Försvarsmaktens utbildningsmärken

Bildkälla: Esa Syväkuru/Försvarsmakten. Märken för från vänster pansarvagnsman, väderobservatör,
 granatkastarman, pansarjägare samt missilskytt.

Försvarsmaktens utbildningsmärken togs officiellt i bruk på självständighetsdagen 1949, även om det redan på 1930-talet till uniform m/22 förekommit ovala svartgula utbildningsmärken, som sedan kommit ur bruk. I praktiken var det fråga om stamunderofficerares kursmärken, även om vissa beväringar som genomgått specialkurser kunde bära samma märken.

Nyblivna fallskärmsjägare har fått sina baretter och märken. Bildkälla: Försvarsmakten.

Då beväringen rycker in kommer först en grundutbildningsperiod som ger allmänna färdigheter för att fungera som soldat. Denna period är likadan för alla beväringar. Efter grundutbildningsperioden ges specialiserande utbildning för att fungera i krigstida uppgift i respektive vapenslag. Och det är alltså dessa utbildningar som sedan renderar ett utbildningsmärke för respektive specialitet.

Dessa märken är komponerade enligt heraldiska principer och framställs i en sköld, så det finns all anledning att ta upp dem till närmare påseende inom ramen för finsk heraldik.

Tre märken från underhållet som vapenslag; vapensmed, mekaniker och "skrivare",
 egentligen är det fråga om ekonomieområdet som helhet dvs. alla former av hushållning.

Sissimärket, en sissi är svår att översätta,
men det är närmast fråga om rekognoscering
bakom fiendens linjer,

Utbildningsgrenens märken är tillverkade av tyg, ursprungligen tryckta och numera broderade, och de ska fästas på vänstra uniformsärmen. Förr i tiden fick beväringen lov att sy fast det egna märket, men numera fästs de behändigt med kardborreband, och i nya tiders uniformer är deras plats strax under truppförbandsmärket. I och med uniform M/91 kom märkena att förminskas något och en del detaljer togs bort ur vissa märken.

Artillerist eller kanoniär om man så
 vill. Den brinnande bomben är även
internationellt känd som symbol
 för artilleri.

Ursprungligen beviljades dessa märken bara till en del av soldaterna i kontingenten, men under 1950-talet utökades utdelningen och från och med 1962 får alla beväringar ett utbildningsmärke under eller efter specialutbildningsperioden. Som mest fanns det inom landstridskrafterna närmare 60 olika märken, men en stor del av dessa togs ur bruk 1962 av spar- eller andra skäl. Det var i samband med detta tillfälle man övergick till att brodera de märken som blev kvar i användning.

På 1970-talet tillkom nya utbildningsmärken, och i dagens läge har landstridskrafterna omkring 20 märken och marinen närmare 30. De flesta av dagens i bruk varande märken är huvudsakligen designade av Sakari Salokangas och Juhani Vepsäläinen på Huvudstaben.

Ett av de nyare utbildningsmärkena: stadsjägare från 2016. Eller rättare sagt, en jägare
 specialiserad på krigföring i urbana miljöer. Dessa finns i Gardesjägarregementet i Sandhamn.

Ursprungligen var avsikten att utbildningsmärkets sköld och bård skulle följa beväringens egna vapenslagsfärger, det vill säga färgerna på kragspeglarna, men även detta gavs upp 1962. I huvudsak följer utbildningsmärket ändå vapenslagets traditionella färger. Det förekom också i tiden att vissa militärlän inrättade ett mästarsoldat-märke, men i dagens läge har truppförbandens traditionskors blivit sättet att premiera en soldat som har utmärkt sig.

En samling av de flesta vanliga utbildningsmärken.

Källa:
Kari K. Laurla: Sotilasheraldiikka Liput, merkit ja tunnukset, Kuopio 2002

Anders Segersven

Antti Matikkalas legat

Det kunde vara på sin plats att även för våra finländska läsare uppmärksamma det här initiativet som tagits inom Societas Heraldica Scandinavica:

Till hedrandet av ordenshistoriker och styrelsemedlem i SHS Antti Matikkalas minne står Societas Heraldica Scandinavica och Académie Internationale d’Héraldique (AIH) bakom inrättandet av ”Antti Matikkalas legat”. Tanken är att samla in ett grundkapital varifrån stipendier till unga heraldiker kan utbetalas i syfte att bidra till deras deltagande i internationella heraldiska kongresser och kollokvier.

Antti Matikkala var ju, förutom alla andra förtroendeuppdrag inom det heraldiska fältet han hade, även sittande ordförande för Heraldiska Sällskapet i Finland vid sitt alltför tidiga frånfälle i januari 2019.

Läs mera om saken på Societas Heraldica Scandinavicas hemsida.

Antti Matikkala med president Sauli Niinistös vapen i den samling presidentvapen
 som HSiF upprätthåller på Skatuddens Casino i Helsingfors.

Anders Segersven

Några ord om attribut

De fyra evangelisterna har i likhet med helgonen sina egna attribut eller symboler; Johannes med örnen,
 Matteus med ängeln (eller människan), Markus med lejonet och Lukas med tjuren.

Ett attribut är ett föremål, en klädedräkt, ett redskap eller något annat tillbehör som identifierar en avbildad person, ett djur eller en företeelse. Allra främst förknippas naturligtvis attributen med helgon, men de förekommer annanstans också, och inte minst inom heraldiken.

Finska kommunvapen med kyrklig anknytning. Lappee (Lappvesi) visar Sankt Lars
 med halstret, Köyliö (Kjulo) hänvisar till legenden om biskop Henrik och Lalli, bilan i
  Tenala kommuns vapen anknyter till Olof den helige. Källa Isto Peltonen.

Helgon var som regel sedan länge döda när man började avbilda dem, och ingen visste hur personen i fråga sett ut. Man använde sig alltså av attribut som gick igen från bild till bild, och de här attributen hämtades från respektive helgonlegend, de kunde utgöras av pinoredskap, yrkesrelaterade verktyg, saker helgonet gjort eller skapat osv.

Struts i hjälmprydnaden för
  Ludvig I_av Ungern.
  Gelre vapenrullan.

Fortuna, slumpens och lyckans gudinna,
 med ögonbindel och ymmnighetshorn,
 rullande runt på lyckans hjul.

Likadant var det med en hel del av djuren inom heraldiken, både fantasidjur och verkliga sådana. De kunde vara så exotiska att väldigt få hade sett sådana med egna ögon, och då behövdes det något som särskiljde. På samma vis gjorde man med djur som annars kunde likna andra närbesläktade arter, något behövdes som visade att just det här är det djuret.

Den tidigare finska staden Kexholm
med en vakande trana i sitt vapen

Vi kan ta som exempel strutsen och tranan, båda är storvuxna fåglar som under medeltid och tidigmodern tid kunde tecknas lite hur som helst. Strutsen igenkänns på att den håller en hästsko av järn i näbben, och faktum är att den även i verkligheten slukar allt möjligt osmältbart. Egenskapen förtydligas i fabeln och följaktligen också i heraldiken. Tranan, sinnebilden för vaksamhet, brukar man ge en sten i den lyftade klon, som ska väcka den vaktande fågeln genom att den tappar stenen om den faller i sömn. Och storken, den känner man igen på att den håller en orm i näbben - om småbarn förekommer, är det sannolikt inte fråga om heraldik.

Utter nr 213.

Ett tamdjur, som en hund, utmärks med halsband och en jaktfalk känns igen från sin vilda frände genom att den är försedd med huva och bjällror. Halsbandet kan användas på andra djur också, hjortdjur som hålls i en djurgård för jaktändamål kan framställas med halsband, ty särskilt vilda är de inte. Ålands landskapsvapen visade tidigare en hjort med halsband, men efter att man rättat till förväxlingen med Ölands landskapsvapen 1944, övergick Öland till att föra en hjort med halsband och den åländska hjorten blev av med sitt.

Rääf i Finland.

En utter förekommer ofta med en fisk i munnen, för sådant sysslar uttrar med, och en räv är ju känd som en notorisk hönstjuv, så det är inte så sällan som räven avbildas springande iväg med en höna eller gås i munnen. Det är förvisso inte så svårt att hitta vapen där dessa båda gynnare förekommer utan dylika attribut, så helt genomgående är systemet inte. Men då blir det genast svårare att identifiera dem med säkerhet, och det kan hända att man får gå till vapenbeskrivningen för att bli övertygad. För hunden, räven och vargen är alla släkt, och hastigt ritade inte nödvändigtvis alls lätta att skilja från varandra.


Semiotiken ägnar sig åt ett studium som kommer nära det vi avhandlar här. Vi talar om symboler som till exempel det verbala språket, gester, logotyper och grafiska märken. Det logiska sambandet mellan uttryck och innehåll baseras på överenskommelser, konventioner och kulturella vanor. När man lär sig att förknippa visst tecken till ett visst sammanhang eller företeelse, skapas en mening och ett semiotiskt innehåll

Ja, så där som att en nyckel kan betyda aposteln Petrus eller ett hjul Katarina av Alexandria. Båda väl företrädda inom heraldiken.

Och hur ska man känna igen en tjuv inom populärkulturen om han inte har mask och randig tröja,
 ofta också en kofot och en säck stöldgods? Dessa är tjuvens attribut, helt enkelt.

Källor:
Ottfried Neubecker: Heraldik; Källor, Symbolik, Användning, Stockholm 1982

Jussi Iltanen: Suomen kuntavaakunat - Kommunvapnen i Finland, Maakuntien ja kuntien vaakunat keskiajalta

nykypäivään - Landskaps- och kommunvapnen från medeltid till nutid, Karttakeskus 2013

Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma Jyväskylän yliopisto 2013

Sven Tito Achen: Heraldikkens femten Glaeder, Köpenhamn 1978

Anders Segersven

Apoteksskyltar med dubbelörnar

Apoteksskylt med Storfurstendömets vapen i fullt utförande samt landskapsvapnen.
 Funnits på Kronohagens apotek i Helsingfors under 1800-talet. Källa: Helsingfors stadsmuseum

Ett heraldiskt ämne som inte är särskilt utförligt behandlat är de apoteksskyltar med vapen som förekom i Finland på 1800-talet. Motivet med dubbelörn har kommit från Ryssland, uppenbarligen via Viborg. I Ryssland var det apoteken av första klass, så kallade priviligierade apotek, som fick använda skylt med dubbelörn.

Apoteksörn uppbevarad i Åbo Museicentrals samlingar. Det är inte närmare angivet var den suttit,
 men här är det fråga om Rysslands vapen under 1800-talet, så kopplingen till Finland förblir oklar.

Dessa skyltar var i bruk på de finska apoteken 1812-1917 och förekom också på deras sigill och andra trycksaker, även om det egentligen inte fanns någon särskild förordning om deras användande. Vanligt var hur som helst att dubbelörnen förde det landskapets eller den stadens vapen, där apoteket var beläget.

En härligt naivistisk apoteksörn, likaså ur Åbo Museicentrals samlingar.
 Proviniens inte angiven.

Mot 1890-talet och med det allmänna förryskningsträvandet började det förekomma protester mot den ryska "kråkan" och en del apotekare avlägsnade dubbelörnen, och i vissa fall tycks man ha använt sig av en mer neutral enhövdad örn. Slutgiltigt förpassades dubbelörnen till historien i och med självständigheten år 1917.

Tammerfors apotek i början av 1900-talet med en betydligt mer naturalistisk och enhövdad örn.

Populärt blev det i stället med andra djur, nationalfågeln svanen och kraftdjuret björnen men också biet och myran som bidragit till utvinning av mediciner. Finlands lejon, den heraldiska rosen och de olika städernas och landskapens vapen var naturligtvis också vanliga.

Apoteksörn med Nystads vapen på bröstet. Åbo Museicentral.

Andra allmänna symboler för apotek har varit Eskulapstaven, enhörningar, krokodiler, alligatorer eller deras heraldiska motsvarigheter lindormen och draken, samt internationellt det gröna korset eller helt enkelt bokstäverna Rx som står för recipiere. Just det, att skriva ett recept.

Björneborgs apotek med dubbelörn ovanför ingången. Byggnaden vid torget blev färdig år 1883,
 så bilden är tagen efter det. Källa: Satakunda museum,

Den vanligaste apotekssymbolen internationellt är Hygieias ormskål, och den har också till stor del tagit över som symbol för apoteken i Finland, låt vara att den förekommit redan tidigare om än i mindre utsträckning, åtminstone sedan slutet av 1800-talet. Hygieia var Asklepios dotter och hälsans och renhetens gudinna i den grekiska mytologin.

Standardiserad modern apoteksskylt med Hygieias ormskål och grönt kors.

Källor:
Ahti Nokela: Heraldiikka suomalaisessa farmasiassa, Heraldica Fennica, HSiF 1978
Lotta Svärd / apteekkimuistoja
The origins and meanings of pharmacy symbols

Anders Segersven