lördag 28 mars 2015


Fanorna och det finska frälset på 1500-talet  Del 3

Brinkkalasläkten är försedd med marin utstyrsel och flagg. ”Finske” Hans Eriksson till Brinkhall på Kakskerta adlades år 1576 med ”evärdigt” frälse därstädes. Han var sjökrigare, amiral i de ”Narwiske farvattnen” samt befälhavare på flere fästen i Finland. Känd blev han för belägringen och intagandet av Padis slott i Livland 1580. Åldrig och vanlytt fängslades han på Åbo slott av hertig Karls män år 1597 men han dog först 1608 på Brinkhall. Släkten dog ut med siste sonen år 1615.
Brinkkalasläktens vapen. Teckning av Anders Segersven.

Brinkkalasläktens hjälmprydnad är av intresse; en lans med en bulsan delad i rött och guld samt sex märslansar. Bulsanen var till sjöss en kommandovimpel som utmärkte befälhavarens rang och som hissades i stormasten eller förmasten. Men vad är märslansar? Jo, de är hullingförsedda kastspjut som användes som en form av brandpilar. Invirade med antända blår kastades de mot fiendens segel för att sätta dem och hela skeppet i brand samt skapa panik och förödelse. I denna hjälmprydnad ingår det alltså ett gott stycke marin krigshistoria. Man kan nästan se framför sig amiralen Hans Eriksson själv i sin kajuta skissande på sitt vapen och funderande på passliga symboler och deviser.
Vapen för Gyllenlood, Tenala kyrka.

Även näste vapenförare har marin anknytning och även han har uppenbarligen själv haft sina fingrar med i spelet då vapnet gjorts upp. Vi talar om släkten Gyllenlood, tidigare Juusten, vars stamfader var kyrkoherde i Hauho. Bengt Severinsson Juusten, född omkring 1550, var den som förde vapnet här visat. Han hade gjort militär karriär och avancerat till amiral för skeppsflottan i Finland. Till hans meriter hörde bl.a. brännandet av Narva förstad, försök till grävande av en kanal mellan Lappvesi och Finska viken (ja, tanken på en ”Saima kanal” fanns redan då) varvid namnet Juustila sluss blev kvar till eftervärlden (känt t.ex. från vapenstilleståndet 1944), samt kapande av handelsfartyg kring våra kuster. Han adlades år 1591 och fick då vapnet med flaggorna. Med tidens lopp – allra senast vid introduktionen på Riddarhuset år 1634 – blir släktens namn Gyllenlood. Bengt hade dock fört vapen sedan 1578, då också med änterhakar samt bokstäverna HDR. I övrigt liknar vapnen inte varandra. Man får anta att även här är vimplarna i hjälmprydnaden tänkta att föreställa bulsaner eller bredvimplar.

Vapen för Gyllenlood, även detta i Tenala kyrka.

fredag 27 mars 2015


Fanorna och det finska frälset på 1500-talet Del 2

I Portvaktens kammare på Åbo slott finns en väggmålning föreställande slaget vid Axtorna år 1565 där de kämpande styrkorna för vita fanor med rött kors respektive många gånger i gult, rött och svart delade fanor. Helt enligt tidens stil alltså. Likaså har Daniel Ranzau i sin dagbok från vinterfälttåget 1567-68 tecknat två kombatterande härar, den ena dansk med den vanliga danska röd-vita korsfanan och den andra (inte färglagd) en typiskt svensk (som i Tawasts vapen); längsmed randig och med överlagt kors. 

Daniel Ranzaus anteckningar från vinterfälttåget 1567-68

Någon större organisation i hur fanorna utformades tycks inte ha förekommit tills Erik XIV under sin regeringstid bestämde bl.a. att samma regementes 1. kompani skulle föra grön och vit fana, 2. kompaniet gul och röd, 3. kompaniet blå och vit och 4. kompaniet röd och grön. Senare blev det kutym att alla kompanier inom regementet skulle föra samma färg, varvid livkompaniets (det som regementschefen anförde) skulle vara vit. Efter år 1686, då man började bestämma fanornas innehåll mer exakt, kom landskapssymbolerna in i bilden, och de skulle framdeles komma att vara dominerande. Dock, redan från slaget vid Kirkholm år 1605 omnämns två finska fanor med landskapssymboler. Våra landskapsvapen är ju till största delen från andra halvan av 1500-talet.

Intressant är att finna att de finska frälsevapen som här skall presenteras i många fall för flaggor med samma färgindelningar som i den nyss nämnda kompanifärgförordningen. Det hela kan försås vara ett sammanträffande och frälsemännens anknytningar till dylika kompanier har inte gått att utreda även om de flesta av dem gjort rusttjänst och deltagit i striderna vid denna tid. Vi noterar hur som helst detta faktum.

Av dessa 1500-talsvapen är det tillhörigt släkten Tawast avgjort det intressantaste. Släkten var eventuellt av danskt ursprung. Arvid Henriksson Tawast adlades av Johan III år 1582 och han var ryttmästare vid Adelsfanan, senare överste och ståthållare på Viborg. Där avrättades han också på hertig Karls befallning år 1599. Vapnets hjälmprydnad för två typiska truppförbandsfanor från denna tid och det skulle vara svårt att tro att de inte haft en förebild i verkligheten. Enligt det ursprungliga vapenbrevets teckning skulle de har varit dukar upprepade gånger delade i blått, silver och rött, överlagda med ett gult kors (andra versioner har förekommit, bl.a. lodrät randning – vapenbeskrivningen är inte exakt på den här punkten). Släkten fortlever än idag.

Släkten Tawasts vapen, flaggorna i hjälmprydnaden färglagda. Teckning av Anders Segersven.

Jakob Henriksson (Hästesko) till Sjundby hörde till en gammal finsk frälsesläkt som sedan urminnes tider fört hästskon i skölden och bl.a. skrivit sig till Dönsby, Kalmusnäs och Sjundby. Flaggorna i hjälmprydnaden förvärvade han dock själv och trots att släkten anses ha adlats åtminstone redan 1467, adlades Jakob åter år 1559. Hjälmprydnaden var dock enbart den väpnade armen. Då han senare utverkade bekräftelse på sina frälserättigheter av nytillträdde Erik XIV år 1560, förbättrade denne även hans vapen med ”sex fänikor, halvparten vite och halvparten blå”. Någon närmare orsak till förbättringen nämns inte. Jakob Henriksson var både amiral och fältöverste, han förde f.ö. befälet över trupperna i det tidigare nämnda Axtornaslaget. Sedermera blev han tillfångatagen av danskarna i Skåne och avled i fångenskapen år 1567.

Vapen för Jakob Henriksson Hästesko på Sjundby gård, Sjundeå. Vapnet är av sentida tillverkning.

torsdag 26 mars 2015


Fanorna och det finska frälset på 1500-talet  Del 1

Här ska vi nu studera förekomsten av flaggor i finska frälse- och adelsmäns vapen från 1500-talet. I omkring 20 % av vapnen från den tiden återfinns nämligen flaggor och fanor av olika typer i hjälmprydnaden.

Först ska vi ändå se vad vi vet om fanor och deras bruk under sagda århundrade. Lika mycket material som från senare århundraden har inte bevarats, men ändå något – mer än från medeltiden i alla fall. Att valet fallit på 1500-talet beror, förutom författarens intresse för tidsperioden, på att heraldiken då var handfast och jordnära samt av rätt hög klass.

Fänrik med sina närmaste män, i bakgrunden övervakar hövitsmannen, "capitänen", funktionen. Teckning av Anders Segersven efter förlaga av Göte Göransson i "Gustav Vasa och hans folk".

Panoramat för de finländska förhållandena är fascinerande; hertig Johans hov på Åbo slott, Klubbekriget, ryssebråken vid östgränsen, Kungsvägen och det faktum att denna östra ända av det svenska riket genomlevde en period av relativt stort välstånd och inflytande i rikets affärer som inte skulle återkomma. Om detta vittnar redan de många stenhus som uppfördes på godsen vid denna tid och de ryktbara frälse- och adelsmännens talrika antal. På 1600-talet bands adeln mer till hovet i Stockholm och kom att bosätta sig där och på 1700-talet kom Stora Ofreden efter vilken den östra landsändan aldrig reste sig till samma status som före. Alltför mycket hade förstörts och alltför många hade flytt eller gått under.

Men på 1500-talet, den äldre Vasa-tiden, låg allt detta ännu framför och fanorna flög i vinden. Då var dessa stora, mångfärgade och hopsydda av mindre tygstrimlor i olika randiga och rutiga kompositioner. Storleken torde komma sig av den kraftiga rök som uppstod på slagfälten av det dåtida svartkrutet, för under senare århundraden krympte fanorna till mindre proportioner. Fanbruk var vanligt ända ner till kompaninivå (på 1700-talet 2/bataljon, 1800-talet 1/bataljon och senare till och med endast en per regemente. Bruk av symboler och bilder tycks inte ha förekommit i nämnvärd utsträckning, de blir vanligare först på 1600-talet.


Ätten Tawasts sköldebrev från 1582 på Finlands Riddarhus.

En gemensam nämnare för svenska militärfanor tycks vara det gula korset i flaggan – uppenbarligen anspelande på Sveriges flaggas gula kors. Det gula korset kan alltså betraktas som ett slags nationalsymbol, dess bruk var framträdande under Erik XIV:s och Johan III:s tid men det förekommer redan på 1540-talet. Före Erik XIV var det i vissa fall även vitt. Ett bra exempel på en av den tidens fanor är den i släkten Tawasts hjälmprydnad. 1500-talets fanor hade också den skillnaden från senare tiders att fanstången inte nådde till marken, utan bara till ca. 30 cm under flaggduken och bars alltså helt i handen/händerna. Orsaken därtill är möjligen att man vid denna tid satte stor vikt vid flaggföringen, man svängde och förde fanan i olika koreografiska mönster fram och tillbaka, upp och ner, ofta i takt med musik. Detta utgjorde ett helt eget ceremoniel och en kort stång var säkert lättare att hantera.

torsdag 19 mars 2015

Heraldikerns Tio Bud

De här reglerna för vapendesign utarbetades inom Heraldiska Sällskapet i Finland, och i synnerhet inom den kommitté som granskar insända vapen för registrering, under slutet av 1980-talet. Man insåg att man behövde ett ordentligt regelverk som arbetsredskap och för distribuering, då vapenansökningarna under 80-talet ökade avsevärt, och förslag utarbetades av nog så ivriga men inte alltid alltför kunniga personer.

De här "budorden" finns upplagda på några ställen på nätet, och det finns ingen orsak till varför de inte skulle återfinnas här också.

Teckning av Anders Segersven (Heraldiikka ja historia, Järvi & Segersven 2000)


1. Endast de heraldiska tinkturerna används. Dessa är guld och silver (metaller) samt rött, blått, grönt och svart. När man tecknar ett vapen kan man använda gult i stället för guld och vitt i stället för silver. Gult och vitt används numera nästan alltid för flaggor och vimplar. Tinkturerna bör vara klara och rena samt från mitten av färgens valörskala.

2. Man bör sträva efter att använda endast två tinkturer, varav den ena är metall. En tredje tinktur förutsatter god motivering och en fjärde är redan dålig heraldik.

3. Enligt färgregeln får inte färg läggas på färg eller metall på metall, ej heller färg bredvid färg eller metall bredvid metall om ej den gemensamma gränsen är alldeles kort.

4. Bokstäver, siffror och text skall ej användas som vapenbilder.

5. Figurerna bor vara så stora som möjligt och väl fylla ut det för dem avsedda utrymmet.

6. Figurerna bor i princip vara tvådimensionella - åtminstone så att de kan identifieras enbart som färgytor utan skuggning eller konturlinjer.

7. Figurerna behöver inte vara verklighetstrogna, men de bör vara karakteristiska.

8. En vapenbild skall vara lätt att känna igen, den får inte bestå av för många hopträngda figurer utan endast det väsentligaste - idealet är en enda figur.

9. Man skall ej upprepa, ingenting bör symboliseras med två eller flere figurer. Om en enda figur räcker till för att symbolisera två eller flere saker, så förstärker det symboliken och därmed hela vapenbilden.

10. Figurerna bör vara sådana att de - liksom hela emblemet - utan förebild kan ritas på nytt enligt blasoneringen. Detta leder till att figuren bör vara en allmängiltig representant för sin art, den får t.ex. inte vara något bestämt slott utan endast ett heraldiskt stiliserat slott som nog kan sägas anspela på t.ex. Kexholms slott. Man kan säga att en heraldisk figur inte har ett egennamn.


Jukka Suvisaari (Heraldiska Sällskapet i Finland), 1990
Översättning till svenska: Anders Segersven/Bo Tennberg (Heraldiska Sällskapet i Finland), April 1991

onsdag 18 mars 2015


Den finska kommunheraldiken

Den finska kommunheraldiken skapades under åren 1949-70. Man kan med fog säga att det, så här i efterhand sagt, var fråga om en guldålder i finsk heraldik. Lagen om kommunvapen antogs 1949 och öppnade alltså möjligheten för landskommuner att anta vapen. Från tidigare hade städerna ju haft vapen, en del köpingar, och – faktiskt – några kommuner. De var visserligen inte officiellt stadfästa.


Vapen för kommunen Tyrväntö i Egentliga Tavastland, numera del av Valkeakoski. Teckning: Anders Segersven

Heraldiska Sällskapet i Finland grundades 1957 och samlade de heraldiskt kunniga av sin tid. Några av dem blev mer allmänt kända, som till exempel Olof Eriksson, Ahti Hammar, Gustaf von Numers och Tapio Vallioja. Uppgiften för de här och fler till blev att designa vapen för cirka 500 kommuner. Märk väl att det inte var ett tvång att anta ett vapen, utan en möjlighet. Men ivern var stor. Under dryga 20 år skapades högklassig och sparsmakad heraldik för varenda en kommun, en heraldik som uppmärksammades även utomlands. Den finska heraldiska stilen blev ett begrepp.

Heraldikerna designade förvisso också vapen för privatpersoner och släktföreningar. Heraldiska Sällskapet i Finland upprätthåller ett vapenregister för borgerliga (icke adliga) vapen. Registret omfattar rejält över tusen vapen, och en mycket betydande del av dessa tillkom på 1980- och 90-talen.

måndag 16 mars 2015


Att syssla med heraldik

Heraldik är en konstform och en vetenskap som har förblivit i stort sett oförändrad sedan medeltiden. Den kallas ibland också för en hjälpvetenskap till historieforskningen. Heraldiken går ut på identifiering, förklarande av och forskning kring visuella emblem.  Dess område är vapenskölden och i förlängningen därmed också flaggor, märken, mynt och medaljer.

Heraldiken är alltså en vetenskap för vapendesign och identifikation. Den uppstod i Centraleuropa på 1100-talet då det till följd av den feodala samhällsordningen uppstod en kast av beridna krigare – riddare. Eftersom det var dyrt att anskaffa häst och rustning, var det endast de mest välbärgade som hade möjlighet till detta. Dessa blev de första riddarna. Rustningen täckte  kroppen och ansiktet, så det fanns ett behov av en metod att känna igen den enskilde krigaren. Skölden, som var oumbärlig i strid, erbjöd en tom yta som kunde fyllas med figurer, färger, mönster och symboliska framställningar av olika slag.

Enligt legenden måste Vilhelm Erövraren ta av sig hjälmen för att visa sina män att han inte var död i slaget vid Hastings 1066. Detta var före heraldikens uppkomst. Teckning av Anders Segersven (Heraldiikka ja historia, Järvi & Segersven 2000).

Vi vet förvisso att redan antikens romare,  greker och många andra folk har haft sköldar med bilder. Dessa betraktas ändå inte som heraldik, eftersom de inte uppfyller heraldikens regler och i regel inte ärvdes från far till son.

För att alltså kunna skilja fiende från vän skapades ett igenkänningssystem som fortfarande existerar i denna dag som är. För fortfarande har länder, län, landskap, kommuner, städer, stater, släkter och enskilda personer vapen som kan identifieras och som är kända. Heraldikern designar och känner till dessa bilder, han eller hon är på sätt och vis en ättling till den medeltida härolden.

Skölden är ursprunget för dessa märken och slagfältet och rännarbanan grogrunden, men idag kan de påträffas i brevhuvuden och på visitkort, likaså på skyltar vid kommungränser och i stats- och nationsflaggor. ”Vad namnet är för örat, är vapnet för ögat” är ett talesätt som tillskrivs framlidne heraldikern Bo Tennberg.


Samma kunde sägas om de logotyper och firmamärken (i ständig förändring) vi kan se överallt varje dag. De är inte heraldik, men man kunde kanske säga att de är ett slags oäkta barn av heraldiken, en avkomma som inte bryr sig om regler och hävdvunnen tradition.

Anders Segersven

söndag 15 mars 2015

Välkommen!

Den här bloggen handlar om finsk heraldik genom tiderna - på svenska.

Jag har upptäckt att det i de övriga nordiska länderna länderna finns ett visst intresse för den finska heraldiken, men källorna till den på svenska är fåtaliga. Den här bloggen är ett försök att i någon mån rätta till detta.

Här ska behandlas så väl heraldiska aktualiteter i Finland som historiska företeelser. En viss slagsida kommer att finnas emot det finska frälsets heraldik före uppkomsten av Riddarhuset i Sverige 1626. Detta område har under många år varit föremål för mitt intresse.
Hertig Valdemars sigill från början av 1300-talet, ett av de äldsta med anknytning till Finland. Avteckning av Anders Segersven från Heraldiikka ja historia (Järvi & Segersven 2000).

Anders Segersven