Det finska frälsets ursprung och särdrag, del 2



Modell av biskopsborgen i Korois som den kunde ha sett ut på 1200-talet.

Det är dags att fortsätta studera det senjärntida samhället i Finland. Vi konstaterade i förra inlägget att västra Finland tidigt var inlemmat i den skandinaviska kulturgemenskapen, uppenbarligen ingick man också tidvis i det svenska ledungssystemet. Ledung tillämpades i vikingatidens slutskede utmed den svenska östkusten, från Ångermanland i norr ned till riksgränsen mot Blekinge i söder, samt Öland, Gotland och åminstone i sydvästra delen av Finland. Ledungssystemet avvecklades sedermera på 1200-talet.

Erik den heliges korståg till Finland på 1150-talet är en legend, det finns inga arkeologiska spår av någon stor förändring vid den här tiden, varken i gravskick eller smycken. Men vad försiggick och fanns här då egentligen?

Legenden författades tidigast omkring 1270 och i avsikt att få till stånd en kanonisering av Erik, den äldsta bevarade versionen är i Registrum Upsaliense från 1344. Biskop Henrik, som åtföljde Erik, hade stannat kvar i Finland för att leda kristningsarbetet av finnarna och han led martyrdöden omkring år 1158. Han kom att begravas i Nousis kyrka, och här har också biskopssätet sina yttersta rötter.

Den kända medeltida kenotafen till biskop Henriks ära i Nousis kyrka. 

Hursomhelst så började kyrkan organisera sig i början av 1200-talet och man etablerade sig i Korois, på en udde i Aura å. Ett påvligt tillstånd anlände år 1229 och här byggdes en biskopsgård och försvarsverk.

Biskopssätet i Korois idag. Åbo stads utkanter i bakgrunden.

Så värst många år han kyrkan inte verka i Korois, förrän man flyttade en bit nedåt längs Aura å och påbörjade byggnationen av en domkyrka; Åbo domkyrka. Kyrkan vigdes till bruk år 1300 och ungefär i samma veva kan man anse att staden Åbo uppstod. Eventuellt fanns här redan från tidigare en tysk handelskoloni, men saken är omdebatterad. En del arkeologiska utgrävningar har hittat endast plogspår i de djupare jordlagren, så åtminstone området där domkyrkan anlades hade varit åkermark.

Åbo domkyrka.

Det ligger nära till hands att tänka sig att forna maktsläkter i och med brytningen med ledungssystemet och införandet av Alsnö stadga på 1200-talet gick vidare till att bli medeltida frälse som gjorde ryttartjänst. Gick det till så i Finland?

Det finns exempel både från Estland och Karelen att lokala hövdingaätter av finskbaltiskt ursprung assimilerades med de tyska och danska makthavarna i Baltikum samt i makteliten i Novgorod. Finskt frälse med förhistoriska rötter kan ändå eftersökas egentligen bara på basis av namn och jordegendom. Namnmässigt är uppgiften svår, för från 1200-talet finns det knappt något material alls och ännu från början av 1300-talet är det väldigt begränsat. Mot mitten av 1300-talet ändras namnskicket till allmänkristligt, så att nationalitet inte längre med säkerhet kan uskiljas ur namn i svensk eller tysk språkdräkt.

Samtidigt bör man komma ihåg att det här är fråga om en samhällsklass, och inte en på nationalitet grundad gruppering i första hand. Ur frälsets synpunkt var nationalitetsfrågan inte av betydelse.

Vapnet för frälsemannen Olof Kirves, tidigare omskriven här.
Teckning av Gustaf von Numers.

Någonting vet vi ändå. I Lehijärvi i Tavastland bevittnade kyrkoherden och en herr Melewaldus år 1332 ett dokument rörande markköp. På basis av sin ställning hörde Melewaldus till frälset och han var hemmahörande i Tavastland, "de Tavastia". Namnet latinska form kan överföras till finskans Mielivalta ("sinnesstark, godtycklig") och vi talar alltså här om en man som fötts i en lokal maktsläkt i början av århundradet, och som sedermera blivit frälseman i Tavastland.

På samma vis nämns år 1372 i Tövsala en "Melevaltae i Saerkelax", Mielivalta från Särkilax. Från 1300-talet känner man också från Egentliga Finland frälset tillhöriga Hyvälempi från Reso, Antti från Sukkis repektive Kankas, Michel Halikkolainen, Paimion Johan samt Erik Puranpoika som ägde frälsegodset Spurila.

Det fornfinska namnskicket baserade sig, i likhet med traditioner hos ester och liver, på tvåledade namn där det första ledet som Iha, Hyvä, Lempi, Mieli, Valta kunde ge upphov till avledningar som Hyvä-ri, Hyvä-tty, Mieli-tty, Mieli-kkä eller kombineras med ett andra led till Ihalempi, Ihamieli, Lempivalta, Valtalempi. Namnet uttrycker främst goda eller önskade egenskaper som "God", "Mild" eller "Makt", eventuellt baserar det sig på germanska traditioner.

Vi känner till exempel till en Petrus Kaikewalde de Vinlandia (Pietari/Petrus Kaukovalta/Kaikkivalta) som omnämns i Henrik av Lettlands krönika, där han deltar i kristnandet av esterna under åren 1215 - 1226. Han är präst och dessutom den första finländaren som omnämns i historiska källor, men vem han var och hur han hamnat där, det vet vi inget om.

Sigillet för Erik Puranpoika i Finlands Medeltidssigill. Motivet är inte svärd, som man ibland antagit,
 utan navborrar ("pora").

Ett annat intressant dokument är bannbullan som påven Benedictus XII utgav över 25 bönder från Sääksmäki år 1340 för att de vägrat betala skatt. Här finns listat 25 finska namn i en något förvrängd språkdräkt, bland dem ett som föranlett mycken diskussion; Cuningas de Rapalum (Kungen av Rapola). Är detta en rest av något fornfinskt hövdingasystem, en småkung eller byäldste? Dessutom är Rapola en stor och känd fornborg i Birkaland. Nå, den enklaste förklaringen är nog helt enkelt den att Kuningas också användes som förnamn vid den här tiden.

Släkten Djäkns vapen. Teckning av Gustaf von Numers.

På ett finskt ursprung i frälset tyder också en del gårdskomplex längs skärningspunker och smala ställen vid de viktigaste vatten- och marklederna. De flesta, som till exempel Niemenpää/Harviala i Vånå, Suontaka/Lepas i Tyrvändö, Viik/Nokiagård i Nokia samt Penttilä/Kulju förefaller ha anor från slutet av järnåldern och de dyker upp som frälsegårdar i slutet av 1300- eller början av 1400-talet. Vid det laget var innehavaren redan nationalitetsmässigt obestämbar eller helt klart en nykomling som hade kommit i besittning av gården genom köp, byte eller giftermål. Efter 1300-talet är det svårt att särskilja ett finskt ursprung inom frälset.

Sigill för Klas Pedersson Fleming, lagman i Finland känd 1386.

Huvuddelen av det små- eller lågfrälse som verkade i Finland på medeltiden uppträder i slutet av 1300-talet och i början av 1400-talet, under Albrekt av Mecklenburgs tid och i början av unionstiden då det inflyttade en hel del utlänningar samtidigt som en ökande del storbönder tycks ha erhållit frälsebrev. Särskilt mycket frälsebrev finns bevarat från Erik av Pommerns besök år 1407 då flertalet ryttare från Egentliga Finland och Nyland upphöjdes till frälsestånd. Nykomlingarna härstammade främst från Nordtyskland; Mecklenburg, Schlesvig-Holstein och Westfalen, eller så var de antingen första generationens inbyggare och avkomlingar av inflyttare från Danmark eller Sverige. De namnkunnigaste av dylika inflyttare var Flemingarna, Lydekessönernas Djäkn-släkt samt Svärd, vilka snabbt knöt släktband med det inhemska frälset och steg till positioner inom slottsadministrationen och rättsväsendet.



Vapnet med navborren för staden Pemar (Paimio) i sydvästra Finland är inspirerat av Erik Puranpoikas sigill.
Det var där han levde och verkade, godset Spurila är beläget här.

Det finska frälsets ursprung och särdrag, del 1

Klaus Kurck friar till Elin. Målning av Antti Saarela / Laukko Historicum.

Vi studerade i ett tidigare inlägg frälsets uppkomst i och med Alsnö stadga 1280, och nu är det dags att gå vidare och skärskåda hur frälset sedan utvecklade sig i Finland. Vi vet att Finland, Österlandet, inlemmades i det framväxande svenska riket från 1100-1200-talet.

Bengt Birgersson, hertig av Finland 1284.

Men hur såg Finland ut vid den här tiden?

Allmänt taget så var det väl inte så mycket annorlunda järnåldersliv här än i utmarkerna i "Sverige" på den tiden. Det fanns ingen egentlig statsbildning, inget skriftspråk, men nog stammar och stamhövdingar "småkungar" säkerligen. Vi vet åtminstone om tavasterna och karelarna som ibland krigade sinsemellan och ibland ingick allianser. Kringströvande samer förekom uppenbarligen ända nere i södra Finland.

Folkmängden var inte stor, det finns uppskattningar på ca 50 000 vid den här tiden. Det sätter sina begränsningar vad gäller statsbildning, speciellt om man lever utspritt och i olika stammar.

Järnåldersreenactment vid Luistari i Eura. Källa: arkeologisajten Kalmistopiiri.

Eftersom inga egentliga skriftliga källor finns är allt lite diffust, men ordet för socken, pitäjä, är gammalt och betyder "där man håller någonting" (uppenbarligen religiösa ceremonier och/eller ting). Det är fråga om ett slags gemensamt administrativt område, och det uppgick tydligen relativt oförändrat upp det som vi idag känner som socknar, iom kristnandet.

Heliga platser kallades hiisi, och det förekom uppenbarligen att kristna kyrkor sedan byggdes på det lokala hiisi för att utkonkurrera de gamla sedvänjorna.

En stor gård, "herrgård", kallades moisio, det förekommer också i Estland. Både hiisi och moisio är ord som man kan stöta på i ortsnamn idag, och då kan man anta vad för sorts mark man står på.

Kjulo vapen, sedan kommunsammanslagning 2016 vapnet för kommunen Säkylä.

Västra Finland hade på basis av gravfynd och gravseder stort samröre med Skandinavien - "hav förenar" - och karelarna igen lydde tidvis under Novgorod. Erik den heliges korståg förefaller vara en ren propagandaprodukt, men faktum är att Sverige befäste sina positioner i Finland för att mota Novgorods aspirationer västerut i grind vid den här tiden. Erik "den helige" Jedvardsson är förvisso en historisk person, men någon samtida dokumentation om att han skulle lett ett korståg till Finland finns inte. Hela historien tycks vara uppdiktad senare som en del av hans helgonlegend. Biskop Henrik likaledes, det är möjligt att han varit en historisk person men säkra källor finns inte. Därmed kan också historien om bonden Lalli som dräpte honom på Kjulo sjös is hänföras till sagornas värld, åtminstone är det ytterst sannolikt så.

Kyrkogrunden i Ravattula Ristimäki.

Kristna var man nämligen i västra Finland eventuellt då redan, det har fyndet av Finlands äldsta kyrka, i Ravattula Ristimäki visat. Man hade vid arkeologisk inventering i Auraådalen på 1990-talet funnit tecken på ett gravfält på Ristimäki ("Korsbacken") i Ravattula, fördjupningar i marken, och arkeologiska utgrävningar inleddes år 2010. Man antog att man hade hittat ett gravfält från korstågstiden.

Rekonstruktion av kyrkan i Ravattula.

Vid pass 2013 kunde man konstatera att man hittat grunden av en kyrka, uppförd under andra halvan av 1100-talet, placerad mitt i ett gravfält med ca. 300 gravar och spår av en mur eller inhägnad omkring det hela. Gravfältet hade varit i bruk redan på 1000-talet, men gravsättningarna tycks ha upphört först iom att kyrkan tagits ur bruk, vilket tycks ha skett på 1200-talet. Det som gör fyndet av en kyrka från den här tiden speciellt, är att det inte fanns någon kyrklig organisation i Finland ännu vid den här tiden. Biskopssätet i Nousis inrättades först omkring 1229 och det var då man började bygga ut den kyrkliga strukturen, grunda församlingar m.m. Det att den här kyrkan tycks ha övergivits vid de tiderna kan tyda på att man flyttat till en nygrundad församling med en ny kyrka.

Ortodox tro hade spridits från Novgorod redan tidigare, det visar vissa kyrkliga termer som finns kvar i finskan. Och skriftspråk förresten, den allra första skrivna finskan har hittats på näverbrev från Novgorod, början av 1200-talet.

Andra korståget. Ulf Sundberg: Svenska freder och stillestånd 1249-1814, Stockholm 1997.

Om inte det första korståget till Finland ägt rum i sinnevärlden, så var det andra, uppenbarligen år 1249 under Birger Jarl, desto verkligare. Man erövrar tavasternas land, ända fram till karelarnas marker. Expeditionen är framgångsrik. Sveriges gränser flyttas österut och fästet Tavastehus anläggs som en stödjepunkt för försvaret av de nya områdena. Om västfinnarna varit att betrakta som skandinaviskt tillvända, så har tavasterna varit mer egensinniga och gjort uppror och motstånd tid efter annan.

Ett tredje korståg går mot Karelen under ledning av Tyrgils Knutsson åren 1293-1295, och där anläggs Viborg. Samtidigt har Novgorod blicken vänd österut, i fruktan för tatarerna som angriper Ryssland.

Tredje korståget. Ulf Sundberg: Medeltidens svenska krig, Stockholm 1999.

En intressant detalj i detta hela är fyndet av den så kallade Svärdmannen från Janakkala, vars gravsättning har daterats till cirka år 1300, men som fått två svärd med sig i graven. DNA-undersökningar har bekräftat att han var finne, eller åtminstone hade han en hel del gener som är vanliga hos den finska befolkningen än idag. Info här och här.

Svärdmannen från Janakkala utställd på Vapriikki i Tammerfors. Källa: Kaponieeri.

En inte helt obetydlig andel av arkeologiskt funna Ulfberht-svärd har hittats i Finland, vilket tyder på att man hade handelsförbindelser och inte var helt utfattiga. Man känner till ca. 170 ULFBERHT-svärd i Europa, av dem 44 från Norge, på andra plats Finland, 31 st. Man kan väl också anta att en del finnar har följt med på vikingatåg, vilket inte var enbart en skandinavisk företeelse, alla folk kring Östersjön har nog kunnat det här med kombinerade handels- och rövartåg.

Det finns en alldeles utmärkt artikel om svärdsfynden i Finland på finska YLE. Och en översättning av mig här.

Vi talar om de sk östersjöfinska folken och språken, till skillnad från de finsk-ugriska (uraliska) som är en större grupp. Det är lite som när man särskiljer de skandinaviska folken/språken från de germanska. Alla är släkt på något vis, men de här är närmare släkt, och språken har inte skilt sig mer än att det går att förstå sinsemellan, om än med viss möda ibland.

De östersjöfinska språkens utbredning. Den som stöter på långt senare tiders Storfinland-drömmar kan se varifrån tanken uppstått.

Invandringen till Finland har gått också via Estland tidvis, och den andra rutten har varit österifrån, från det vi nu känner som Ryssland. Stora delar av norra europeiska Ryssland har ursprungligen bebotts av olika finska folk.

Invånarna i Novgorod var till en inte helt obetydlig del av östersjöfinskt ursprung, och de utövade en form av flodpiratism, inte helt olikt vikingar, på bla Volga. Båtarna, kallade uisko, var av en liknande typ som vikingafartygen (roddbara, med segel och lättdragna). Ushkuiniki kallades de enligt Nestorskrönikan.

Nu blev det här ju långdraget innan jag ens hann komma till något egentligt frälse i Finland, men visst är ju Finlands fornhistoria intressant. Jag hade tänkt spekulera lite i huruvida finska frälsesläkter kunde tänkas ha rötter i det förkristna finska järnålderssamhället, men det får bli till nästa gång.

Anders Segersven