måndag 31 december 2018

Alsnö stadga och frälset


Resterna av Alsnöhus på Adelsön idag. Från "Världsarv i Sverige" RAÄ 2002.

När jag i det förra inlägget skrev om heraldiska vapen och huruvida det var ett kännetecken eller rentav ett privilegium för adeln, kunde det ju vara på sin plats att skärskåda hur det hela började - åtminstone vad beträffar Sverige, och därmed också Finland.

Här så hör det historiskt sett till att börja med Alsnö stadga, för där, på Alsnö husAdelsön i Mälaren den 27 september 1280, stadfäste kung Magnus Ladulås skattefriheten för "alla de man, som tjäna med häst, vem helst de än tjäna". Det världsliga frälset i Sverige föddes här.

Magnus "Ladulås" Birgerssons majestätssigill från år 1279.
Nå, där bestämdes om annat också, och tidpunkten är en uppskattning även den. Stadgan är nämligen inte bevarad i orginal, utan är känd genom två avskrifter, båda från början av 1300-talet. Den äldre av dem, som är från omkring 1325 är daterad "Alnö efter vår herres födelses dag, tusen år och två hundra och åttio och fem år", vilket inte kan stämma då några av undertecknarna avlidit redan 1281. Man vet dock att kung Magnus uppehöll sig på Alsnö i september 1280, och vissa andra indicier pekar också på detta årtal.

Huvudpunkterna är som följer:
  1. Förbud mot våldgästning samt föreskrift att det i varje by skulle tillsättas en rättare vilken mot betalning skulle anskaffa kost och husrum åt de resande.
  2. Förnyelse av Birger Jarls stadgar om hemfrid, kvinnofrid, kyrkofrid och tingsfrid samt förbud mot våldsverkan efter given frid och ingången förlikning.
  3.  Frihet från skatt till kronan (frälse) lämnas åt konungens och hans broders män samt dessas brytar (förvaltare) och landboar (arrendatorer), åt ärkebiskopens och biskoparnas svenner samt åt "alla de män, som tjäna med häst, vem helst de än tjäna", dvs en kungens krigarklass att kunna användas mot de oregerliga stormännen.
  4.  Förbud för ämbetsmän att lägga olaga skatt på bönderna och att utkräva gengärd (underhåll på resor) eller skjuts av dem.
Det som vi ska koncentrera oss på här är särskilt punkt 3, frälsets uppkomst.

Alltnog, mycket här är lite oklart, börjande från exakt när stadgan kom till och om det fanns fler stadgor eller klargöranden och det här bara är den som överlevt. Antagligen hade stormännen gjort rusttjänst till häst redan tidigare under ledungssystemets tid, men eventuellt var skattefriheten något nytt. Men en viktig stadga är det här, härifrån räknas det världsliga frälset ha uppstått och det är de som i sinom tid ska bli vapenförande och av intresse för heraldikerna.

Riddare på kalkmålning i Gothems kyrka på Gotland, cirka år 1300.
Grunderna för frälserusttjänsten fastställdes sedan 1345 av kung Magnus Eriksson i Telge-stadgan, den intogs i hans landslags konungabalk och kompletterades i någon mån i konung Kristoffers landslag 1442. I landslagen stadgades hur en bonde blev frälseman. Det skedde vid en allmän vapensyn, varvid prövades "hans mandom och frejd, hans häst och hans vapen, så ock om han förmår hålla det frälset vid makt med sin egendom". Enligt lagen skulle vapensyner hållas årligen i varje landskap "åttonde dagen efter Sankt Peters dag" på den ort som lagen föreskrev. För Finlands del stadgades först i Kristoffers landslag att vapensyner skulle hållas "i Åbo med hela Finland".

När vi väl kommer fram till 1500-1600-talet, ville kronan ha mer inkomster och beslöt då den fullständiga skattebefrielsen för en gård endast skulle gälla för de gårdar där adelsmannen med hushåll faktiskt hade sitt säte. Dessa kallades då säterier eller säterigårdar och räknades till "yppersta frälset". Adelsmannens övriga hemman, som brukades av landbor/arrendatorer, skulle erlägga viss begränsad skatt till kronan och dessa kallades "allmänt frälse". Eftersom adeln skatteplanerade och ibland rentav flyttade runt mellan gårdarna för att erhålla fullständig skattebefrielse, ställde kronan krav på en vad en säterigård skulle utgöra: den skulle ägas av en adlig person, jorden skulle brukas aktivt och den skulle vara ståndsmässigt bebyggd. En vanlig mangårdsbyggnad på en större bondgård dög alltså nödvändigtvis inte.

Heraldik har vi inte sett av så här långt, och heraldiska vapen var inte heller prioriterat i det här skedet. Från början var det värdsliga frälset en fråga om rusttjänst till häst, i utbyte mot skattebefrielse för de hemman som vederbörande ägde. Man anser ju att heraldiken uppstod i Centraleuropa under första halvan av 1100-talet och den hade nått Sverige senast under 1200-talet, och var alltså i bruk som sköldemärken redan vid tiden för Alsnöstadgan. Det var ju fråga om ett praktiskt behov av kännemärken för krigare klädda i rustning. De utvecklade sig med tiden till släktmärken och ansågs vid tiden för frälseståndets förvandling till adel som obligatoriska.

Beriden krigare på en 1200-talsbonad från Baldishols kyrka, nu i Kunstindustrimuseet i Oslo.
Under medeltiden och på 1500-talet kunde vapnet antagas ganska fritt. Det finns exempel som visar att en frälseman kunde föra mödernesläktens eller farmoderns vapen, om han saknade släktvapen på fädernet. En del gamla frälsesläkter saknade vapen eller deras vapen är inte kända. Den som gjorde tjänst med hjälm och harnesk, hade antagligen en självklar rätt att föra vapen och bära titeln "a vapn". Senare föreskrevs vapenbilden i de sköldebrev som konungen utfärdade från och med 1400-talet och mera allmänt på 1500-talet.

Det fanns ju en inbyggd spänning mellan frälset och konungamakten i det, att frälset enligt lagen hade en oinskränkt rätt att utvidgas, medan konungen inte kunde tillåta en obegränsad minskning av kronans ränta. Följden blev att man vidtog åtgärder för att hindra frälsets och frälsejordens automatiska utvidgning. Ett effektivt medel var att göra frälsetillhörigheten beroende av ett kungligt frälsebrev.

Frälsebrevens karaktär undergick med tiden en grundlig förändring. De hade alltså ursprungligen varit personliga och "frälst" en enskild mans och kanske hans arvingars jord. Senare överfördes deras frälsande kraft på själva jorden som ansågs ha blivit "frälsejord" för evigt och oberoende av ägaren. Den under medeltiden enhetliga odaljorden fördelade sig i två skilda jordnaturer, frälsejorden och skattejorden. Senare, mera allmänt från slutet av 1400-talet, började konungarna utfärda även sköldebrev. Genom dem förlänades ärftligt frälse och en ärftlig rätt att föra sköld och hjälm med en heraldisk vapenbild som beskrevs och avmålades i brevet. Frälset var inte längre en ren ersättning för rusttjänsten utan hade blivit beroende av konungens nåd.

Det svenska rikets utsträckning i slutet av 1200-talet. Från Jarlens sekel.
Och förhållandena i Finland då? För att tala med den finländske heraldikern Gustaf von Numers:
"Heraldiken gjorde sitt intåg i Finland i samband med att svenskarna under 1200-talet småningom lade landet under sitt välde, men det är svårt att säga när de första heraldiska kampsköldarna sågs här. Lika vanskligt är det att försöka bilda sig en uppfattning om i vilken omfattning sådana kommit till användning vid strandhuggen på våra glest bebyggda kuster eller i de gerillaartade striderna i våra öde skogar.
Det var alltså de svenska vapenförande frälsemännen, som förde vapenkonsten med sig till oss. Men det torde vara klart, att även de sporadiska danska invasionerna och kontakten med Estland - där först danskarna och sedan Tyska orden innehade makten - berikade vapenkonsten i vårt land.
Efter hand som det svenska väldet fick fotfäste i vårt land besattes de höga posterna inom militärväsendet, rättsväsendet och administrationen av den svenska aristokratin samt av i svensk tjänst varande utlänningar, främst danskar och tyskar. Somliga av dem stannade kvar i landet, naturaliserades här och kom att bilda en första bofast och vapenförande grupp inom vår egen befolkning. Man kan med fog antaga, att det redan på 1300-talet uppstod ett fåtaligt rent inhemskt ledarskikt som i enlighet med Alsnö stadgan på grund av börd, jordbesittning och förmögenhet uppfyllde kvalifikationerna för frälse och som antagit sköldemärken som tecken på detta."

De första kända frälsebreven i Finland var konung Magnus Erikssons brev till Anders Munck 24.3.1348 och jarlen Erengisle Sunessons brev i konung Erik Magnussons namn till Fader Huggensson i Fasarby i Pernå 25.2.1357. Det senare brevet var det äldsta kända frälsebrev i riket som gavs mot rusttjänst. Ett frälsebrev från tiden före Gustav Vasa betraktades i allmänhet som liktydigt med adlande, då de finska släkternas frälserättigheter granskades vid introduktioner eller i hovrätten på 1620-talet. Det första sköldebrevet igen är från år 1420 och gavs åt ålänningen Björn Pålsson.

Vi ska i kommande inlägg ta en närmare titt på det finska frälset och dess särdrag.

Källor:

Dick Harrison: Jarlens sekel, Stockholm 2002
Henrik Impola: Frälset och dess rusttjänst i Finland på 1500-talet, Helsingfors 2011
Eric Anthoni: Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel, SLS Helsingfors 1970
Gustav von Numers: Heraldisk förlustelse i finskt 1200-1500-tal, Heraldica Fennica, HSiF 1978
Mats Adolfsson: När borgarna brann, Stockholm 2007


fredag 21 december 2018

Vapensköld - ett adligt privilegium?


Olaus Magnus De nordiska folkens historia 1555; Den adlige mannen yvas över sitt vapen, hans utanför äktenskapet födde halvbror ser mindre nöjd ut. Hans vapen är briserat med en bastardsträng

I det allmänna medvetandet förknippas heraldiska vapen med adel, och visst är det sant att adeln brukar föra vapen, men att det skulle vara fråga om något adligt privilegium, det är en missuppfattning.

För det första, om man tänker efter lite, så för stater, städer, kommuner och sammanslutningar av olika slag också vapen, och det har de gjort åtminstone sedan 1300-talet.

De första vapnen var självtagna, och man bör också uppmärksamma att ordet "adlig" på medeltiden hade en något annan betydelse än vi sätter i det idag. Adel var i stor utstäckning att betrakta som en funktion. En borggreve var en man som hade ansvaret för en borg, dvs en fästningskommendant. En markgreve, på franska en markis, hade till uppdrag att försvara ett visst avsnitt av rikets gräns.

En icke-adlig person som insattes i ett ämbete med en dylik funktion, kom alltså att betraktas som adlig, åtminstone så länge han innehade denna post. En förmögen bonde, eller varför inte en borgare, som införskaffade häst och rustning för att tjäna kungen som krigsman, erhöll frälse och betraktades som frälseman - så länge han kunde uppfylla rustningskraven. Om han inte längre kunde det, så gled han ur frälset och försjönk, som det så vackert heter, tillbaka till allmogestånd.

Ett icke-adligt vapen idag kallas för borgerligt, även om innehavaren kunde tänkas vara hur oborgerlig som helst. Ursprungligen var borgaren en köpman, som oftast ägde burskap i en köpstad av något slag; han hade om det var fara å färde rätt att söka skydd innanför stadens murar. Han kunde förvisso vara både rikare och ha finare seder än någon adelsman, men då han utövade köpenskap och inte fyllde en adelmans funktion, så kunde han inte vara adlig.

Självtaget vapen, ja. Redan på 1300-talet har vi den italienske juridikprofessorn Bartolus de Saxoferrato som i verket Tractatus de insigniis et armiis 1354 ställer sig frågan "Vem har rätt att ha ett vapen?". Och han svarar: "Quilibet potest sibi assumere arma... Envar har rätt att ta sig ett vapen, föra det och märka sina ägodelar med det". Så länge man inte tar någon annans vapen, förstås. Men eftersom man inte kan veta om alla vapen i världen, anses det att det räcker om man åtminstone har koll på vapnen i sitt eget land. Pinsamt kunde det ju vara i alla fall, så i förlängningen ledde det här till att man började hålla vapenrullor, och det blev en av häroldernas uppgifter.

Bartolus de Saxoferrato

Bartolus hade en fortsättning på sitt konstaterande om att envar har rätt att ta vapen, och det var att förvisso var det också bra om man kunde erhålla ett patent på sitt vapen - ett vapenbrev - av någon furste, då var vapnet ännu bättre skyddat och hade större värdighet.

Vapenbrev för Jören Månsson av Nokia-släkten, utgivet av Johan III 1573.

Det var den tyske kejsaren som under 1300-talet började utfärda vapenbrev åt förtjänta personer, ofta men inte alltid i samband med ett adelskap, och andra furstar följde snart exemplet. Ett vapen som man hade kungligt brev på blev snabbt betraktat som finare än andra vapen, och folk började ansöka om stadfästelse av både nya och äldre vapen. Och var beredda att betala för det. Här fanns det en inkomstkälla för den kungliga myndigheten, och så småningom började självtagna vapen motarbetas och betraktas som ogiltiga.

Skillnader mellan adligt och borgerligt vapen enligt nuvarande praxis, här illustrerat av släkten af Klintberg, som adlats enligt § 37 regeringsformen i Sverige. Endast huvudmannen är adlig (till vänster) och resten av släkten för borgerligt vapen (till höger). Adligt vapen har bygelhjälm med sk. klenod kring halsen, borgerligt vapen stickhjälm. Adligt vapen kan också ha adlig rangkrona på hjälmen. Illustration av Jan Raneke, Den svenska adelns vapenbok.

Ja, man försökte rentav lagstifta om det hela, i Sverige hade man "Kungl. förordningen den 10 aug. 1762 emot adlig skölds eller hjälms brukande av ofrälsemän":
"Som ibland Ofrälse Män här i Riket den oordning och tiltagsenhet sig skal hafva inritat, at månge af dem uti sine Signeten eller Pizskier bruka Adeliga Sköldemärken eller öpen Hjelm, hwilket rätteligen icke tilhörer androm, än endast dem, som äro wärkelige Grefvar, Friherrar och Adelsmän; Altså och til förwarande af den rättighet, hwilcken i så måtto endast Ridderskapet och Adelen i Nåder förundt är, samt til behörig ordnings hållande härutinnan, wele wi, uppå Ridderskapets och Adelens underdåniga anhållan, härmedelst i Nåder hafwa stadgat och förordnat, at den Ofrälseman, som hädanefter finnes bruka Adelig Sköld eller öpen Hjelm uti sit Pitzkier skal derföre böta Femhundrade Daler Silfvermynt."
Endast två gånger år 1767 kom förordningen att prövas i domstol, processerna djupdök i juridiska spetsfundigheter och definitionsproblematik och slutade med frikännande. Inga böter, och fler processer blev det inte.

Källor:

Sven Tito Achen: Heraldikkens femten Glaeder, Köpenhamn 1978
C.G.U. Scheffer: Heraldisk spegel, artikeln "Adlig sköld och adlig hjälm", Stockholm 1964


tisdag 30 oktober 2018

Jully Ramsay 1865-1919



Nu är det dags att möta Jully Ramsay, finländsk genealogis grande dame och en av mina verkliga favorittanter. Och hon var inte ens heraldiker, men nog självlärd genealog och släktforskare. Ändå går det inte långa tider utan att jag stöter på henne eller söker uppgifter i hennes verk. Det är nämligen svårt att gå runt henne om man är intresserad av vapnen för finska frälsesläkter, från säg medeltiden fram mot 1600-talet.

Född Ekström i en högborgerlig släkt år 1865 gifte hon sig som 18-årig med August Ramsay, paret fick fem barn varav ett dog i späd ålder. Man kunde tänka sig att rollen som husmor i en högreståndsfamilj i slutet av 1800-talet krävde sin kvinna, men utöver det ägnade sig Jully åt studier inom sitt intresse; släktforskning. Någon akademisk bakgrund hade hon inte till det här, men det tog mer och mer formen av seriös forskning, med resor för materialanskaffning i såväl Finland som Sverige och de baltiska provinserna.

Vad gäller publikationer, så började det med artikeln "Finlands medeltidsadel" för antologin Finlands kulturhistoria 1908, och tonläget var angivet:

"Sagoskimrande tidehvarf! Då sägnerna vandrade med folken från östan till väster. Då livet var lek, och ädlingar i skinande stål tornerade, eller täflade för kärleksdomstol, eller togo korset och gingo att hämnas grafven i Jerusalem."


Nu kunde väl den som är van med moderna källkritiska förnumstigheter bli smått orolig, men nejdå, Jully var noggrann och metodisk, och hon gick direkt till primärkällorna och ruskade om en och annan familjelegend och missuppfattning på vägen. Och än bättre, hon lyfte upp både en och annan saligen avsomnad och bortglömd frälsesläkt till ny uppmärksamhet för sentida forskare att nysta vidare i.

Hennes Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden började nämligen utkomma år 1909, det fjärde och sista häftet utkom 1916, och här hade hon skapat ett standardverk om adelns tidigaste historia i Finland. Och visst, forskningen har gått framåt sedan dess, och visst finns här smärre felaktiga slutledningar, men på det stora hela taget så är det ett verk som man återkommer till regelbundet ännu idag. Och som jag skrev i ett tidigare inlägg, hon var inte egentligen inte heraldiker, och det heraldiska bildmaterialet är inte särskilt märkvärdigt, men heraldikern kan inte gärna kringå henne då denne söker infomation om personerna och släkterna bakom vapnen.


Att hon hade ett brinnande intresse för historieforskningen, för livet och människorna som en gång var, tycker jag visas av boken Skuggor vid vägen, utgiven 1917 där hon i lätt dramatiserad novellform återger de mest intressanta historier och livsöden hon stött på i arbetet med Frälsesläkterna:

"I randen af mitt verk Frälsesläkter i Finland hafva dessa bilder tecknat sig. Lifvet det odödliga, pulserande i hvarje namn, som af människa burits, framkallade dem och tvang min svaga penna att återgifva hvad jag såg."


Skuggor ja, samma ord använder sig historikern G. M.Trevelyan av när han skriver:

"Den dragningskraft som historien utövar över oss är i sista hand poetisk. Men historiens poesi handlar inte om någon fritt kringströvande fantasi, utan om en fantasi som jagar efter ett faktum och försöker nagla fast det. Det som får historikern att "försmå njutningen och ägna sig åt strävsamt arbete" är passionen i hans egen nyfikenhet att få veta vad som verkligen hände för länge sedan i det mystiska land vi kallar det förflutna. Att få titta in i denna magiska spegel och se nya gestalter där varje dag är en brinnande längtan som förtär och tillfredställer honom under hela hans liv, och som likt en villig älskarinna varje morgon leder honom till biblioteket och arkivet. Den förföljer honom som en mäktig passion, eftersom den är så poetisk. De döda fanns men finns inte längre. Deras hemort känner dem inte längre, och är idag vår. Ändå var de en gång lika levande som vi, och imorgon är det vår tur att förvandlas till liknande skuggor ... Historiens poesi ligger i det halvt mirakulösa faktum att det en gång, på denna jord, och just på denna välkända plats, vandrade omkring andra män och kvinnor, lika verkliga som vi är idag, som tänkte sina egna tankar och styrdes av sina egna känslor, men som nu alla är borta genom att en generation övergår i en annan, lika ofrånkomligt borta som vi själva snart kommer att vara, likt spöken i gryningen."


Trevelyan hade den känslan, jag är säker på att Jully Ramsay hade den, just den samma känslan som också drivit och fortfarande driver mig till historien och heraldiken, till heraldikens historia.

Släkten Ramsays vapen på väggen till Esbogård i Esbo. 





tisdag 2 oktober 2018

Föreläsningar inom Heraldiska Sällskapet i Finland hösten 2018



Heraldiska Sällskapet i Finland möts som regel den tredje torsdagen i månaden (utom under sommarsäsongen) på Vetenskapernas Hus i Helsingfors, och till programmet hör en föreläsning i något heraldiskt ämne,  kallad STUDIA HERALDICA-serien.

Vetenskapernas Hus, Kyrkogatan 6, Helsingfors.

Här är programmet för hösten 2018:

- To 18.10.2018 kl 18.30 Kunta, identiteetti ja vaakuna 2000-luvun Suomessa, professori Anssi Joutsiniemi (Kaupunkitutkimuksen ja -suunnittelun maisteriohjelman johtaja, Arkkitehtuurin laitos, Aalto-yliopisto). (Kommun, identitet och vapen i Finland på 2000-talet, professor Anssi Joutsiniemi, ledare för magisterprogrammet inom stadsforskning och -planering, Institutionen för arkitektur, Aalto-universitetet). Sal 404 om inte annat uppges.

- To 22.11.2018 kl 18.30 Kirkollisesta heraldiikasta ja suunnittelemistani vaakunoista, kenttäpiispa Pekka Särkiö (Om kyrklig heraldik och de vapen jag designat, fältbiskop Pekka Särkiö. Sal 404 om inte annat uppges.



Vetenskapernas Hus, placering på kartan.
Föreläsningarna är öppna för allmänheten och är avgiftsfria. Förbehåll för eventuella ändringar naturligtvis, men i mån av möjlighet försöker jag föra in dem här om sådana uppstår.

Notera att föreläsningarna går på finska.

Välkommna!

Anders Segersven, vice ordförande, HSiF

fredag 28 september 2018

Vapenristningarna på Prästholmen



Prästholmen ligger ett par kilometer söder om Raseborgs slott, vid Raseborgsåns mynning. Det är, namnet till trots, idag fråga om fastland, närmast att betrakta som en tämligen rundad udde ut mot Landbofjärden.


Stället var ändå på medeltiden en holme, eftersom vattennivån då låg ca två meter över den nuvarande. I likhet med Gäddtarmen vid Hangö har man även här tagit iland från fartyg, tillbringat tid här - och ristat i sten. Man vet t.ex. att Sveriges och Tyska ordens representanter mötts här för vapenstilleståndsförhandlingar i juli 1488. Vad som skiljer det här stället från t.ex. Gäddtarmen är att Prästholmen inte legat vid de vanliga segelvägarna, och här har inte allmoge och handelsfartyg i större mån tagit iland, de som lämnat spår efter sig här var maktens män (och kvinnor). Här har i och för sig tydligen varit en bra ankarplats även för större fartyg, men i utloppet av en trång farled till en medeltida borg, vars rykte tidvis präglats av sjöröveri. Här har man kunnat föra underhandlingar i lugn och ro, nästan i borgmurarnas skugga.

Vapenristningarna i sig har inte varit kända under någon lång tid, de upptäcktes först på 1960-talet under städningsarbeten på en privat villatomt och studerades av forskare på 1970-talet.


Vapnen för släkterna Tott och Sture. Till vänster Tottvapnet enligt Gustaf von Numers, till höger en stiliserad avteckning av Sturevapnet på Åbo slott.

Överst är det fråga om ett alliansvapen Tott-Sture, med största sannolikhet Erik Axelsson Tott (ca 1415 - 1481) och Elin Gustavsdotter Sture. De ingick äktenskap 1466, så äldre än så kan ristningen inte vara. Alliansvapnet åtföljs av ett vapen med en sparre, en möjlig kandidat kunde vara någon från ätten Sparre av Hjulsta och Ängsjö. Därefter årtalet MCCCCLXXVIII = 1478.

Den undre raden inleds med vapnet för släkten Nipertz, som dock antagligen kommit till senare än de följande i raden. Det är för fru Katarina Eriksdotter, Laurens Axelsson Totts andra hustru - den första förlorade han i Hanneke Wromes skeppsbrott 1468 - och Laurens Axelsson Totts vapen följer som nästa i raden. Det är möjligt att fru Katarina lät rista sitt vapen bredvid Laurens för att befästa sin ställning som slottsfru efter dennes död (1483).

Nipertzvapen avtecknade i finska kyrkor på 1600-talet av Elias Brenner. Ett Nipertzvapen ska enligt uppgift ha funnits i Karis kyrka, donerat av Katarina Eriksdotter och på en glasmålning i Pojo kyrka.
Gravtäcke med alliansvapnet för Laurens Axelsson Tott och Katarina Eriksdotter Nipertz, Ödeby kyrka i Närke. Källa:Fornvännen 1963:4, 191-212.

Laurens Axelsson Tott innehade Raseborg från Karl Knutssons tredje tronbestigning ända till sin död 1483 och efter hans vapen följer ett mindre vapen med en båt. Det har inte kunnat personbestämmas men kan ha tillhört någon från släkterna Bonde, Bååt eller möjligen Svarte Skåning.

Därefter följer ett något svårdefinierat vapen, men hjälmprydnaden i form av ett lejon gör att det möjligen kunde vara fråga om en version av vapnet för Lepasätten, också känd som Lejon av Lepas.
En kandidat som kunde passa in här rent tidsmässigt är Klas Hansson av Lepas.

Lepasättens vapen enligt Gustaf von Numers.

Det sista vapnet i den nedre raden tillhör släkten Stiernsköld, och här kan Hans Pedersson av denna ätt (gift 1450, levde ännu 1496) vara den som vapnet hänsyftar till.

Stiernskölds vapen i Keysers Wapenbok, ca 1650.

Det kan i sammanhanget påpekas att ristningarna befinner sig på privat mark och de är inte något turistmål. De är inte heller särskilt framtagna, så de kan inte upptäckas lätt av det såkallade otränade ögat.

Till sist ett vykort från omkring förra sekelskiftet. För att tänka sig situationen på 1400-talet ska man alltså addera två meter vatten, och då blir det här skärgård, och den bergsknalle i strandskogen där vapnen ristats blir ett skär.

Källa:

Nummela, Johanna & Sarvas, Pekka & Taavitsainen, J-P. 1979. Hällristningarna på Prästholmen – ett bidrag till Finlands medeltidshistoria. Historisk Tidskrift för Finland 64.


onsdag 8 augusti 2018

Bo Jonsson Grip och finsk skogsindustri


Bo Jonsson Grips sigill 1384. Vapnet har beskrivits som: I fält av silver ett avslitet svart griphuvud med röd tunga. På hjälmen av guld sköldens griphuvud bärande på näbben en påfågelsvippa och bakåt bildande ett flikat svart hjälmtäcke. En 1500-talstradition gör dock gällande att fältet är av guld, så vapnet har framställts också i den tinkturen.

Bo Jonsson Grip (ca 1333 - 1386), rådsherre och marsk under Magnus Erikssons regeringstid är känd över hela Norden som Sveriges störste jordägare genom tiderna. Genom arv och skrupelfria metoder kom han att äga omkring en tredjedel av Sverige som vi känner det idag och i praktiken hela Finland; han kunde kalla sig "capitaneus de Osterlande", Österlandets huvudman.

Bo Jonsson Grips vapen i Bergshammars vapenbok.

Godsmassan, till stor del bestående av pantlän, härrörde sig bland annat från penninglån till kung Magnus Eriksson som löstes in med jordegendomar när kungen inte kunde betala. Bo Jonsson ägde ett dussintal befästa slott, i Finland Åbo, Tavastehus och Viborg, i Sverige Kalmar, Nyköping, Bjärkaholm, Ringstaholm och förstås Gripsholm, namngivet efter honom själv.

Bo Jonsson Grips områden. Ur Alf Henrikssons "Ända från Vendelkråka: en nordisk kronologi.

Bo Jonsson tillbringade tid på Åbo slott 1372, och under hans tid grundrenoverades slottet så att det kom att omfatta 40 rum. Det anses också vara han som lät starta uppförandet av Raseborgs slott likaså på 1370-talet.

Bo Jonsson dog 20.8.1386 och fördelningen hans arv ledde till en tvist mellan kung Albrekt av Mecklenburg och drottning Margareta, som inte avsåg att låta det ofantliga arvet glida kronan ur händerna. Hon avgick med segern i tvisten, lyckades erövra Sverige och i förlängningen ledde det här till bildandet av Kalmarunionen.

Bo Jonssons vapen i Armorial Bellenville.

Men till den finska kopplingen och skogsindustrin. År 1899 gjorde konstnären Hugo Simberg ett förslag till varumärke för Kymmene-bolaget, ett förslag som godkändes av industristyrelsen 1901; en grip. Eller som Ahti Hammar skriver i  "Griipin arvoitus", Heraldica Fennica 1978 (min översättning):

"Ett bolag som kring sekelskiftet tar gripen som sin "vapenbild", landets dåvarande största pappersfabrik tar i sitt bruk ett märke som inte på något vis avbildar produkterna, inte råvaran, inte tillverkningsprocessen eller därmed förknippat, ingenting som produceras eller marknadsförs. Gripen är alltså enbart ett emblem!"
Kymmene-bolagets märken genom tiderna. Bildkälla Heraldica Fennica.


Boktryckarna behöver papper förvisso, och boktryckarnas symbol sedan gammalt är en grip som håller två färgbollar emot varandra, men det finns en annan förenande länk: Kymmenegård. Kymmenegård, eller Kymmene gods, ägdes som så mycket annat av Bo Jonsson, han hade i Kymmene bland annat ett laxfiske som han sedermera donerade till Vadstena kloster.

Boktryckarnas yrkesvapen.

Det är alltså inte helt osökt att tänka sig att Hugo Simberg hade Bo Jonsson Grip i tankarna när han skapade varumärket för Kymmene Ab, ett varumärke som fortfarande är i bruk av UPM-Kymmene, i vilket Kymmene Ab uppgått 1996.

Logotype för UPM-Kymmene, till vardags endast UPM.

Bo Jonsson Grip själv, ja han är begravd i Vadstena, vars kloster han ihågkommit med donationer, "för sin själs skull". Det kanske behövdes, eftersom hans fördomsfria metoder vid anskaffningen av sina gods har gett upphov till diverse sägner om hänsynslöshet och känslokyla, och visst är att han var inblandad åtminstone i ett dråp, på frälsemannen Karl Nilsson. Eftermälet har gjort honom liten och sned och vanställd, puckelryggig och ful. Mätningar av skelettet i Vadstena har "delvis bekräftat det ryktet", uppges det.

Anders Segersven



torsdag 19 juli 2018

Lejonet i Åbo domkyrka



I Åbo domkyrka finns, bland flere andra, Helga lekamens kor (också känt som Tavastkoret) och det utmärker sig genom ett högt skrank i järnsmide. Helga lekamens kor inrättades av biskop Magnus II Tavast år 1421 i samband med hans omfattande arbete att försköna och förstora domkyrkan. Skranket torde vara ett av de äldsta med årtal daterade konstsmidesföremålen i Finland och åtminstone det äldsta härstädes som avbildar ett lejon. Det har framkastats, både en och annan gång, har vi månne här att göra med den äldsta förlagan till Finlands lejon?


Det var på det viset att Magnus II Tavast åren 1424-25 gjorde en pilgrimsfärd till det Heliga landet, och när han kom tillbaka lät han uppenbarligen tillverka skranket i åminnelse till detta. Förutom lejonet upptar porten också släkten Tavasts vapen och liljor som kan tänkas anspela på Åbo stads sigill och i skranket återfinns texten ANNO DOMINI MCDXXV MAGNUS OLAI EPISCOPUS FECIT FIERI HOC OPUS HELP (M)ARIA.

Utan att rådbråka mitt tämligen rudimentära latin alltför mycket, kan väl ändå konstateras att andemeningen är att biskop Magnus lät göra detta i Herrans år 1425.

Minnessköld för Magnus II Tavast i Helga lekamens kor.

Biskop Magnus II Tavast ligger själv begraven i koret, likaså hans efterträdare Olaus Magni samt broderns dotterson, biskop Magnus III Stjernkors och därtill ännu biskop Martin Skytte.

Lejonet har åtminstone kommit till användning i affischerna för utställningen "Nordens stormakt och det vaknande lejonet - Åbo och Kalmarunionen" Åbo slott, Åbo domkyrka och Aboa Vetus & Ars Nova 1997-98.

Men till sist; är lejonet då möjligen en förlaga till Finlands lejon i det nuvarande statsvapnet? Nej, knappast, även om tanken för all del är fantasieggande. Finlands vapen har tillkommit på helt andra vägar, och lejonet i skranket hänvisar nog snarare till biskopens pilgrimsfärd till Palestina och den Heliga graven, en sinnebild för Kristus kantänka.

Anders Segersven


måndag 18 juni 2018

Harro Koskinen och svinvapnet



Finlands vapen fastställs i lagen och, även om påföljderna av skändande av vapnet i den nu i kraft varande lagen är lite för mig oklara, så torde man inte få behandla Finlands vapen hur som helst. Att framställa produkter med ett felaktigt Finlands vapen till avsalu, är åtminstone belagt med bötesstraff, så mycket framgår.

Frågan inställer sig: har då någon genom tiderna dömts för skändande av statsvapnet? Svar ja. Konstnären Harro Koskinen och året var 1974.

Harro Koskinen. Bildkälla YLE.

Det hela började redan 1969 på "De ungas utställning" ("Nuorten näyttely") i Helsingfors konsthall. Harro Koskinen var en ung konstnär med rötter i popkonst och underground och ville ta del i samhällsdebatten. Han hade valt svinet som det motiv han ofta arbetade med och det här året ställde han ut med verken "Svinvapnet" och "Svinmessias". Tanken med svinen i hans produktion var att protestera mot borgerliga värderingar och borgerlig livsstil, och nu kom det så en reaktion, men betydligt kraftigare än vad Koskinen någonsin hade väntat sig.

Harro Koskinen: Svinproduktion 1969. Längst till vänster en svinversion av polisens ämbetsmärke.


Lekmannapredikanten Kyösti Laari hade hört om utställningen och gjorde polisanmälan. Laari var bekant med vad som hade hänt på Martinique år 1902; befolkningen hade burit ett korsfäst svin i en procession och snart därpå hade det brutit ut en jordbävning och ett vulkanutbrott och befolkningen hade dött. Saken var klar för Laari; Guds straffdom var att vänta.

Ärendet kom upp i rätten och kontentan var att Koskinen dömdes till böter för hädelse och skändande av statsvapnet. Huvudfokus var förvisso på "Svinmessias", men "Svinvapnet" hade sin del i domen. Koskinen var chockad, och en benådningsansökan till president Kekkonen ledde inte till något resultat. Medieuppbådet var stort och, värst av allt, konstnärsstipendierna upphörde att komma för långa tider framöver.

Nå, helt utslagen var Harro Koskinen inte, han fortsatte med sin konstnärliga karriär och återvann med tiden reputationen och numera finns hans verk också på museet för samtidskonst Kiasma. Sedan ett antal år erhåller han finska statens konstnärspension.

Idag kan det här verka smått roande, och paragrafen om hädelse utgick ur lagen år 1977. I början av 1970-talet tog Koskinen visserligen upp Finlands flagga till konstnärlig behandling, om man säger så, och polisanmäldes igen. Men den gången förföll åtalet. Kanske hade man blivit lite visare vad gäller den konstnärliga friheten.

Harro Koskinen om Finlands flagga.

Anders Segersven

lördag 9 juni 2018

Kapten Segersven, lejonflaggan och isbrytaren Volynetz


Den rödgula lejonflaggan hissades bland annat på isbrytaren Volynetz när det vita gardet kapade fartyget av bolsjevikerna på våren 1918. Bild: HBL-arkiv/Niklas Tallqvist

I anledning av HBL-artikeln i förra inlägget, och speciellt bilden av lejonflaggan, blev jag inspirerad att skriva lite om min avlägsne släkting Theodor Segersven. Han var nämligen med om att hissa den flaggan på den kapade isbrytaren Volynetz i mars 1918. Det finns också en tidigare HBL-artikel om kapningen, baserad på Eino von Bells hågkomster.

Isbrytaren Volynetz på 1910-talet. Bild: Anders von Bells privatarkiv. Bild: HBL/Privat

Isbrytaren Volynetz var byggd 1914 på Vulkan-Werke i Stettin och användes först av ryska marinen under namnet Michail Fjodorovitj. När revolutionen bröt ut ändrades namnet till Volynetz, och det var meningen att isbrytaren skulle assistera ryska flottan när den lämnade Helsingfors i mars 1918.

Sjökapten Theodor Segersven. Bild ur hans bok "Volynetz-expeditionen".

Det var här som vitgardisterna som gått under jorden i det av de röda behärskade Helsingfors kommer in i bilden. En grupp, ledd av kapten Yrjö Roos, kapade isbrytaren Tarmo, och morgonen den 29 mars klev så 53 man förklädda till arbetare under ledning av Theodor Segersven ombord på Volynetz. Vi låter Segersven berätta:

"Då vi kommit upp på bryggan, tog jag fram en näsduk ur ena fickan och stack den i paletåuppslaget, drog fram browningen ur den andra och ställde den under näsan på mannen (fartygets befälhavare Juhnewitz), rytande: Händerna upp!
Mannen förlorade totalt fattningen. Jag meddelade nu honom, att vita gardet var ombord, att jag var chef, och att vi ämnade fara över till Reval och nu blev han mycket medgörlig. Allt detta skedde klockan 9 f.m. medan Gråhara fyr passerades."

Theodor Segersven skrev år 1919 en bok om kapningen, citaten i det här inlägget är från den.
Då fartyget väl var säkrat utan att besättningen gjort något större motstånd, och kursen ställd mot Estland, var det dags att byta flagg.

"Då allt var klart, kallades den nya besättningen akterut: den röda bolsjevikflaggan skulle strykas och lejonflaggan hissas i dess ställe. Då den röda trasan låg på däck, anbefalldes alla att avtaga huvudbonaden, medan lejonflaggan, som O. Janhonen lindad omkring kroppen hade medfört ombord, vecklades ut för vinden. Efter det ett trefaldigt hurra- och eläköönrop för Finland skallat, manade jag mina kamrater att alltid troget tjäna denna flagga, och önskade att den allt framgent måtte med heder föras över haven."

Theodor Segersvens kamrat Eino von Bell hade tagit flaggan med sig från hemmet i Majstad där den hade sytts 1916 av hans syster. Flaggan finns numera i Tallinns sjöfartsmuseum som donation av släkten von Bell som efter 1918 återfick flaggan.


Den röda bolsjevikflaggan hissades ner och ersattes av lejonflaggan som smugglats ombord på isbrytaren. Bild: Anders von Bells privatarkiv. Bild: HBL/Privat

Och Volynetz då, vad hände med henne? Ja, hon döptes om till Väinämöinen och användes sedan till att transportera tyska trupper till södra Finland, sedan finländska frivilliga till striderna i Estland och i freden i Dorpat 1922 överlämnas hon till Sovjet. I sovjetisk tjänst ska hon komma att överleva den dramatiska evakueringen från Tallinn 1941. Efter diverse turer efter kriget återfinns hon igen i Estland under namnet Suur Töll, ännu i denna dag i Tallinn som museifartyg.

Anders Segersven

måndag 4 juni 2018

Finlands flagga fyllde 100 år

Finlands flagga stadfästes av riksdagen 28.5.1918, i dagarna för hundra år sedan. Jag skrev ett inlägg om flaggan redan vid självständighetsdagen, och reflekterade sedan inte så mycket över att själva flaggans 100-årsjubileum eventuellt skulle uppmärksammas skilt.

Jomenvisst, och hur det nu var så tog Hufvudstadsbladet kontakt. Resultatet blev en artikel, och vad skulle där nu finnas att tillägga, så jag passar på att återge den in extenso:

Finlands flagga kunde ha fått många fantasifulla former och färger. I den långa kampen mellan rödgult och blåvitt var det till slut blåvitt – den ryska krigsflottans färger – som segrade, berättar heraldikern Anders Segersven Bild: Niklas Tallqvist 

https://www.hbl.fi/artikel/den-blavita-flaggans-brokiga-historia-sa-har-gick-det-till-nar-finland-fick-sin-flagga-2/

Uppdaterad  


Att Finlands nationella identitet skulle färgas blåvit var allt annat än självklart. Under hetsiga flaggdebatter – påverkade av Krimkriget och inbördeskriget – presenterades tiotals fantasifulla flaggkandidater. En del påminde om dagens somaliska och katalanska flaggor, andra om polkagrisar.
En seg dragkamp löper som en röd tråd genom berättelsen om hur Finland fick sin flagga: duellen mellan rödgult och blåvitt.

De rödgula färgerna, som länge ledde kapplöpningen, härstammar från Finlands vapen: det stridslystna gula lejonet med ett rakt svärd i näven på röd botten. Lejonvapnet skapades för Finland på 1500-talet till kung Gustav Vasas begravning. Det var folkungaättens gamla lejon, en uråldrig symbol för mod och handlingskraft, som trampar på den ryska – eller möjligen den turkiska eller mongoliska – kroksabeln.

Det svenska lejonet etablerades som symbol för Finland och höll ställningarna också under ryska tiden. Någon egen flagga hade Finland inte, men under "det galna året" 1848 stack det rödgula lejonet upp nosen på en halvofficiell fana. Det skedde på Floradagen i Gumtäkt, där studenter för första gången sjöng Vårt land och svängde studentkårens vita fana som prytts med ett lejonvapen.

Rysk flagga ett gissel Men det dröjde ända till 1860-talet innan debatten om en egen flagga kom i gång på allvar. Bakgrunden var krigisk, drivkraften ekonomisk.
– Under Krimkriget vaknade inom den finländska sjöfarten ett stort behov av en egen handelsflagga. De finländska fartygen seglade ju under rysk flagg, och då de starka franska och engelska flottorna var Rysslands fiender i kriget sänktes eller kapades många finländska fartyg, säger Anders Segersven, erfaren heraldiker och vice ordförande i Heraldiska sällskapet i Finland.
Fenomenet som fick namnet "den stora flaggdebatten" blossade nu upp i dagstidningarna. Politiker, kulturpersonligheter och andra som såg sig manade skickade in en uppsjö av förslag, som livligt rosades och sågades.

Nu framträdde flera blåvita flaggalternativ vid sidan om de rödgula. De blåvita färgerna kom från den ryska örlogsflaggan, vit med ett blått andreaskors.

En av dem som starkt argumenterade för blåvitt var Zacharias Topelius.
– Topelius var lojalist, och många med honom tänkte att det var klokast med tanke på relationen till Ryssland att ta färgerna ur den ryska krigsflaggan. Topelius kom visserligen på en hel del poetisk natursymbolik för det blåvita: högsommarmoln, himlen, sjöarna och snön. Förslaget med ett blått kors på vit botten kastades fram redan nu, men många befarade att en nordisk korsflagga skulle uppfattas som separatistisk i Ryssland, berättar Segersven.

Fantasin flödar Förslaget Topelius presenterade hade blå och vita diagonala ränder, med en vit stjärna i mitten – inte alldeles olik Somalias flagga i dag. Filologen och politikern Otto Donner bidrog med ett kanske ännu djärvare förslag: en blå, diagonal rand på vit botten, med två mörkröda hörn. Samtidens dom var att flaggan passade bättre för godis och slickepinnar än uppe i en flaggstång.

Aleksis Kivi gav sig in i debatten med en variant av Donners flagga, där de röda hörnen var borttagna. Andra talade för raka ränder, i stil med Kataloniens, Greklands eller USA:s nuvarande flaggor.

Segelklubbarna såg för sin del inga problem med den nordiska korsvarianten, utan var tidigt ute med ett blått kors på vit botten. Större offentligt stöd i det här skedet hade kanske ändå lejonflaggan, ett gult lejon på en röd flagga, som presenterats av Fredrik Nylander, stadsläkare i Uleåborg.

Flaggdebatten kom också att följa språkpolitiska linjer. De blåvita versionerna förknippades med fennomanerna, medan svekomanerna flaggade för nordiska kors i röd-gul-blå kombinationer. Den så kallade Dagbladsflaggan, ett gul-blått kors på röd botten, fick stor synlighet.

Florerade vid villorna Någon konsensus nådde man inte, för frågan togs aldrig upp i lantdagen. Följden blev att en myriad olika inofficiella finländska flaggor existerade parallellt under 1800-talets sista decennier.
– Ryska myndigheter förbjöd flaggningar som kunde tolkas som politisk aktivitet, men på sina villor kunde finländarna flagga hur de ville. Därför vajade en brokig samling flaggor runtom i landet. En del av dem finns fortfarande kvar på sommarstugorna, säger Segersven.

Många lät sy sina egna flaggor för villaflaggstängerna, och då märkte man att varianterna med diagonala ränder inte var så praktiska. De var knepiga att sy och höll dåligt, kunde bland annat Fredrika Runeberg rapportera.

Flaggdebatten kom av sig för en stund, men låg hela tiden och bubblade under ytan. Lejonflaggan hade övertaget kring sekelskiftet, och uppfattades av många som en inofficiell statsflagga.

"Förfärligt"
När Finland förklarade sig självständigt i december 1917 blev det plötsligt bråttom: nu skulle flaggtvisten en gång för alla få en lösning. Den specialtillsatta flaggkommittén bestående av kommerserådet Lars Krogius, arkitekten Eliel Saarinen och filosofie doktor Uuno T. Sirelius föreslog att lejonflaggan med Finlands vapen på carmincinnoberröd bakgrund skulle bli Finlands flagga.


Men när förslaget presenterades för riksdagen återkom de gamla färg- och symboltvisterna med förnyad stormstyrka. Också kompromissförslag med alla fyra färger – rött, gult, vitt och blått – framfördes. Konstnären Akseli Gallen-Kallela inkallades som expert och utdömde grundlagsutskottets fyrfärgade förslag som "alldeles förfärligt".

Själv förespråkade Gallen-Kallela ett vitt kors på blå botten, men många ansåg att den på avstånd påminde för mycket om Sveriges flagga. Följaktligen framstod den röda lejonflaggan alltjämt som ett starkt alternativ.

Kriget avgör tvisten
Men så kom inbördeskriget och vände upp-och-ner på både landet och flaggdiskussionen. Den vita segern tippade slutgiltigt över vågen i blåvit favör.

– För den segrande vita sidan var det otänkbart med en röd flagga. Mannerheims trupper hade redan under kriget använt blåvita flaggor, likaså under segerparaden i maj 1918, säger Segersven.
Nu när Finland lösgjort sig från Ryssland såg man inte längre hinder för att införa en korsflagga enligt nordisk modell. Och det skulle gå snabbt. Konstnärerna Eero Snellman och Bruno Tuukkanen vid uniformkommitténs ritbyrå tog sig an uppdraget. Det påstås att de ritade Finlands flagga i Hotell Fennias kabinett på pingstnatten 1918.

Snellmans och Tuukkanens statsflagga hade ett marinblått kors på vit botten, med Finlands vapen i den kvadrat som bildas av korsets armar. Sjöfarts- och handelsflaggan var likadan, men renons på vapnet.

I riksdagen blev det ännu en omgång av het debatt och penn- och pekfingerfäktande. Men den 28 maj 1918 godkände riksdagen flaggorna som Finlands officiella. Redan samma kväll hissades den blåvita korsflaggan i stången utanför riksdagen.

– Flaggan blev snabbt allmänt accepterad och har egentligen inte utmanats sedan dess. De rödgula flaggorna förlorade kampen, och lever nu närmast kvar i den finlandssvenska fanan och i SFP:s och Folktingets färger. Finlands identitet är blåvit, med lejonet i mitten, säger Segersven.

Ett svenskt lejon omgivet av den ryska krigsflottans färger?
– Jo, men man ska kanske inte fästa så stor vikt vid det. Det finns ett begränsat antal färger och symboler inom heraldiken, och alltid är det någon någonstans som redan använt det ena och det andra. Det gäller att skapa en egen identitet kring den färgkombination man valt.

Övriga källor: Kajanti, Caius: Siniristilippumme 1997, finskheraldik.blogspot.fi, www15.uta.fi/yky/arkisto/suomi80. 



söndag 29 april 2018

Piilois-släkten

I skölden en på stammen stående och till sinister språngande galt och på hjälmen ett sinistervänt galthuvud mellan två vesselhorn. Tinkturer okända.


Piilois-släktens vapen. Teckning av Anders Segersven.

Lasse Påvelsson, som kallas "ärlig, välbördig man" och som hade varit konungens småsven, erhöll i förläningsbrev av år 1586 Piilois säteri med hemman i Putta och Öija i Vemo socken. Hans hustrus förre man, fogden Kristoffer Blume, hade sedan 1570 under adlig rusttjänst innehaft Piilois. Hustrun hette Elsa.

Lasse var fogde i Norra Finland och kallades 1597 till Åbo slott på befallning av Klas Fleming. Samråd med adeln skulle hållas där då slottet intagits. Under stridigheterna och räfsten som följde tiderna därefter avhöll han sig från intrigerande ("fjärran från hemliga praktiker") och belönades 1599 med försvarelsebrev, utfärdat av ståthållaren Joakim Scheel. Han begav sig till kriget i Livland och stupade därstädes, uppenbarligen 1601.

Vapenbilden antyder sammanhörighet med Voltis- och Årlaks-släkten som alla förde galtar i skölden. De i sin tur har tydligen ärvt frälserätt av uradliga släkten Bitz, som dock förde en svart bock i guldfält. Ett indicium kan vara det faktum att Piilois säteri år 1607 gavs åt hövidsmannen Baltsar Bäck, som på mödernet härstammade av Voltissläkten.

Sigillavtryck för Lasse Påvelsson. Från Ramsays Frälsesläkter.

Vapenbilden som här återges avbildar galten sinistervänd, vilket är ovanligt ("fegvänd"). Voltissläkten och de andra för galten riktad åt dexter, vilket är normalriktingen inom heraldiken. Vapnet är känt från sigillavtryck tillhörigt Lasse Påvelsson och det är möjligt att sigillgravören riktat stampen åt "rätt" håll, varvid avtrycket naturligtvis blir spegelvänt. Sådant kan ske och har skett.

Under medeltiden var det kutym att vapnet fördes dextervänt för att då riddaren bar skölden på vänster arm och gick framåt, skulle även bilden röra sig framåt och inte med baken före, vilket kunde betraktas som löjeväckande.

Källa: Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill Stora Ofreden

Anders Segersven

onsdag 25 april 2018

Monikkalasläkten

Också känd som Knut Skrifvares adliga ätt.

I skölden tre störtade pilar (eller skäktor, förr kallade "strålar"), på hjälmen likaså, tinkturer okända.

Monikkalasläktens vapen. Teckning av Anders Segersven

Monikkalasläkten kan lätt sammanblandas med släkten Erthel, som också ägt godset med samma namn och kallats därefter. Så kallas denna släkt också i vissa källor Knut Skrifvares ätt efter stamfadern Knut Andersson. Han var lagläsare och domhavande i Borgå och Hattula härad från 1520 till 1539. För trogen tjänst adlades han av Gustav Vasa år 1529, enligt uppgift "för Then tråskap han åss ok wårt Riike Sweriige manneliga ok tråliga bewiist haffuer och en nw her efter hulleliga ok tråliga bewiisa måå ok skaal" och i vapnet "skjöldt och hiälm medt tre stroler".


Monikkalasläkten, annan version. Teckning av Anders Segersven.

Efter hans död 1550 talades det om att han satt sig på kronojord, fördrivit vissa bönder och utsugit andra. Ett uppträdande som tyvärr var långt ifrån ovanligt för en frälseman under denna tid. Sonen Johan Knutsson var hingstridare för kungen år 1556, sedan var han befallningshavare på ett flertal av kronans slott, bla. Lode och Kopore i Baltikum och Tavastehus i Finland. Han dog barnlös men hade två bröder, Jakob och Klas.

Sigillavtryck för Knut Andersson.

Klas skrev sig till godset Suickas och hade en son Henrik, ryttare år 1602. De bildar en gren som ibland tagits för en skild ätt; Suickassläkten. De förde ändå en version av pilvapnet.

Sigillavtryck för Klas Knutsson och Henrik Klasson. Från JV Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä.

Jakob Knutsson skrev sig till Kernala i Janakkala socken och sonen Johan kallade sig själv "Stråll" i efternamn. Han var fänrik och stupade år 1605 i slaget vid Kirkholm. Med honom torde släkten ha utslocknat. Det "officiella" vapnet ovan är den vedertagna versionen, men ett sigillavtryck av Knut Andersson från 1538 visar pilarna ställda balkvis snett nedåt till sinister. Suickasgrenen förde dem riktade åt motsatt håll. På sigillavtrycket av Klas Knutsson till Suickas kan man dessutom ana ett par oxhorn som hjälmprydnad (och möjligen något mellan dem), men avtrycket är otydligt.

Källor:
Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
Schlegel& Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor
Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok
Leif Tengström: Muschoviten ... turcken icke olijk

Anders Segersven