Elias Brenner som heraldiker

Elias Brenners adelsvapen 1712. Som hjälmprydnad valde han en fågel Fenix, anspelande på släktnamnet,
 uppfattat som en "brännare". Fågel Fenix bränner ju enligt legenden sig själv på bål och stiger
 föryngrad ur askan. Bildkälla: Riddarhusets vapensköldar.

Elias Brenner (1647-1717) hörde till den typ av universalmänniskor som blivit allt mer sällsynt i dessa postmoderna fackdrivna tider; teolog, miniatyrmålare, kopparstickare, fornforskare, språkvetare, numismatiker - och heraldiker.

Född i Storkyro i Österbotten som han var, kan man med fog konstatera att han var Finlands förste betydande heraldiska teoretiker och dito konstnär. Även om tjänsten som riksheraldiker i Sverige inrättades först år 1734, brukar det vara kutym att konstatera att Elias Brenner var den förste som utförde uppdrag som kunde förknippas med den tjänsten. Han fungerade som kunglig vapenmålare från år 1684 och som assessor vid Antikvitetskollegium från år 1692 och de här uppdragen motsvarade rätt långt de uppgifter som sedan skulle tillfalla riksheraldikern. Så tituleras han också i en publikation av år 1701 som administer heraldicus.

Elias Brenner, kopparstick ur hans Thesaurus 1731.
 Bildkälla: Riddarhusets vapensköldar.

Brenner gjorde utkasten till större delen av de adelsvapen som fastställdes under hans tid, cirka 200 skisser av hans hand finns bevarade och av de vapensköldar som pryder riddarhussalen på Sveriges Riddarhus är omkring femhundra målade av honom. Ja, så hävdar vissa källor i alla fall, men det kan mycket väl vara felaktigt. C.G.U. Scheffer har redan på 1950-talet ansett att det inte kan stämma, och det nya Riddarhusets vapensköldar-bokverket tar inte heller upp honom som identifierad vapenmålare. Hans håg stod förvisso mer åt miniatyrmåleriet.

 Klart är ändå att Brenner från år 1687 sysslade med rådgivning i heraldiska ärenden för nyadlade. Han skissade upp ett utkast till vapen och vapenbeskrivning för vidare befordran till det kungliga kansliet, där de sedan utgjorde underlag för sköldebreven. Och själv blev han också adlad år 1712 och introduderad på Riddarhuset 1719 under nummer 1464.

Egentliga Finlands vapen i Suecian. Bilden visar
 verksamhet i ett stenbrott i Kimito, och därmed är
 det med största sannolikhet Antonius Timmerman
vi ser i full färd med sitt arbete.

Redan från år 1668 hade Brenner fungerat som ritare vid det då nyinrättade Antikvitetskollegium, och en av hans främsta uppgifter kom att bli att resa omkring i riket för att avbilda fornlämningar och minnesmärken, ofta i sällskap med sekreteraren Johan Hadorph som ledde dessa antikvarisk-topografiska undersökningar. Resor gick till Öster- och Västergötland 1669, Östergötland igen 1670 samt i Finland 1671 och 1672, och detta var första gången antikvariska undersökningar företogs i den östra rikshalvan.

Brenner avtecknade bland annat ett antal gravstenar i Åbo domkyrka, sådana som sedan kom att förstöras i branden 1681, samt reste runt omkring på landsbygden och besökte de lokala kyrkorna för att avteckna de vapensköldar som fanns uppsatta i dem.

Storfurstendömet Finlands vapen i Suecian,
 och det enda blad där som uttryckligen är signerat av
 Brenner. Lejonet blev stilbildande för långa tider
 framåt, ända till den flagga som studentkåren hissade
 i Gumtäkt på Floradagen 1848.

Och här kommer vi till den förteckning över "Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor" som de flesta finländska heraldiker känner till. Den kan tillskrivas Brenner, det anser de flesta, eftersom de besökta kyrkorna följer den rutt i Finland man vet att Brenner reste. Men när Reinhold Hausen år 1882 lät ge ut manuskriptet i bokform var han inte medveten om att det kunde vara av Elias Brenner. Han hade hittat teckningarna i samband med ett forskningsbesök i Skoklosters bibliotek och tyckt att de var av intresse även om han måste konstatera att "dess värre har tecknaren flere gånger gjort sig skyldig till uppenbara oriktigheter". Och sant är det; samlingen förefanns i tre avskrifter (en fjärde kunde inte påträffas), och har kopierats eventuellt flere gånger genom tiderna. Huruvida det är Brenner själv som tecknat förblir också oklart, man vet att han hade tillgång till anställda studenter, varav en eller två skulle kunna rita och illuminera, och också en kopparstickare och en formsnidare om det så behövdes.

De finska resorna präglades av schismer med Johan Hadorph angående reseersättningar och huruvida han reste i kollegiets tjänst, men förutom vapenteckningarna från kyrkorna så kunde han vid hemkomsten också presentera samlingen "Gamble Monumenter i Stoor-Förstendömet Finnlandh affrijtade Anno 1671 och 1672 aff Elia Brennero ostrobotniensi". Ovärderliga bidrag till kännedomen om Finlands historia är det hur som helst. Samlingen av vapen från de finska kyrkorna präglas av en del missförstånd och slarvigt avtecknande, men så länge man är medveten om det så är det en värdefull källa till vapenbeståndet vid denna tid.

Senare i livet övergick Elias Brenner till att intressera sig för den då så moderna miniatyrkonsten, först som samlare och sedan genom självstudier även som målare, samt numismatiken där han utgav sitt magnum opus Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum år 1691. Både som miniatyrmålare och som den svenska numismatikens banbrytare ihågkoms han än idag.

Ett uppslag ur Brenners konceptbok för nyadlade ätter. Källa: Riddarhusets vapensköldar.

Inte heller kopparsticket var honom främmande och när Erik Dahlbergh dog år 1703 var det han som kom att fullborda storverket Suecia antiqua et hodierna, och bland annat bilderna från den finska rikshalvan torde alla vara av hans hand. Intresset för filologin och det finska språket kom till uttryck i manuskriptet "Några af finska på svenska öfversatte ordspråk", översättningar av kyrkoherden Henricus Florinus finska ordspråkssamlingar från år 1702. Brenner ansåg att de finska ordstäven var oöverträffade i sin kortfattade och slagkraftiga lydelse.

"Detta finska språket är mäckta kort och laconiskt, så at en Finne ofta kan utföra det med 2 eller 3 ord, som man elliest i andra språk behöfver 10 ord til."

Vapenrådgivningen fortsatte han med till 1715, två år före sin död. Han efterlevdes av hustrun Sophia Brenner som var poetissa, och av hennes tillfällighetsdikter att döma var livet i det Brennerska hemmet glatt och trevligt. Det är inte utan att man gärna skulle ha velat träffa det här paret och deras välartade döttrar, om inte annat så för att få lyssna till och delta i diskussionerna kring middagsbordet.

Märket för Numismatiska Föreningen i Finland av Gustaf von Numers 1957
 hänvisar mer eller mindre direkt till Elias Brenners vapen.

Källor:
C. G. U. Scheffer: Kring Elias Brenner, Heraldica Fennica, HSiF 1978
C. G. U. Scheffer: Riddarhusets sköldemålare, Heraldisk spegel, Stockholm 1964
Riddarhusets vapensköldar, Band II - Den karolinska tiden, Stockholm 2019
Antti Matikkala & Wilhelm Brummer: Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS Helsingfors 2011
Tuukka Talvio: Suomen leijona, Museiverket 1997
Afbildningar af vapensköldar fordom uppsatte i Finlands kyrkor, utgivare Reinhold Hausen, Helsingfors 1882

Anders Segersven

De savolaxisk-karelska färgerna

Studenter från Karjalainen Osakunta (Karelska nationen) på det traditionella fackeltåget
 under firandet av självständighetsdagen i Helsingfors.

Här har några gånger blivit omnämnt att Karelens färger i det allmänna medvetandet är rött och svart, även om det inte stämmer överens med tinkturerna i Karelens vapen. Jag har framhållit att det egentligen är fråga om de så kallade savolaxisk-karelska färgerna, där det svarta är taget från Savolax vapen och det röda från Karelens. Vi ska ta och reda ut begreppen en gång för alla.

Historien tar sin början redan år 1833, då den Savo-Karelska avdelningen vid Helsingfors universitet uppstår; den avknoppas från Natio Wiburgensis, den Viborgska nationen, tillsammans med den nya Viborgska avdelningen. En Viborgs nation har funnits vid Åbo Akademi sedan åtminstone 1670-talet, men nu har medlemsantalet ökat till den grad att man finner det för gott att dela upp den i två. Samtidigt har man börjat kalla nationerna för avdelningar för att inte ge intryck av att de driver på någon form av nationellt självstyre.

Och eftersom nationen alltså omfattar studerande både från Savolax och Karelen, tar man nu till sina färger svart och rött, det svarta från Savolax och rött från Karelen. Och någonstans härifrån började man i det allmänna medvetandet notera färgkombinationen rött och svart. Nationens medlemsantal växte med tiden åter, och år 1905 stod man inför en delning igen. Den här gången gick savolaxarna och karelarna skilda vägar, och Savolainen Osakunta (Savolax nation) och Karjalainen Osakunta (Karelska nationen) uppstod. Savolaxarna började använda hemlandskapets färger gult och svart, karelarna fortsatte med de invanda rött och svart. Ja, egentligen hade man tänkt sig att använda färgerna vitt och rött, men det visade sig snabbt att Hämäläis-Osakunta (Tavastlands nation) redan använde band i de färgerna.

Savolax nations profil av idag.

Årsfesten för karelarna närmade sig, och man tog ett snabbt beslut att fortsätta använda de gamla rödsvarta nationsbanden. Och därvid blev man, trots smärre kritik från brödranationen i början.

Samtidigt så var de rödsvarta färgerna så att säga ute ur boxen i den unga nationen, där det friskt skapades symboler, märken och fanor för nya inrättningar och organisationer. Och det rödsvarta hade fastnat på Karelen, en betydelsefull instans var Skyddskåren, som från år 1921 och framåt organiserade sig i distrikt, och Karelens skyddskårsdistrikt med säte i Viborg kom alltså att ha rödsvarta färger med ett vitt S i sitt märke.

Skyddskårsmärke för bruk på ärmen, Karelens skyddskårsdistrikt.

Efter krigen, och då Karelen var förlorat till Sovjetunionen, hade man över 400 000 karelska flyktingar som skulle bosättas i det resterande Finland. Det gick i och för sig över förväntan bra trots rådande omständigheter, och så småningom började dessa och deras ättlingar grunda föreningar och förbund för att vårda minnet av det förlorade Karelen. Och här kom de rödsvarta färgerna igen på bred front. Så här formulerar man sig på Karjalan Liitto (Karelska förbundet) i min översättning:

"Från Savolax vapen togs svart och från Karelens vapen rött, även om heraldikens regler förbjuder färg vid färg och metall vid metall. Genom historiens händelser har de rödsvarta färgerna inom förbundet fått sina egna betydelser; rött betyder karelsk glädje, svart sorgen över förlusten av det egna landet. Svart symboliserar i karelarnas sinne också det förlorade landets mull, över vilken blod utgjutits. Rött och svart har satt sig djupt i det karelska sinnet och Karelska förbundet har svårt att se att man någonsin skulle avstå från användandet av den rödsvarta färgkombinationen, även om den inte är helt heraldiskt korrekt."

Karelska traditionsföreningar på sommarfest någonstans i Finland.

Så småningom kom det också till släktföreningar för karelska släkter, och sedan kom en del av dessa att anta borgerliga vapen. Och även här är de karelska röd-svarta färgerna väl företrädda, naturligtvis.

Husbondsvimpel i de rödsvarta färgerna och med Karelens vapen. Bildkälla: Flagmore.

Källor:
https://www.karjalanliitto.fi/karjalaisuus/karjalan-tunnukset.html
http://karjalainenosakunta.fi/osakunta/osakunnan-tunnukset/

Finlands lejon i olika sammanhang

Finlands lejon gjutet i betong i väggen på bunkern Irma vid Harparskoglinjen i Hangö. Här byggdes en
bunkerlinje 1940 då Hangöudd måste utarrenderas till Sovjetunionen efter Vinterkriget

En statssymbol kommer genom tiderna till användning i många olika sammanhang och i mångahanda syften, så också Finlands lejon. Den gemensamma nämnaren är naturligtvis Finland, bruket av symbolen ska hänvisa till att det här har med Finland att göra. Det är en grundläggande heraldisk funktion, javisst. Jag har hursomhelst tagit mig före att här samla några lejon i kanske aningen mer udda sammanhang.

Sorgemärket av Akseli Gallen-Kallela år 1900. Det utgavs i protest mot att Finlands
 egna frimärken avskaffades av de ryska myndigherna med början från år 1891.

Jägarfanan. Den kungliga preussiska 27. Jägarbataljonen som bestod av finländare utbildade i Tyskland svor faneden till Finlands lagliga regering 13.2.1918 i Liepaja och Jägarfanan invigdes. Korsfanan som påminner om Finska gardets fana hade i hörnen örnsymboler av preussisk typ och i mitten Finlands lejonvapen.

Armmärke för de finska SS-frivilliga i SS-divisionen Wiking. De hade gärna sett sig som arvtagare till jägarna i 27. Jägarbataljonen en generation tidigare, men eftervärlden har inte velat se saken med så blida ögon.

Fana för Svenska brigaden, rikssvenska frivilliga som stred på vita sidan i inbördeskriget 1918.
Noga taget så är detta den första fanan, sydd av damer i Uleåborg i mars 1918. En andra fana,
 som inte har något lejon, erhölls i maj 1918 inför segerparaden i Helsingfors.

Maila Talvio som Finlands mö i en tablå anordnad av tidskriften Ateneum år 1899,
 tydligen inspirerad av Walter Runebergs Lex, här i versionen på Presidentens slott.
 I brist på lejon har hon dock fått nöja sig med en uppstoppad tiger.

Favorit i repris. Lejon i obetalbar art déco av Gunnar Finne för försvarsmakten 1929.

Finlands lejon av gamla mynt? Javisst, Timo Ruotsalainen ville göra något speciellt till Finlands
 100-årsjubileum, och det blev en tre meter hög lejonstaty av gamla mynt från markens tid.

Och till sist: blott ett förslag men ändå. Akseli Gallen-Kallela anser att Finlands vapen bör se ut så här år 1929. Kopplingen till Savolax-Karelen är stark, det utvisar de rödsvarta savo-karelska färgerna.

Anders Segersven

Heraldiken som bevarare av gamla hantverk och företeelser

Thord murmästare i 1487 års skråstadga, Stockholm

Heraldiken har många förtjänster, och en av de mer udda kunde tänkas vara det att i den bevaras en uppsjö av ting, redskap och tillbehör som knyter an till sedan länge försvunna tekniker, hantverk och verksamheter. Eftersom inte enbart adeln, utan även borgare och hantverkare, för att inte tala om gillen och skrån, fört vapen som i många fall har gjorts talande för yrkesutövandet, så finns här bevarat så att säga i frusen form tillbehör av de mest varierande slag, och det från medeltiden och framåt.

Jäppilä kommuns vapen, komponerat av Erkki Karttunen 1958.

En kittelkrok, eller grythängsle, är en anordning för att hänga upp en gryta över öppen eld och kunna reglera höjden samtidigt. Kittelkroken har tidigt anammats inom heraldiken, och i Finland förekom den bland annat i vapnet för Jäppilä kommun, lämpligt nog så har den en viss likhet med bokstaven J.

Olika typer av murankare.

Vapen för president Juho Kusti Paasikivi.

Ett murankare, eller ankarjärn, är den anordning i en byggnad som håller ihop olika delar genom ett inlagt järn. På så sätt förankras trä- och järnbalkar i ett angränsande murverk genom att på balkarna fästa ankarjärn, och de avslutas vanligen med en smidd ögla och ett ankarslut fungerar som en sprint som träs genom öglan. Inom heraldiken är detta en populär bild för en sammanhållande kraft, och Finlands president Juho Kusti Paasikivi hade ett murankare i sitt vapen som mottagare av Serafimerorden och Finlands svenska hembygdsförbund har också murankaret som sitt tecken.

Kiminge kommunvapen, komponerat av Oskari Jauhiainen och Olof Eriksson 1968

 samt bandknivar från Ruokolax hembygdsmuseum.

Bandknivar, det är vad Kiminge kommun förde i sitt vapen, redskap för att barka stock, men också vid laggning, tunnbindning och korgmakeri för täljning och formning av trämaterialet.

Savukoski kommunvapen, komponerat av Heikki Paer 1956.

En stolpbod, eller njalla, det är Savukoski kommuns vapen. Njallan användes främst på samiskt område för att förvara kött eller fisk så att inte rovdjur ska kunna komma åt den.

Vapen för Lauritsala köping med varpbåt, komponerat av Jaakko Hänninen 1952, samt
Keitele kommuns vapen med båtar för notdragning, av Ahti Hammar 1961.

Varpbåt var en båt som avändes vid timmerflottning, man fäste en vajer i timmerflotten, varpåten förflyttade sig framåt 1000-2000 meter och ankrade varefter vajern spelades in. Sedan upprepades proceduren. Varpbåtarna ersattes sedermera av bogserbåtar, men var i användning ännu vid 1800-talets slut och på mindre vattendrag ännu vid 1900-talets början. En åminstone heraldiskt sett mycket liknande båt var notbåten, som användes vid notdragning.

Vapnet för kommunen Jämsä med kvarnjärn och kedja, komponerat av Gustaf von Numers
 1954 (ursprungligen Jämsänkoski) samt vapnet för adliga ätten von Knorring.

Ett kvarnjärn är en anordning för att fästa kvarnstenar till den roterande axeln och samtidigt ser det mellanliggande kvarnseglet till att avståndet mellan stenarna är lämpligt, dvs att de mal mjöl av önskad grovlek. Ett fullständigt kvarnjärn utgjorde länge de enda detaljer i en kvarn som tillverkades av järn, och allt annat var utfört i trä. Kvarnjärnet var individuellt utformat för varje kvarn, eller närmare bestämt för varje kvarnstenspar. Inom heraldiken används ändå begreppen kvarnjärn och kvarnsegel som synonymer till varandra.

Kvarnjärn från 1600-talet och kvarnstenar, s.k. löparstenar, med synliga kvarnsegel.

 Bildkälla: Sigillen från Rusteberg.

Släkten von Knorrings vapenbild har under lång tid varit föremål för debatt om vad den egentligen ska föreställa, och förslagen har varit många och fantasifulla; dryckeskanna, vallstamp, mörsare, mortel, städ? Senast har Harald von Knorring kommit fram med teorin om att det är ett kvarnjärn, och den tycks åtminstone tills vidare vara den förhärskande bland heraldiker och släktforskare.

Och till sist; Kervo stads vapen (Ahti Hammar 1956), en bjälke ovan bildad av laxstjärtskura,

 laxstjärt kallas en metod att sammanfoga trä med inom snickeri, och vad kunde

 vara lämpligare för en ort med bakgrund i snickeriindustrin.

Källor:
Jussi Iltanen: Suomen kuntavaakunat / Kommunvapnen i Finland, Karttakeskus 2013
Harald von Knorring: Sigillen från 1200-talets Rusteberg

Anders Segersven