De tre stora: Eriksson, Hammar och von Numers

Heraldiska Sällskapets i Finland ordförandekedja, förfärdigad av guldsmedsmästare Tuomas Hyrsky 2012. Här i kedjan syns vapnen för de grundande medlemmarna Kimmo Kara, Gustaf von Numers, Olof Eriksson och Ahti Hammar.

Av de heraldiker som komponerade kommunvapen under den intensiva 20-årsperioden efter att lagen om kommunvapen 1949 kommit i kraft, står tre namn särskilt ut; Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers. Tillsammans står de för nästan 70 % av de finska kommunvapnen.

Statistiken omfattar de kommunvapen som var i bruk år 1980, 464 stycken. Källa: Isto Peltonen.

Det första officiella kommunvapnet stadfästes för Orivesi redan år 1949 och arbetet slutfördes två decennier senare då Kempele som sista kommun fick sitt vapen år 1969. Förutom Finland var Schweitz då det enda landet där alla kommuner var vapenförande. De som skapade dessa kommunvapen, och på samma gång den moderna finska heraldiken, anammade åter de gamla tinkturreglerna och strävade efter att följa dem strikt. På sätt och vis återvände de till heraldikens urkällor och grundläggande lärostycken, som under århundraden blivit åsidosatta eller missförstådda. Ledstjärnan i modern finsk heraldik blev tinkturregeln och ett utpräglat "less is more"-tänkande.

Kommunerna strävade först och främst till att anordna tävlingar för att få fram idéer till nya kommunvapen, men resultaten var inte alltid genomförbara eftersom de ämnen som kom upp var alltför likartade och hotade att urvatta hela idén om att vapnen skulle urskilja och särskilja kommunerna till deras fördel. Man anordnade alltså också tävlingar med enbart inbjudna konstnärer. De som kunde tänkas kvalificera sig till detta var först och främst medlemmar av Finlands konstgrafikerförbund (sedermera Grafia)  men också andra genom sina engagemang och hobbyer meriterade personer. I någon mån gjordes också rena beställningarbeten.

Den allra aktivaste perioden inföll 1952 -1957, då det enligt Ahti Hammar "avgjordes en tävling i veckan". Som regel gjorde varje deltagare tre förslag till tävlingskommittén, men fler än så förekom också. Eftersom de som utkristalliserat sig som heraldiska konstnärer var få till antalet, var det arbetsamma tider. Ibland också frustrerande, eftersom endast ett av förslagen kunde förverkligas.

En viss uppmärksamhet, och bland också misstroende förundran, väckte det faktum att det nästan alltid var samma namn som återkom i tävling efter tävling.

Olof Eriksson

Olof Eriksson (1911 - 1987)

Konstnären Olof Eriksson verkade långa tider som grafiker på varuhuset Stockmanns dekorationsavdelning. Han fungerade också som lärare vid Konstindustriella högskolan i Helsingfors, och publicerade flertalet skrifter och böcker om heraldik, grafisk formgivning samt textning och kalligrafi. Totalt kom han att komponera 122 kommunvapen samt vapen för landskapsförbund, många borgerliga släktvapen och varu- och organisationsmärken. Den nu ibrukvarande versionen av statsvapnet är av hans hand, likaså det gamla 1 marks silvermyntet (i samarbete med Heikki Häiväoja). Olof Eriksson fungerade som ordförande för Heraldiska Sällskapet i Finland 1964 - 1973 samt 1981 - 1982.

Vapnen för Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers.

Ahti Hammar (1911 - 1979)

Konstnären Ahti Hammar utexaminerades från Ateneum som litograf och bildkonstnär år 1930. Han har komponerat totalt över 100 kommunvapen och därtill åtskilliga borgerliga släkt- och personvapen, ex libris och mycken bruksgrafik. Hammar fungerade under åren 1966 - 1974 som sakkunnig vid Riksarkivet dokumenterande bl.a. arkivets sigillsamlingar samt i den heraldiska nämnden. Han fungerade som Heraldiska Sällskapets i Finland ordförande 1973 - 1978.

Gustaf von Numers

Gustaf von Numers (1912 - 1978)

Gustaf von Numers, i det civila kontorschef, var självlärd inom heraldiken men hans kompetens inom heraldisk formgivning är obestridbar. Han var väl insatt i heraldikens historia och teori samt ägde ett omfattande internationellt kontaktnät. Han upprätthöll ända sedan ungdomen en långvarig korrespondens med den svenske heraldikern Arvid Berghman, som han betraktade som sin läromästare. Allt som allt kom han att komponera nästintill 150 kommunvapen, och därtill borgerliga släktvapen, märken och fanor för försvarsmakten samt var med om att förnya ordenstecknen i Finland. Han satt i Riksarkivets heraldiska nämnd under åren 1969 - 1978 och fungerade som Heraldiska Sällskapets i Finland ordförande 1957 - 1964. År 1949 kallades han till ledamot av Académie Internationale d`Héraldique, en heder som beståtts få finländska heraldiker. Ett internationellt heraldiskt pris som bär hans namn instiftades år 1982.

Gustaf von Numers-medaljen, formgiven av Mauno Honkanen.

Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers var den moderna finska heraldikens banbrytare, verkställare, visionärer och lärare. De har alla erhållit Pro Finlandia-medaljen för sina heraldiska förtjänster och de kan knappast rangordnas enligt någon som helst skala; alla tre hade sina egna kompetensområden som de behärskade till fulländning. Gustaf von Numers behärskade heraldisk teori och historia, också på europeisk nivå, Olof Eriksson var en driven lärare och debattör och Ahti Hammar var en mästerlig tecknare som kunde ta idé som idé ned till bild. De här tre stora är de vi har att tacka för att den finska heraldiken lever.

Heraldiska Sällskapet i Finland grundades 4.3.1957 på Mässrestaurangen i Helsingfors, mer eller mindre till följd av det heraldiska intresse kommunvapenskapandet gav upphov till. Grundande medlemmar sittande från vänster: Tapio Vallioja, Asmo Alho, Gustaf von Numers, Ahti Hammar, Olof Eriksson. I bakre raden Jukka Pellinen, Erkki Humaloja, Kimmo Kara, J. Hänninen, Kaj Kajander och Toivo Vuorela.

Källor:
Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma, Jyväskylän yliopisto 2013
Hopealeijona nr. 26 årgång 2007
Tom C Bergroth: Gustaf von Numers, Heraldisk Tidsskrift bind 7 nr. 67, mars 1993
Heraldiska Sällskapet i Finland: Heraldica Fennica, Esbo 1978
Antti Matikkala & Wilhelm Brummer: Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS 2011

Anders Segersven

Kommunvapnen som bildade Raseborg

I begynnelsen var de åtta. Karis köping, Karis landskommun, Ekenäs stad,

 Ekenäs landskommun, Tenala, Bromarv, Snappertuna och Pojo.

Det här ska handla om västnyländska kommuner och deras vapen, de som har bildat det som idag är staden Raseborg. Det är en historia om kommunsammanslagningar, inte en utan flere, och under åtskilliga årtionden.

Västra Nylands kommuner år 1969. Källa KSF Media.

Före år 1949 var det bara städer och en del köpingar som hade vapen. Men under åren efter andra världskriget vaknade tanken på att även kommuner kunde vara vapenförande, främst inom hembygdskretsar och så småningom också inom det kommunala. Det tillsattes en kommitté och efter betänkande stiftades så lagen om kommunvapen år 1949. Lagen med kompletterande förordning konstaterade att kommunfullmäktige kunde välja ett vapen för kommunen, som sedan stadfästes av inrikesministeriet efter att ha inhämtat ett utlåtande om den heraldiska riktigheten från Riksarkivet.

Fram till år 1969 hade samtliga städer, köpingar och kommuner i Finland fått egna vapen, allt som allt 550 stycken. Ironiskt nog var det också samma år som kommunsammanslagningarna började ta fart, i västra Nyland förenades Karis köping och Karis landskommun detta år; de hade visserligen gått skilda vägar så sent som 1930.

1969: Karis köping och Karis landskommun återförenas efter att ha varit åtskilda sedan 1930

1977: Ekenäs stad, Ekenäs landskommun och största delen av Snappertuna fusioneras. Mindre delar av 

Snappertuna tillfaller Karis och delar av Ekenäs lk tillfaller Hangö. Tenala och Bromarv slås ihop.

1993: Tenala och Ekenäs går samman.

Motivvalen i dessa västnyländska kommunvapen kretsar långt kring de gamla borgarna i regionen, Svartån som flyter genom Svartå, Karis och ut i Pojoviken, bruken och industrin. Karis köping och Karis landskommun hade mycket snarlik symbolik i sina vapen; tre borgtorn respektive murar som representerade de tre gamla borgarna i trakten, Junkarsborg, Grabbacka och Raseborg. En ström hänvisade till Svartån och ett järntecken respektive ett hjul stod för industri och järnväg.

Sigill för Raseborgs grevskap 1569-1680.

Ekenäs stads vapen har i alla tider varit en ek i någon form, ända sedan det första kända sigillet år 1594, även om det tidvis också förekommit hänvisningar till fiske och sjöfart. Ekenäs landskommun har i sitt vapen (1953) haft en fisk just för fiskets skull och i övrigt har ekkvisten hänvisat till namnet, naturen och moderstaden.

Raseborgs härads sigill 1614.

Pojo kommuns vapen har sin spets som hänsyftning till Pojoviken som just likt en spets tränger långt in i det västnyländska hjärtlandet. Järntecknen hänsyftar här också till industrin och de gamla järnbruken Antskog, Billnäs och Fiskars. Liljan är jungfru Marias attribut och hon är Pojo kyrkas skyddshelgon. Snappertunas gamla vapen hänvisade direkt till Raseborgs slott och det gamla sigillet för Raseborgs grevskap. Eklöven här kanske inte så mycket hade med Ekenäs att göra som med naturen och ekskogarna.

Adliga ätten Aminoff.

Något sticker Bromarv och Tenala ut i detta sammanhang, hjorten i Bromarvs vapen är tagen från vapnet för släkten Aminoff som sedan länge verkat på godset Rilax, båtshakarna står för sjöfarten och bomben för krigets härjningar. Tenalavapnets ängel härstammar ur en fana för uppbådsmanskapet i västra Nyland från Stora ofredens dagar, och en knäböjande ängel har det också funnits i det gamla Raseborgs härads sigill. Yxan är Sankt Olofs och han är Tenalas medeltida skyddshelgon.

Raseborgs stads vapen.

År 2009 går så Karis, Ekenäs och Pojo samman och bildar Raseborgs stad. Grafiker Henrik Strömberg designar det nya stadsvapnet; "i grönt fält åtta vitsippsblommor, ställda i en ring, med kronbladen i silver och gyllene pistiller". Raseborgsvapnet ärver också murkronan av Ekenäs stad, men murkrona är ett tillägg till ett vapen, ett slags rangtecken, så vapnet kan lika väl framställas också utan murkrona.

Raseborg den 1.1.2009. Rakt under det nya stadsvapnet kan vi skymta dåvarande stadsdirektören Mårten Johansson, som denna dag övergick från att vara Ekenäs stadsdirektör till att vara Raseborgs stadsdirektör. Bildkälla: Västra Nyland.

Västra Nyland i dag.

Källor:
Kommunvapen i Nyland, Nylands Svenska Landskapsförbund, Borgå 1969
Västra Nyland: När västra Nyland ritades om

Inlägget baserar sig på ett föredrag hållet hos Ekenäs museivänner i Ekenäs 28.11.2019

Anders Segersven

Den finska kommunheraldiken

Den finska kommunheraldiken skapades under åren 1949-70. Man kan med fog säga att det, så här i efterhand sagt, var fråga om en guldålder i finsk heraldik. Lagen om kommunvapen antogs 1949 och öppnade alltså möjligheten för landskommuner att anta vapen. Från tidigare hade städerna ju haft vapen, en del köpingar, och – faktiskt – några kommuner. De var visserligen inte officiellt stadfästa.

Vapen för kommunen Tyrväntö i Egentliga Tavastland, numera del av Valkeakoski. Teckning: Anders Segersven

Heraldiska Sällskapet i Finland grundades 1957 och samlade de heraldiskt kunniga av sin tid. Några av dem blev mer allmänt kända, som till exempel Olof Eriksson, Ahti Hammar, Gustaf von Numers och Tapio Vallioja. Uppgiften för de här och fler till blev att designa vapen för cirka 500 kommuner. Märk väl att det inte var ett tvång att anta ett vapen, utan en möjlighet. Men ivern var stor. Under dryga 20 år skapades högklassig och sparsmakad heraldik för varenda en kommun, en heraldik som uppmärksammades även utomlands. Den finska heraldiska stilen blev ett begrepp.

Heraldikerna designade förvisso också vapen för privatpersoner och släktföreningar. Heraldiska Sällskapet i Finland upprätthåller ett vapenregister för borgerliga (icke adliga) vapen. Registret omfattar rejält över tusen vapen, och en mycket betydande del av dessa tillkom på 1980- och 90-talen.