Att döda ett sigill

J.P.Taavitsainen, Sigillfynd gjorda vid arkeologiska utgrävningar i Finland, Fornvännen 76.

I samband med det förra inlägget om sigillstampfyndet i Sjundeå, dök ett intressant faktum upp; om du tappar din sigillstamp så behöver du få den dödad, så att den inte kan missbrukas om någon skulle hitta den och få för sig att börja använda den. Alldeles - precis som med tappade kreditkort och mobiltelefoner av idag. Ett slitet uttryck, men inget nytt under solen alltså.

Sigillet var en väsentlig del av den medeltida dokumenthanteringen. Sigillet bekräftade den underskrivandes identitet eller den institution denne representerade. Ja, till den grad att identiteten kunde uttryckas enbart genom ett sigillavtryck och individen kunde alltså utöva sin auktoritet utan att fysiskt vara på plats.

Sigill för biskop Bero I från 1253, det äldsta bevarade i Finland.

Bevarade sigillstämplingar finns det i Finland en hel del, Reinhold Hausens samling "Finlands medeltidssigill" upptar 378 stycken, varav det äldsta är tryckt i vax av biskop Bero I år 1253. Fler än så har hittats efter det att Hausen gav ut sin samling år 1900, men sigillstampar har bevarats endast ett drygt tiotal; från 1300-talet 6 stycken, från 1400-talet 7 stycken och en från 1500-talet.

Då en sigillbärande person dog, var det av vikt att se till att sigillet inte heller kunde användas längre. Man lade alltså ofta sigillstampen med i graven, varvid den också ofta gjordes obrukbar. Det hela kunde rentav utformas till en hel ceremoni; sigillet fördes efter själamässan till huvudaltaret där det förstördes av en för ändamålet tillkallad guldsmed. Om sigillstampen var av ädelmetall kunde den döde under sin livstid ha bestämt om att någon släkting skulle ärva metallen. Man kunde naturligtvis också smälta ner den och donera metallen till kyrkan.

Sigillstamp funnen vid arkeologiska utgrävningar i Enköping. Från arkeologerna.com.

Men om du alltså helt enkelt tappade bort din sigillstamp, så var det av vikt att få den dödad så att eventuella dokument sigillerade med den efter det kunde förklaras ogiltiga. Det gällde alltså att göra en anmälan hos någon representant för den offentliga makten, tex. städernas råd eller vid de lokala lagmanstingen eller häradstingen där man kunnat erhålla ett intyg av domaren som bevis. I Finland har inte bevarats några dokument över detta förfarande, men i Tallinnrådets tänkebok från åren 1380-1455 återfinns flertalet anteckningar om dödande av sigill. Främst tycks det ha varit fråga om borgare, rådsmän och hantverkare som lät anmäla om försvunna sigill, men enstaka adelsmän och ordensvasaller återfinns också.

Litteratur:

Visa Immonen & Tapio Salminen: Keskiaikainen papin sinettileimasin Siuntiosta, Suomen kirkkohistoriallisen seuran vuosikirja 2020, sid 120-132, Helsingfors

J.P. Taavitsainen: Sigillfynd gjorda vid arkeologiska utgrävningar i Finland, Fornvännen 76

Anders Segersven

Sigillstampfyndet i Sjundeå år 2017

En metalldetektorentusiast gjorde år 2017 på en åker i Lempans by i Sjundeå ett fynd som utan vidare kan anses som ett av de heraldiskt sett mer intressanta på åratal. Det är fråga om en sigillstamp i kopparlegering med en vapenbild som stilmässigt kan dateras till slutet av 1300-talet. Vad mera är, omskriften gör att vi kan namnge ägaren till sigillet; S(igillum) Io(a)n(n)is Wolde(ma)rzo(n) p(res)b(yte)ri, det vill säga "prästen Johannes Woldemars sigill".

Själva vapnet på sigillet består av en gotisk såkallad strykjärnssköld med en eldstålsliknande bild. Inom heraldiken har vi termer för olika former gångjärnsbeslag, samt även läderkniv, men det förblir oklart vad för en figur det egentligen är fråga om. Vad som däremot är uppenbart är att vapnet påminner väldigt mycket om det för släkten Scherembeke.

Sigill för Kristiern von Scherembeke år 1319.

Scherembeke-ätten härstammade ursprungligen från Scharnebeck, nordost om Lüneburg i Niedersachsen där den första medlemmen är känd år 1218, men verkade under 1300- och 1400-talen i Harjumaa, släktens gods Maardu låg strax öster om Tallinn. Scherembekes vapen är känt sedan 1359, då medlemmar av ätten gjorde en större donation till Helgeandskyrkan i Tallinn.

Gåvobrevet till Helgeandskyrkan i Tallinn 14.9.1359 med vidhängande sigill av riddaren Christianus
 Scherembek, hans bror Willekinus och Christianus son Christianus junior. Bild: Tallinna Linnaarhiiv.

Kontakter till högfrälset i det svenska riket saknades inte; ståthållaren på Viborg Kristiern Nilsson Vasa kallade Henrik Scherembeke i Tallinn sin frände ("ome") i ett brev av den 10.3.1423. Det kunde betyda morbror eller någon annan släkting på kvinnosidan. Scherembeke-vapnet påminner mycket om det tidiga Vasavapnet, det som är känt med Kristiern Nilssons far Nils Kettilsson 1355. Det har tolkats som en heraldisk liljefigur i ändan av en spira, som sedan omarbetades till en stormvase av Gustav Vasa.

Men vem var då prästen som tappade sigillstampen i Lempans i Sjundeå? Ja, det vet vi inte. Även om namnet Johannes förekommer, så är någon prästman med tillnamnet Woldemar inte känd i släkten Scherembeke. Sannolikt har prästmannen ändå varit knuten till släkten på sätt eller annat. Och vad hans ärenden än må ha varit så var han sannolikt endast på färd genom Sjundeå, eller borde man kanske säga, det vi idag känner som Sjundeå eftersom Sjundeå känns som socken först år 1417. Lojo däremot var kyrksocken redan år 1323 och mycket av färdseln till och från Lojo dessa tider gick genom Sjundeå följande Sjundeå å. De kyrkliga traditionerna i Lojo anses gå ända till 1200-talet, då legenden berättar att den danske ärkebiskopen Andreas Synnesen lät utföra massdop på folk vid Kastlähde källa i Tötar.

Minnesmärke vid Kastlähde källa i Tötar. Bild: Lohjan kotiseutututkimuksen ystävät.

Platsnamn med leden munk i namnet är rikligt förekommande mellan övre loppet av Sjundeå å och södra stranden av Lojo sjö och också annorstädes vid kusten i Nyland. Först och fämst har det med cisterciensermunkarna från Padis kloster i Estland att göra; konung Magnus Eriksson hade år 1351 överlåtit patronatsrätten över Borgå socken till padismunkarna och de hade också omfattande egendomar i Ingå och Kyrkslätts socknar samt laxfisken i flere åar och älvar längs kusten.

Fögderier och kyrkosocknar i Nyland vid medeltidens slut. Från "Padise ja Vantaa".

Kyrkomän av mångahanda slag rörde sig alltså längs Sjundeå å, och den första kyrkplatsen i Lojo låg uppenbarligen i Kyrkstad i Virkby, det är strax söder om Lojo sjö som nämnt ovan. Kapell anlades längs med ån både vid Sjundby och vid Svidja, men hurudan verksamhet där förekom har för länge sen försvunnit i tidens glömska. Folkminnet har bevarat intrycket av munkar antagligen oavsett hurdana kyrkans män det varit fråga om. Och så någon gång under andra halvan av 1300-talet tappade en av dessa kykomän, prästen Johannes Woldemar, sin sigillstamp i en åker i Lempans by.

Föll den ur hans pung när han vandrade över fälten, eller när han satt sig ned för att vila, kanske slagit läger, det får vi aldrig veta. Det är kanske mindre sannolikt att han red, sådant var för stormännen, men han tycks ju som vi har sett varit knuten till en inflytelserik släkt, så det är väl inte helt uteslutet det heller.

Det kan vi konstatera, att där han rörde sig längs utkanterna av Raseborgs slottslän, så satt vid samma tider på Raseborg Tord Röriksson, måg till Nils Kettilsson som använde sig av samma vapen som vår prästeman. Små var kretsarna på den tiden.

Bockstensmannen. Vad gör han här? Ja, egentligen ingenting, men han var när han
 dog någon gång under andra halvan av 1300-talet en lägre ämbetsman på resa,
 enligt vissa teorier rentav en prästeman.

Litteratur:

Visa Immonen & Tapio Salminen: Keskiaikainen papin sinettileimasin Siuntiosta, Suomen kirkkohistoriallisen seuran vuosikirja 2020, sid 120-132, Helsingfors

Gunvor Kerkkonen: "Västnyländsk kustbebyggelse under medeltiden" Helsingfors 1945

Padise ja Vantaa, keskiajan silta Padisen ja Vantaan välillä

Anders Segersven

Det finska frälsets ursprung och särdrag, del 2



Modell av biskopsborgen i Korois som den kunde ha sett ut på 1200-talet.

Det är dags att fortsätta studera det senjärntida samhället i Finland. Vi konstaterade i förra inlägget att västra Finland tidigt var inlemmat i den skandinaviska kulturgemenskapen, uppenbarligen ingick man också tidvis i det svenska ledungssystemet. Ledung tillämpades i vikingatidens slutskede utmed den svenska östkusten, från Ångermanland i norr ned till riksgränsen mot Blekinge i söder, samt Öland, Gotland och åminstone i sydvästra delen av Finland. Ledungssystemet avvecklades sedermera på 1200-talet.

Erik den heliges korståg till Finland på 1150-talet är en legend, det finns inga arkeologiska spår av någon stor förändring vid den här tiden, varken i gravskick eller smycken. Men vad försiggick och fanns här då egentligen?

Legenden författades tidigast omkring 1270 och i avsikt att få till stånd en kanonisering av Erik, den äldsta bevarade versionen är i Registrum Upsaliense från 1344. Biskop Henrik, som åtföljde Erik, hade stannat kvar i Finland för att leda kristningsarbetet av finnarna och han led martyrdöden omkring år 1158. Han kom att begravas i Nousis kyrka, och här har också biskopssätet sina yttersta rötter.

Den kända medeltida kenotafen till biskop Henriks ära i Nousis kyrka. 

Hursomhelst så började kyrkan organisera sig i början av 1200-talet och man etablerade sig i Korois, på en udde i Aura å. Ett påvligt tillstånd anlände år 1229 och här byggdes en biskopsgård och försvarsverk.

Biskopssätet i Korois idag. Åbo stads utkanter i bakgrunden.

Så värst många år han kyrkan inte verka i Korois, förrän man flyttade en bit nedåt längs Aura å och påbörjade byggnationen av en domkyrka; Åbo domkyrka. Kyrkan vigdes till bruk år 1300 och ungefär i samma veva kan man anse att staden Åbo uppstod. Eventuellt fanns här redan från tidigare en tysk handelskoloni, men saken är omdebatterad. En del arkeologiska utgrävningar har hittat endast plogspår i de djupare jordlagren, så åtminstone området där domkyrkan anlades hade varit åkermark.

Åbo domkyrka.

Det ligger nära till hands att tänka sig att forna maktsläkter i och med brytningen med ledungssystemet och införandet av Alsnö stadga på 1200-talet gick vidare till att bli medeltida frälse som gjorde ryttartjänst. Gick det till så i Finland?

Det finns exempel både från Estland och Karelen att lokala hövdingaätter av finskbaltiskt ursprung assimilerades med de tyska och danska makthavarna i Baltikum samt i makteliten i Novgorod. Finskt frälse med förhistoriska rötter kan ändå eftersökas egentligen bara på basis av namn och jordegendom. Namnmässigt är uppgiften svår, för från 1200-talet finns det knappt något material alls och ännu från början av 1300-talet är det väldigt begränsat. Mot mitten av 1300-talet ändras namnskicket till allmänkristligt, så att nationalitet inte längre med säkerhet kan uskiljas ur namn i svensk eller tysk språkdräkt.

Samtidigt bör man komma ihåg att det här är fråga om en samhällsklass, och inte en på nationalitet grundad gruppering i första hand. Ur frälsets synpunkt var nationalitetsfrågan inte av betydelse.

Vapnet för frälsemannen Olof Kirves, tidigare omskriven här.
Teckning av Gustaf von Numers.

Någonting vet vi ändå. I Lehijärvi i Tavastland bevittnade kyrkoherden och en herr Melewaldus år 1332 ett dokument rörande markköp. På basis av sin ställning hörde Melewaldus till frälset och han var hemmahörande i Tavastland, "de Tavastia". Namnet latinska form kan överföras till finskans Mielivalta ("sinnesstark, godtycklig") och vi talar alltså här om en man som fötts i en lokal maktsläkt i början av århundradet, och som sedermera blivit frälseman i Tavastland.

På samma vis nämns år 1372 i Tövsala en "Melevaltae i Saerkelax", Mielivalta från Särkilax. Från 1300-talet känner man också från Egentliga Finland frälset tillhöriga Hyvälempi från Reso, Antti från Sukkis repektive Kankas, Michel Halikkolainen, Paimion Johan samt Erik Puranpoika som ägde frälsegodset Spurila.

Det fornfinska namnskicket baserade sig, i likhet med traditioner hos ester och liver, på tvåledade namn där det första ledet som Iha, Hyvä, Lempi, Mieli, Valta kunde ge upphov till avledningar som Hyvä-ri, Hyvä-tty, Mieli-tty, Mieli-kkä eller kombineras med ett andra led till Ihalempi, Ihamieli, Lempivalta, Valtalempi. Namnet uttrycker främst goda eller önskade egenskaper som "God", "Mild" eller "Makt", eventuellt baserar det sig på germanska traditioner.

Vi känner till exempel till en Petrus Kaikewalde de Vinlandia (Pietari/Petrus Kaukovalta/Kaikkivalta) som omnämns i Henrik av Lettlands krönika, där han deltar i kristnandet av esterna under åren 1215 - 1226. Han är präst och dessutom den första finländaren som omnämns i historiska källor, men vem han var och hur han hamnat där, det vet vi inget om.

Sigillet för Erik Puranpoika i Finlands Medeltidssigill. Motivet är inte svärd, som man ibland antagit,
 utan navborrar ("pora").

Ett annat intressant dokument är bannbullan som påven Benedictus XII utgav över 25 bönder från Sääksmäki år 1340 för att de vägrat betala skatt. Här finns listat 25 finska namn i en något förvrängd språkdräkt, bland dem ett som föranlett mycken diskussion; Cuningas de Rapalum (Kungen av Rapola). Är detta en rest av något fornfinskt hövdingasystem, en småkung eller byäldste? Dessutom är Rapola en stor och känd fornborg i Birkaland. Nå, den enklaste förklaringen är nog helt enkelt den att Kuningas också användes som förnamn vid den här tiden.

Släkten Djäkns vapen. Teckning av Gustaf von Numers.

På ett finskt ursprung i frälset tyder också en del gårdskomplex längs skärningspunker och smala ställen vid de viktigaste vatten- och marklederna. De flesta, som till exempel Niemenpää/Harviala i Vånå, Suontaka/Lepas i Tyrvändö, Viik/Nokiagård i Nokia samt Penttilä/Kulju förefaller ha anor från slutet av järnåldern och de dyker upp som frälsegårdar i slutet av 1300- eller början av 1400-talet. Vid det laget var innehavaren redan nationalitetsmässigt obestämbar eller helt klart en nykomling som hade kommit i besittning av gården genom köp, byte eller giftermål. Efter 1300-talet är det svårt att särskilja ett finskt ursprung inom frälset.

Sigill för Klas Pedersson Fleming, lagman i Finland känd 1386.

Huvuddelen av det små- eller lågfrälse som verkade i Finland på medeltiden uppträder i slutet av 1300-talet och i början av 1400-talet, under Albrekt av Mecklenburgs tid och i början av unionstiden då det inflyttade en hel del utlänningar samtidigt som en ökande del storbönder tycks ha erhållit frälsebrev. Särskilt mycket frälsebrev finns bevarat från Erik av Pommerns besök år 1407 då flertalet ryttare från Egentliga Finland och Nyland upphöjdes till frälsestånd. Nykomlingarna härstammade främst från Nordtyskland; Mecklenburg, Schlesvig-Holstein och Westfalen, eller så var de antingen första generationens inbyggare och avkomlingar av inflyttare från Danmark eller Sverige. De namnkunnigaste av dylika inflyttare var Flemingarna, Lydekessönernas Djäkn-släkt samt Svärd, vilka snabbt knöt släktband med det inhemska frälset och steg till positioner inom slottsadministrationen och rättsväsendet.



Vapnet med navborren för staden Pemar (Paimio) i sydvästra Finland är inspirerat av Erik Puranpoikas sigill.
Det var där han levde och verkade, godset Spurila är beläget här.

Bo Jonsson Grip och finsk skogsindustri

Bo Jonsson Grips sigill 1384. Vapnet har beskrivits som: I fält av silver ett avslitet svart griphuvud med röd tunga. På hjälmen av guld sköldens griphuvud bärande på näbben en påfågelsvippa och bakåt bildande ett flikat svart hjälmtäcke. En 1500-talstradition gör dock gällande att fältet är av guld, så vapnet har framställts också i den tinkturen.

Bo Jonsson Grip (ca 1333 - 1386), rådsherre och marsk under Magnus Erikssons regeringstid är känd över hela Norden som Sveriges störste jordägare genom tiderna. Genom arv och skrupelfria metoder kom han att äga omkring en tredjedel av Sverige som vi känner det idag och i praktiken hela Finland; han kunde kalla sig "capitaneus de Osterlande", Österlandets huvudman.

Bo Jonsson Grips vapen i Bergshammars vapenbok.

Godsmassan, till stor del bestående av pantlän, härrörde sig bland annat från penninglån till kung Magnus Eriksson som löstes in med jordegendomar när kungen inte kunde betala. Bo Jonsson ägde ett dussintal befästa slott, i Finland Åbo, Tavastehus och Viborg, i Sverige Kalmar, Nyköping, Bjärkaholm, Ringstaholm och förstås Gripsholm, namngivet efter honom själv.

Bo Jonsson Grips områden. Ur Alf Henrikssons "Ända från Vendelkråka: en nordisk kronologi.

Bo Jonsson tillbringade tid på Åbo slott 1372, och under hans tid grundrenoverades slottet så att det kom att omfatta 40 rum. Det anses också vara han som lät starta uppförandet av Raseborgs slott likaså på 1370-talet.

Bo Jonsson dog 20.8.1386 och fördelningen hans arv ledde till en tvist mellan kung Albrekt av Mecklenburg och drottning Margareta, som inte avsåg att låta det ofantliga arvet glida kronan ur händerna. Hon avgick med segern i tvisten, lyckades erövra Sverige och i förlängningen ledde det här till bildandet av Kalmarunionen.

Bo Jonssons vapen i Armorial Bellenville.

Men till den finska kopplingen och skogsindustrin. År 1899 gjorde konstnären Hugo Simberg ett förslag till varumärke för Kymmene-bolaget, ett förslag som godkändes av industristyrelsen 1901; en grip. Eller som Ahti Hammar skriver i  "Griipin arvoitus", Heraldica Fennica 1978 (min översättning):

"Ett bolag som kring sekelskiftet tar gripen som sin "vapenbild", landets dåvarande största pappersfabrik tar i sitt bruk ett märke som inte på något vis avbildar produkterna, inte råvaran, inte tillverkningsprocessen eller därmed förknippat, ingenting som produceras eller marknadsförs. Gripen är alltså enbart ett emblem!"

Kymmene-bolagets märken genom tiderna. Bildkälla Heraldica Fennica.

Boktryckarna behöver papper förvisso, och boktryckarnas symbol sedan gammalt är en grip som håller två färgbollar emot varandra, men det finns en annan förenande länk: Kymmenegård. Kymmenegård, eller Kymmene gods, ägdes som så mycket annat av Bo Jonsson, han hade i Kymmene bland annat ett laxfiske som han sedermera donerade till Vadstena kloster.

Boktryckarnas yrkesvapen.

Det är alltså inte helt osökt att tänka sig att Hugo Simberg hade Bo Jonsson Grip i tankarna när han skapade varumärket för Kymmene Ab, ett varumärke som fortfarande är i bruk av UPM-Kymmene, i vilket Kymmene Ab uppgått 1996.

Logotype för UPM-Kymmene, till vardags endast UPM.

Bo Jonsson Grip själv, ja han är begravd i Vadstena, vars kloster han ihågkommit med donationer, "för sin själs skull". Det kanske behövdes, eftersom hans fördomsfria metoder vid anskaffningen av sina gods har gett upphov till diverse sägner om hänsynslöshet och känslokyla, och visst är att han var inblandad åtminstone i ett dråp, på frälsemannen Karl Nilsson. Eftermälet har gjort honom liten och sned och vanställd, puckelryggig och ful. Mätningar av skelettet i Vadstena har "delvis bekräftat det ryktet", uppges det.

Anders Segersven

Åbo stads vapenföring

Sigillet av år 1309, ursprungligen på ett brev från kaniken Tore m.fl. angående turer kring valet av biskop Ragvald II. Randtexten är skadad men anses ha lytt "Sigillum civicum in Abo".

Åbo, äldsta staden i Finland, räknar sitt ursprung från slutet av 1200-talet och stadsvapnet från ett sigill av år 1309. Då lagen om kommunvapen trädde i kraft 1949 valde man i Åbo till sist att inte låta stadfästa vapnet enligt den nya lagen, eftersom man hade rätt att bruka ett vapen som var stadfäst redan tidigare eller använt av gammal hävd. Gammal hävd sedan 1309 var det uttryckligen som åberopades. Vapenbeskrivningen fastställdes hursomhelst till:

"I blått fält ett gotiskt A av guld, åtföljt av fyra liljor av silver 1+2+1."

Version producerad av magistraten i Åbo för generalguvernören J.A.Cronstedt år 1861

I likhet med flere andra medeltida städers vapen var Åbo stads vapen inte ursprugligen att anse som ett "vapen" i en strikt bemärkelse, det var snarare fråga om en sigillbild. Någon sköld förekom inte och tinkturerna var inte fastställda. Bokstaven A ska ses som hänvisande till den latinska formen Aboa och liljorna har tolkats symbolisera jungfru Maria (som Åbo domkyrka är helgad till), men i grunden är det fråga om dekoration i samma stil som rosorna i Finlands vapen. Vissa utföranden har lett till tolkningar om ett maria-monogram (AM), men det har inte stöd i nyare heraldisk forskning.

Version enligt anvisningar av den ryske heraldikern Boris von Köhne, utförda av C.H. Nummelin i början av 1860-talet.

Strängt taget dök inte Åbo stads sigillbild upp som ett heraldiskt vapen förrän på 1700-talet, lite varierande på hur man vill tolka olika utföranden, och i vissa fall var skölden röd. Bruket var omväxlande rött och blått, men senast när George Granfelt normaliserade vapnet år 1892 blev den blå sköldbottnen vedertagen.

Den normaliserade versionen av George Granfelt 1892.

Vapnet i sin nuvarande form har varit i bruk sedan 1966, och är i den formen utfört av Tauno Torpo och Ahti Hammar. En förändring som väckte viss uppmärksamhet år 2015 var ibruktagandet av en logotype, som visserligen påminner mycket om det gamla vapnet.

Vapnet av 1966 och den nya logotypen.

Åbo stad har också varit en föregångare vad gäller bruk av vapenflagga. Anteckningar finns om "stadens fana" i samband med borgargardet 1659 och stadsvakten 1762. Senast från 1890-talet blev det kutym att flagga med stadens flagga vid utlysande av julfreden och till stadens 750-årsjubileum 1979 lät man tillverka en handbroderad fana samt ett större antal flaggor för uteflaggning.

På senare år har det blivit vanligare med städers och kommuners flaggor, men med den heraldiska korrektheten kan det vara både si och så. Åbo stads flagga däremot, är heraldiskt korrekt och i perfekt proportionell balans. En fröjd för ögat.

Fanan från 1979.

Källa: Tom C Bergroth: Åbo stads vapen (Åbo stads historiska museum, årsskrift 1980)

Konrad Bitz och släkten Bitz

Konrad Bitz m.fl. i Missale Aboense 1488. Till vänster om Bitz-vapnet Särkilaks (Stjernkors) och till höger vapnet för Åbo stift.

Den mest kände av släkten Bitz är utan tvekan Åbobiskopen Konrad Bitz (biskop 1460 - 1489, död s.å.). Under hans biskopstid inföll ett flitigt kyrkobyggnadsskede i Finland, och omnämnande av honom eller en målning av hans vapen återfinns i flere kyrkor.

Konrad Bitz sigill som biskop. Hans eget vapen till höger, till vänster Åbo stift.

Den förste av hans släkt som dyker upp i handlingarna var Kort Bitzer eller Bizsare i Tenala under de sista åren av 1300-talet. Namnet är uppenbarligen en härledning av "risbit" i betydelsen ung bock. Medlemmarna av släkten har också konsekvent använt sig av en bock i sina vapen, även om hjälmprydnaden har varierat. Bekant är att lagmannen Henrik Bitz har använt sig av en fjäderplym och Henrik Bitz d.y. av fjäderpennor. Konrad Bitz själv använde sig av en ekkvist innan han blev biskop.

Från Finlands medeltidssigill. Henrik Bitz d.y, Knut Bitz och Henrik Bitz d.ä.

Konrad Bitz studerade i sin ungdom i universiteten i Leipzig och Bologna och gjorde därefter karriär vid stiftet i Åbo. Till en av hans förtjänster hör utgivandet av Missale Aboense, den första tryckta boken och enda inkunabeln i Finland.

Kalkmålning i Nykyrko kyrka, Egentliga Finland.

På basis av Missale Aboense, och någon enstaka annan bevarad framställning av Bitz vapen, känner vi till tinkturerna; i fält av guld en upprest svart bock. I vissa fall förekommer en stam som bocken står på.

Teckning av Markku Koponen.

Konrad Bitz lät, förutom att han var aktiv inom kyrkobyggnationen i Finland, också återuppbygga Kustö biskopsslott efter en brand och avled där efter en tids sjukdom 1489. Han är begraven i Petri Pauli kapell i Åbo domkyrka.

Konrad Bitz gravhäll, avtecknad av Elias Brenner och publicerad i K. A. Gottlunds "Otava".

Anders Segersven

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
Hausen: Finlands medeltidssigill
Koponen: Suomen keskiajan sukuvaakunoita (manuskript)
Koponen: Heraldica Catholica Fennica
Ahlström-Taavitsainen: Vapenbilder bland kalkmålningarna i Finlands medeltidskyrkor

Finske frälsemannen Olof Kirves

Det fanns på medeltiden, och senare också förstås, ett rent finskt inslag i det finländska frälset. Det är i och för sig inte ägnat att förvåna, men i många fall assimilerades och försvenskades det inslaget rätt snabbt.

Olof Kirves sigill 1469; "s+olavi+kirves".

Ett utmärkt exempel på det motsatta (det finns förvisso fler) är Olof Kirves till Nummis i Nousis, ja Olavi Pertunpoika Kirves ("Olof Bertilsson Yxa") som han faktiskt kallas i en handling från 1468. Namnet förekom redan tidigare i släkten, en Olof Kirves som omnämns 1405, var uppenbarligen hans farfar eller möjligen morfar.

Kirvesvapnet i Nousis kyrka.

Olof Kirves den yngre var nämndeman vid landsrätten i Åbo (omnämnd 1476 och 1486) och gift med Marta Nilsdotter som var dotter till riksrådet Nils Olofsson Stjernkors. Olof Kirves vapen hänvisar rätt tydligt till detta förhållande, korset och stjärnan är tagna ur vapnet för Stjernkors. En målning i Nousis kyrka visar dock Kirves vapen med enbart en skaftad yxa, så den versionen förekom också. Olof Kirves dog före år 1496 och efterlämnade inga manliga arvingar som överlevde honom.

Olof Kirves vapen enligt Elias Brenner 1670. I vissa källor har yxhuvudet misstagits för en vinkelhake.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor
Hausen: Finlands medeltidssigill
Gustaf von Numers: Heraldisk förlustelse i finskt 1200- 1500-tal, Heraldica Fennica 1978

Vapnen för Finlands medeltida städer

Finlands medeltida städer är sex till antalet, Åbo, Ulfsby, Borgå, Viborg, Raumo och Nådendal, och gemensamt för deras vapen är att de alla innehåller en bokstav eller bokstäver i någon form. Det är ju inte helt tillåtet i heraldiken av idag, men det må kanske vara ursäktat i det här fallet. Alla de här sex vapnen var nämligen inte ursprungligen planderade uttryckligen som heraldiska vapen, utan som sigill. Därifrån har de sedan sakteliga ombildats till vapen.

Teckning av Anders Segersven från Heraldiikka ja historia (Järvi & Segersven 2000).

Åbo

Det är oklart när Åbo grundades, uppenbarligen uppstod bebyggelsen längs med 1200-talet, men år 1309 finns staden omnämnd som stad.

Ulfsby

Ulfsby fick stadsrättigheter år 1365 men förlorade dem år 1550 då Helsingfors grundades. Borgarna från Ulfsby tvingades först flytta till Helsingfors, och senare till det nygrundade Björneborg. Idag existerar Ulfsby igen som stad, men endast sedan år 2000, tidigare var det en landskommun.

Borgå

Borgå fick stadsrättigheter år 1380. Det är oklart vad bokstaven i vapnet egentligen urprungligen var, ett C (Castellum) eller ett B (Borgha)? Nutida heraldiker har löst det genom att kalla det för ett eldstål.

Viborg

Viborg anses ha grundats av Torgils Knutsson år 1293. Sedan 1944 finns staden på den ryska sidan av gränsen. Stadens olika vapenföring kunde tänkas utgöra en skild bloggpost i något skede.

Raumo

Raumo grundades 1442 av Karl Knutsson Bonde

Nådendal

Nådendal (Vallis Gratiae = Nådens Dal) fick stadsrättigheter av Kristofer av Bayern år 1443 och är mest känt för det birgittinkloster som här fanns under åren 1440 - 1591.

Sigillbilderna är från Finlands medeltidssigill (R. Hausen 1900), de nutida vapnen från Wikipedia.

Anders Segersven