Ejbykalken

Ejbykalken i Åbo Domkyrkomuseum. Bildkälla YLE.

Ejbykalken förvaras i Åbo Domkyrkomuseum, men den tillbringade 400 år av sin tid i Ejby kyrka i Danmark. Kalken är medeltida, framställd troligen kring år 1480, men den rövades till Danmark redan år 1509 vid Otto Ruds plundring av Åbo. Från Danmark returnerades den år 1925 till Finland mot en kopia till kyrkan i Ejby. Det har sagts att det eventuellt var kalkens räddning, därmed undgick den Gustav Vasas nedsmältningar och många krig och skövlingar.

Vi känner till händelsen från inledningen av Mika Waltaris roman Mikael Ludenfot, och det är ju på sätt och vis den som sänder ut djäknen från Åbo på äventyr i renässansens Europa:

"En sensommarnatt när jag var sex eller sju år gammal kom jutarnas amiral Otto Ruud roende uppför ån förbi de sovande vaktposterna på Åbo hus och överraskade köpstaden i gryningen. Eftersom den gräsliga plundringen av Åbo ägde rum år 1509 eller fem år före Sankt Hemmings beatifikation torde jag sålunda ha skådat dagens ljus år 1502 eller 1503. /.../ På tredje dagen hade någon av jutarna burit mig hem till henne (fru Pirjo) och betalt tre silverörtugar för att hon skulle bota mig. Han gjorde säkerligen denna barmhärtighetsgärning för att gälda sina synder ty domkyrkans plundring hade givit många jutar grymma samvetskval. Av hennes beskrivning antog jag att det var samme man som hade dräpt min morfar och mormor."

 

Detalj av kalkens fot. Bild Yrjö Kotivuori, Europeana Heraldica.

Kalken är hursomhelst ett av de ryktbaraste silverföremålen från Finlands medeltid, och torde vara skänkt till kyrkan av domprosten Magnus Särkilax på 1470- eller 1480-talet. Kalken är förgylld och har en skål som är förnyad under senare tid, men foten med skaftet är medeltida. Foten i form av ett sexpass är typisk för senmedeltida nattvardskalkar och på varje sektor av sexpasset är fäst en vapensköld med hjälm och hjälmprydnad. Två av vapnen består av monogram, och de är placerade mittemot varandra. Man har utgått ifrån att monogrammen hänvisar till huvuddonatorena och vapenparen kring dem hänsyftar till deras släkt eller föräldrar.

Det första monogramvapnet med en stjärna i hjälmprydnaden kan läsas tämligen tydligt mn och torde hänvisa till Magnus Nicolai, det vill säga Magnus III Stjernkors som var biskop i Åbo 1489 - 1500. En äldre, mindre sannolik, tolkning är nm, vilket kunde betyda ärkediakonen Nicles Mull.

Tre vapen med monogrammet mn har funnits i Virmo kyrka, då Elias Brenner eller medhjälpare
 under andra hälften av 1600-talet gjorde avteckningar av vapen i Finlands kyrkor. Det är inte bekant
 var vapnen suttit, för de finns inte kvar, men sannolikt är att det har varit fråga om donationer
 av Magnus Stiernkors, för han hade egendomar i socknen.

På den heraldiskt högra sidan om Magnus Nicolai återfinner vi en vapensköld med ett mantuanskt kors över en sexuddig stjärna, som hjälmprydnad likaså en stjärna. Det är fråga om Stiernkors-släktens vapen och specifikt tillhörigt Magnus Nicolais far Nils Olofsson Stiernkors. På den heraldiskt vänstra sidan om monogrammet har vi ett vapen med en väpnad arm, hjälmprydnaden är en öppen handflata. Vapnet tillhör släkten Tavast och torde hänsyfta till Magnus Nicolais mor, Elin Nilsdotter Tavast.

Magnus Stiernkors vapen som biskop
 enligt Markku Koponen.

Det andra monogramvapnet är svårare att placera. Det kunde läsas som sg men det går inte att finna någon särskild person eller släkt att förknippa det med. Det har framkastats att det kunde vara fråga om Sven guldsmed, som var verksam i Åbo 1443 - 1467 och som bevisligen förfärdigat nattvardskärl. Det skulle ändå förutsätta att Ejbykalken är något äldre än vad sammanhanget i övrigt antyder. Sven guldsmed var ofrälse och att han skulle satt sitt monogram i vapensköld tillsammans med de andra högadliga donatorerna är osannolikt, låt vara att han var en förmögen man..

Juhani Rinne har tolkat monogrammet som ch och menar att det syftar på Klaus (Claus) Henrik Bitz (ca. 1458 - 1506) och Jalmari Jaakkola har uttytt det som ivgt och hävdat att det är fråga om Ingeborg Valdemarsdotter Garp för ivg och hennes man Olof Nilsson Tavast för det sista t. Därmed gör det dottern Metta Olofsdotter till donator. Resonemanget är invecklat och det är inte utan att man påminns om heraldikens förtjänster vid igenkänning.

Konrad Bitz vapen som biskop
enligt Markku Koponen.

På den heraldiskt högra sidan av det andra monogrammet återfinner vi ett vapen med en bock i skölden och en fjädervippa som hjälmprydnad. Det skulle kunna vara Konrad Bitz, biskop 1460 -1489, men utan biskopliga attribut är det antagligen inte så. Däremot är Konrads far Henrik Bitz, Erik Bitz (Metta Olofsdotters man) eller Klaus Henriksson Bitz möjliga kandidater.

Heraldiskt vänster om monogramvapnet har vi en sköld med en från vänster framkommande väpnad arm och med en hand som hjälmprydnad. Som vapeninnehavare har föreslagits lagman Sune Sunesson eller Jeppe Pedersson, båda av släkten Ille, och Jeppe var Metta Olofsdotters man i hennes andra äktenskap. Resonemanget är såtillvida besynnerligt, att Illesläktens väpnade arm håller i en lilja och hjälmprydnaden är också en lilja. Junani Rinne å sin sida anser att det är fråga om Lucia Nilsdotter Tavasts vapen.

Magnus II Tavasts vapen som biskop
 enligt Markku Koponen.

Tolkningarna kring det här andra monogramvapnet sprider sig, lindrigt sagt. Frågan härvid kvarstår, men klart är åtminstone att kalken kan förknippas med Magnus III Stiernkors och hans föräldrar. Kalken måste därmed ha framställts före han blev biskop år 1489. Vi vet att han lät bygga Alhellgonakapellet, det nuvarande högkoret, i domkyrkan. Skriftliga källor vet berätta att valven stod färdiga år 1471 och att år 1480 gjorde Magnus Stiernkors en stor donation till Allhelgonakapellet. Allra senast torde nattvardskärlen ha varit färdiga till det att Magnus lät upprätta högaltaret i Allhelgonakapellet år 1485. Kärlen ja, för Ejbykalken kom med en paten som också är prydd med Stiernkors vapen.

Paten till Ejbykalken med Stiernkors vapen i samma stil. Bild P. O. Welin. 

Det hade inte ens gått trettio år från kalkens färdigställande till den där morgonen i augusti år 1509 då Otto Rud och hans anhang trängde sig in i domkyrkan i jakt efter dyrbarheter och kalken med tillbehör försvann till Danmark för över 400 år. Och inte bara kalken, nästintill allt av värde försvann från kyrkan och säkerligen också månget annat hus i Åbo. Så vitt man vet är kalken och dess paten det enda som återstår av bytet, och de återlämmnades alltså från Danmark år 1925 som en gest till den unga nationen Finland. Trots att den tillbringat den absolut mesta av sin tid i Ejby församling så placerar vapnen på dess fot den stadigt i det finska högfrälset och kretsarna kring biskopsstolen i Åbo.

Och Otto Rud förresten, den som googlar hittar snabbt amiralen och sjöhjälten Otto Rud 1520 - 1565, han som hade sina nappatag med Klas Horns flotta och som sedermera dog i svensk fångenskap. Mindre lätthittad är hans farbror amiralen och kaparen Otto Rud, känd 1482, död 1511. Åtminstone finska wikipedia blandar i skrivande stund glatt samman båda. Otto Rud d.ä. härjade med kung Hans goda minne längs den nyländska kusten åren 1508 och 1509, brände Borgå och ödelade västra Nyland, och i gryningen den 3.8.1509 stod alltså Åbo i tur. Eftervärlden har velat se det som att han fick sådana samvetskval av plundringen av Åbo domkyrka att han begav sig på pilgrimsfärd till det Heliga Landet år 1510 för att sona sina synder. Hursomhelst så dog han under hemfärden i Bayern år 1511.

Litteratur:

Juhani Rinne: Turun tuomiokirkon "Ejbyn kalkki" ja sen henkilöhistoriallinen probleema

Markku Koponen: Heraldica Catholica Fennica, Helsingfors 1984

C. A. Nordman: Finlands medeltida konsthantverk, Helsingfors 1980

Visa Immonen: Henkilövaakunat kulta- ja hopeaesineissä ennen vuotta 1600 / Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS Helsingfors 2011

Kansallisbiografia/Otto Rud

Anders Segersven

Stadsdelsvapen i Helsingfors

Han har slagit till igen. Arttu Rintanen, som vi senast träffade förra sommaren när han komponerat stadsdelsvapen för Tammerfors. Och nu har Helsingfors stått i tur.

Vi läser i Helsingin Sanomat att Rintanen under senaste höst ritat inalles 61 vapen för stadsdelar i Helsingfors. Jobbet tog tre månader i anspråk.

Det finns något färre stadsdelar än 61, men eftersom de officiella stadsdelarna särskilt i förorterna är relativt stora tog Rintanen sig före att dela upp en del av dem i mindre bitar. Sedan fördjupade sig tammerforsbon helt enkelt i stadsdelarnas historia och började skapa. Man kan fråga sig varför någon s.a.s. oombedd ger sig i kast med ett dylikt projekt.

"När jag blivit färdig med hemstadens vapen, var Helsingfors på sätt och vis ett naturligt val. Det är ändå fråga om Finlands huvudstad och jag har förutom Tammerfors också en hel del kontakt till Helsingfors, och något vet jag om stadens historia också."

En sammanställning av vapnen finns bland annat här.

Rintanen började intressera sig för heraldik på allvar för några år sedan då Tammerfors universitet och Tammerfors tekniska universitet gick samman. Han satt då i styrelsen för ämnesföreningen för politisk historia. På ämnesföreningens overaller fanns det gamla universitetets sigill, och dess fackla och lagerblad kunde inte användas längre. Man ville inte använda den nya universitetslogon, den var i mångas ögon allt för modern.

"Då tänkte jag att om jag skulle rita ett vapen själv. Jag satte mig in i vapendesign, ritade ett ämmneföreningsvapen, och det kom sedan upp på ryggsidan av overallerna."

Rintanen har ingen grafisk utbildning. Han är statsvetare och magister inom samhällskunskaper.

"Heraldik är helt enkelt en hobby för mig. Jag har lärt mig att skapa och rita vapen i Adobe Illustrator."

Stadsdelarna Ulrikasborg och Rastböle framlyfta, enligt Anton Eskola problematiska.
 Bildkälla Helsingin Sanomat.

Nu befinner vi oss i ändå i Helsingfors, landets administrativa centrum och hemmaplan även för Heraldiska Sällskapet i Finland. Dags för Sällskapet att ta ställning till förslagen som kommit från utanför de egna leden. Ordförande Anton Eskola intervjuas i Helsingin Sanomat i slutet av januari:

"Sällskapet ställer sig uppmuntrande till att dylikt har blivit gjort och att heraldiken intresserar. En del av de här är heraldiskt sett godtagbara, en del är mindre goda och en del har etiska problem, man kunde tala om rovfiske".

Med rovfiske avser Eskola att vapnet för mycket påminner om ett annat redan i bruk varande vapen.

"Det värsta exemplet är Ulrikasborg (Ullanlinna), där är i blått fält tre kronor under en ginstam. Det är nästintill fråga om Sveriges vapen. Ett vapen får inte vara för likt ett annat och det här har han inte uppmärksammat. Ett annat är Rastböle (Rastila). Där finns det ju av de här kryssen (rasti), men Rastböle på svenska betyder vilo- eller rastplats."

Det svenska Rastböle har förvisso funnits före det finska namnet, men ursprungligen har det varit i formen Rasbölle och Rasbölleby och grundar sig på gårdsnamnet Rasböle. Ett ras var ett sumpigt ställe ursprungligen, förresten.

Okej, det här var inte så lyckat. Vi vet att Drumsöfärjan etsat sig in på näthinnan hos äldre ortsbor,
 men heraldikerns bud nummer 10: en heraldisk figur har inte ett egennamn, det bör vara fråga om en
 allmängiltig representant för vad som avses. Dessutom är det hela aningen för modernt för heraldiken.

Men förutom dessa smärre skönhetsfäckar så konstaterar Eskola att:

"Som personligt beröm kan jag konstatera att tinkturfel inte förekommer. Man ser att Rintanen gjort ett grundligt arbete, särskilt som ingen uttryckligen ens beställt en dylik samling"

Så långt Helsingin Sanomat och Anton Eskola. Personligen måste jag säga att jag är förtjust. Jag håller med om problemet med de tre kronorna i Ulrikasborg, men Rastböles kryss kan jag godta, vad än den gode Anton säger. Vi bör komma ihåg att heraldiken långt arbetar med anspelningar, ordlekar och fonetiska hänvisningar, realismen göre sig icke besvär allt för mycket. Åren i vapengranskningskommittén inom HSiF har gett en viss erfarenhet i hur det kan se ut när någon nyfrälst sätter igång med att skapa heraldik, och vad beträffar Arttu Rintanen, ja här ser man en helt annan nivå, någon som har hittat "glaeden over heraldikkens poesi, dens mystik och dens "ånd", heraldikens inneboende anda, för att tala med gamle gode Sven Tito Achen.

Några personliga favoriter:

Cinque Ports vapen i Ramsgate och stadsdelsvapnet för Fiskehamnen.

Rintanen upptäckte att det på Sörnäset, där nu Fiskehamnen ligger, en gång funnits ett Englandsberget, som fått sitt namn av de brittiska skepp som kom hit för att lasta virke på 1800-talet. Berget sprängdes sedermera när Österleden byggdes, men det gav Rintanen anledning att anspela på brittisk heraldik, och uppenbarligen Cinque Ports. Jag är imponerad.

Gammelstaden (Vanhakaupunki) är den plats där Helsingfors stod tills staden år 1640 flyttades lite längre ut mot havet då Gammelstadsfjärden blivit grund. Laxstjärten är Helsinge sockens gamla sigill, och det har varit förebild även till grannstaden Vandas vapen eftersom den utgör en stor del av den gamla socknen. Designen på Gammelstadens fiskstjärt kunde förstås diskuteras.

Kronohagen är Helsingfors historiska centrum, och här håller statsförvaltninen till. Ett ur böljorna uppstigande
Finlands lejon som likt Hamlet med dödskallen begrundar den administrativa kronan. Fantastiskt! 

Gloet. Ett glo är en avsnörd havsvik som sakta växer igen, och det var fallet med vad som fanns här före bebyggelsen. Nu finns här Helsingfors universitets utrymmen och flere museér, vilket den joniska pelaren behändigt sammanfattar.

Hertonäs vapen baserar sig på geografin av ett näs, och på vapenbilden för släkten Jägerhorn, som ägt marken där Hertonäs gård uppstod.

En stadsdel har förstås ingen egen administration, så det är oklart vem som till exempel kunde ansöka om registrering av ett stadsdelsvapen. En möjlighet är att en stadsdelsförening kunde ta sig an vapnet, och efter eget övervägande nyttja det. Rintanen har konstaterat att han naturligtvis gärna ser vapnen i bruk, och en stadsdelsförening kunde använda sig av vapnet på sina webbsidor och låta göra souvenirer med det.

Hufvudstadsbladet HBL skriver 11 januari att:

"I fredags tog Matias Pajula (Saml), ledamot i Helsingfors stadsfullmäktige, ställning för sköldemärkena. "Sköldemärkena grundar sig på varje stadsdels historia och visar på ett ypperligt sätt hur mångsidigt Helsingfors är", skrev han på Facebook. I samma veva uppgav Pajula att han kommer att göra en motion om att staden borde planera sköldar för varje stadsdel och eventuellt utgå från Rintanens skapelser."

Vi får se hur det går. Under tiden kommer Rintanen knappast att vila på lagrarna. Blicken är eventuellt riktad mot stadsdelarna i Åbo.

"Projektet existerar enbart i tankarna ännu. Jag har funderat på hur åboborna skulle förhålla sig till att en tammerforsare kommer och börjar rita vapen åt dem. Skulle emottagandet månntro vara så varmt som annorstädes."

Nu väntar vi verkligen med spänning på nästa del i följetongen.

Arttu Rintanen. Bildkälla Helsingin Sanomat/Eveliina Kuusisto.

Anders Segersven