Kommunvapnen som bildade Raseborg

I begynnelsen var de åtta. Karis köping, Karis landskommun, Ekenäs stad,

 Ekenäs landskommun, Tenala, Bromarv, Snappertuna och Pojo.

Det här ska handla om västnyländska kommuner och deras vapen, de som har bildat det som idag är staden Raseborg. Det är en historia om kommunsammanslagningar, inte en utan flere, och under åtskilliga årtionden.

Västra Nylands kommuner år 1969. Källa KSF Media.

Före år 1949 var det bara städer och en del köpingar som hade vapen. Men under åren efter andra världskriget vaknade tanken på att även kommuner kunde vara vapenförande, främst inom hembygdskretsar och så småningom också inom det kommunala. Det tillsattes en kommitté och efter betänkande stiftades så lagen om kommunvapen år 1949. Lagen med kompletterande förordning konstaterade att kommunfullmäktige kunde välja ett vapen för kommunen, som sedan stadfästes av inrikesministeriet efter att ha inhämtat ett utlåtande om den heraldiska riktigheten från Riksarkivet.

Fram till år 1969 hade samtliga städer, köpingar och kommuner i Finland fått egna vapen, allt som allt 550 stycken. Ironiskt nog var det också samma år som kommunsammanslagningarna började ta fart, i västra Nyland förenades Karis köping och Karis landskommun detta år; de hade visserligen gått skilda vägar så sent som 1930.

1969: Karis köping och Karis landskommun återförenas efter att ha varit åtskilda sedan 1930

1977: Ekenäs stad, Ekenäs landskommun och största delen av Snappertuna fusioneras. Mindre delar av 

Snappertuna tillfaller Karis och delar av Ekenäs lk tillfaller Hangö. Tenala och Bromarv slås ihop.

1993: Tenala och Ekenäs går samman.

Motivvalen i dessa västnyländska kommunvapen kretsar långt kring de gamla borgarna i regionen, Svartån som flyter genom Svartå, Karis och ut i Pojoviken, bruken och industrin. Karis köping och Karis landskommun hade mycket snarlik symbolik i sina vapen; tre borgtorn respektive murar som representerade de tre gamla borgarna i trakten, Junkarsborg, Grabbacka och Raseborg. En ström hänvisade till Svartån och ett järntecken respektive ett hjul stod för industri och järnväg.

Sigill för Raseborgs grevskap 1569-1680.

Ekenäs stads vapen har i alla tider varit en ek i någon form, ända sedan det första kända sigillet år 1594, även om det tidvis också förekommit hänvisningar till fiske och sjöfart. Ekenäs landskommun har i sitt vapen (1953) haft en fisk just för fiskets skull och i övrigt har ekkvisten hänvisat till namnet, naturen och moderstaden.

Raseborgs härads sigill 1614.

Pojo kommuns vapen har sin spets som hänsyftning till Pojoviken som just likt en spets tränger långt in i det västnyländska hjärtlandet. Järntecknen hänsyftar här också till industrin och de gamla järnbruken Antskog, Billnäs och Fiskars. Liljan är jungfru Marias attribut och hon är Pojo kyrkas skyddshelgon. Snappertunas gamla vapen hänvisade direkt till Raseborgs slott och det gamla sigillet för Raseborgs grevskap. Eklöven här kanske inte så mycket hade med Ekenäs att göra som med naturen och ekskogarna.

Adliga ätten Aminoff.

Något sticker Bromarv och Tenala ut i detta sammanhang, hjorten i Bromarvs vapen är tagen från vapnet för släkten Aminoff som sedan länge verkat på godset Rilax, båtshakarna står för sjöfarten och bomben för krigets härjningar. Tenalavapnets ängel härstammar ur en fana för uppbådsmanskapet i västra Nyland från Stora ofredens dagar, och en knäböjande ängel har det också funnits i det gamla Raseborgs härads sigill. Yxan är Sankt Olofs och han är Tenalas medeltida skyddshelgon.

Raseborgs stads vapen.

År 2009 går så Karis, Ekenäs och Pojo samman och bildar Raseborgs stad. Grafiker Henrik Strömberg designar det nya stadsvapnet; "i grönt fält åtta vitsippsblommor, ställda i en ring, med kronbladen i silver och gyllene pistiller". Raseborgsvapnet ärver också murkronan av Ekenäs stad, men murkrona är ett tillägg till ett vapen, ett slags rangtecken, så vapnet kan lika väl framställas också utan murkrona.

Raseborg den 1.1.2009. Rakt under det nya stadsvapnet kan vi skymta dåvarande stadsdirektören Mårten Johansson, som denna dag övergick från att vara Ekenäs stadsdirektör till att vara Raseborgs stadsdirektör. Bildkälla: Västra Nyland.

Västra Nyland i dag.

Källor:
Kommunvapen i Nyland, Nylands Svenska Landskapsförbund, Borgå 1969
Västra Nyland: När västra Nyland ritades om

Inlägget baserar sig på ett föredrag hållet hos Ekenäs museivänner i Ekenäs 28.11.2019

Anders Segersven

Kommunala vapenflaggor

Igår var det Helsingfors-dagen. Inget märkvärdigt i sig, den kommer varje år. Inte var jag där heller, men när man i kvällsnyheterna kunde se Helsingfors flagga vaja utanför stadshuset, blev jag påmind om att Helsingfors faktiskt har en flagga. En heraldiskt sett alldeles utmärkt flagga dessutom, men man ser inte av den alltför ofta - den är reserverad för festbruk, står det i stadens instruktioner. Och trevligt att ta upp här, eftersom det inte varit alltigenom heraldiskt upplyftande nyheter från huvudstaden på senare tider

Festflaggning vid Helsingfors stadshus.

Härav så några reflektioner kring städers och kommuners vapenflaggor.

En vapenflagga skapas av ett vapen helt enkelt så att vapnet överförs i sin helhet på flaggduken som därmed motsvarar skölden. Att överföra vapnet inramat av skölden, kanske med resten av flaggan utgörande vit bakgrund, vilket man ibland ser, är helt fel. Tårta på tårta är ett i sammanhanget ofta använt uttryck, eftersom vi ser en sköld återgiven på en yta som ska representera just denna samma sköld.

Flaggning i Åbo.

Åbo stads vapenflaggning tog jag upp i ett tidigare inlägg, och staden Raseborg i västra Nyland har även den en alldeles korrekt vapenflagga.

Raseborgs vitsippor.

Tyvärr måste jag sedan konstatera att kommunen Ingå har fått det mesta fel. Sköld återgiven på flaggduk med mycket vit bakgrund, och logotype på samma gång.

På rådhuset i Lovisa hittar vi en lösning som i mycket liknar den i Ingå, sköld på duk, mycket vitt och extra vågor.

Rådhuset i Lovisa.

I Uleåborg har det visst hänt någonting vid flagghissningen av den i sig heraldiska stadsflaggan.

Hoppsan i Uleåborg.

Nu är det ju i sig trevligt att städer och kommuner bemödar sig om att skaffa vapenflaggor, ännut trevligare när det går rätt förstås, för alldeles vanligt är det inte. Betydligt mer förekommande är vimplar med kommunvapnet, och för det mesta brukar de finnas till anskaffning även för kommuninvånarna. Men det får bli till en annan gång.

Anders Segersven

Vapenristningarna på Prästholmen

Prästholmen ligger ett par kilometer söder om Raseborgs slott, vid Raseborgsåns mynning. Det är, namnet till trots, idag fråga om fastland, närmast att betrakta som en tämligen rundad udde ut mot Landbofjärden.

Stället var ändå på medeltiden en holme, eftersom vattennivån då låg ca två meter över den nuvarande. I likhet med Gäddtarmen vid Hangö har man även här tagit iland från fartyg, tillbringat tid här - och ristat i sten. Man vet t.ex. att Sveriges och Tyska ordens representanter mötts här för vapenstilleståndsförhandlingar i juli 1488. Vad som skiljer det här stället från t.ex. Gäddtarmen är att Prästholmen inte legat vid de vanliga segelvägarna, och här har inte allmoge och handelsfartyg i större mån tagit iland, de som lämnat spår efter sig här var maktens män (och kvinnor). Här har i och för sig tydligen varit en bra ankarplats även för större fartyg, men i utloppet av en trång farled till en medeltida borg, vars rykte tidvis präglats av sjöröveri. Här har man kunnat föra underhandlingar i lugn och ro, nästan i borgmurarnas skugga.

Vapenristningarna i sig har inte varit kända under någon lång tid, de upptäcktes först på 1960-talet under städningsarbeten på en privat villatomt och studerades av forskare på 1970-talet.



Vapnen för släkterna Tott och Sture. Till vänster Tottvapnet enligt Gustaf von Numers, till höger en stiliserad avteckning av Sturevapnet på Åbo slott.

Överst är det fråga om ett alliansvapen Tott-Sture, med största sannolikhet Erik Axelsson Tott (ca 1415 - 1481) och Elin Gustavsdotter Sture. De ingick äktenskap 1466, så äldre än så kan ristningen inte vara. Alliansvapnet åtföljs av ett vapen med en sparre, en möjlig kandidat kunde vara någon från ätten Sparre av Hjulsta och Ängsjö. Därefter årtalet MCCCCLXXVIII = 1478.

Den undre raden inleds med vapnet för släkten Nipertz, som dock antagligen kommit till senare än de följande i raden. Det är för fru Katarina Eriksdotter, Laurens Axelsson Totts andra hustru - den första förlorade han i Hanneke Wromes skeppsbrott 1468 - och Laurens Axelsson Totts vapen följer som nästa i raden. Det är möjligt att fru Katarina lät rista sitt vapen bredvid Laurens för att befästa sin ställning som slottsfru efter dennes död (1483).

Nipertzvapen avtecknade i finska kyrkor på 1600-talet av Elias Brenner. Ett Nipertzvapen ska enligt uppgift ha funnits i Karis kyrka, donerat av Katarina Eriksdotter och på en glasmålning i Pojo kyrka.

Gravtäcke med alliansvapnet för Laurens Axelsson Tott och Katarina Eriksdotter Nipertz, Ödeby kyrka i Närke. Källa:Fornvännen 1963:4, 191-212.

Laurens Axelsson Tott innehade Raseborg från Karl Knutssons tredje tronbestigning ända till sin död 1483 och efter hans vapen följer ett mindre vapen med en båt. Det har inte kunnat personbestämmas men kan ha tillhört någon från släkterna Bonde, Bååt eller möjligen Svarte Skåning.

Därefter följer ett något svårdefinierat vapen, men hjälmprydnaden i form av ett lejon gör att det möjligen kunde vara fråga om en version av vapnet för Lepasätten, också känd som Lejon av Lepas.
En kandidat som kunde passa in här rent tidsmässigt är Klas Hansson av Lepas.

Lepasättens vapen enligt Gustaf von Numers.

Det sista vapnet i den nedre raden tillhör släkten Stiernsköld, och här kan Hans Pedersson av denna ätt (gift 1450, levde ännu 1496) vara den som vapnet hänsyftar till.

Stiernskölds vapen i Keysers Wapenbok, ca 1650.

Det kan i sammanhanget påpekas att ristningarna befinner sig på privat mark och de är inte något turistmål. De är inte heller särskilt framtagna, så de kan inte upptäckas lätt av det såkallade otränade ögat.

Till sist ett vykort från omkring förra sekelskiftet. För att tänka sig situationen på 1400-talet ska man alltså addera två meter vatten, och då blir det här skärgård, och den bergsknalle i strandskogen där vapnen ristats blir ett skär.

Källa:

Nummela, Johanna & Sarvas, Pekka & Taavitsainen, J-P. 1979. Hällristningarna på Prästholmen – ett bidrag till Finlands medeltidshistoria. Historisk Tidskrift för Finland 64.

Karis stads vapen önskas tillbaka

Läser i lokaltidningen Västra Nyland att initiativet för att få tillbaka Karis stads vapen på det gamla stadshuset har gått framåt. Att namninsamlingen startades skrev bland annat Yle och Västis om i somras.

Som uppvuxen och skolgången i Karis kan man ju inte annat än uppskatta detta. Något teoretiskt hinder för att fortsätta använda utgångna kommunvapen i traditionssyfte finns ju inte och det konstaterades redan 2008, så om jag tolkar det här initiativet rätt så gäller det närmast att övertyga Raseborgs stad om att vapnet uttryckligen borde återvända till taket på det tidigare stadshuset.

Stadshuset i Karis.

Så här var det förr. Bildkälla: VN.

Karis, Pojo och Ekenäs uppgick ju som bekant i den nya staden Raseborg från och med 1.1.2009, och ett helt nytt vapen skapades.

Raseborgs stads vapen.

Angående vad Karis stads vapen står för, så kan man läsa i "Kommunvapen i Nyland" (Nylands svenska landskapsförbund 1969):

"Karis köping, som år 1930 avskildes från Karis landskommun, har föredragit att dela traditionerna med landskommunen eller det forna Karis med sina tre borgar. Vi ser alltså i vapnet en borg med tre torn, som symboliserar Raseborg, Junkarsborg och Grabbacka. Strömmen syftar på Svartån, den samfärdsled till Tavastland, kring vilken socknen ursprungligen bildades, och det gyllene hjulet symboliserar järnvägen och industrin, som senare betytt så mycket för Karisbygden."

Karis landskommun, ja den fanns ju också, och uppgick i Karis köping 1.1.1969.

Karis landskommun.


Uppdatering 17.10.2017: Karis stads vapen hängs upp igen: https://svenska.yle.fi/artikel/2017/10/17/karis-stads-vapen-hangs-upp-igen