Kommunvapen med adliga hänsyftningar

Inte bara adlig, utan rentav kunglig hänsyftning. Ända sedan staden Vasa erhöll stadsprivilegier och namn av

 Karl IX år 1611 har den också fört Vasaättens vase i sigill och vapen. Vapnet förbättrades ytterligare i

 maj 1918 då Senaten för Finland tilldelade staden Frihetskorsets orden som augmentation,

 eftersom den lagliga regeringen hade haft sitt säte i staden under inbördeskriget.

När det planeras ett kommunvapen, är en möjlighet att göra anspelningar på någon vapenförande ätt som eventuellt verkat länge på orten, kanske besuttit något känt gods eller herrgård. Enligt uppgift ska det finnas ett tjugotal kommunvapen i Finland som innehåller anspelningar på kända släkter i form eller annan.

Heraldikern Olof Eriksson, som i tiden ofta suttit i juryer som bedömt vapenförslag, har dock i sina hågkomster noterat att även om många fler adliga vapenanspelningar än så förekommit i bidragen, så brukade de ofta bli bestämt avvisade av kommunfäderna. Men ingalunda alla, som vi här ska se.

Elimä kommunvapen av Gustaf von Numers 1951 och teckning av Wrede af Elimä-vapnet,

 Jan Raneke, Den svenska adelns vapenbok.

Elimä, numera en del av Kouvola, hade i sitt kommunvapen den häst som också återfinns i första fältet för friherrliga släkten Wrede af Elimä. Historien går tillbaka till slaget vid Kirkholm 27 september 1605, då den livländske ryttmästaren Henrik Wrede överlämnade sin häst till kung Karl IX vars egen häst stupat under honom. Kungen klarade sig, men Henrik Wrede blev nedhuggen av polackerna. Jag har skrivit om detta tidigare här. Det finns en anekdot från antagandet av kommunvapnet, som berättar att någon från kommunal sida hade opponerat sig mot antagandet av adliga element, vartill Gustaf von Numers hade replikerat: "Ja, men den här hästen har just kastat av en kung". Vapnet antogs.

Bromarv kommunvapen av Gustaf von Numers 1950 samt vapnet för adliga ätten Aminoff.

Bromarv var en kommun i västra Nyland som 1977 gick upp i Tenala kommun, och som numera är en del av staden Raseborg. Hjorten i Bromarvs vapen är tagen från vapnet för släkten Aminoff som sedan länge verkat på godset Rilax, båtshakarna står för sjöfarten och bomben för krigets härjningar. Omskrivet också i inlägget om kommunvapnen i Raseborg.

Pernå kommuns vapen, ritat av Gustaf von Numers och stadfäst 1952 samt vapenteckning

 för Johan Mattsson Teet från introduktionsansökan 1642.

Pernå kommun, numera en del av Lovisa stad i östra Nyland hade ett kommunvapen som gick tillbaka på släkten Teet, adlad Stierncreutz, som verkat både länge och väl i trakten och gett upphov till intressanta historier och legender. Ett tidigare inlägg om Teet och Pernå finns här.

Salo stads vapen samt adliga ätten Armfelt.

Salo stads vapen fram till kommunsammanslagningen 2009, då man övergick till att använda tidigare grannkommunen Halikkos vapen, innehöll en referens till adliga släkten Armfelts vapen, på vars marker köpingen ursprungligen grundades. Vapnet stadfästes år 1949 men hade ursprungligen skapats av Jac. Ahrenberg redan år 1902, och var det första vapnet för en köping i Finland.

Halikko kommunvapen av Olof Eriksson 1952 samt huvudbaner för

 Gustaf Henriksson Horn af Kanckas (d. 1673) i Halikko kyrka.

Hur det nu råkar sig, så har också Halikkos ursprungliga kommunvapen en adlig anspelning, till släkten Horn, vars medlemmar ägt bland annat gårdarna Åminne och Vuorentaka i kommunen.

Luumäki kommuns vapen av Gustaf von Numers 1951 samt adliga ätten

 Svinhufvud af Qvalstad, Sveriges Riddarhus.

Luumäki kommun i Södra Karelen hänvisar förutom till sina furuskogar, även till sin kände invånare presidenten Pehr Evind Svinhufvud och till fästningen i Davidstad.

Brahestads vapen i version av Olof Eriksson, stadfäst 1963 samt grevliga ätten

 Brahes vapen, Sveriges Riddarhus.

Brahestad grundades vid en gammal marknadsplats år 1649. När generalguvernören, greve Per Brahe köpte hela socknen och staden år 1652, fick den namnnet Brahestad efter honom. Redan i det första stadssigillet återfinns en sadlad häst som står över en bikupa, och från och med sigillet av 1673 har hästen fått en ryttare med höjd lans. Denna vapenbild härstammar från fälten två och tre i det grevliga Brahevapnet.

Ijo kommuns gamla vapen, av Kaj Kajander 1965 samt ätten Natt och Dags vapen, Sveriges Riddarhus.

Ijo kommun har i sitt ursprungliga vapen (sedan sammanslagning 2007 använder man vapnet för Kuivaniemi) en anspelning på den uradliga ätten Natt och Dag, som som höll Ijo socken som förläning på 1600-talet. I kommunvapenversionen har man visserligen också fått in en symbolik med nät för laxfiske i Ijo älv. Vågen står för gammal handelsplats.

Maxmo kommunvapen, komponerat av Gustaf von Numers 1954 och släkten von Numers vapen i en version tecknad av den samme. I Maxmos fall håller tritonen symboler för fisket och jordbruket, i släktvapnet nöjer han sig med en rosenkvist.

När man nu radar upp de här vapnen, så slår det en att väldigt många av de med adliga anspelningar är komponerade av Gustaf von Numers - han var ju adelsman själv. Och vad beträffar vapnet för Maxmo så har han faktiskt använt sig av sitt eget släktvapen som utgångspunkt. Det beror för all del på att tongivande medlemmar av släkten von Numers bott och verkat i Maxmo.

En anspelning så god som någon. Kommunen Tottijärvis vapen går tillbaka till en

 legend om Matts Kurcks hund Totti som drunknade i den lokala sjön och

 därmed gav upphov till namnet ("Tottisjö"). Vapnet av Ahti Hammar 1957.

Källor:

Jussi Iltanen: Suomen kuntavaakunat - Kommunvapnen i Finland, Maakuntien ja kuntien vaakunat keskiajalta
nykypäivään - Landskaps- och kommunvapnen från medeltid till nutid, Karttakeskus 2013
Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma Jyväskylän yliopisto 2013

Anders Segersven

Lestijärvi och vapen för Kung Orre

Lestijärvi är en kommun i Mellersta Österbotten och dess vapen, i fält av silver en blå orrstjärt,  är designat av Gustaf von Numers år 1967. Kommunen är glest befolkad och enligt uppgift symboliserar den stiliserade orrstjärten ortens forna ödemarkskaraktär.

Nog så, men det är en annan aspekt av det hela som väcker lite heraldiskt intresse. Framlidne heraldikern Bo Tennberg skrev en artikel om Vasa-vapnets ursprung i Heraldiska Sällskapets i Finland publikationsserie år 1992 (Vaasain tunnus Vaasan suvun vaakunoissa). Min översättning av ett litet utdrag:

"I början nämnde jag en lång rad förslag och uppfattningar om vad Vasatecknet kunde föreställa. När jag nu har kommit så här långt, är det dags att studera närmare detta gåtfulla tecken och se vad för slutsatser man kan dra för att lösa gåtan. Till att börja med kan jag konstatera att största delen av dessa är sådana att det inte lönar sig att studera dem närmare.

Vasa stads vapen.

Vasen i Vasa stads vapen har länge kallats för Vasakärven, och detta namn har folket fullständigt anammat. När tex. Vasa svenska teater på 1950-talet hade brunnit, och man samlade in pengar för återbyggandet, gav man donatorerna som tack ett märke i stil av ett utmärkelsetecken att bära på bröstet. Det var ett Vasatecken av guld i rödgult band och med namnet Vasakärven. Jag har sett det buret på bröstet tillsammans med officiella utmärkelsetecken. Således har vapenbilden fått behålla sitt folkliga namn trots att man för länge sedan har konstaterat att det inte kan vara frågan om en kärve. Det bevisas redan av det faktum, att tecknet ursprungligen var svart och av att ingen bonde någonsin har bundit om en kärve på två ställen.

Till den här förklaringen, som så många andra, är det svårt att få en förklaring till tecknets "grenar", "armar", "band" eller vad man ska kalla dem.

Vad gäller kärven, så har man försökt förklara att det är frågan om skördens sista kärve som har dekorerats speciellt. Förklaringen stämmer ändå inte med figurens ursprungliga form och färg. Största orsaken till den här kärveteorin är det faktum att Gustaf Vasa ändrade färgen på den från svart till guld. Uppfattningen att Vasatecknet skulle vara en kärve uppstod egentligen ganska sent. Först från drottning Kristinas tid återfinns de första officiella hänvisningarna på att tecknet uppfattades som en kärve.

Mer välgrundad är uppfattningen att figuren föreställer en stormvase, faskin, och bevisligen har den uppfattats som en sådan vid tiden, åtminstone i Danmark.

Sammanställning av vasavapen från Ranekes Svenska Medeltidsvapen.

Emblemet har också hållits för en fjäderplym på en hjälm, vase betyder ju bland annat ett knippe av någonting, i det här fallet ett knippe fjädrar. Fastän tecknets utformning i de tidigaste sigillen stöder den här uppfattningen förklarar det inte vad vasatecknet i dess nuvarande utformning kunde föreställa. Nära den här teorin har vi den förklaring som framställdes i den svenska heraldiska tidskriften "Vapenbilden". Enligt denna är det inte fråga om en fjäderplym utan om en orrstjärt. I tidskriften refererades till verket "Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid". Vid sökordet orre konstateras bla. "...karakteriseras orrtuppen framför allt av sina egendomligt utsvängda yttre stjärtpennor. 3 urhane fieddra aff sölf och förgylte, som 30/10 1548 förtecknats bland "knappar" i Gustaf I:s garderob, kunna förmodas ha varit dräktspännen el.dyl. med orrhanestjärtens lyrformade kanter, kanske helt enkelt tidiga varianter av konungens till sitt ursprung alltjämt omtvistade sköldemärke."

Tolkningen att vapenbilden skulle vara en orrstjärt eller ett knippe stjärtfjädrar, är enligt de gamla sigillavtrycken, fullständigt möjlig. Kung Gustaf I hade förstås avundsmän. I vissa kretsar kallades han för "Kongh Årre", en benämning som kungen ställde sig mycket negativ till. Ordens betydelse ändrar sig med tiden och orre kunde vid den här tiden mycket väl ha varit ett skällsord.

Gustaf I älskade som vi vet ståt, och som en stamfader för en ny konungasläkt, torde han inte ha hållit orrstjärten som en lämplig symbol för kungamakten. Man gav alltså en ny betydelse åt emblemet på samma gång som färgen ändrades och som botten lades Eka-ättens gamla vapen.

År 1967 designade Gustaf von Numers ett vapen för Lestijärvi kommun: i fält av silver en blå orrstjärt. Om man knyter två band om denna så blir den ett fullständigt gångbart vasatecken. Knappast tänkte von Numers på det här när han tecknade vapnet, men nog förstärkte han med sin bild den här senaste teorin"

Så långt Bo Tennberg. Om någon undrar över ordet "vasatecknet", så är det en direkt översättning av den finska heraldiska termen "vaasain tunnus". Vasavapnets vase som skilt heraldiskt tecken alltså. Nu gick vi lite utanför den finländska heraldiken, men jag tycker att teorin är intressant, även om det sista ordet i frågan om vad vasavapnet egentligen föreställer knappast har sagts.

Anders Segersven

Källor:

Bo Tennberg: Vaasain tunnus Vaasan suvun vaakunoissa, SHS julkaisusarja n:o 8, 1992
Suomen kunnallisvaakunat / Finlands kommunvapen, Kommunförbundet 1970