, stacken brun och udden blå, skrafferingen om hielmen och skölden rödh, gull, grön och blåå fördelte.”

Min egen modernisering

”I fält av silver två blå korslagda hillebarder med uppåtriktade eggar, skaften svarta, åtföljda av fyra röda hjärtan; 1+2+1. På hjälmen ett rött, grönt och blått hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld, rött, grönt och blått. Hjälmprydnad: till dexter ett blått vesselhorn och till sinister en fänika delad i rött och grönt."

En sida av Elias Brenners avteckningar.

Omkring år 1670-71 reste Elias Brenner omkring i Finland och avtecknade bland annat vapen som fanns i de finska kyrkorna. Manuskriptet utgavs sedermera år 1882 av Reinhold Hausen under namnet ”Afbildningar af Vapensköldar Fordom Uppsatta i Finlands Kyrkor”. Här finns teckningarna ordnade enligt kyrka, men här bör man vara försiktig. Teckningarna är schematiska, ibland förvanskade och ibland direkt missförstådda eller felaktiga. Som källa till vilken släkts vapen funnits i vilken kyrka är den ju behjälplig, och ibland finns faktiskt det avbildade vapnet fortfarande kvar i kyrkan. Väldigt många har förvisso försvunnit under de nästan 350 år som förflutit. Skillnaden mellan det bevarade vapnet och teckningen kan vara avsevärd.

Pärmar för del II i CHF-arkivet; 1521 - 1626.

I övrigt då? Ja, vapen och uppgifter om dem kan naturligtvis dyka upp i allehanda historiska böcker och tidskrifter, och här är det vapenarkiv som Collegium Heraldicum Fennicum upprätthåller också behjälpligt (och det upprätthålls av och befinner sig hos mig). Här har samlats klipp och källor kring finska släkters och personers vapenföring under alla tider ända sedan föreningen grundades på 1980-talet.

Anders Segersven

Torsten Stålhandske i Åbo Domkyrka

Fältherren Torsten Stålhandske (1593 - 1644) ligger begravd i Åbo Domkyrka, i "Själarnas kor". Han tillhörde släkten Stålhandske i Västergötland, inte släkten Stålhandske i Finland, vilket kanske skulle ligga nära till hands att tro här. Det finns alltså två släkter med lika namn, och att hålla reda på vilken stålhandskesläkt han tillhörde tycks ha varit svårt för en och annan. För glasmålningen i fönstret (från 1800-talet) uppvisar nämligen fel släkts vapen, den finska släkten Stålhandskes.

Jag kan riktigt se för mig glasmålaren slå upp adelskalendern (eller motsv.); "Jaha, Stålhandske i Finland, den här är det" Ätten Stålhandske i Västergötland utgick ju på 1600-talet, så den skulle inte ha varit upptagen i adelskalendern då längre. Allra minst i Finland.

Lustigt nog återfinns rätt vapen, vapnet för Stålhandske i Västergötland ändå, mycket mindre, målat på fönsterbågen. Det är intressant.

Nå, det har förekommit en sammanblandning i genealogien här i äldre tid, och det är ju möjligt att glasmålaren använt sig av föråldrad information. Jully Ramsay skriver i "Finska frälsesläkter" under släkten Stålhandske (i Finland):

”Vid riksdagen 1643 anfördes att general Torsten Stålhandske af gammal adlig släkt från Västergötland (26) gjorde anspråk för sig på samma nummer och plats, som i Finland bosatta Stålhandskar. Han hade redan upphängt sitt vapen, och påstod att introduktionen år 1625 gällde honom och icke de finska Stålhandskarne. Det beslöts att med saken skulle anstå till dess han hemkomme ur kriget, då parterna därom kunde disputera. Emellertid afled generalen följande år, barnlös, och Johan Stålhandske (tab. VI) borttog hans vapen och satte sitt i stället. Det oaktadt finns i riddarhusstamtaflan general Torsten Stålhandske inblandad i nedanstående släkt, såsom son till Joen Tyrisson (tab. IV).”

Vilket vapen Torsten själv använde sig av är klart, han har nämligen låtit rista in det på klippan vid Gäddtarmen utanför Hangö.

Dessutom lyckades jag hitta vapenbeskrivningen för Stålhandske i Västergötland (Schlegel & Klingspor: Den Med Sköldebref Förlanade Men Ej å Riddarhuset Introducerade: Svenska Adelns Ättar-Taflor; 1875).

”Vapen: Ett rödt fiell, i fiellet en svart glafven, neder i glafveändan en hvit stålhandske. På hielmen två röda horn med hvita bander, mellan hornen en svart glafven med en hvit stålhandske: skrafferingen hvitt och rödt.”

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

”Gäddtarmen/Hauensuoli" utgiven av Hangö Museum