torsdag 29 oktober 2020

 Finlands lejon och gotermyten

Vapnet för storfurstendömet Finland på Gustav Vasas
 gravmonument i Uppsala domkyrka.

Vi ska ännu en gång återvända till det finska lejonets ursprung innan vi lämnar den stackars besten i fred åtminstone för ett tag framöver. Vi har spekulerat i huruvida lejonet har sitt ursprung i Novgorods sigill och därifrån enrollerats till kampen mellan västerlandet och österlandet av Johan III och förundrat oss över att det inte blev en björn för Finland. Men det finns naturligtvis också andra teorier om lejonets ursprung.

För teorier, det är just vad det här är, vi vet inte med bestämdhet varför det blev ett lejon som kom att representera Finland, så i likhet med ursprunget för många andra gamla hävdvunna vapen är det fråga om spekulationer och antaganden, märkväl med stort mått av insatt forskarmöda.

Hertig Johans vapen i den senare versionen
 1562 i Bibliothèque Nationale 
i Paris.


Då Johan erhållit sitt hertigvapen, blev det så småningom uppenbart att även de andra hertigdömena behövde sina egna vapen, i synnerhet som tiden började rinna ut för Gustav Vasa och ceremonielet vid den kommande begravningen oundvikligen behövde planeras. För att inte tala om sonen Eriks kröning snart därefter; händelser som erbjöd ypperliga tillfällen till att förhöja huset Vasas prestige.

I de äldsta bevarade manuskripten (vi bör hålla i minnet att åtskilliga av landskapsvapnen sedermera har undergått förändringar) har fyra av de gamla centrala landskapen - Södermanland och Östergötland östan Stång, Östergötland västan Stång och Västergötland ett majestätiskt djur (lejon eller grip) som vapenbild och två - Uppland och Södra Finland - en maktsymbol, medan de flesta av de mera perifera landskapen fått nöja sig med bilden av något för dem typiskt djur: Öland - en hjort; Dal - en tjur; Värmland - en bäver; Gästrikland - en älg; Hälsingland - en bock; Medelpad - en järv; Ångermanland - en lax; Västerbotten - en ren; Österbotten - en mård; norra Finland - en björn; och Tavastland - en lo.

Sveriges vapen i manuskript D 400 (1581)
 i Kungliga biblioteket, Stockholm.
Fem landskap, av vilka fyra var gränsland, har fått krigiska vapen: Dalarna och Närke - två korsade pilar; Småland - ett armborst; Savolax - en handbåge och Karelen - två mot varandra huggande, beväpnade armar.


Så, när behovet av ett vapen för Österlandet aktualiserades, låg det alltså nära till hands med ett "majestätiskt djur" och gärna med krigiska attribut. Vi har tidigare sett att lejonet versus björnen tycks ha spelat en viss roll i prestigebråken med Novgorod och Ivan IV. Johan valde alltså ett lejon som vapenbild för Finland. Hans motiv var säkerligen flera, ett var förvisso att Finland var en lika viktig provins som de svenska landskap vilka redan 1560 fått lejonvapen: Västergötland och Östergötland östan Stång, senare också Småland. Med hänsyn till dessa vapen var något mindre förnämt djur än ett lejon knappast tänkbart.

Goter, inte götar eller gutar. Biskop Wulfila
 talar med goterna, träsnitt 1890.



Och så har vi ju det som brukar kallas för gotermyten. Det är fullt möjligt att Johan genom sitt val av detta ädla djur som vapenbild för Finland, ville antyda sin förnäma härstamning från Noaks sonson Magog. Denne, alla gotiska och svenska konungars anfader hade, enligt vad Johannes Magnus nyligen för hela världen bevisat, genast efter syndafloden fört sitt folk till Finland och slagit sig ned där innan han, 88 år efter syndafloden, drog över Bottenviken och etablerade sig i Sverige, som sedan fick sitt namn efter hans äldste son Svenno.

Verket, Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus, som Johannes Magnus publicerade år 1554, tilldrog sig långt in på 1600-talet det lärda Europas uppmärksamhet, och tankeströmningen det kom att ge upphov till kom så småningom att kallas för göticism. Det var hur som helst som gjort för att betona huset Vasas storståtliga förflutna, och utnyttjades flitigt av Gustav Vasas söner.


Kung Magnus Erikssons vapen med
 det så kallade folkungalejonet.
Det var nämligen på det viset att Johannes Magnus, och med honom många andra äldre och yngre författare, menade att goternas konung fört lejonet som vapenbild. I Sverige sammanblandades detta snabbt ihop med folkungalejonet, Olaus Magnus hade redan år 1539 i en förstudie till sin Historia om de nordiska folken konstaterat att de tre kronorna i riksvapnet var en symbol för Sveariket, medan folkungalejonet var en symbol för Göta rike.

Och folkungalejonet, det har sitt ursprung som vapenbild hos Folkungaätten, numera hellre kallad Bjälboätten, för att undvika sammanblandning med de såkallade Folkungarna, som snarare var att betrakta som en politisk gruppering än en ätt.

Den allre förste som är känd att ha fört ett folkungalejon är lagman Eskil Magnusson av Bjälboätten ca 1170 - 1227, son till Magnus Minnesköld.

Förutom Finland finns det i Europa tio andra stater vars vapen innehåller ett lejon eller en heraldisk leopard (vilken också ursprungligen avsett ett lejon), bland dem Sverige, Norge, Danmark och Estland. I detta avseende är det alltså inget särdeles speciellt med Finlands lejon, det är helt enkelt ett uttryck för gamla kulturförbindelser.

Anders Segersven

Litteratur:

Tuukka Talvio: Suomen leijona, Museiverket Helsingfors 1997

Knut Pipping & Leif Tengström: Huset Vasa, Jagellonerna och Ivan IV Vasilievitj. Några hypoteser om de svenska landskapsvapnens uppkomst", Heraldisk tidsskrift, Vol. 5, No. 49-50, 1984

Leif Tengström: Till frågan om Finlands vapen, Finskt museum 1981