Kommunvapen med adliga hänsyftningar

Inte bara adlig, utan rentav kunglig hänsyftning. Ända sedan staden Vasa erhöll stadsprivilegier och namn av

 Karl IX år 1611 har den också fört Vasaättens vase i sigill och vapen. Vapnet förbättrades ytterligare i

 maj 1918 då Senaten för Finland tilldelade staden Frihetskorsets orden som augmentation,

 eftersom den lagliga regeringen hade haft sitt säte i staden under inbördeskriget.

När det planeras ett kommunvapen, är en möjlighet att göra anspelningar på någon vapenförande ätt som eventuellt verkat länge på orten, kanske besuttit något känt gods eller herrgård. Enligt uppgift ska det finnas ett tjugotal kommunvapen i Finland som innehåller anspelningar på kända släkter i form eller annan.

Heraldikern Olof Eriksson, som i tiden ofta suttit i juryer som bedömt vapenförslag, har dock i sina hågkomster noterat att även om många fler adliga vapenanspelningar än så förekommit i bidragen, så brukade de ofta bli bestämt avvisade av kommunfäderna. Men ingalunda alla, som vi här ska se.

Elimä kommunvapen av Gustaf von Numers 1951 och teckning av Wrede af Elimä-vapnet,

 Jan Raneke, Den svenska adelns vapenbok.

Elimä, numera en del av Kouvola, hade i sitt kommunvapen den häst som också återfinns i första fältet för friherrliga släkten Wrede af Elimä. Historien går tillbaka till slaget vid Kirkholm 27 september 1605, då den livländske ryttmästaren Henrik Wrede överlämnade sin häst till kung Karl IX vars egen häst stupat under honom. Kungen klarade sig, men Henrik Wrede blev nedhuggen av polackerna. Jag har skrivit om detta tidigare här. Det finns en anekdot från antagandet av kommunvapnet, som berättar att någon från kommunal sida hade opponerat sig mot antagandet av adliga element, vartill Gustaf von Numers hade replikerat: "Ja, men den här hästen har just kastat av en kung". Vapnet antogs.

Bromarv kommunvapen av Gustaf von Numers 1950 samt vapnet för adliga ätten Aminoff.

Bromarv var en kommun i västra Nyland som 1977 gick upp i Tenala kommun, och som numera är en del av staden Raseborg. Hjorten i Bromarvs vapen är tagen från vapnet för släkten Aminoff som sedan länge verkat på godset Rilax, båtshakarna står för sjöfarten och bomben för krigets härjningar. Omskrivet också i inlägget om kommunvapnen i Raseborg.

Pernå kommuns vapen, ritat av Gustaf von Numers och stadfäst 1952 samt vapenteckning

 för Johan Mattsson Teet från introduktionsansökan 1642.

Pernå kommun, numera en del av Lovisa stad i östra Nyland hade ett kommunvapen som gick tillbaka på släkten Teet, adlad Stierncreutz, som verkat både länge och väl i trakten och gett upphov till intressanta historier och legender. Ett tidigare inlägg om Teet och Pernå finns här.

Salo stads vapen samt adliga ätten Armfelt.

Salo stads vapen fram till kommunsammanslagningen 2009, då man övergick till att använda tidigare grannkommunen Halikkos vapen, innehöll en referens till adliga släkten Armfelts vapen, på vars marker köpingen ursprungligen grundades. Vapnet stadfästes år 1949 men hade ursprungligen skapats av Jac. Ahrenberg redan år 1902, och var det första vapnet för en köping i Finland.

Halikko kommunvapen av Olof Eriksson 1952 samt huvudbaner för

 Gustaf Henriksson Horn af Kanckas (d. 1673) i Halikko kyrka.

Hur det nu råkar sig, så har också Halikkos ursprungliga kommunvapen en adlig anspelning, till släkten Horn, vars medlemmar ägt bland annat gårdarna Åminne och Vuorentaka i kommunen.

Luumäki kommuns vapen av Gustaf von Numers 1951 samt adliga ätten

 Svinhufvud af Qvalstad, Sveriges Riddarhus.

Luumäki kommun i Södra Karelen hänvisar förutom till sina furuskogar, även till sin kände invånare presidenten Pehr Evind Svinhufvud och till fästningen i Davidstad.

Brahestads vapen i version av Olof Eriksson, stadfäst 1963 samt grevliga ätten

 Brahes vapen, Sveriges Riddarhus.

Brahestad grundades vid en gammal marknadsplats år 1649. När generalguvernören, greve Per Brahe köpte hela socknen och staden år 1652, fick den namnnet Brahestad efter honom. Redan i det första stadssigillet återfinns en sadlad häst som står över en bikupa, och från och med sigillet av 1673 har hästen fått en ryttare med höjd lans. Denna vapenbild härstammar från fälten två och tre i det grevliga Brahevapnet.

Ijo kommuns gamla vapen, av Kaj Kajander 1965 samt ätten Natt och Dags vapen, Sveriges Riddarhus.

Ijo kommun har i sitt ursprungliga vapen (sedan sammanslagning 2007 använder man vapnet för Kuivaniemi) en anspelning på den uradliga ätten Natt och Dag, som som höll Ijo socken som förläning på 1600-talet. I kommunvapenversionen har man visserligen också fått in en symbolik med nät för laxfiske i Ijo älv. Vågen står för gammal handelsplats.

Maxmo kommunvapen, komponerat av Gustaf von Numers 1954 och släkten von Numers vapen i en version tecknad av den samme. I Maxmos fall håller tritonen symboler för fisket och jordbruket, i släktvapnet nöjer han sig med en rosenkvist.

När man nu radar upp de här vapnen, så slår det en att väldigt många av de med adliga anspelningar är komponerade av Gustaf von Numers - han var ju adelsman själv. Och vad beträffar vapnet för Maxmo så har han faktiskt använt sig av sitt eget släktvapen som utgångspunkt. Det beror för all del på att tongivande medlemmar av släkten von Numers bott och verkat i Maxmo.

En anspelning så god som någon. Kommunen Tottijärvis vapen går tillbaka till en

 legend om Matts Kurcks hund Totti som drunknade i den lokala sjön och

 därmed gav upphov till namnet ("Tottisjö"). Vapnet av Ahti Hammar 1957.

Källor:

Jussi Iltanen: Suomen kuntavaakunat - Kommunvapnen i Finland, Maakuntien ja kuntien vaakunat keskiajalta
nykypäivään - Landskaps- och kommunvapnen från medeltid till nutid, Karttakeskus 2013
Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma Jyväskylän yliopisto 2013

Anders Segersven

Grankvisten som motiv i finsk heraldik

Märke för Turun pataljoona (Åbo bataljon), som kämpade i Satakundagruppen år 1918. 

Bildkälla Tapio Saarni: Suomen Vapaussota 1918, merkit ja tunnukset.

Grankvisten berördes i det föregående inlägget om heraldikens femton glädjeämnen, men ämnet är väl värt en egen bloggpost eftersom det visade sig vara relativt omfattande och riktigt intressant i sig.

Grankvisten hittade sin väg till den finska heraldiken genom inbördeskriget 1918, även om det förvisso förekommit en och annan grankvist på vapensköldarna under tidigare århundraden också - då närmast som del i ett talande vapen. Men 1918 förses grankvisten med ett fosterländskt symbolinnehåll som bär ända fram till våra dagar.

Fältmössa m/1919 för Skyddskåren med grankvist för paradbruk.

 Bildkälla: Moisin-Nagant.net.

Utgångspunkten var ett praktiskt behov. När den vita armén förberedde sig för att erövra ett Tammerfors besatt av de röda i mars 1918, ansåg man att det behövdes ett identifikationstecken för den vita sidans soldater. På grund av materialbrist och tidspress kämpade stora delar av de vita trupperna långt i civila käder. Man använde sig förvisso av vita armbindlar, precis som den röda sidan av röda, men dessa kunde falla av eller komma bort i stridvimlet. Man valde alltså ett kännetecken till, och ett som fanns nära till hands i närmsta skogskant eller -dunge, en grankvist i mössan. Möjligt är att inspiration kom från den halmkrans i mössan som de svenska trupperna använde i slaget vid Lund 1676.

General Mannerheim hälsar vörågardister på 15-årsdagen av intagandet av Tammerfors, och med en 

grankvist i mössan. Bildkälla Tapio Saarni: Suomen Vapaussota 1918, merkit ja tunnukset.

Efter inbördeskriget dök grankvisten upp som motiv i de vapenbrödramärken som olika enheter hade haft eller nu lät göra, först och främst Vörå garde, som formerades ur Vörå krigsskola, den första underofficersskolan i det självständiga Finland. Sedermera har grankvisten från Vörå i många sammanhang blivit en symbol speciellt för underofficerare och befattningsofficerare.

Vörå krigsskolas märke, designat av Jorma Gallen-Kallela, själv elev vid skolan, samt fana.

Grankvistar i finsk militärheraldik. Truppförbandsmärken för Mellersta Finlands Regemente samt fanor för

 Stridssskolan (Taistelukoulu) och Försvarsinsitutet (Maanpuolustusopisto)

Kragspeglar kom i bruk i och med uniform m/36, låt vara att generalernas kragar hade haft grankvistdekor redan i uniform m/18. Även med m/36 var det först bara generaler som hade grankvistar, men tre år senare kom grankvisten i bruk i kragspeglarnas hörn för alla officerare. Sedan vinterkrigets dagar har kragspeglarna varit i bruk i stort sätt oförändrade, även om materialen har varierat. Stamunderofficerarna fick grankvistar i sina kragspeglar först 1974, när de blev befattningsofficerare.

Officerares kragspeglar m/39. Från ovan överste vid Finlands Vita Garde, sedan kapten vid pansarvärnet, löjtnant vid kustartilleriet, medicine löjtnant i reserven, fänrik vid gränsbevakningen och pionjärfänrik i reserven. Fram till Vinterkriget utmärktes reservofficerare med rosor i silver.

År 1949 stadfästes för stambefälet den officersmössa m/49 som varit på skisstadiet sedan 1940 och med den ett mössmärke med kokard och grankvistar, som på samma gång kom ibruk även för pälsmössa m/36. Kokardunderlaget består av ett kringgående guldstickat grankransmotiv med vapenslagsfärg i mitten. Sjöstridskrafterna och flygvapnet hade haft ett liknande märke i bruk redan sedan uniformsdirektivet av 1920. I början av 1930-talet kom ett lägre mössmärke i bruk för sjökadetter och specialistofficerare. Sjöstridskrafterna använder märket i kombination med ett ankare och flygvapnet i kombination med en örn.

Mössmärke i grundutförande till vänster och med ankare på uniformsmössa

 m/30 för sjöstridskrafterna.

Kommunvapen för Pudasjärvi till vänster, av Gustaf von Numers 1950

 och Taivalkoski till höger, av Kaj Kajander 1959.

På 1950-talet dök grankvisten så upp på ett nytt sätt inom den finländska heraldiken, som skura eller rättare sagt skuror. Det började med vapnet för Pudasjärvi kommun, designat av Gustaf von Numers år 1950, som upptog en grankvistskura (även om den då ännu kallades granskura) och 1959 skapade Kaj Kajander vapnet för Taivalkoski kommun som innehöll en skura med grantoppar, som hädanefter kom att få namnet granskura (fi. kuusikoro), och den tidigare granskuran fick heta grankvistskura (fi. havukoro). Sedermera kom dussintalet kommuner att använda sig av dessa skuror, och i president Urho Kekkonens vapen förekommer också en grankvistskura. I någon mån har de här skurorna slagit igenom internationellt, vapen finns i Sverige, Estland och Sydafrika bland annat och Garter King of Arms i England, Peter Gwynn-Jones har tagit upp dem under benämningarna spruce tree (granskura) och fir twig (grankvistskura) och med konstaterandet "they may have a place in future English heraldry".

Finlands Vita Ros orden till vänster med hakkors i kedjan, till höger med grankvistkors.

 Bildkälla: Finlands nationalmuseum.

Finlands Vita Ros ordens storkors hade hakkors i kedjan ända fram till 1963. Då togs hakkorsen bort och ersattes med grankvistkors. Detta gjordes på initiativ av president Kekkonen en tid efter ett statsbesök i Frankrike, där han hade förlänat storkorset till president de Gaulle, det med hakkors i kedjan. Kekkonen hade fått intrycket att de Gaulle generades av att bära hakkorskedjan och strävat att gömma den under kavajen. Huruvida det verkligen var så vet vi inte, eftersom de Gaulle naturligtvis inte kommenterat det hela i något skede, men sedan dess så utdelas orden hursomhelst med grankvistkors.
Ett alternativ som också övervägdes var sankthanskors i kedjan, men grankvistkorset utgick alltså med segern, och här tyngde säkert grankvistens fosterländska symbolvärde i vågskålen.

President Urho Kekkonens vapen med mottot "Sitä kuusta kuuleminen" (ung. "om det där att lyssna på
granen") som går tillbaka på strofen "Lyss till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat",

 tillskriven Zacharias Topelius, bland annat i Boken om vårt land. 

Anders Segersven

Källor:
Marko Palokangas: Itsenäisen Suomen sotilasarvot ja -arvomerkit., Apali 2000
Kari K. Laurla: Sotilasheraldiikka; Liput, merkit ja tunnukset, Kuopio 2002
Tapio Saarni: Suomen Vapaussota 1918, Merkit ja tunnukset, Raumo 1986
Seppo Simola: Kuusenhavun tie Suomen sotilasheraldiikkaan
Hopealeijona - Silverlejonet HSiF 27/2007