Elias Brenner som heraldiker

Elias Brenners adelsvapen 1712. Som hjälmprydnad valde han en fågel Fenix, anspelande på släktnamnet,
 uppfattat som en "brännare". Fågel Fenix bränner ju enligt legenden sig själv på bål och stiger
 föryngrad ur askan. Bildkälla: Riddarhusets vapensköldar.

Elias Brenner (1647-1717) hörde till den typ av universalmänniskor som blivit allt mer sällsynt i dessa postmoderna fackdrivna tider; teolog, miniatyrmålare, kopparstickare, fornforskare, språkvetare, numismatiker - och heraldiker.

Född i Storkyro i Österbotten som han var, kan man med fog konstatera att han var Finlands förste betydande heraldiska teoretiker och dito konstnär. Även om tjänsten som riksheraldiker i Sverige inrättades först år 1734, brukar det vara kutym att konstatera att Elias Brenner var den förste som utförde uppdrag som kunde förknippas med den tjänsten. Han fungerade som kunglig vapenmålare från år 1684 och som assessor vid Antikvitetskollegium från år 1692 och de här uppdragen motsvarade rätt långt de uppgifter som sedan skulle tillfalla riksheraldikern. Så tituleras han också i en publikation av år 1701 som administer heraldicus.

Elias Brenner, kopparstick ur hans Thesaurus 1731.
 Bildkälla: Riddarhusets vapensköldar.

Brenner gjorde utkasten till större delen av de adelsvapen som fastställdes under hans tid, cirka 200 skisser av hans hand finns bevarade och av de vapensköldar som pryder riddarhussalen på Sveriges Riddarhus är omkring femhundra målade av honom. Ja, så hävdar vissa källor i alla fall, men det kan mycket väl vara felaktigt. C.G.U. Scheffer har redan på 1950-talet ansett att det inte kan stämma, och det nya Riddarhusets vapensköldar-bokverket tar inte heller upp honom som identifierad vapenmålare. Hans håg stod förvisso mer åt miniatyrmåleriet.

 Klart är ändå att Brenner från år 1687 sysslade med rådgivning i heraldiska ärenden för nyadlade. Han skissade upp ett utkast till vapen och vapenbeskrivning för vidare befordran till det kungliga kansliet, där de sedan utgjorde underlag för sköldebreven. Och själv blev han också adlad år 1712 och introduderad på Riddarhuset 1719 under nummer 1464.

Egentliga Finlands vapen i Suecian. Bilden visar
 verksamhet i ett stenbrott i Kimito, och därmed är
 det med största sannolikhet Antonius Timmerman
vi ser i full färd med sitt arbete.

Redan från år 1668 hade Brenner fungerat som ritare vid det då nyinrättade Antikvitetskollegium, och en av hans främsta uppgifter kom att bli att resa omkring i riket för att avbilda fornlämningar och minnesmärken, ofta i sällskap med sekreteraren Johan Hadorph som ledde dessa antikvarisk-topografiska undersökningar. Resor gick till Öster- och Västergötland 1669, Östergötland igen 1670 samt i Finland 1671 och 1672, och detta var första gången antikvariska undersökningar företogs i den östra rikshalvan.

Brenner avtecknade bland annat ett antal gravstenar i Åbo domkyrka, sådana som sedan kom att förstöras i branden 1681, samt reste runt omkring på landsbygden och besökte de lokala kyrkorna för att avteckna de vapensköldar som fanns uppsatta i dem.

Storfurstendömet Finlands vapen i Suecian,
 och det enda blad där som uttryckligen är signerat av
 Brenner. Lejonet blev stilbildande för långa tider
 framåt, ända till den flagga som studentkåren hissade
 i Gumtäkt på Floradagen 1848.

Och här kommer vi till den förteckning över "Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor" som de flesta finländska heraldiker känner till. Den kan tillskrivas Brenner, det anser de flesta, eftersom de besökta kyrkorna följer den rutt i Finland man vet att Brenner reste. Men när Reinhold Hausen år 1882 lät ge ut manuskriptet i bokform var han inte medveten om att det kunde vara av Elias Brenner. Han hade hittat teckningarna i samband med ett forskningsbesök i Skoklosters bibliotek och tyckt att de var av intresse även om han måste konstatera att "dess värre har tecknaren flere gånger gjort sig skyldig till uppenbara oriktigheter". Och sant är det; samlingen förefanns i tre avskrifter (en fjärde kunde inte påträffas), och har kopierats eventuellt flere gånger genom tiderna. Huruvida det är Brenner själv som tecknat förblir också oklart, man vet att han hade tillgång till anställda studenter, varav en eller två skulle kunna rita och illuminera, och också en kopparstickare och en formsnidare om det så behövdes.

De finska resorna präglades av schismer med Johan Hadorph angående reseersättningar och huruvida han reste i kollegiets tjänst, men förutom vapenteckningarna från kyrkorna så kunde han vid hemkomsten också presentera samlingen "Gamble Monumenter i Stoor-Förstendömet Finnlandh affrijtade Anno 1671 och 1672 aff Elia Brennero ostrobotniensi". Ovärderliga bidrag till kännedomen om Finlands historia är det hur som helst. Samlingen av vapen från de finska kyrkorna präglas av en del missförstånd och slarvigt avtecknande, men så länge man är medveten om det så är det en värdefull källa till vapenbeståndet vid denna tid.

Senare i livet övergick Elias Brenner till att intressera sig för den då så moderna miniatyrkonsten, först som samlare och sedan genom självstudier även som målare, samt numismatiken där han utgav sitt magnum opus Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum år 1691. Både som miniatyrmålare och som den svenska numismatikens banbrytare ihågkoms han än idag.

Ett uppslag ur Brenners konceptbok för nyadlade ätter. Källa: Riddarhusets vapensköldar.

Inte heller kopparsticket var honom främmande och när Erik Dahlbergh dog år 1703 var det han som kom att fullborda storverket Suecia antiqua et hodierna, och bland annat bilderna från den finska rikshalvan torde alla vara av hans hand. Intresset för filologin och det finska språket kom till uttryck i manuskriptet "Några af finska på svenska öfversatte ordspråk", översättningar av kyrkoherden Henricus Florinus finska ordspråkssamlingar från år 1702. Brenner ansåg att de finska ordstäven var oöverträffade i sin kortfattade och slagkraftiga lydelse.

"Detta finska språket är mäckta kort och laconiskt, så at en Finne ofta kan utföra det med 2 eller 3 ord, som man elliest i andra språk behöfver 10 ord til."

Vapenrådgivningen fortsatte han med till 1715, två år före sin död. Han efterlevdes av hustrun Sophia Brenner som var poetissa, och av hennes tillfällighetsdikter att döma var livet i det Brennerska hemmet glatt och trevligt. Det är inte utan att man gärna skulle ha velat träffa det här paret och deras välartade döttrar, om inte annat så för att få lyssna till och delta i diskussionerna kring middagsbordet.

Märket för Numismatiska Föreningen i Finland av Gustaf von Numers 1957
 hänvisar mer eller mindre direkt till Elias Brenners vapen.

Källor:
C. G. U. Scheffer: Kring Elias Brenner, Heraldica Fennica, HSiF 1978
C. G. U. Scheffer: Riddarhusets sköldemålare, Heraldisk spegel, Stockholm 1964
Riddarhusets vapensköldar, Band II - Den karolinska tiden, Stockholm 2019
Antti Matikkala & Wilhelm Brummer: Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS Helsingfors 2011
Tuukka Talvio: Suomen leijona, Museiverket 1997
Afbildningar af vapensköldar fordom uppsatte i Finlands kyrkor, utgivare Reinhold Hausen, Helsingfors 1882

Anders Segersven

Vapenristningarna på Prästholmen

Prästholmen ligger ett par kilometer söder om Raseborgs slott, vid Raseborgsåns mynning. Det är, namnet till trots, idag fråga om fastland, närmast att betrakta som en tämligen rundad udde ut mot Landbofjärden.

Stället var ändå på medeltiden en holme, eftersom vattennivån då låg ca två meter över den nuvarande. I likhet med Gäddtarmen vid Hangö har man även här tagit iland från fartyg, tillbringat tid här - och ristat i sten. Man vet t.ex. att Sveriges och Tyska ordens representanter mötts här för vapenstilleståndsförhandlingar i juli 1488. Vad som skiljer det här stället från t.ex. Gäddtarmen är att Prästholmen inte legat vid de vanliga segelvägarna, och här har inte allmoge och handelsfartyg i större mån tagit iland, de som lämnat spår efter sig här var maktens män (och kvinnor). Här har i och för sig tydligen varit en bra ankarplats även för större fartyg, men i utloppet av en trång farled till en medeltida borg, vars rykte tidvis präglats av sjöröveri. Här har man kunnat föra underhandlingar i lugn och ro, nästan i borgmurarnas skugga.

Vapenristningarna i sig har inte varit kända under någon lång tid, de upptäcktes först på 1960-talet under städningsarbeten på en privat villatomt och studerades av forskare på 1970-talet.



Vapnen för släkterna Tott och Sture. Till vänster Tottvapnet enligt Gustaf von Numers, till höger en stiliserad avteckning av Sturevapnet på Åbo slott.

Överst är det fråga om ett alliansvapen Tott-Sture, med största sannolikhet Erik Axelsson Tott (ca 1415 - 1481) och Elin Gustavsdotter Sture. De ingick äktenskap 1466, så äldre än så kan ristningen inte vara. Alliansvapnet åtföljs av ett vapen med en sparre, en möjlig kandidat kunde vara någon från ätten Sparre av Hjulsta och Ängsjö. Därefter årtalet MCCCCLXXVIII = 1478.

Den undre raden inleds med vapnet för släkten Nipertz, som dock antagligen kommit till senare än de följande i raden. Det är för fru Katarina Eriksdotter, Laurens Axelsson Totts andra hustru - den första förlorade han i Hanneke Wromes skeppsbrott 1468 - och Laurens Axelsson Totts vapen följer som nästa i raden. Det är möjligt att fru Katarina lät rista sitt vapen bredvid Laurens för att befästa sin ställning som slottsfru efter dennes död (1483).

Nipertzvapen avtecknade i finska kyrkor på 1600-talet av Elias Brenner. Ett Nipertzvapen ska enligt uppgift ha funnits i Karis kyrka, donerat av Katarina Eriksdotter och på en glasmålning i Pojo kyrka.

Gravtäcke med alliansvapnet för Laurens Axelsson Tott och Katarina Eriksdotter Nipertz, Ödeby kyrka i Närke. Källa:Fornvännen 1963:4, 191-212.

Laurens Axelsson Tott innehade Raseborg från Karl Knutssons tredje tronbestigning ända till sin död 1483 och efter hans vapen följer ett mindre vapen med en båt. Det har inte kunnat personbestämmas men kan ha tillhört någon från släkterna Bonde, Bååt eller möjligen Svarte Skåning.

Därefter följer ett något svårdefinierat vapen, men hjälmprydnaden i form av ett lejon gör att det möjligen kunde vara fråga om en version av vapnet för Lepasätten, också känd som Lejon av Lepas.
En kandidat som kunde passa in här rent tidsmässigt är Klas Hansson av Lepas.

Lepasättens vapen enligt Gustaf von Numers.

Det sista vapnet i den nedre raden tillhör släkten Stiernsköld, och här kan Hans Pedersson av denna ätt (gift 1450, levde ännu 1496) vara den som vapnet hänsyftar till.

Stiernskölds vapen i Keysers Wapenbok, ca 1650.

Det kan i sammanhanget påpekas att ristningarna befinner sig på privat mark och de är inte något turistmål. De är inte heller särskilt framtagna, så de kan inte upptäckas lätt av det såkallade otränade ögat.

Till sist ett vykort från omkring förra sekelskiftet. För att tänka sig situationen på 1400-talet ska man alltså addera två meter vatten, och då blir det här skärgård, och den bergsknalle i strandskogen där vapnen ristats blir ett skär.

Källa:

Nummela, Johanna & Sarvas, Pekka & Taavitsainen, J-P. 1979. Hällristningarna på Prästholmen – ett bidrag till Finlands medeltidshistoria. Historisk Tidskrift för Finland 64.

Skinnarbacka-släkten

Teckning av Anders Segersven.

I skölden ett lindlöv. Tinkturer och hjälmprydnad okända.

Teckning av Anders Segersven

Sköld kluven och sinisterdelad. Hjälmprydnad: en ginbalksvis ställd pistol mellan två lansfanor. Tinkturer okända.

Skinnarbackavapen i Borgå kyrka enligt Elias Brenner 1670.

Skinnarbacka i Borgå socken har härbärgerat en släkt som i brist på bättre namn kallats för Skinnarbackasläkten. Den förste kände medlemmen var Olof Grelsson eller "Olof på Näse" som han kallades. Han uppges ha varit av oäkta börd och fungerade som slottsfogde på Tavastehus år 1508. Han var gift med Ebba Jakobsdotter Dufva. Efter hans död kom hon att gifta om sig med Henrik Risbit.

Från J V Ruuth.

Sonen Grels Olofsson möter vi så på Skinnarbacka. År 1556 klagar han att grannarna, bl.a. hans egen mor Ebba påNäset brukar hans ängar, åkrar och skog och vill därför sälja gården till kronan. Menlöst måhända, men vapenförande var han , i ett sigillavtryck från 1573 stöter vi på hans lindlöv för första och enda gången. Om han gjorde rusttjänst är oklart, men i något slags adliga kretsar rörde sig åtminstone fadern. Något vapenbrev är inte bevarat.


Sönerna Jakob och Johan Grelssöner kunde inte vid frälserannsakan 1586 bevisa någon sköld och hjälm, men båda hade gjort rusttjänst och adelsgiften detta till trots.. Det hela blir alltså ganska oklart och längre än så här förmår vi inte följa släktlinjen.

Per Johansson till Skinnarbacka på Gäddtarmen

En okänd faktor återfinns på Gäddtarmen vid Hangö. Där har Per Johansson till Skinnarbacka ristat in sitt fullständiga vapen och mer vet vi inte om honom heller. Kanske var han son till Johan Grelsson? Vapnet tillhör inte någon annan känd släkt, så i brist på bättre klassificering får vi hänföra även honom till denna ätt. Genom ett lustigt sammanträffande är Pers vapensköld indelad på samma sätt som Risbitarnas, dvs. Ebbas nye makes släkt. De förde visserligen ett vädurhorn i det dextra fältet. Indelningssättet är annars ganska sällsynt för denna tid och vapnet är snarlikt Risbitarnas. Per Johansson återfinns ändå inte i deras ättartavla.


Källor:
Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
J V Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä
Gäddtarmen / Hauensuoli, Hangö stads museinämnd

En heraldikers bekännelser

Det kunde kanske vara läge att starta upp här på bloggen igen. Det är ett faktum, att det blir färre skriverier på sommaren, när det finns mycket annat att göra, men nu har alltså uppehållet varat nästan ända till jul. Nå, jag förnyade golvet i arbetsrummet här i början av sommaren, och det innebar förstås att jag måste ta ner alla bokhyllor och packa ner allt heraldiskt material jag samlat på mig längs med åren. Golvet är färdigt sedan länge, men som det så ofta går, så blev arkiven liggande i sina lådor och förstås i vägen. Nu börjar det hursomhelst vara ordning på torpet igen.

Den som har följt med mina skriverier här, har säkert märkt att det alltsomoftast presenteras finska frälsevapen från 1500-talet här. Jag använder termen frälsevapen, även om statusen kan vara olika, och inte sällan något diffus. Ståndspersoner av olika slag är det i alla fall fråga om.

Den här vapenföringen från 1500-talet är något som intresserat mig längs med åren, och redan i ett tidigt skede insåg jag att det fanns väldigt lite forskat och utrett kring det här, själva vapnen alltså. Forskare som Eric Anthoni, Jully Ramsay, Wilhelm Gabriel Lagus, Henrik Impola m.fl. har förvisso utrett släkt- och ägoförhållanden i flertalet tungt vägande verk. Men ingen av dessa har först och främst varit heraldiker.

Jag har tidigare här berättat om min fascination för just 1500-talet som tid, och i synnerhet vapenföringen. Medeltiden är också intressant, inte för det, men källäget där är mer begränsat, och vapnen och släkterna färre. Inget hindrar väl en från att grotta ner sig där också, men 1500-talet först eftersom jag ändå har ett ganska digert material färdigt redan, allt ända sedan 1990-talet. Strävan har alltså varit att ta fram släkternas vapen, rekonstruera dem om det finns brister, klargöra tinkturer och skapa en vapenbeskrivning enligt moderna krav.  Släkter förresten, många av de här vapnen kan tänkas ha varit personliga, och personer som bevisligen hört till en viss släkt, kan ha fört ett annat vapen, personligt eller rent av förknippat med en annan släkt. Ofta ligger prestige i ägo- eller släktförhållanden bakom.

En klar förebild för det här arbetet har varit Jan Ranekes ”Svenska Medeltidsvapen” (som för övrigt inte tar upp finska förhållanden). Någon skulle gärna få göra det motsvarande i Finland, mina resurser räcker inte till dylikt även om jag gärna botaniserar i den här tidens heraldik på mina lediga stunder. Den ende jag känner till att ska ha forskat i det här området är heraldikern Gustaf von Numers i mitten av 1900-talet, men hans material har aldrig publicerats i sin helhet. Så vilka är då de främsta källorna till den finska 1500-talsheraldiken?

Jully Ramsay i förgrunden, Schlegel & Klingspor i bakgrunden.

Först och främst kommer man inte förbi Jully Ramsay, och hennes ”Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden” (1909). Det är inte ett heraldiskt verk, snarare ett genealogiskt och det heraldiska bildmaterialet är litet, och egentligen ganska undermåligt, men Jully har gjort ett stort jobb i att forska fram släkterna, deras förhållanden och historia. Därifrån är det lättare att gå vidare med att gräva fram själva vapnen.

J W Ruuth och Suomen rälssimiesten sineteistä.

År 1891 gav J.W. Ruuth i Historiallinen Arkisto XI ut sin utredning ”Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua” (Om Finlands frälsemäns sigill i slutet av 1500-talet och början på 1600-talet). Här finns närmare 400 avbildningar av bevarade sigillavtryck. Tinkturerna är förstås inte med här, och bilderna kan vara svårtydda, men här kan man hitta personer som omnämnts i andra källor, få en uppfattning av dennes vapenföring och gå vidare.

Så kan man också gå till Bernhard Schlegels och Carl Arvid Klingspors år 1875 utgivna ”Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade Svenska Adelns Ättar-Taflor”. Här finns inga bilder, men de ursprungliga vapenbeskrivningarna, och det är inte så illa det. De är visserligen skrivna på en ytterst ålderdomlig kanslisvenska, ibland bristfälliga, men de är en ovärderlig källa till tinkturer som inte återgetts annanstans. Jag låter ju nådigt 1500-talet utsträcka sig till Riddarhusets grundande 1626 eftersom det utgör en tydlig skiljelinje, och många av dessa frälsesläkter är just dessa av orsak eller annan ”ej introducerade”.

Vi kan ju ta ett exempel på vapenbeskrivning, släkten Abel von Minden:

Schlegel & Klingspor

”Vapen af år 1604: En hwit skiöldh och ther uti tu spiuth med swarte stackar, udderne blåå och fire röde hjerter med en öpen hielm och sedan ofvanpå hielmen ett blåth horn och en fennicika fördelt i two ferger, then öfre delen rödh och then undre grön, stacken brun och udden blå, skrafferingen om hielmen och skölden rödh, gull, grön och blåå fördelte.”

Min egen modernisering

”I fält av silver två blå korslagda hillebarder med uppåtriktade eggar, skaften svarta, åtföljda av fyra röda hjärtan; 1+2+1. På hjälmen ett rött, grönt och blått hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld, rött, grönt och blått. Hjälmprydnad: till dexter ett blått vesselhorn och till sinister en fänika delad i rött och grönt."

En sida av Elias Brenners avteckningar.

Omkring år 1670-71 reste Elias Brenner omkring i Finland och avtecknade bland annat vapen som fanns i de finska kyrkorna. Manuskriptet utgavs sedermera år 1882 av Reinhold Hausen under namnet ”Afbildningar af Vapensköldar Fordom Uppsatta i Finlands Kyrkor”. Här finns teckningarna ordnade enligt kyrka, men här bör man vara försiktig. Teckningarna är schematiska, ibland förvanskade och ibland direkt missförstådda eller felaktiga. Som källa till vilken släkts vapen funnits i vilken kyrka är den ju behjälplig, och ibland finns faktiskt det avbildade vapnet fortfarande kvar i kyrkan. Väldigt många har förvisso försvunnit under de nästan 350 år som förflutit. Skillnaden mellan det bevarade vapnet och teckningen kan vara avsevärd.

Pärmar för del II i CHF-arkivet; 1521 - 1626.

I övrigt då? Ja, vapen och uppgifter om dem kan naturligtvis dyka upp i allehanda historiska böcker och tidskrifter, och här är det vapenarkiv som Collegium Heraldicum Fennicum upprätthåller också behjälpligt (och det upprätthålls av och befinner sig hos mig). Här har samlats klipp och källor kring finska släkters och personers vapenföring under alla tider ända sedan föreningen grundades på 1980-talet.

Anders Segersven

Nio rosor i Finlands vapen

Finlands vapen på Gustav Vasas gravmonument i Uppsala, av Willem Boy, 1580-talet.

"I rött fält ett krönt lejon som trampar på en sabel och vars högra arm ersatts med en harneskklädd ram svingande ett svärd; lejonet, dess krona och beväring, armharneskets ledplåt och vapnens fästen av guld, vapnens klingor och harnesket av silver; fältet bestrött med nio rosor av silver"

Så konstateras det enligt lagen (381/78) om Finlands vapen. Vapnet innehåller uttryckligen nio rosor, och av tradition har de ansetts symbolisera de nio historiska landskapen i Finland. Det är en trevlig historia men också en efterhandskonstruktion, och rosorna har ingalunda alltid varit nio, vilket vi snart ska se.

Besått fält till vänster, bestrött fält till höger (Olof Eriksson: Heraldiikka ja symbolit 1982).

Det beströdda fältet är en dekoration, ibland kallat praktstycke eller semé, och heraldiken brukar egentligen inte ta ställning till med hur många föremål ett fält är bestrött (föremålen går inte över sköldkanten) eller besått (föremålen kan gå över sköldkanten). Det är fråga om dekoration för att fylla ut tomhet, ett uttryck för horror vacui, den "rädsla för tomrum" som gör sig gällande bl.a. i medeltida illustrationer.

Hur har då dessa rosor och deras antal framställts i Finlands vapen genom tiderna? Vi tar en titt.

Finlands vapen i ett manuskript från 1580-talet. Nio rosor, lejonets högra ram är inte harneskklädd.

Vapenflagga använd vid Karl X Gustafs begravning 1660. Tolv rosor.

Finland i "Suecia antiqua et hodierna" 1712, teckning av Elias Brenner. Sexton rosor.



Finlands vapen på tronklädet vid lantdagen i Borgå 1809. Fjorton rosor.

Vapnet på fanan som studentkåren bar till Floradagsfesten 1848. Sexton rosor, förebilden har tydligt varit Brenner 1712.

Finlands vapen på servis från 1850-talet, Kejserliga palatset i Helsingfors, numera Presidentens slott. Åtta rosor.

Vapnet enligt en rysk förordning av år 1857. Åtta rosor.

Normalisering av Finlands vapen 1886, K.A. Bomansson. Härifrån och framåt blir förebilden vapnet på Gustav Vasas gravmonument från 1580-talet. Nio rosor.

Titelblad till Finlands Ridderskaps och Adels Vapenbok av George Granfelt 1889. Nio rosor, för första gången förekommer en björn som sköldhållare.

Som vi sett har antalet rosor varierat genom århundradena. Den nuvarande officiellt stadfästa vapenbeskrivningen har fixerat antalet rosor till nio, uppenbarligen på grund av uppfattningen om de nio landskapen, och antalet rosor på vapnet på Gustav Vasas gravmonument. Det är möjligt att göra så, även om det inte är obligatoriskt. Den officiella vapenbeskrivningen har också tagit avstånd från beväringsregeln genom att konstatera att beväringen är guld. Annars kunde lejonet ju ha tunga och klor i blått, till exempel. Mer om beväring kan vi ta en annan gång.

Något helt annat. Lejon i art déco av Gunnar Finne för försvarsmakten 1929.

Anders Segersven

Huvudsaklig källa: Tuukka Talvio: "Suomen leijona", Museiverket, Finlands nationalmuseum 1997


Konrad Bitz och släkten Bitz

Konrad Bitz m.fl. i Missale Aboense 1488. Till vänster om Bitz-vapnet Särkilaks (Stjernkors) och till höger vapnet för Åbo stift.

Den mest kände av släkten Bitz är utan tvekan Åbobiskopen Konrad Bitz (biskop 1460 - 1489, död s.å.). Under hans biskopstid inföll ett flitigt kyrkobyggnadsskede i Finland, och omnämnande av honom eller en målning av hans vapen återfinns i flere kyrkor.

Konrad Bitz sigill som biskop. Hans eget vapen till höger, till vänster Åbo stift.

Den förste av hans släkt som dyker upp i handlingarna var Kort Bitzer eller Bizsare i Tenala under de sista åren av 1300-talet. Namnet är uppenbarligen en härledning av "risbit" i betydelsen ung bock. Medlemmarna av släkten har också konsekvent använt sig av en bock i sina vapen, även om hjälmprydnaden har varierat. Bekant är att lagmannen Henrik Bitz har använt sig av en fjäderplym och Henrik Bitz d.y. av fjäderpennor. Konrad Bitz själv använde sig av en ekkvist innan han blev biskop.

Från Finlands medeltidssigill. Henrik Bitz d.y, Knut Bitz och Henrik Bitz d.ä.

Konrad Bitz studerade i sin ungdom i universiteten i Leipzig och Bologna och gjorde därefter karriär vid stiftet i Åbo. Till en av hans förtjänster hör utgivandet av Missale Aboense, den första tryckta boken och enda inkunabeln i Finland.

Kalkmålning i Nykyrko kyrka, Egentliga Finland.

På basis av Missale Aboense, och någon enstaka annan bevarad framställning av Bitz vapen, känner vi till tinkturerna; i fält av guld en upprest svart bock. I vissa fall förekommer en stam som bocken står på.

Teckning av Markku Koponen.

Konrad Bitz lät, förutom att han var aktiv inom kyrkobyggnationen i Finland, också återuppbygga Kustö biskopsslott efter en brand och avled där efter en tids sjukdom 1489. Han är begraven i Petri Pauli kapell i Åbo domkyrka.

Konrad Bitz gravhäll, avtecknad av Elias Brenner och publicerad i K. A. Gottlunds "Otava".

Anders Segersven

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
Hausen: Finlands medeltidssigill
Koponen: Suomen keskiajan sukuvaakunoita (manuskript)
Koponen: Heraldica Catholica Fennica
Ahlström-Taavitsainen: Vapenbilder bland kalkmålningarna i Finlands medeltidskyrkor

Finske frälsemannen Olof Kirves

Det fanns på medeltiden, och senare också förstås, ett rent finskt inslag i det finländska frälset. Det är i och för sig inte ägnat att förvåna, men i många fall assimilerades och försvenskades det inslaget rätt snabbt.

Olof Kirves sigill 1469; "s+olavi+kirves".

Ett utmärkt exempel på det motsatta (det finns förvisso fler) är Olof Kirves till Nummis i Nousis, ja Olavi Pertunpoika Kirves ("Olof Bertilsson Yxa") som han faktiskt kallas i en handling från 1468. Namnet förekom redan tidigare i släkten, en Olof Kirves som omnämns 1405, var uppenbarligen hans farfar eller möjligen morfar.

Kirvesvapnet i Nousis kyrka.

Olof Kirves den yngre var nämndeman vid landsrätten i Åbo (omnämnd 1476 och 1486) och gift med Marta Nilsdotter som var dotter till riksrådet Nils Olofsson Stjernkors. Olof Kirves vapen hänvisar rätt tydligt till detta förhållande, korset och stjärnan är tagna ur vapnet för Stjernkors. En målning i Nousis kyrka visar dock Kirves vapen med enbart en skaftad yxa, så den versionen förekom också. Olof Kirves dog före år 1496 och efterlämnade inga manliga arvingar som överlevde honom.

Olof Kirves vapen enligt Elias Brenner 1670. I vissa källor har yxhuvudet misstagits för en vinkelhake.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor
Hausen: Finlands medeltidssigill
Gustaf von Numers: Heraldisk förlustelse i finskt 1200- 1500-tal, Heraldica Fennica 1978

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del V

Sigrid Vasa

Karin Månsdotters och Erik XIV:s dotter Sigrid Vasa (hon var ju legitim då föräldrarna vigts) gifte sig år 1597 med Henrik Claesson Tott till Sjundby i Sjundeå och Gerknäs i Lojo. Hon för alltså med all rätt Vasavapnet på predikstolen. Sigrid torde till stor del ha vistats på Sjundby och Gerknäs där även modern någon gång besökte henne. Åtminstone talar traditionen om ”Karin Månsdotters rum” på Sjundby och på Gerknäs finns ett träd som påstås vara planterat av henne.

Henrik dog efter fem års äktenskap omkring år 1602 bruten av en allvarlig sjukdom han sökt bot för ända i utlandet.

Vapnet på predikstolen är korrekt tecknat men dock spegelvänt och visar alltså en ginbalk bakom vasen och inte, som sig bör, en balk. Men faktum är att även på hertig Johans vapen ovanför porten till Åbo slott förekommer Vasavapnet med ginbalk. Detta vapen härstammar från andra hälften av 1500-talet. Färgerna på predikstolsvapnet är också omsvängda såtillvida att det övre fältet är rött och det undre, som nu är grått men uppenbarligen varit blått, bytt plats. En möjlighet är naturligtvis att det är fråga om en avsiktlig brisyr, men annars får vi skylla på släpphänthet vid målandet. Ginbalken är gråvit i en något annan nyans än det föregivna blå fältet och i hjälmtäcket förekommer det grå i sådan utsträckning att man nog kan dra slutsatsen att åtminstone en del varit blått (de nedre delarna av hjälmtäcket är grå på båda sidorna medan det i den övre delen är i rött och guld).

Vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670.

Intressant är varifrån Elias Brenner hämtat den korsformade, halmkärveliknande figur han visar i sin avteckning. Vasen på predikstolen är ju helt konventionellt tecknad. Ävenså är färgerna felaktigt angivna ”snedbjälken gul och nedre fältet grönt”. Vi bör dock komma ihåg att Brenners anteckningar kopierades ett flertal gånger innan de kom i tryck på Reinhold Hausens försorg och felaktigheter förekommer rikligt.

Vapnen på predikstolen enligt Hausen 1870.

Ja faktiskt, huruvida Elias Brenner varit i behov av något slags glasögon kan man fråga sig då man närmare studerar hans teckningar från de finska kyrkorna. Totts och (får man anta) Horns vapen är korrekt avtecknade men Vasavapnet och det för Karin Månsdotter är spegelvända. Texten är rättvänd så något tryckeritekniskt fel är det inte fråga om. Hausen har år 1870 tecknat dem rättvända men skrafferingen (om det är som sådan tänkt) är missvisande i Totts fall – ombytta färger (igen!) och den gör också ginbalken i Vasavapnet röd. Antagligen är det bara tänkt som ett sätt att avskilja fälten från varandra men olyckligtvis kan det förvirra någon som söker tinkturhänvisningar i dem. Huruvida vapnen varit vända mot varandra i courtoisie är en fråga svår att avgöra. Det skulle kunna förklara en del av vapnens spegelvändningar, men vi vet inte om vapnen varit exakt placerade som de nu är (omkonstruktionen till skåp) och var Horn af Kanckas vapen varit inplacerat. Saken måste bli öppen men må gärna vara anledning till spekulationer.

"Av Erik XIV:s barn med Karin Månsdotter blev den äldsta av dem Sigrid legitimerad genom föräldrarnas förmälning. Beträffande hennes vapen har Hans Hildbrand i "Heraldiska studier" (Antiquarisk Tidskrift nr 1, del 7) anmärkt att uppgifterna å vapenbilden "att nedre fältet är grönt och snedbjälken gul, torde bero på någon oklarhet i eller förändring af färgen i originalmålningen" 

(Erik Spens: Några svenska Vasa-ättlingars vapen, Heraldisk Tidsskrift 1983)

Från den här predikstolen utgår den här frågeställningen. Förändring "af färgen" - nej. Oklarhet - javisst. Den oklarheten får Elias Brenner stå för.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011).

Anders Segersven

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del III

Karin Månsdotter

Predikstolens vapen för Karin Månsdotter visar en dextervänd bildad måne (nymåne) av silver i ett brunsvartgrått fält. På hjälmen finns en adelskrona och hjälmtäcket är silver och brunsvartgrått. Täcket är tecknat så att det är omöjligt att avgöra vilken av tinkturerna som är tänkt att utgöra fodersida (vanligtvis bör fodret utgöras av en metall). Enligt Klingspor är hennes vapen en silvermåne i guldfält och som hjälmprydnad en stubbe med upprivna rötter, uppenbarligen naturfärgad. Klingspor har sinistervänd måne (i nedan) vilket möjligen kan bero på Brenners teckningar.

Vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670.

Att hon de facto förde dextervänd måne ser vi tex. i ett sigillavtryck från 1603 visande dextermåne i sköld och märkt KMD, ”Karin Monsdotter till Lijuxela”. Eftersom predikstolsvapnets krona erhållit ungefär samma brunsvartgrå nyans är det möjligt att här varit guldfält som under tidernas lopp ändrat färg. Visserligen har Totts vapen på samma möbel i behåll sin guldfärg. Metall på metall är dessutom ett heraldiskt regelbrott – endast kungadömet Jerusalem tilläts i tiden ett sådant vapen på grund av sin speciella ställning som kristendomens ursprungsort. Ett annat alternativ är blått fält. Uppgifter om måne av silver eller guld på blått förekommer också och då skulle det vara den blå färgen som förvanskats genom tiderna. Blått förekommer också i Sigrid Vasas vapen och där har den tydligen förändrats – men inte på samma sätt.

Enligt J W Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä...

I Karin Månsdotters fall har Hausen fantiserat fram en antydan av hjälmprydnad som inte finns där. Karin förde enligt Klingspors vapenbok en stubbe med uppryckta rötter på hjälmen, men inte på denna predikstol. Här återfinns bara en hjälmkrona och intet mer. Hjälmkronans konturer liknar visserligen denna föregivna ”stubbe”. Men varför tecknade Hausen så slarvigt, visst måste han ha känt igen en krona då han såg den? Predikstolen var visstnog inte restaurerad ännu vid den tiden. Och eftersom Klingspors vapenbok utkom efter Hausens publicering av forskningsresorna; har då stubben som hjälmprydnad även här uppstått till följd av detta misstag? Detta var ju under den tid som predikstolen hade försvunnit under vedhögarna i klockstapeln.

Till vänster vapnet i Klingspors vapenbok 1890, till höger enligt Hausen 1870. Notera likheten av en stubbe
hos Hausen, som egentligen är en återgiving av den krona som de facto finns på predikstolens vapen.

Men visst är den uppryckta stubben talande för hennes öde, uppriven från sin egen samhällsklass till de kungligas. Hur hemma kände hon sig egentligen där?

Karin, dotter till knekten Måns, född i fattigdom och av obetydliga föräldrar, kom att få ett ganska otroligt livsöde. Vid 14 års ålder blev hon jungfru hos prinsessan Elisabet och, så snart dennas broder Erik fått ögonen på henne, hans frilla och mor till hans barn Sigrid och Gustav samt de två som dog som små, Henrik och Arnold.

År 1568, den fjärde juli, vigdes Erik XIV och Karin och dagen därpå kröntes hon till rikets drottning. Den kronan fick hon inte bära längre än till den 29 september (87 dagar) då Erik kapitulerade för sina bröder. De hade varit oroliga för hans mentala hälsa och draget att kröna en ofrälse frilla sågs som ett tydligt bevis på tilltagande galenskap. Annat hade förstås också skett, tex. Sturemorden, som visade att greppet höll på att släppa för Erik. Från detta år härstammar Karin Månsdotters vapen; Erik tyckte det var en brist att hon inte hade en egen personlig devis. Han stod kanske själv för planeringen, kunnig i heraldik var han ju. Den 10.2.1568 skriver han:

” Til thet sidste, Efter wi af förseglingen pa samme tin Schriffuelse förnimme, at tu icke haffuer något tilbörligit Signeth, så wele wi haffue tigh hermed erinret, at tu låter beställe tigh et med thet wapn tre Cronor och Leyon och med then öffuerschrift: Catherina Dei gratia Suecorum, Gothorum, Vandalorum que Regina. Och gifva wi tig samme Wapn til at föra så länge wi leffue; men sedan behåller tu månan för tit Wapn”

Karin Månsdotters drottningsigill. Autografsamlingen, Kungliga biblioteket.

Glasmålning i Åbo domkyrka

Karin skulle alltså få föra kungligt vapen men endast så länge Erik var i livet. I Drottningholms arkiv har så också funnits ett kvitto utfärdat av henne år 1568 med ovannämnda titel och sigill med månen i hjärtskölden och i nedre vänstra fältet de danska tre lejonen. Efter Eriks död har Karin endast fört månen som vapenbild vilket vi sett av det tidigare nämnda sigillet från 1603. På Karin Månsdotters ursprungliga gravkista, som uppbevaras i kryptan under Åbo Domkyrka, finns också återgivet, helt korrekt, hennes vapen med månen i skölden jämsides med Vasa-ättens stamvapen.

Vapnen på kistan i kryptan under Åbo domkyrka. Här har Karin Månsdotter vesselhorn som hjälmprydnad.

Karin följde Erik i fångenskapen på bla. Åbo och Kastelholms slott och med sig hade hon också dottern Sigrid. Sonen Gustav hade som sjuårig rövats bort på Johan III: s befallning och sänts utomlands. Han var potentiell tronpretendent och därmed farlig för rikets säkerhet. Han skulle aldrig kunna återvända och dog som politisk fånge i Ryssland år 1607.

Efter Erik XIV:s död år 1577 stod Karin och hennes dotter i stort sett på bar backe. Trots allt som hunnit hända i hennes liv var hon bara 26 år gammal. Hon hade suttit i fångenskap i nio år men nu skulle ett nytt skede i livet börja. Johan III förbarmade sig över henne och gav i förläning godset Liuksiala i Tavastland åt ”salig konung Eriks efterleverska”. Här skulle hon bo den längsta perioden av sitt liv och hon lämnade ytterst sällan gården. Hon anses ha varit en god husfru och skötte gården väl. Hon avled på Liuksiala år 1612 och begrovs i Åbo domkyrka som varande den enda krönta person som vilar i Finlands jord.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011) samt Sture Arnell: "Karin Månsdotter, tolv kapitel om en drottning och hennes tid" (1951).