Finlands lejon och gotermyten

Vapnet för storfurstendömet Finland på Gustav Vasas
 gravmonument i Uppsala domkyrka.

Vi ska ännu en gång återvända till det finska lejonets ursprung innan vi lämnar den stackars besten i fred åtminstone för ett tag framöver. Vi har spekulerat i huruvida lejonet har sitt ursprung i Novgorods sigill och därifrån enrollerats till kampen mellan västerlandet och österlandet av Johan III och förundrat oss över att det inte blev en björn för Finland. Men det finns naturligtvis också andra teorier om lejonets ursprung.

För teorier, det är just vad det här är, vi vet inte med bestämdhet varför det blev ett lejon som kom att representera Finland, så i likhet med ursprunget för många andra gamla hävdvunna vapen är det fråga om spekulationer och antaganden, märkväl med stort mått av insatt forskarmöda.

Hertig Johans vapen i den senare versionen
 1562 i Bibliothèque Nationale i Paris.

Då Johan erhållit sitt hertigvapen, blev det så småningom uppenbart att även de andra hertigdömena behövde sina egna vapen, i synnerhet som tiden började rinna ut för Gustav Vasa och ceremonielet vid den kommande begravningen oundvikligen behövde planeras. För att inte tala om sonen Eriks kröning snart därefter; händelser som erbjöd ypperliga tillfällen till att förhöja huset Vasas prestige.

I de äldsta bevarade manuskripten (vi bör hålla i minnet att åtskilliga av landskapsvapnen sedermera har undergått förändringar) har fyra av de gamla centrala landskapen - Södermanland och Östergötland östan Stång, Östergötland västan Stång och Västergötland ett majestätiskt djur (lejon eller grip) som vapenbild och två - Uppland och Södra Finland - en maktsymbol, medan de flesta av de mera perifera landskapen fått nöja sig med bilden av något för dem typiskt djur: Öland - en hjort; Dal - en tjur; Värmland - en bäver; Gästrikland - en älg; Hälsingland - en bock; Medelpad - en järv; Ångermanland - en lax; Västerbotten - en ren; Österbotten - en mård; norra Finland - en björn; och Tavastland - en lo.

Sveriges vapen i manuskript D 400 (1581)
 i Kungliga biblioteket, Stockholm.

Fem landskap, av vilka fyra var gränsland, har fått krigiska vapen: Dalarna och Närke - två korsade pilar; Småland - ett armborst; Savolax - en handbåge och Karelen - två mot varandra huggande, beväpnade armar.

Så, när behovet av ett vapen för Österlandet aktualiserades, låg det alltså nära till hands med ett "majestätiskt djur" och gärna med krigiska attribut. Vi har tidigare sett att lejonet versus björnen tycks ha spelat en viss roll i prestigebråken med Novgorod och Ivan IV. Johan valde alltså ett lejon som vapenbild för Finland. Hans motiv var säkerligen flera, ett var förvisso att Finland var en lika viktig provins som de svenska landskap vilka redan 1560 fått lejonvapen: Västergötland och Östergötland östan Stång, senare också Småland. Med hänsyn till dessa vapen var något mindre förnämt djur än ett lejon knappast tänkbart.

Goter, inte götar eller gutar. Biskop Wulfila
 talar med goterna, träsnitt 1890.

Och så har vi ju det som brukar kallas för gotermyten. Det är fullt möjligt att Johan genom sitt val av detta ädla djur som vapenbild för Finland, ville antyda sin förnäma härstamning från Noaks sonson Magog. Denne, alla gotiska och svenska konungars anfader hade, enligt vad Johannes Magnus nyligen för hela världen bevisat, genast efter syndafloden fört sitt folk till Finland och slagit sig ned där innan han, 88 år efter syndafloden, drog över Bottenviken och etablerade sig i Sverige, som sedan fick sitt namn efter hans äldste son Svenno.

Verket, Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus, som Johannes Magnus publicerade år 1554, tilldrog sig långt in på 1600-talet det lärda Europas uppmärksamhet, och tankeströmningen det kom att ge upphov till kom så småningom att kallas för göticism. Det var hur som helst som gjort för att betona huset Vasas storståtliga förflutna, och utnyttjades flitigt av Gustav Vasas söner.

Kung Magnus Erikssons vapen med
 det så kallade folkungalejonet.

Det var nämligen på det viset att Johannes Magnus, och med honom många andra äldre och yngre författare, menade att goternas konung fört lejonet som vapenbild. I Sverige sammanblandades detta snabbt ihop med folkungalejonet, Olaus Magnus hade redan år 1539 i en förstudie till sin Historia om de nordiska folken konstaterat att de tre kronorna i riksvapnet var en symbol för Sveariket, medan folkungalejonet var en symbol för Göta rike.

Och folkungalejonet, det har sitt ursprung som vapenbild hos Folkungaätten, numera hellre kallad Bjälboätten, för att undvika sammanblandning med de såkallade Folkungarna, som snarare var att betrakta som en politisk gruppering än en ätt.

Den allre förste som är känd att ha fört ett folkungalejon är lagman Eskil Magnusson av Bjälboätten ca 1170 - 1227, son till Magnus Minnesköld.

Förutom Finland finns det i Europa tio andra stater vars vapen innehåller ett lejon eller en heraldisk leopard (vilken också ursprungligen avsett ett lejon), bland dem Sverige, Norge, Danmark och Estland. I detta avseende är det alltså inget särdeles speciellt med Finlands lejon, det är helt enkelt ett uttryck för gamla kulturförbindelser.

Anders Segersven

Litteratur:

Tuukka Talvio: Suomen leijona, Museiverket Helsingfors 1997

Knut Pipping & Leif Tengström: Huset Vasa, Jagellonerna och Ivan IV Vasilievitj. Några hypoteser om de svenska landskapsvapnens uppkomst", Heraldisk tidsskrift, Vol. 5, No. 49-50, 1984

Leif Tengström: Till frågan om Finlands vapen, Finskt museum 1981

Storfurstendömet Finlands krona

Vi ska ännu återvända till det vapen för storfurstendömet Finland som Johan III skapade någon gång mellan 1577 och 1581. Vi har i det tidigare läst om prestigebråken med Ivan IV i Ryssland och om hur Johan bemötte honom heraldiskt med territorialvapen som innehöll ett rakt svärd och en kroksabel; Karelen, Narva, ja, och så det nya vapnet för storfurstendömet Finland.

Först och främst ska vi koncentrera oss på den första kända avbildningen av storfurstendömet Finlands vapen, den som av allt att döma är från 1581 och bevarats i manuskript D 400 på Kungliga biblioteket i Stockholm.

Just det här vapnet är krönt av en furstekrona av ett väldigt speciellt slag, en krona som inte kommer igen senare och som egentligen inte har någon motsvarighet i det övriga Europa. Förutom då i Litauen.

Mynt från Sigismund II Augusts tid 1564
 med Litauens vapen och furstekrona

Johan III har tydligen varit inspirerad av sin polske svärfars, hans svågers och hans makas titulatur och vapen. Katarina Jagellonica var ju inte bara prinsessa av Polen utan också storfurstinna av Litauen och genom att anta titeln "storfurste av Finland" i titulaturen kunde Johan anse sig som mera jämställd i rang med sin hustrus släktingar i det polska kungahuset.

Tanken var också att eventuellt vinna fördelar i ett kommande kungaval i Polen, antingen för Johan själv eller sonen Sigismund. Johan hade faktiskt redan två gånger, 1573 och 1575, kandiderat för den polska kronan men utan framgång. Han hade blivit utslagen av Stefan Batory 1575 men ett nytt kungaval var att vänta i något skede eftersom Batory var barnlös.

Slutligen så valde Johan efter Batorys frånfälle att inte ställa upp själv, men sonen Sigismund valdes 1587 till kung av Polen och storfurste av Litauen, och den tronen kom han att beklä i hela 45 år.

Storfurstendömet Finland, så kallades det av och till under århundradena att komma, men benämningen var högst symbolisk för Finland var ingen separat administrativ eller juridisk del av det svenska riket. Kronan blev för det mesta av mer kontinentalt snitt, ofta av tysk typ med tre synliga byglar, den specifikt litauiska furstekronan har bevarats egentligen bara på denna första avbildning av vapnet från omkring 1581.

Vad kan man annat säga om denna tidiga vapenavbildning? Ja, lejonet har inte den väpnade högerarm som vanligtvis håller det raka svärdet, bara en vanlig lejonram. Det är möjligt att den väpnade högerarmen var en förbättring som först kom till på Gustav Vasas gravmonument, på samma vis som kronan de två väpnade armarna kämpar om i Karelens vapen tillkom till Johan III:s kröning 1569. Men Finlands lejon har förekommit med vanlig högerram på senare avbildningar också.

När storfurstendömet Finland sedan år 1809 återigen klev fram i rampljuset var det som en del av det ryska kejsardömet med mycket långtgående autonomi. Ett riktigt storfurstendöme. Men det är en annan historia.


Litteratur:

Tuukka Talvio: Suomen leijona, Museiverket Helsingfors 1997
Knut Pipping & Leif Tengström: Huset Vasa, Jagellonerna och Ivan IV Vasilievitj. Några hypoteser om de svenska landskapsvapnens uppkomst", Heraldisk tidsskrift, Vol. 5, No. 49-50, 1984

Anders Segersven

Lejonet och björnen, pretentioner, prestige och ryssebråk

Henrik Klasson Horn går över Finska vikens is för att bekämpa ryssen
 i Ingermanland och Novgorod. Målning av Aarno Karimo 1928.

Vi studerade i det förra inlägget björnens roll i den finska heraldiken och sinnevärlden och kunde konstatera att sist och slutligen så blev lejonet ändå vapendjur för Finland. Vägen dit var ändå inte spikrak och det kunde vara på sin plats att syna vändningarna lite närmare i sömmarna.

Först och främst, en sak som inte kom desto mer fram i det förra inlägget om björnen; det finns uppgifter om ett vapen eller signum för Karelen, Hans Hildebrand skriver 1905:

"Karelens sigill visar en man anfallen af två, på bakbenen resta björnar - en tydlig påminnelse om landets vildhet. Af dessa sigill är det ett enda, som har bilden anbragt å en sköld, nämligen Karelens, men denna bild, förträffligt gjord, har icke heraldisk karakter och måste vi derföre anse sköldens förekomst i sigillet ej vara fullt korrekt. (...) Karelens sigill är, mig veterligen aldrig afbildadt. Jag har sett ett exemplar, dess värre skadadt, som synes hafva lossnat från den finska allmogens hyllningsbref till k. Johan III af år 1569."

Långt senare, 1978, skriver Carol Hedberg: "Det påstås ha förekommit ett 1400-talssigill för Karelen, vilket jag dock aldrig sett avbildat. Sigillbilden uppges visa en man, anfallen av två på bakbenen resta björnar, allt insatt i en vapensköld."

Novgorods vapen, detalj ur
 Ivan IV:s storsigill efter 1565.
 En björn och en lo stöder en tron (mesto).
 Notera även två fiskar på marken

Vi får lov att utgå ifrån att den här sigillbilden är försvunnen eller åtminstone förlagd, vissa forskare håller före att det har varit fråga om en förväxling med det senare Novgorods vapen. Nå hursomhelst, vi har erfarit att Gustav Vasa, under det att han uppehöll sig i Finland under ryska kriget 1555-57, utfärdade det brev där han gjorde sonen Johan till hertig av Finland och vapenbrevet med hertigdömets nya vapen, det som innehåller en björn för Norra Finland och en hjälm med glavenstakar för Södra Finland.

År 1581 hävdade sig hertig Johan gentemot storfursten av Novgorod genom att införa titeln storfurste av Finland i den svenska konungatiteln (han använde titeln första gången 1577), och det är med största sannolikhet här som Finlands vapen som vi känner det kommer in i bilden. De påståenden som finns om att Finlands vapen skulle ha burits redan i Gustav Vasas begravningsprocession är inte trovärdiga.

Karelens vapen 1562 i Bibliothèque Nationale
 i Paris; här saknas ännu kronan mellan armarna.

Samtidigt kan vi konstatera att den äldsta kända avbildningen av Karelens vapen är från 1562 och att detta vapen obestridligen bars vid Gustav Vasas begravning. En förbättring av vapnet till Johan III:s kröning placerar en gyllene krona mellan armarna, vilket förtydligar vapnets budskap: kampen om herraväldet över hertigdömet Karelen.

Det är sannolikt att hertig Johan varit aktiv i utformandet av Karelens vapen, liksom andra landskapsvapen vid den här tiden, det var han som skötte om arrangemangen för begravningen hösten 1560; den blivande Erik XIV befann sig på friarfärd till England. Båda bröderna var förvisso heraldiskt kunniga och dito intresserade.

Efter begravningen vidtog arbetet att planera och utföra gravmonumentet över Gustav Vasa och hans drottningar i Uppsala domkyrka, vilket utfördes av den flandriske bildhuggaren Willem Boy. Arbetet drog ut på tiden och blev klart först på 1580-talet. Monumentet upptog även svenska provinsiella vapen och däribland även det som har kommit att betraktas som urformen för Finlands vapen, än idag ansett som förebilden för alla framställningar av vapnet.

Finlands vapen i manuskript D 400 (1581)
 i Kungliga biblioteket, Stockholm.

Sigill för Stornovgorod, ca. 1470. Ett
 "våldsamt odjur", лют зверь, vilket vid
 tiden allmänt uppfattades som ett lejon. 

Finlands vapen planerades naturligtvis något tidigare, den äldsta bildversionen återfinns från år 1581 och sammanfaller med skapandet av titeln storfurstendömet Finland samma år eller eventuellt redan från 1577. Även här kan vi ana nuvarande Johan III som vapendesigner. Ämnesvalet sammanfaller med Karelens vapen: ett rakt svärd och en kroksabel; kampen mellan öst och väst. Vi har i det tidigare inlägget konstaterat att Ivan IV i Ryssland så att säga desarmerat det björnmotiv Johan hade i vapnet för Norra Finland genom att låta ståthållaren i Novgorod anta ett nytt vapen med en björn (lodjuret som också fanns där kvarblev, men tidigare hade det alltså haft sällskap av ett lejon). Johan svarar då med ett lejonvapen för Finland, och uppenbart är att kampen vid östgränsen förs också på det heraldiska planet.

Att Johan eventuellt också som gensvar hade det forna lejonet för Novgorod i tankarna när han skapade Finlands lejon kanske man får en fingervisning till när man ser hur han utökar titulaturen med erövringar från Novgorod: "...storfurste av Finland, Karelen, Ingermanland m.m." och samtidigt ställer krav på Novgorod, Pskov, Gdov, Ladoga, Porchov och Nöteborg. Därefter kan man vända blicken mot vapnet för staden Narva.

Narvas medeltida vapen föreställde en fisk under en krona (och fiskarna i Novgorods vapen torde hänsyfta till det erövrade Narva). År 1585 förlänade så Johan III staden Narva ett nytt vapen; två fiskar i blått fält, ovan åtföljda av ett svärd och nedan av en kroksabel. Det är, som man säger, en händelse som ser ut som en tanke att Johan stadfäster Narvas övergång från ryskt till svenskt herravälde med svärd och sabel i precis samma positioner som i Finlands vapen.

Johan III:s vapen för staden Narva.

Litteratur:
Hans Hildebrand: Antigvarisk tidskrift för Sverige: Heraldiska studier II, Landskapens vapen, Stockholm 1905
Carol Hedberg: "Finlands första vapen", Heraldica Fennica, HSiF, Esbo 1978
Knut Pipping & Leif Tengström: Huset Vasa, Jagellonerna och Ivan IV Vasilievitj. Några hypoteser om de svenska landskapsvapnens uppkomst", Heraldisk tidsskrift, Vol. 5, No. 49-50, 1984
Leif Tengström: Till frågan om Finlands vapen, Finskt museum 1981
Leif Tengström: Muschoviten ... Turcken icke olijk. Ryssattribut, och deras motbilder i svensk heraldik från Gustav Vasa till freden i Stolbova, Jyväskylä universitet 1997
Gustaf von Numers: Finlands vapensköld, Heraldisk Tidsskrift nr. 17, mars 1968
John Lind: "Ryssesablen", "Finlands Björn", Novgorods löve samt nogle fisk. En strid på våben, Historisk Tidskrift för Finland 1983

Apoteksskyltar med dubbelörnar

Apoteksskylt med Storfurstendömets vapen i fullt utförande samt landskapsvapnen.
 Funnits på Kronohagens apotek i Helsingfors under 1800-talet. Källa: Helsingfors stadsmuseum

Ett heraldiskt ämne som inte är särskilt utförligt behandlat är de apoteksskyltar med vapen som förekom i Finland på 1800-talet. Motivet med dubbelörn har kommit från Ryssland, uppenbarligen via Viborg. I Ryssland var det apoteken av första klass, så kallade priviligierade apotek, som fick använda skylt med dubbelörn.

Apoteksörn uppbevarad i Åbo Museicentrals samlingar. Det är inte närmare angivet var den suttit,
 men här är det fråga om Rysslands vapen under 1800-talet, så kopplingen till Finland förblir oklar.

Dessa skyltar var i bruk på de finska apoteken 1812-1917 och förekom också på deras sigill och andra trycksaker, även om det egentligen inte fanns någon särskild förordning om deras användande. Vanligt var hur som helst att dubbelörnen förde det landskapets eller den stadens vapen, där apoteket var beläget.

En härligt naivistisk apoteksörn, likaså ur Åbo Museicentrals samlingar.
 Proviniens inte angiven.

Mot 1890-talet och med det allmänna förryskningsträvandet började det förekomma protester mot den ryska "kråkan" och en del apotekare avlägsnade dubbelörnen, och i vissa fall tycks man ha använt sig av en mer neutral enhövdad örn. Slutgiltigt förpassades dubbelörnen till historien i och med självständigheten år 1917.

Tammerfors apotek i början av 1900-talet med en betydligt mer naturalistisk och enhövdad örn.

Populärt blev det i stället med andra djur, nationalfågeln svanen och kraftdjuret björnen men också biet och myran som bidragit till utvinning av mediciner. Finlands lejon, den heraldiska rosen och de olika städernas och landskapens vapen var naturligtvis också vanliga.

Apoteksörn med Nystads vapen på bröstet. Åbo Museicentral.

Andra allmänna symboler för apotek har varit Eskulapstaven, enhörningar, krokodiler, alligatorer eller deras heraldiska motsvarigheter lindormen och draken, samt internationellt det gröna korset eller helt enkelt bokstäverna Rx som står för recipiere. Just det, att skriva ett recept.

Björneborgs apotek med dubbelörn ovanför ingången. Byggnaden vid torget blev färdig år 1883,
 så bilden är tagen efter det. Källa: Satakunda museum,

Den vanligaste apotekssymbolen internationellt är Hygieias ormskål, och den har också till stor del tagit över som symbol för apoteken i Finland, låt vara att den förekommit redan tidigare om än i mindre utsträckning, åtminstone sedan slutet av 1800-talet. Hygieia var Asklepios dotter och hälsans och renhetens gudinna i den grekiska mytologin.

Standardiserad modern apoteksskylt med Hygieias ormskål och grönt kors.

Källor:
Ahti Nokela: Heraldiikka suomalaisessa farmasiassa, Heraldica Fennica, HSiF 1978
Lotta Svärd / apteekkimuistoja
The origins and meanings of pharmacy symbols

Anders Segersven

Finlands lejon i olika sammanhang

Finlands lejon gjutet i betong i väggen på bunkern Irma vid Harparskoglinjen i Hangö. Här byggdes en
bunkerlinje 1940 då Hangöudd måste utarrenderas till Sovjetunionen efter Vinterkriget

En statssymbol kommer genom tiderna till användning i många olika sammanhang och i mångahanda syften, så också Finlands lejon. Den gemensamma nämnaren är naturligtvis Finland, bruket av symbolen ska hänvisa till att det här har med Finland att göra. Det är en grundläggande heraldisk funktion, javisst. Jag har hursomhelst tagit mig före att här samla några lejon i kanske aningen mer udda sammanhang.

Sorgemärket av Akseli Gallen-Kallela år 1900. Det utgavs i protest mot att Finlands
 egna frimärken avskaffades av de ryska myndigherna med början från år 1891.

Jägarfanan. Den kungliga preussiska 27. Jägarbataljonen som bestod av finländare utbildade i Tyskland svor faneden till Finlands lagliga regering 13.2.1918 i Liepaja och Jägarfanan invigdes. Korsfanan som påminner om Finska gardets fana hade i hörnen örnsymboler av preussisk typ och i mitten Finlands lejonvapen.

Armmärke för de finska SS-frivilliga i SS-divisionen Wiking. De hade gärna sett sig som arvtagare till jägarna i 27. Jägarbataljonen en generation tidigare, men eftervärlden har inte velat se saken med så blida ögon.

Fana för Svenska brigaden, rikssvenska frivilliga som stred på vita sidan i inbördeskriget 1918.
Noga taget så är detta den första fanan, sydd av damer i Uleåborg i mars 1918. En andra fana,
 som inte har något lejon, erhölls i maj 1918 inför segerparaden i Helsingfors.

Maila Talvio som Finlands mö i en tablå anordnad av tidskriften Ateneum år 1899,
 tydligen inspirerad av Walter Runebergs Lex, här i versionen på Presidentens slott.
 I brist på lejon har hon dock fått nöja sig med en uppstoppad tiger.

Favorit i repris. Lejon i obetalbar art déco av Gunnar Finne för försvarsmakten 1929.

Finlands lejon av gamla mynt? Javisst, Timo Ruotsalainen ville göra något speciellt till Finlands
 100-årsjubileum, och det blev en tre meter hög lejonstaty av gamla mynt från markens tid.

Och till sist: blott ett förslag men ändå. Akseli Gallen-Kallela anser att Finlands vapen bör se ut så här år 1929. Kopplingen till Savolax-Karelen är stark, det utvisar de rödsvarta savo-karelska färgerna.

Anders Segersven

Ett något tilltufsat lejon

Detta är för all del film, en bild från den i övrigt strålande TV-serien "Invisible Heroes", men varför är lejonet på ambassadskylten så missbildat?

För att börja med det grundläggande; det här är Finlands statsvapen.

Dess vapenbeskrivning är fastställt i lagen om Finlands vapen, man kan alltså säga att det åtnjuter ett visst laga skydd.

1 §

Finlands vapen är Finlands historiska vapen, som beskrives på följande sätt:

I rött fält ett krönt lejon som trampar på en sabel och vars högra ram ersatts med en harneskklädd arm svingande ett svärd; lejonet, dess krona och beväring, armharneskets ledplåt och vapnens fästen av guld, vapnens klingor och harnesket av silver; fältet bestrött med nio rosor av silver.

Därutöver så bestäms om myndigheternas bruk av lejonvapnet i lagen om myndigheters sigill och stämplar och i statsrådets förordning om statliga myndigheters sigill och stämplar. Vi kan läsa att:

Finlands vapens emblem används alltid i sigill och stämplar av

1) republikens president och republikens presidents kansli,

2) statsrådet,

3) ministerierna,

4) justitiekanslern i statsrådet och justitiekanslersämbetet,

5) högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen,

6) riksåklagaren och riksåklagarämbetet,

7) kanslern vid Helsingfors universitet,

8) Finlands Bank,

9) försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet, samt

10) Finlands beskickningar i utlandet.

Och ändå så ser man väldigt ofta versioner av vapnet som inte med bästa vilja kan kallas för särskilt heraldiska, och vad ironiskt är, en av de större syndarna tycks vara statsförvaltningen självt.

Inrikesministeriet förnyade sin visuella identitet i slutet av år 2018. Enligt uppgift ville man ha

 "kraftiga och fräscha nyanser". Ja, vad ska man säga till det?

Utrikesministeriet har tagit hela klotet i besittning. Själva lejonet tycks ändå ha klarat 

globaliseringen relativt helskinnat.

Undervisnings- och kulturministeriet har ett lejon som andas gångna tider, 

lite av lejonfrimärket modell 1917 av Eliel Saarinen. Men varför har man spillt grön färg på det hela?

Om vi ska vara noga så hör bitecknen i ett bestrött fält till fältet, inte till vapenbilden. Jag talar här om rosorna i Finlands vapen som, om lejonet återges utan sköld inte följer med. De får lov att bli kvar på sköldfältet. Men kanske ska den gröna färgfläcken hos undervisnings- och kulturministeriet betraktas som en sköld?

Flertalet ministerier och instanser har det finska lejonet med i sin helhet, och man har klarat av att lämna rosorna åt sitt öde. Men man vill naturligtvis ha en egen visuell profil och ett eget stuk på lejonet:

En udda fågel bland ministerierna; kommunikationsministeriet kommunicerar inte via lejon, 

trots att det är önskvärt.

Det statligt ägda Myntverket i Finland för ett krönt lejon, och hänsyftningen är rätt tydlig även om det i brist på 

huggverktyg och bepansrad ram strängt taget inte är fråga om Finlands lejon.

Republikens president för ett lejon av guld i vitt (dvs silver) fält; ett tinkturfel om man vill se det så, som i tiden endast kungariket Jerusalem tilläts. Inredningen i Presidentslottet, främst i Spegelsalen, går förvisso i guld och vitt.

Försvarsmaktens lejon med torn har varit i bruk sedan 1963 och det är designat av 

en alldeles riktig heraldiker; Gustaf von Numers. Här finns inget att klaga på.

Finlands Bank har bevarat den officiella versionen av Finlands lejon, tecknad av Olof Eriksson.

Här hade vi de flesta av instanserna som näms i lagen om myndigheters sigill och stämplar, några enstaka föll ut av utrymmesbrist eller så använde de sig inte i sin visuella profil åtminstone av något lejon, vilket förstås inte betyder att de inte skulle ha ett i sina sigill och stämplar, kantänkas. Lagtexterna ovan nämner ju specifikt sigill och stämplar, inte logotyper och visuell profil i allmänhet. Man anser sig uppenbarligen därmed ha ett visst spelrum i det visuella, även om strävan de senaste åren så vitt jag förstått det hela, har varit att framhäva lejonet mer.

Gränsbevakningsväsendet profilerar sig ingalunda med något lejon, utan en björn.

Den springande punkten i upplägget är att dessa instanser och deras kommunikationsansvariga ofta vill fräscha upp och förnya den grafiska profilen, alldeles som kollegerna i näringslivet. Man anlitar sedan reklambyråer som nog så ivrigt och med minimal heraldisk kunskap ger sig i kast med uppgiften, det får man ju betalt för. Men risken är stor för att barnet åker ut med badvattnet ibland alla ledord som "dynamisk"och "fräsch" och "tilltalande" och jag vet inte vad.

En samling officiella lejon av äldre datum ur Riksarkivets samlingar.

Även partier kan. De Gröna drog ut i riksdagsvalet 2011 under gröna baner med ett lejon av silver. 

Bildkälla: Vihreä lanka 9.12.2010.

Tills sist en åsikt från reklambyråernas värld (Markkinointi & Mainonta, på finska): Jukka Hakala anser att Finland misshandlar sitt lejon.

Anders Segersven