Sigillstampfyndet i Sjundeå år 2017

En metalldetektorentusiast gjorde år 2017 på en åker i Lempans by i Sjundeå ett fynd som utan vidare kan anses som ett av de heraldiskt sett mer intressanta på åratal. Det är fråga om en sigillstamp i kopparlegering med en vapenbild som stilmässigt kan dateras till slutet av 1300-talet. Vad mera är, omskriften gör att vi kan namnge ägaren till sigillet; S(igillum) Io(a)n(n)is Wolde(ma)rzo(n) p(res)b(yte)ri, det vill säga "prästen Johannes Woldemars sigill".

Själva vapnet på sigillet består av en gotisk såkallad strykjärnssköld med en eldstålsliknande bild. Inom heraldiken har vi termer för olika former gångjärnsbeslag, samt även läderkniv, men det förblir oklart vad för en figur det egentligen är fråga om. Vad som däremot är uppenbart är att vapnet påminner väldigt mycket om det för släkten Scherembeke.

Sigill för Kristiern von Scherembeke år 1319.

Scherembeke-ätten härstammade ursprungligen från Scharnebeck, nordost om Lüneburg i Niedersachsen där den första medlemmen är känd år 1218, men verkade under 1300- och 1400-talen i Harjumaa, släktens gods Maardu låg strax öster om Tallinn. Scherembekes vapen är känt sedan 1359, då medlemmar av ätten gjorde en större donation till Helgeandskyrkan i Tallinn.

Gåvobrevet till Helgeandskyrkan i Tallinn 14.9.1359 med vidhängande sigill av riddaren Christianus
 Scherembek, hans bror Willekinus och Christianus son Christianus junior. Bild: Tallinna Linnaarhiiv.

Kontakter till högfrälset i det svenska riket saknades inte; ståthållaren på Viborg Kristiern Nilsson Vasa kallade Henrik Scherembeke i Tallinn sin frände ("ome") i ett brev av den 10.3.1423. Det kunde betyda morbror eller någon annan släkting på kvinnosidan. Scherembeke-vapnet påminner mycket om det tidiga Vasavapnet, det som är känt med Kristiern Nilssons far Nils Kettilsson 1355. Det har tolkats som en heraldisk liljefigur i ändan av en spira, som sedan omarbetades till en stormvase av Gustav Vasa.

Men vem var då prästen som tappade sigillstampen i Lempans i Sjundeå? Ja, det vet vi inte. Även om namnet Johannes förekommer, så är någon prästman med tillnamnet Woldemar inte känd i släkten Scherembeke. Sannolikt har prästmannen ändå varit knuten till släkten på sätt eller annat. Och vad hans ärenden än må ha varit så var han sannolikt endast på färd genom Sjundeå, eller borde man kanske säga, det vi idag känner som Sjundeå eftersom Sjundeå känns som socken först år 1417. Lojo däremot var kyrksocken redan år 1323 och mycket av färdseln till och från Lojo dessa tider gick genom Sjundeå följande Sjundeå å. De kyrkliga traditionerna i Lojo anses gå ända till 1200-talet, då legenden berättar att den danske ärkebiskopen Andreas Synnesen lät utföra massdop på folk vid Kastlähde källa i Tötar.

Minnesmärke vid Kastlähde källa i Tötar. Bild: Lohjan kotiseutututkimuksen ystävät.

Platsnamn med leden munk i namnet är rikligt förekommande mellan övre loppet av Sjundeå å och södra stranden av Lojo sjö och också annorstädes vid kusten i Nyland. Först och fämst har det med cisterciensermunkarna från Padis kloster i Estland att göra; konung Magnus Eriksson hade år 1351 överlåtit patronatsrätten över Borgå socken till padismunkarna och de hade också omfattande egendomar i Ingå och Kyrkslätts socknar samt laxfisken i flere åar och älvar längs kusten.

Fögderier och kyrkosocknar i Nyland vid medeltidens slut. Från "Padise ja Vantaa".

Kyrkomän av mångahanda slag rörde sig alltså längs Sjundeå å, och den första kyrkplatsen i Lojo låg uppenbarligen i Kyrkstad i Virkby, det är strax söder om Lojo sjö som nämnt ovan. Kapell anlades längs med ån både vid Sjundby och vid Svidja, men hurudan verksamhet där förekom har för länge sen försvunnit i tidens glömska. Folkminnet har bevarat intrycket av munkar antagligen oavsett hurdana kyrkans män det varit fråga om. Och så någon gång under andra halvan av 1300-talet tappade en av dessa kykomän, prästen Johannes Woldemar, sin sigillstamp i en åker i Lempans by.

Föll den ur hans pung när han vandrade över fälten, eller när han satt sig ned för att vila, kanske slagit läger, det får vi aldrig veta. Det är kanske mindre sannolikt att han red, sådant var för stormännen, men han tycks ju som vi har sett varit knuten till en inflytelserik släkt, så det är väl inte helt uteslutet det heller.

Det kan vi konstatera, att där han rörde sig längs utkanterna av Raseborgs slottslän, så satt vid samma tider på Raseborg Tord Röriksson, måg till Nils Kettilsson som använde sig av samma vapen som vår prästeman. Små var kretsarna på den tiden.

Bockstensmannen. Vad gör han här? Ja, egentligen ingenting, men han var när han
 dog någon gång under andra halvan av 1300-talet en lägre ämbetsman på resa,
 enligt vissa teorier rentav en prästeman.

Litteratur:

Visa Immonen & Tapio Salminen: Keskiaikainen papin sinettileimasin Siuntiosta, Suomen kirkkohistoriallisen seuran vuosikirja 2020, sid 120-132, Helsingfors

Gunvor Kerkkonen: "Västnyländsk kustbebyggelse under medeltiden" Helsingfors 1945

Padise ja Vantaa, keskiajan silta Padisen ja Vantaan välillä

Anders Segersven