Matts Kurck och släkterna Kurki, Svärd och Kurck

Det hände sig en gång, kanske på 1200-talet, att befolkningen i trakten av Vesilax i Birkaland blev svårt trakasserade av novgoroderna och deras främste kämpe, den fruktade Pohto. Ingen vågade sätta sig upp mot honom fastän han utmanade den främste av dem på envig.

Ja, utom den unge och djärve Matts Kurck (Matti Kurki), en bygdens son. Han gick med att möta Pohto i holmgång på en ö, och när de var där sköt han ut Pohtos båt på vattnet, eftersom "den av oss som blir kvar här behöver ingen båt".

Pohdonsaari, "Pohdos ö".

Så började kampen, och först gick Pohto hårt ut, och sårade Matts i benet. "Du hoppar ju som en trana" skrattade han. "Må så vara, men jag kan flyga ännu" svarade Matts, hoppade upp, och dräpte Pohto.

En annan legend berättar att då Matts Kurck besökte Åbo, så gav han sig in i en strid mellan danska och svenska krigare, och avgjorde striden till svenskarnas fördel. Den svenske kungen lät då adla Matts, och gav honom Laukko gård som förläning.

Folksagor, javisst. Ingen vet med säkerhet ens om Matts Kurck funnits på riktigt, men de här legenderna har berättats vitt omkring i Finland. Vad har det här nu med heraldik att göra då?

Kurkivapen i Åbo domkyrka enligt Elias Brenner 1670.

Jo, i och kring Laukko gård i Vesilax har det sedan förekommit personer och släkter som kallat sig Kurki, Kurck och Svärd, och som förefaller ha haft någonting att göra med den här legenden.

Sigill för Niklis Kurck, +s:nicholai:korka.

Kurki - Kurck, den äldre släkten

Teckning av Gustaf von Numers.

De äldsta källorna talar om två bröder, Peder Svärd och Niklis Kurck (Korke), som levde på 1400-talet. Niklis Kurck använde sig av ett sigill med en trana (fi. kurki), och det antas att namnet Korke kommit till honom genom giftermål. Enligt uppgift ägde han jord i Vesilax-trakten. Andra släktingar kallade sig Svärd, och här kommer ett vapen med ett svärd åtföljt av tre stjärnor in i bilden. Också personer som kallat sig Kurck har fört Svärdvapnet, på ett för tiden typiskt inkonsekvent sätt.

Svärd

Klas Korke till Laukko.

Biskop Arvid Kurcks vapen. Teckning av Markku Koponen.

Niklis Korke dog omkring år 1429, hans sonsons son Arvid Kurck (1464 - 1522) är den av släkten som är mest känd, då han var biskop i Åbo 1510-21. Han använde sig av Svärdvapnet, det har bevarats i flere sigillavtryck och i väggmålningar i kyrkor från hans tid. Ibland används släktnamnet Svärd.

Kurck, den yngre släkten

Teckning av Gustaf von Numers.

Den yngre släkten Kurck flyttade från Sverige till Finland i slutet av 1400-talet och upptog genom giftermål den äldre släkten Kurcks namn och gods. Vapnet som dyker upp här är dock ett annat, med två sjöblad. Som stamfader räknas lagmannen Knut Eriksson Kurck (död före 1538). Denna släkt Kurck skulle sedan komma att leva vidare genom århundraden i Sverige-Finland och dela upp sig i flere ättegrenar.

Kurckvapen i Ulfsby kyrka, Satakunda.

Legenden om Matts Kurck har berättats bl.a. av Zacharias Topelius i "Boken om vårt land". Ön där det berättas att Matts Kurck mötte Pohto ligger i en sjö på Laukko gårds marker i Vesilax och kallades förr Sarvunsaari, men kallas oftast för Pohdonsaari (Pohdos ö). Ön har sedan urminnes tider uppenbarligen fungerat som kult- eller offerplats. Härom året hittades det ett örnsmycke med permiskt ursprung från merovingertiden (i Sverige: vendeltid) på ön, gömt under en sten. Det hade legat där redan i hundratals år, då Pohto och Matti Kurki kämpade på ön, om man ska tro legenden.

Anders Segersven

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor
Hausen: Finlands medeltidssigill
Markku Koponen: Heraldica Catholica Fennica
Heraldisk Tidsskrift mars 1993; Tom C Bergroth: Gustaf von Numers

Hästesköld

I sköld delad i rött och blått ett avhugget, tränslat hästhuvud av guld, bärande på hjässan tre plymer, den mittersta av guld och de två andra blå. På hjälmen ett rött och blått hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld, blått och rött. Hjälmprydnad: ett hästhuvud som i skölden mellan två vesselhorn, dexter delat i rött och blått, och sinister delat i blått och rött.

(Hästhuvudet kan ha framställts som naturbrunt, här är det dock återgivet som guld i den heraldiska korrekthetens namn).

Hästeskölds vapen. Teckning av Anders Segersven.

Hästesköldarnas härstamning är intressant. Man ägde gemensamt ursprung med Hietamäkisläkten och därmed också med uradliga Kurck-ätten. Detta släktskap gav i början av 1600-talet upphov till stridigheter med Kurckarna, då några av Hästesköldarna använde deras namn. Hur det egentligen var med Hästeskölds nobilitet är lite oklart, Erik Jönsson till Gunnila i Vemo socken företedde vid frälserannsakning år 1618 en silversköld med ett hästhuvud som förfädren enligt uppgift skulle ha fått av Erik XIV att bära i hatten. I stort sett på detta vilar alltså deras adelskap och vapen. Han tycks dock ha kommit igenom granskningen, för år 1634 introducerades Hästesköld på Riddarhuset under nr. 228. Man hade nog försökt tidigare, men bråket med Kurckarna hade legat dem i fatet. Nu reddes det hela ut, Åbo hovrätt bestämde att släkterna ej borde sammanblandas, även om de hade samma ursprung.

 Löjtnant Johan Eriksson till Putta i Vemo socken var den som fick säte på Riddarhuset och med hans sonsonsdotter Maria Kristina utslocknade släkten under första halvan av 1700-talet. Huruvida släkten verkligen adlades av Erik XIV på 1560-talet är vanskligt att säga. Mot det talar bl.a ättemedlemmarnas iver att använda sig av Kurck-släktens vapen och namn långt in på 1600-talet. Varför, om man hade ett eget adelskap att falla tillbaka på? Noteras bör dock att medlemmarna ändå gjort adlig rusttjänst sedan mitten av 1500-talet, och t.ex. underskrivit adelns trohetsförsäkran till Johan III år 1568. Saken är, som så ofta, mångbottnad och svårutredd.

 Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor

Hausen: Anteckningar gjorda under en Antiqvarisk forskningsresa sommaren 1876 i Östra Nyland

J. W. Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok